Gender disappointment...
Utan att känna dig personligen och helt ovetenskapligt, så tror jag att risken för en gigantisk besvikelse inte kommer att vara så stor. Men känner man som du, är det säkert bra göra som du gör, att analysera det hela lite. Jag förstår iofs dig till viss del har två små killar och önskade båda graviditeterna att vi,skulle få en liten dotter.
Nu vet jag däremot inte hur starka könsrollerna är och hur det ser ut på dem fronten i Kanada (hade varit kul att läsa lite om hur du upplevt detta - alltid intressant att läsa om kulturkrockar tycker jag). Åtminstone i medelklassens Sverige finns ju en strävan mot att öppna upp dem, att ge barnen möjligheter till fler val än vad de (snävare) könsrollerna normalt ger dem. Att låta barnens intresse styra mot robotar eller stickning oavsett kön. Att tro att pappan med automatik lägger beslag på sonens "tid och intressen" medan man är förpassad till att vara tråkmamma är nog ibland lite vad man gör det till. Jag ska erkänna att jag avskyr att ligga och leka med bilar/köra tåg. Det överlåter jag gärna till andra. I de situationerna tar jag nog gärna på mig rollen frivilligt :) å andra sidan älskar ungarna att hänga i köket. Röra i skålar och kastruller är hur roligt som helst för små barn. Och att ungarna redan nu (5 och 8) i princip är bättre på att laga mat och baka än sin pappa ser jag bara som en fördel :D Små barn vill ofta vara med och pröva på det de ser att föräldrarna gör och jag tror därför att föräldrar ofta introducerar intressen hos barnen oavsett om det är vardagssysslor som att laga mat eller fritidsintressen som musik och sport.
