Framfall & andra graviditetsrelaterade problem...
Så här är det, Tor är det finaste jag vet, min lilla glada unge som jag älskar till månen & tillbaka. MEN... min kropp inte är densamma som vad den var innan graviditeten. Det faktumet devalverar dock på intet sätt min kärlek till honom. Bara för att du haft turen att få en frisk, älskad, unge innebär det inte att du inte kvalificerar dig för att få säga att DU kanske inte är i tipp topp form efter att ha satt sagda unge till världen.
Sicken liten sötis du har :).
Så hemskt det låter det du skriver. Din stackare. Har också upplevt att mycket är tabu att prata om och allt ska vara så perfekt, vilket det de flesta gångerna faktiskt inte är.
Jag fick hemorrojder med bägge mina barn. Det var så gruvligt alltså. Jag var livrädd för att föda och livrädd efteråt när man skulle gå på toaletten. Låter dock som att du måste ha haft det väldigt mycket värre.
Sedan tycker jag också att det många gånger kan vara tabu att säga att ha barn kan vara jobbigt. Min första bebis var den mest enkla bebis någonsin. Sov genom natten jättetidigt, grät nästan aldrig, åt bra osv. Men med min andra flicka har det varit helt annorlunda. Hon hade kolik från första stund, vaknade under hela nätterna (detta har precis ändrat sig och hon sover under nätterna tack och lov:. Hon är nu 9 månader)), är jättesvår att mata och kräsen, gråter nästan hela dagarna såvida vi inte är ute och gör saker konstant. Det tär på en till slut. Allt detta tycker jag att man ska kunna prata om utan att känna att man skäms. Man älskar ju sitt barn lika mycket ändå. Men att kunna prata om sådana här saker utan att känna sig dömd gör situationen enklare.
Så hur som helst. Jättebra inlägg. Många kramar
Är helt helt med dig! Det MÅSTE pratas om sådant här. man ska inte behöva skämmas och gömma sådana problem. Och framförallt ska vården inte hålla på att sopa det under mattan och lotsas som om det inte finns (både före och efter).
Blir så jäkla förbannad när jag tänker på vad "aurora"(specialist på förlossningsrädsla som man bla tvingas gå till om man önskar snitt) BM sa till mig om att hon minsann jobbat på förlossning länge och de flesta bara promenerar där ifrån samma dag utan minsta problem (med hänvisning till att man blir sååå handikappad och har SÅ ONT när man blivit snittad). Absolut finns dessa kvinnor också! Men långt ifrån alla bara pressar ut bebisen och så snart den är ute släpper all smärta och allt är frid och fröjd.
Ja du... *sträcker upp handen och vinkar*! Behöver väl knappt säga det, men bakre framfall här med. En light version så jag hoppas att jag slipper operation. Ska göra 3x30 knipövningar om dagen.
Ska träffa vår Doula nästa vecka, ska bli väldigt intressant att höra vad hon har att säga om förlossningen. Själv är jag i någon slags fas då jag får panikkänslor när jag tänker tillbaka på den.
(Och jäklar vad söt han är!!! Sån liten solstråle!)
Word! Tack! Sett klippet i "Efter tio" från i förrgår? http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/vad-%C3%A4r-foglossning-och-hur-motverkar-jag-det-3060817
Inför framtiden så väntar jag på nåt mirakulöst som gör att mannen både får ta graviditeten (inte rosenskimrande alls), förlossningen (att den kunde ta så många timmar!!!) och tiden efter (med trasig svanskota=smärta, hemorrojder, bristningar som läkt fel, foglossning/bäckenbottenligament som är "spända" och ja just det, den lilla petitessen mjölkstockning. Mvc/barnmorskans kommentar? "Varför kom du inte tidigare?" och "Det är inte alla som har så här ont." Hjälpen jag har fått? Ingen.) Hoppas du mår bättre!
..eller jag önskar ingen det, såklart...
Ja verkligen! Det är nästan obehagligt hur lika upplevelserna varit! Men framförallt häftigt!
Här har vi efterkontrollen efter 12 veckor så jag ska nästa vecka och se hur det artat sig. Ok mycket detaljer här... Jag har känt mig helt läkt där nere, tills jag en dag skulle gå på toaletten. Jag var SÅ nödig men inget hände. Kändes som jag svalt ett bowlingklot men inget kom ut. Så jag kände helt enkelt efter och det stämde väldigt väl. Så jag ringde min BM och fick rådet om knipövningarna. Jag hade hört om framfall men trodde det var något extremt som hände väldigt sällan, i princip att livmodern ramlade ut helt enkelt. Jag är så ledsen och arg att de inte berättade om sånt här! Det verkar ju vara hyfsat vanligt också! Det hade varit så mycket lättare om man vetat om sånt här.
Samma sak med baby blues, de sa på BB att det bara varar 3 dagar. Jo tjena. Mitt varade tre veckor och jag var ett vrak! Nu mår jag fantastiskt, men rädslan när de där tre dagarna gått och man inte mådde bra? Det var hemskt! Blev ju livrädd att man skulle få en förlossningsdepression. I efterhand berättade min BVC-sköterska att det kan hålla i sig upp till fyra-fem veckor för en del innan det vänder. Det hade ju också underlättat att veta...
sådant här bordes absolut inkluderas i biologi lektionerna. Och du har helt rätt i att killar också borde bli informerade, annars är det ju ofta sådan(som typ allt som rör mens och likande) som ska tas i "tjej grupper". Tycker fanimig alla borde veta om vad som kan hända, och händer, jäkligt många!
Även om det "ser ut" som om många hoppslar ut från BB glada och lite små ömma så tycker man ju att en specialist BM som jobbat halva sitt liv på förlossning/BB borde ha lite djupare kunskap (om vi nu utgår ifrån att hon verkligen trodde på det hon sa och inte bara ljög mig rätt upp i ansiktet, vilket jag tror) än så!
håller med om att det pratas ALLDELES för lite om detta och tycker att det bör vara något som man pratar mera om från vårdhåll, typ på mödravården eller ett "avlämningssamtal" innan man åker hem från BB typ. Det borde vara lika självklart att prata med de blivande mammorna om eftervård som att förbereda dem på vad som kan hända under en förlossning kan man tycka. Och det borde inte vara något som var och en ska sitta och behöva leta upp på ett internet där all möjlig information och miss-information blandas hej vilt. Hur svårt vore det att prata eller skriva om 1) normal eftervård och b) vad man kan göra själv och vad man bör söka hjälp för?
Jag fick tack och lov rådet att bunkra upp med krossat linfrö och hemlavemang, men det var ju ändå ingen dans på rosor med stygn och allt. Och inkontinens ska vi bara inte tala om...
Bortsett från bristen på information från vården, har jag tyckt att det är svårt att prata om sånt här med gravida. Har sett/hört så många som beklagar sig över "olyckskorpar" som bara berättar om problem och elände när dom bara vill vara glada över sin graviditet... Kanske det är lättare om någon bjuder in till ett sådant samtal, men vissa vill nog bara inte veta. Själv tyckte jag det var skönt att få veta, att vara beredd så man kunde bunkra upp med olika bote- och hjälpmedel, ifall det skulle hända något. Vilket det ju gjorde ;P
