MsBree

Gud vad jag bröt ihop idag... Sov knappt igårnatt eftersom jag kände mig så stressad över Paul stackars mamma & sen tillbringade jag hela morgonen & halva eftermiddagen i hennes hus med att börja jobbet med att röja undan Pauls pappas saker. Ett jättejobb & väldigt tungt både fysiskt & psykiskt, så när jag väl var på väg hem från Tors skola var jag bara helt slut både i huvudet & kroppen. Någonstanns halvvägs hem skickade Paul ett sms för att höra hur dagen gått & jag började skriva tillbaka - stod & väntade på grön gubbe (eller vit gubbe som det är här då) & när det väl skiftade till GÅ började jag korsa övergångsstället samtidigt som jag avslutade den sista meningen & tryckte sänd. Precis då nitar en röd SUV en meter från mig & mannen som kör vevar ner rutan & SKRIKER "Get off the fucking phone - you are an awful mother!!!". Alltså, jag tappade det helt. Bara stannade upp mitt i gatan & vrålade tillbaka "My father in law just died, don't you dare judge me you ASSHOLE!" Inte mitt stoltaste ögonblick... speciellt inte som jag avslutade med att räcka upp långfingret. Korsade övergångsstället helt skakigt samtidigt som han brände iväg & sen ringde jag upp Paul & bara stortjöt. Fi fan så ledsen jag blev... & ja, jag skulle kanske inte ha SMSat samtidigt som jag puttade Tors vagn över gatan, men jag var på ett övergångsställe & det var min tur att gå - vilket jag hade stenkoll på, men att bara dömma ut någon som en usel mamma för en sån relativt liten sak... Vad vinner man på det som människa? Åkte han därifrån & på riktigt kände att han gjort världen till en lite bättre & säkrar plats? När han i verkligheten fick någon som redan går på knäna att bryta ihop totalt & ett litet barn att börja gråta över stressen att se sin mamma så ledsen...

Camilla skrev & beklagade sorgen & sa "Ni har haft väldigt mycket sorg på kort tid (känns det som)" & det här fick mig att börja lägga ihop (så hemskt, men det känns nästan som om det börjar behövas ett excel ark!)... Mellan Pauls mamma & jag har vi under de senaste 20 månaderna förlorat:

 

 

Jaa... vad ska jag säga, den senaste månaden har varit otroligt tung. Dels har jag haft väldigt mycket skolarbete (tack & lov var mamma här & kunde underhålla Tor, så det underlättade väldigt mycket) men sen har jag varit så sjukt stressad över hela den här immigrationsläkargrejen. Har varit på inspelat videoförhör på polisstationen & det var väl inte helt inom min comfort zone. Poliserna som jag lämnade mitt vittnesmål till var jättesnälla, men att sitta i en liten kal låda utan fönster med en stor väggkamera riktad mot en samtidigt som man pratar om något oerhört traumatiskt var väldigt påfrestande. Tack & lov har jag ett väldigt bra minne, som jag verkligen litar på, så det kändes som en trygghet i det hela - att jag kunde svara så utförligt på alla frågor. Men nervositetsnivån var ändå helt utan dess like. Hade på mig nyinköpta jeans & jag svettades så mycket i handflatorna att jag gick ut därifrån med helt blå handflator... 

 

Men allt det här bleknar gentemot den senaste veckan. Förra helgen fick Pauls pappa nämligen en stroke & efter att de tog honom av livsuppehållande åtgärder dog han i torsdags. Så himla tungt & eftersom min mamma åkte hem till sverige i samma veva hamnade stackars Tor i en total livskris. För honom försvann nämligen grandpa, momo & pappa på samma gång (Paul bodde på sjukhuset under de sista dagarna) & eftersom han fortfarande är så liten trodde han att de alla dött. Vet inte hur många gånger jag försökt förklara de senaste dagarna att momo & pappa i alla fall lever... Usch, när ens lilla unge är så där ledsen så känns det verkligen som en kniv i hjärtat & att sen behöva lämna honom på skolan ovanpå det var ett trauma i sig. Helt hysteriskt barn som bara skrek eftersom han trodde att jag skulle lämna honom jag med... Men nu är i alla fall Paul tillbaka & jag känner att vi redan återfått åtminstone en del av balansen i familjen, även om det naturligtvis är fortsatt kämpigt.