MsBree

Totalt bloggstopp, men jag har haft så himla svårt att tänka på något annat än mitt vittnesmål de senaste två veckorna - men idag var det äntligen dags. Två utredare kom hit imorse, utrustade med skrivblock & bandspelare. Kändes så skönt att få göra förhöret här hemma & inte på ett kallt kontor. Klart att det inte är jättekul att berätta om ett övergrepp, men de gjorde verkligen allt för att få mig att känna mig bekväm. Det tog två timmar totalt & det var helt klart en obehaglig resa tillbaka i tiden, klarar nämligen av att prata om det där läkarbesöket med vänner som redan kan historien men det blir av någon anledning alltid jobbigt att prata om det med någon som aldrig tidigare hört vad som hände. Men som sagt, utredarna var superproffs & det kändes som om de frågade "snällt" - det var aldrig så att jag började fundera på om jag "slösade bort" deras tid. På slutet sa de båda ett par avslutade ord som jag känner att jag måste dela med mig av. Den kvinnliga utredaren sa att jag aldrig, inte en sekund, behöver känna att det här bara var jag som överreagerade - det här var ett övergrepp, inga gråzoner. Har ju känt det här i hjärtat hela tiden, men det var skönt för huvudet att höra det också & inte bara från vänner & familj utan med sånna som jobbar med sexuella övergrepp varje dag. Sen sa den manliga utredaren något som jag kände var så starkt, att förövaren tar styrka från överlevaren & att hans viktigaste uppgift i sitt yrke var att ge tillbaka den styrkan... & det kändes verkligen så. Bara att någon lyssnade & tog det här på allvar, inte sopade det under mattan med ett "inte mitt problem", så som jag blivit bemött innan, vilket på sätt & vis känts som ett sekundärt övergrepp. Man blottar sig & blir ignorerad eller bortsopad som lort. Men inte idag, nej idag kände jag (trots att jag nu känner mig helt slut i både huvudet & kroppen) att jag tog ett stort starkt steg framåt!

Det har varit lite tyst i ett par dagar - dels för att det varit mycket skolarbete, men kanske mest för att jag varit, & är, så himla upprörd över Kavanaughs nominering till högsta domstolen. Jag vet inte hur mycket det har pratats om det här i Sverige, men i förra veckan kändes det lite som om nordamerika stod stilla medan Dr. Ford vittnade om hans sexuella övergrepp & han sedan försvarade sig. Det var en enorm uppvisning i argt vitt manligt privilegium & jag satt där & ömsom grät ömsom skakade av ilska över de här jävla männen som försvarar & håller den här typen av beteenden om ryggen no matter what. Men seriöst, att Donald Trump nu går ut & säger att det är en "scary time" för unga män i USA, jag kräks... Precis som när #metoo exploderade rev det här upp det där gamla såret från 2014 - när min immigrationsläkare antastade mig. Då, hösten 2017 ledde det till att jag kontaktade både Immigration Canada & polisen - vilket båda föll helt platt. IC förklarade torrt att det inte längre var deras problem eftersom han inte längre jobbar för dem (efter en anmälan från en annan kvinnlig patient) & polisen, ja de lovade att ringa tillbaka men hörde aldrig av sig & min ork räckte liksom inte till att ligga på att tjata. Men det här gången, efter att ha lyssnat på oerhört starka Dr. Ford, fick jag lite ork igen så jag plockade upp telefonen & ringde till det som kallas för College of Physicians and Surgeons, den organisation som förvaltar läkare & kirurger här i Ontario. Pratade med en kvinna som lovade att skicka ut någon för att intervjua mig & det är ungefär det mesta någon någonsin har gjort för mig i det här fallet, i annat fall har folk mest klappat på handen & sagt "Vad hemskt, vad synd jag tycker om dig" - vilket ju inte hjälper ett skit. I vilket fall, just nu känns det lite som om jag befinner mig i limbo igen. När ska de ringa, när kommer de & intervjuar mig, vad händer sen? Så sporadiskt bloggande är helt klart ett utslag av stress, sen att jag sitter här & bloggar klockan 4 på morgonen... japp, insomnia också, som ett brev på posten när jag är stressad. Men jag försöker tänka så här, om Dr. Ford kan klara av att förhöras om sina upplevelser i flera timmar inför enorm publik, så kan jag ta mig igenom det här också. Dessutom, känner så starkt att även om det river upp en massa obehagliga känslor just nu så är det så himla viktigt att inte pressa tillbaka de där känslorna, inte bara "ta det", utan kämpa vidare för en bättre framtid där unga tjejer får växa upp i en värld där skammen i alla fall inte ligger på dem utan på de män som begår brotten.