MsBree

Det går lite i ett här i huset just nu. Farmor flög in till Toronto igår & dök upp i huset lagom till middagstid. Dagen idag har ägnats åt dopförberedelser samt husfix & imorgon flyger Sandra in från Alberta. Själva dopet blir av på fredag & tills dess är tanken att jag ska hitta en engelsk, passande, psalm som vi kan sjunga. Så här långt har jag NOLL uppslag på vad det kan tänkas bli. En liten del av mig tänker "Äsch, vi sjunger tryggare kan ingen vara på engelska också, så får det vara bra så" medan en annan del tänker att jag verkligen borde göra en INSATS. Men lite... orka då. Vi har ju lejt bort allt jobb & knappt bjudit in någon - så att börja stressa över psalmer känns lite onödigt. Så länge prästen dyker upp så är det ju huvudsaken. Vilket får mig att minnas att vi inte skickat en vägbeskrivning ännu...

Tor & jag rullade ut på trottoaren lite tidigare idag. Strålande solsken, vårblom, mild vind & fågelkvitter - en idyllisk liten onsdag! Mot mig på trottoaren kommer granntjejen, Elis storasyster, gående - glatt pratandes i telefon. Vi har aldrig träffats på riktigt, för att jag var för upptagen med att boa förra sommaren & för att kanadensare inte umgås på vintern så nu drog jag på ett leende för att liksom försöka gottgöra alla månader av att vara "den där nya grannen som vi aldrig ser". Bara det att i Mayas värld så fanns det inte att hälsa på någon mamma med barnvagn, nope - hon kastar ner telefonen i sin väska, leendet rinner av hennes ansikte, hon stövlar över gräsmattan, in i huset & sen börjar en skrikfest utan dess like. Jag har ju bott här i Kanada i mer än sju års tid & känner att min engelska skriv, läs & talförmåga är väldigt god - men upprörd tonåring är uppenbarligen inget språk jag talar. Har liksom ingen aning om vad hon var så upprörd på sin pappa för, men vad det än var så framfördes det under hysteriska skrik, teatralisk gråt & ilska apvrål.

 

& jag bara "Okeeeey, mental note to myself - never ask her to babysit". Kan också ha viskat till Tor att han gärna får fortsätta vara min söta lilla sparv för tid & evighet & helt enkelt skippa stadiet "schizofren tonåring". Alltså, själv vill jag minnas att jag tillbringade samma tid i mitt liv med att läsa böcker, se på konståkning & sy korsstygn - inte smälla i dörrar, högljut önska livet ur mina föräldrar & ställa till scener från tomma intet. Men... det kan ju vara så att jag förträngt eventuellt sånt beteende, för hade jag betett mig så hade det väl kanske inte varit något jag sett tillbaka på som "the prime of my life". Några andra där ute som känner att de var rätt OK som tonåringar eller var det en enda lång kamp mot föräldraskapet & ni som är föräldrar till lite äldre barn - hur i helsike överlever man i ett hem där det bor en levande granat?!

Igår var det så soligt & fint att jag drabbades av någon form av "hopp om våren" & köpte på mig rötter både till löjtnantshjärtan & liljekonvalj. Såg sedan framför mig hur jag skulle tillbringa söndagen ute i rabatten, med sol på näsan & mylla mellan fingrarna, läggandes grunden till den där perfekta "English cottage garden" som jag drömmer om. Dock hade väderguden, som på inga sätt & vis är lika tillmötesgående som postguden, andra planer... Hej april!

Tack för era tankar kring rökning - skönt att höra att det inte bara är jag som har väldigt låg förståelse/tolerans kring cigarettrök & barn. Jag vet inte hur det ser ut hemma i Sverige nuför tiden, men här ser jag titt som tätt föräldrar som går & skjuter sina små i barnvagn samtidigt som de bolmar på sina giftpinnar. För mig helt obegripligt & något som jag verkligen kan tycka borde vara olagligt. Vill du stå & andas in gift - fine - men stå & aska över något annat än ditt lilla barn! Rökning med barn i bilen är i alla fall något som resulterar i böter här. Himla bra tycker jag som minns hur hemskt jag tyckte att det luktade som barn när en släkting la in snus efter snus under sommarvarma bilturer. Hurv! Så att tänka samma scenario fast med stickande cigarettrök... nej det är inte något jag önskat någon & allra minst ett litet barn som kanske inte ens kan göra sig hörd.

 

Ingen rök kring Torisen alltså!

Nu var ju tanken att vi skulle få en massa renovering gjort den här helgen, men tänk - så blev det icke! För dels så pallrade sig Tor in i utvecklingsfas nummer fyra (enligt wonder weeks) & blev ett litet klängtroll. Glad så länge han har suttit fast på någons arm, miiindre glad för egentid. Lägg sen till att kökskranen började läcka på fyra olika punkter (?!) samtidigt & att Paul kom på att kontoret har pot luck imorgon med tema St Patricks Day... Sköt renoveringsplanerna i sank lite om vi säger så! Men - efter massiv insats av Paul under diskbänken så har vi i alla fall en kran som inte längre läcker som ett såll & i kylskåpet står en hel massa shepherds pie (bästa receptet!) & väntar på att dras med in till Toronto. Så HELT overksamma har vi ju inte varit, även om jag önskar att vi kanske fått mer än typ en grej avbockad på to do listan...

Usch så ont i magen jag fick igår - Paul kom nämligen hem & hade jätteont i ryggen. Tydligen det ondaste sen han fick sin kotförskjutning för ett par år sen & det var ju en lite pärs att ta sig igenom. Morfin & sjukhusvistelser är inte direkt något vi vill behöva kämpa med nu när Tor är så liten... Så nu jobbar han hemma ett par dagar (det är inte bra för honom att köra när ryggen är som sämst) & jag sköter alla lyft & böj som behöver göras. Tack & lov är det bättre idag, så jag hoppas & ber att det här bara är lite övergående skrämselhicka & att Paul snart kan kånka runt Tor i babybjörnen utan smärta. Tummar & tår får dock gärna hållas!

Graviditeten var ju inte min grej, så när folk kikar ner i vagnen & säger saker i stil med "Naaaw, makes you want to have another one right away doesn't it?" så får jag hålla mig rätt hårt för att inte säga olämpliga saker i stil med "Yes, because I really enjoyed puking so much!" eller "Absolutely, that second degree tear has been healed way too long now!". Med andra ord, syskon känns ofantligt oaktuellt. Tills jag hittade det här lilla guldkornet... Alltså, hade det funnits garanti på att en fått så här sköna ungar så hade det kanske inte varit en så dum idé med mer än en i alla fall!

Vi sitter i soffan & jag läser de svenska nyheterna & ramlar över detta...

 

Moi - Fy fan

Paul - What?

Moi - You know Anja Pärson (Paul nickar), well she and her wife will have a baby and she is carrying it

Paul - And that is fifan how?

Moi - Because it's freaking crap to be heterosexual and female - no taking turns, it's all up to us because... well, you guys sucks

Paul - Oh... Sorry

Moi - Ya you should be

 

Alltså, jag inser ju att kvinnor, likväl som män, som är gay säkert inte haft det lätt så många gånger - så att lesbiska par har den här "fördelen" när det kommer till barnalstrande är väl en liten bonus som de är mer än väl unt. Meeen åh vad jag önskar att ALLA haft den möjligheten! Att graviditeter inte enbart vore ett ok som vi kvinnor måste släpa runt på. Utan att Paul, Tor & alla andra män hade varit tvugna att "take one for the team" de med!

 

Nej - jag bryyyr mig inte om att du sparkar & skriker! I fall att forskarna kommer på ett sätt att se till så att ni män också kan axla bördan av att föra mänskligheten vidare så kommer jag att high-fiva med din framtida parner!

Tor har låtit lite täppt på sistone, om jag med "lite" menar täppt som en överviktig lastbilschaufför med kronisk sinusinfektion & polyper. Kotten har visslat & snarkat sig genom nätterna som en väldigt kompakt liten blåsorkester - så i onsdags frågade vi vår "midwife in training", Corinne, om det fanns något vi kunde göra. Hon bara "Buy a humidifier". Så här reagerade vi på det rådet:

 

Moi - A humiwhat?

Paul (slår sig för pannan) - How stupid of us, we should have though of that!!!

Paul & Corinne i kör - You don't know what a humidifier is?!

 

Nä, jag visste ju inte det - men jag blev snabbt informerad om att det är en apparat som du fyller upp med vatten, pluggar in i väggen & så blåser den ut fuktig kall eller varm luft. Tydligen ett MÅSTE på vintern när det är kallt & torrt, i annat fall sväller alla andningsgångar igen på spädisar & småbarn. Låt mig säga så här, jag kände mig lite tveksamt inställd till det hela. Jag har ju ändå vuxit upp i norrlands inland, ett ställe som väl om något kan stoltsera med långa perioder då luften är både iskall & snustorr. Dessutom har jag växt upp med en pappa som är läkare & en mamma som är sjuksköterska... ändå var mängden humidifiers 0 i vårt hem & på något underlig vänster överlevde jag ändå till vuxen ålder. Försökte lite fint säga att jag kände mig lite skeptisk, men mina argument studsade från Pauls huvud som vatten från en gås. Han hade bara bruna 70-tals humidifiers i huvudet & kände sig tydligen som världens sämsta far som inte försett Tor med humidifier version 2015... Så redan samma kväll pluggade vi in den här i vårt sovrum & sen har Paul låtit så här "He sounds so much better doesn't he? And you know what, I feel like I can breath easier too - this was such a great purchase!".

 

Um... idag nös Tor ut en snorbit som var helt bisarrt stor, lite som om jag nyst ut en duplokloss, & kan ni tänka er - nu låter han inte längre som ett sågverk! Humidifer my ass... Grundregeln från & med nu är "överlevde jag vintrarna i norrland utan X så klarar vi oss utan det här också"!

Vi har kört film-maraton under de här veckorna när vi båda varit hemma med Tor. Det har varit allt från alla Die Hard filmer till Gardians of the Galaxy & nu senast, LEGO-filmen. Alltså... på riktigt, jag vet att små barn kan bli besatta av en film & se den om & om igen... Heeelt OK med mig (själv blev jag som tokig i Smurfarna & Trollflöjten) & Tor kan få bli galen i vilken barnfilm som helst när han blir lite äldre UTOM just LEGO-filmen. För seriöst, soundtracket kan vara det värsta soundtrack som någonsin spelats in, det satte sig nämligen i min hjärna helt skrämmande snabbt. Från ungefär första tonen blev jag som en av de små arbetarna i filmen & "Everything is Awesome!" har rullat på inne i mitt huvud på non-stop sedan dess. Jag testade till & med att sova bort det efter att vi sett färdigt, men två timmar senare när jag klev upp för amningspaus...

 

Everything is awesome

Everything is cool when you're part of a team

Everything is awesome

When we're living our dream

 

Eh... Nej, everything is not awesome. Jag sitter i soffan med sömnruffsigt hår & ammar en liten bröstvampyr* istället för att tryna mellan varma flannel-lakan & så kommer det att se ut med jämna mellanrum genom hela natten i... tja inte vet jag hur många månader (år?!) framöver. Never the less, här sitter jag & nynnar på melodijäveln samtidigt som kroppen spattar med. So, Tor får aldrig introduceras för LEGO-filmen för i så fall är risken att jag långsamt kommer att börja planlägga vårt liv baserat på President Business filosofi (kan redan checka av "buy over priced coffee" pga min kärlek till Starbucks)... samt limma fast alla våra prylar i permanenta positioner. Vilket i & för sig kanske hade varit en god idé baserat på att vi kommer att ha en klåfingrig liten kotte SAMT två katter att tampas med i framtiden!

 

*Här vill jag förtydliga att Tor ÄR awesome, det är sömn-situationen i sig som inte kvalar in

Det har ju blivit rätt mycket hemmatid på sistone, så idag kände jag att jag var tvungen att komma ut & göra något. Så vi gick & klättrade på gymmet tvärs över gatan! Eller så baxade jag mig långsamt in i bilen & tantgick armkrok i armkrok med Paul över snorhal parkeringsplats in på närmsta bio... Filmvalet föll på Mockingjay, har ju läst böckerna & sett de tidigare filmerna så det kändes lite småviktigt att hinna se den på bio. Dessvärre tyckte jag inte att det var speciellt bra, efter den femtioelfte närbilden på "chockad Katniss" var jag mätt på gråtblanka ögon & öppen flämtande mun. Hade jag haft viljan att festa lös på den typen av bilder hade jag bara kunnat gå in på damtoan & tittat på mig själv - halvvägs genom filmen började jag nämligen få så sjujäkla ont i kroppen att jag mest ville lipa tyst ner i min halsduk. Så det var väl mindre lyckat, bio blir ju så mycket trevligare om det går att sitta & mysa tillsammans istället för att ha ett stycke orolig myspartner & ett annat stycke som beter sig som en vridande metmask... Anyway, det kändes som om hela konceptet med att dela upp den sista boken i två filmer var ett beslut taget med plånboken i åtanke - inte för att det faktiskt behövdes.

 

Nu är vi hemma igen & jag ligger i soffan med smärstillande i kroppen & tekopp nummer två i näven. Kommer att få plikta hela natten med kissrundor i absurdum, men just nu känns det som om riktigt varm vätska är min allra bästa vän här i livet.

När jag växte upp kunde den första snön dyka upp i september, vilket innebar att tidsrymden av "ickesnö" var kort nog för att ingen skulle ha hunnit glömma bort vad som händer när allt det där vita dalar ner över landskapet. Det blir halt! Följaktligen var det inte en så stor sak - ungarna blev glada, föräldrarna lite äldre, livet rullade på som vanligt. Under åren i Lund lärde jag mig att snö kan bli en rätt stor sak. Bussar & tåg kan sluta gå & är du geolog kan det mycket väl hända att du spenderar en dag svärandes ute i fält med att försöka hitta brunnshål som markägare påstår finns inom en vag radie av 100 snötäckta meter. Här i Ontario... Tja, snön kommer lika mycket som en chock här som vad den gör i Skåne. Den har jag lite svårt för att förstå, I mean - det är KANADA. Ett land som kanske inte är allra mest känt för sitt varma klimat... men, men, likväl står alla helt handfallna varje år & bara "Men... jaha, oj... men jag åker hemifrån 5 minuter tidigare med bilen så löser det sig nog". Det gör det inte. För att vägarna inte hålls i det skick de ska, för att folk är usla på att köra i snö & för att jag tippar på att ungefär 0% av alla bilister hunnit komma på att vinterdäck är en bra sak att ha på bilen under vintern (ej lagstiftat). Eftersom trafiken här dessutom är av magnituden "massiv" blir det KAOS. De senaste dagarna har det dalat ner någon liten flinga här & där, så norrlänningen i mig har vridit händerna i lätt panik över det faktum att våra vinterdäck står uppe i stugan... Planen är att åka dit på onsdag & hämta dem, men vad hjälper det när vi vaknade upp till winter wonderland den här morgonen.

"Morning, Love! I made it to Milton (stad 40 min bort där tåget går från)! Traffic was pretty terrible on the highway -- multiple big accidents in the other direction, with jackknifed trucks and in one case a fuel spill and fire. Very exciting!"

 

Slappnade av i cirka fem minuter & började sen googla hur mycket snö vi beräknas få under dagen - 10 cm & varningarna går på högvarv för trafikkaos. Så nu ömsom oroar jag mig över Pauls hemresa, ömsom gratulerar mig själv för att vi är förberedda för en hemförlossning i fall att vädret skulle råka vara ännu mer mayhem den dagen Baby C vill göra entré. Men så ska jag vara helt ärlig också... mitt i den gravidinducerade katastrofnojan kan jag inte låta bli att njuta av varje snöflinga - för att det blir så fint, för att det känns hemma & vinter på riktigt & för att det gör att jag vågar föreställa mig en vit jul! Dagens gravidstatus kan alltså sammanfattas med orden "splittrat psyke"... För det är ju onekligen lite märkligt att sitta & nynna "Let it snow" samtidigt som du är övertygad om att DÖDEN lurar där ute.

Vi har en god vän som i flera år träffat en gift man. Det har varit tusen turer fram & tillbaka, han har lovat att lämna sin fru & hon har ömsom levt på hoppet & ömsom gett upp & försökt gå vidare med sitt liv. Jag trodde i ärlighetens namn att karln aldrig skulle skrapa ihop tillräckligt mycket ryggrad för att göra något åt situationen (antingen lämna sin fru eller avsluta affären) men så i september hände det plötsligt. Inte alls på något optimalt sätt (om det nu finns ett sådant i en sån här situation), men han flyttade i alla fall i från sin fru & in hos vår vän. Allt gjordes under så mycket sekretess han kunde förmå sig att tänka ut - så det har inte berättats för någon förutom Paul & mig, han beställde inte eftersändning till huset & deras nya gemensamma hem ligger en 3-4 timmar bort från var han tidigare bodde med sin fru.

 

Nu kan alla ju tycka precis vad de vill om att ha affärer, men det är inte det jag tänker fokusera på här. Utan istället på hur själva uppbrottet går till & vad som hände igårkväll. Det ringde nämligen på dörrklockan hemma hos dem & vår vän gick & öppnade... inte så svårt att gissa vem som stod på trappen kanske. Alltså, vilket oändligt fruktansvärt ögonblick det måste ha varit både för henne & för hans fru. Att stå där öga mot öga i hallen, helt berövade alla illusioner & undanflykter. Exakt vad som utspleade sig där & då vet vi inte än, vi har bara fått en kort uppdatering via sms, men jag känner bara spontant att han hade kunnat bespara dem båda så mycket om han haft modet att hanterat det hela annorlunda. Inte själva lämnandet i sig, jag är av den övertygelsen att det är bättre att lämna någon som inte längre är rätt för en istället för att bara glädjelöst & bittert slita & släpa sig igenom återstoden av ens liv. Dessutom träffades Paul & jag medan han fortfarande var i ett annat förhållande, så det hade ju varit oerhört falskt att proklamera att affärer & separationer är förkastliga, men tillvägagångssättet... i fall att ens partner är en frisk människa (så inte en som misshandlar eller super sig till personlighetsförändring) tycker jag att han eller hon förtjänar att få tid på sig innan du tar ditt pick & pack & drar. Tid att smälta, älta & försöka komma till insikt. I annat fall måste det ju vara så oändligt mycket svårare att försöka släppa & gå vidare med sitt liv... & då kanske det där hemska ögonblicket kommer när dörren helt oväntat öppnas av ens parners nya kärlek. Usch, jag känner så mycket för vår vän & för hans fru - för de är på olika plan båda offer för hans feghet.

Så IDAG var dagen då vi skulle hämta vår bil - äntligen, som jag saknat den! Vi rullade iväg mot Newmarket & Pauls föräldrars hus & det var så där alldeles strålande väder, indiansommar faktiskt. Temperaturen kröp stadigt uppåt & när vi väl anlände där låg vi på 34 grader. Vi körde till bilmekanikern & satte oss i vår fina svarta lilla Saab som stått & bakat i solgasset & gissa vad.. ACn hade lagt av. Jag dog, eller i alla fall nästan. Det var inte de roligaste två timmarnas bilfärd hem om vi säger så. Speciellt som jag växt ut alla mina vanliga shorts & liksom inte har så mycket att välja på än att dra på gravidjeans - överhettad de luxe. Vi fick stanna både på IKEA & en mataffär på vägen tillbaka så att jag kunde svalka av mig över kyldiskar. Kändes ju lite eget att stå & flämta över köttbullar & fryst fisk, men det hjälpte att få ner temperaturen i alla fall lite!

Men suck... På grund av översvämningen, flytten & allt renoverande har vi fått låna Pauls föräldrars minibuss över sommaren. Verkligen jättesnällt av dem & en livräddare i så många situationer. Under tiden vi har kört runt i slagskeppet har vår fina lilla bil stått parkerad på deras uppfart & väntat på oss. Igår var tanken att vi skulle återförenas. Bara det då att Pauls föräldrar inte rört den under hela sommaren (de fick nycklarna så att de skulle kunna köra den en gång i veckan eller så för att hålla igång maskineriet)... Att stå pall utomhus i flera månader i fuktig ontario-luft var ingen höjdare om vi säger så. Allt bromsrelaterat på hela bilen har rostat ihop totalt. De ringde precis från bilverkstaden för att tala om reparationskostnaden & det var ju lätt ett av årets mer cringe worthy moments. Skit, skit, skit också. Fast det är väl bara att svälja det hela & försöka tänka på annat... som att vi ska till barnmorskan nu & se hur det går för Baby C med vändandet. Ni kan väl hålla en tumme eller två för att liten ska ha gjort en flipp så att huvudet är nedåt! Känns som om vi behöver lite goda nyheter just nu!

 

Uppdatering: Nehej, det där gick ju inte alls som vi hoppats. Baby C ligger fortfarande med huvudet uppåt & nu har jag strikta order om att ta mig till närmsta pool typ omgående för att simma i cirklar de närmsta två veckorna. Fungerar inte det blir det till att gå till en kiropraktor & efter det blir det manuellt vändningsförsök om 5 veckor. Skiter sig det blir det kejsarsnitt.... till råga på allt hade inte magen växt nästan alls sedan förra besöket, så vår barnmorska sa att vi måste hoppas på ett tillväxthopp till nästa gång i annat fall blir det ultraljud för att se om Baby C helt enkelt är liten eller om jag har för lite fostervatten. Ljudeffekten på mig när vi gick nedför trapporna - "Helvete, helvete, helvete", gånger 100.

Så, nu är allt begravningsrelaterat över. Det har varit rätt intensivt här, dels för att få i ordning huset så att Pauls föräldrar skulle kunna stanna en natt & sen själva visitationen igår & begravningen idag - så nu blir det ett litet "ihop-plocksinlägg". När det gäller begravningen så var det självklart sorgligt, men så långt begravningar går var det här ändå en väldigt ljus & glad tillställning. Många fina & roliga minnen att dela med sig av. Sen tror jag att det kanske är lite lättare för de efterlevande om personen som gått bort varit mycket dålig mot slutet & inte varit "där" på rätt länge. Då finns det mer tid att bearbeta sorgen & det oundvikliga.

 

& från död till liv... Efter lunchen som följde begravningen åkte vi till Cambridge för barnmorskebesök. Allt såg bra ut, förrutom att Lilla C av någon anledning valt att vända på sig. Tydligen inget att oroa sig så där jättemycket för än, men min barnmorska föreslog att jag ska gå & simma samt tillbringa rätt mycket tid på att häva mig upp & ner från golvet (perfekt ursäkt att jobba vidare på golvlisterna) så att Baby C ska snurra runt 180 grader. Åkte hem i absolut spöregn & sen dess har vi legat på sängen tillsammans med katterna som en enda stor hög overksamhet. Endast avbrutet av ett hysteriskt rivjärnsletande när jag skulle slänga ihop en paj till middagen. Sökresultat... inte så jättelyckat.

Det bidde lite mörkt helt plötsligt här igår, slog på alla lampor men det kändes ändå lite dommedag. Så jag knatade bort till datorn & checkade väderprognosen & möttes av varning för åska, hagel & tornado. Paul fångade den här bilden på vägen hem, precis innan alltihop drog igång. Jäklar vilken storm, men vi klarade oss från enkelresa till OZ!

Lite annorlunda dag mot för vanligt - kör en heldag i Toronto. Bara trevliga planer - som att hänga med Megha. Hon flyger nämligen till sin kusins bröllop i Boston nu i eftermiddag & vill ha sista minutenhjälp att para ihop alla bröllopsutstyrslar hon kommer att ha på sig under eventet. Vilka skor ska bäras tillsammans med vilken sari & vilka smycken passar bäst till... Jag måste erkänna att jag ser fram emot det SÅ mycket! Smakråd har jag väl varit ett par gånger genom åren, men aldrig för ett all out indiskt bröllop! Ska också klämma in en pedikyr om det går. Har varit på fötterna hela helgen & nu känns det som om de behöver lite första hjälpen. Hoppas även på att hitta en eller två små polare till filuren i mitten...

 

Ni vet vår groundhog (som vi förövrigt döpt till Doug Murray), idag kom vi närmare varandra än jag tror någon av oss någonsin förväntat sig. Eftersom vårt vardagsrum/matrum fortfarande ser ut som om en tornado gått igenom det äter vi ute i trädgården varje middag som vädret tillåter & katterna får alltid hänga med ut i sina selar. Idag knäppte jag fast Digby i sin, satte fast linan i den tvättlina som löper genom trädgården & liten fluff flög ut i friheten. Under hela middagen satt han sedan borta vid vårt trädgårdsskjul & stirrade stint ner i marken. Så pass att Paul vid ett tillfälle knatade bort för att se vad han pysslade med. Vi har nämligen lärt oss att Digby är väldigt bra på att spana in sånt som händer, han gjorde mig till & med uppmärksam på när Isoldes lägenhet höll på att bli översvämmad, så vi lyssnar på vår lilla lyhörda katt! I vilket fall, Paul kom tillbaka & berättade att han troligtvis spanade på myror så vi åt lugnt vidare. När vi väl var färdiga med middagen försökte vi ta in katterna & medan Mammut var lika foglig som vanligt ville Digby INTE röra på sig. Så tillslut sa Paul "Men kanske att Doug gömmer sig under trärampen, jag lyfter på den!"... Mycket riktigt, Paul lyfter på rampen & ut FLYGER Doug i vild panik & katterna bara typ dog av all action & fick totalt spel - det var med andra ord full circus i vår trädgård för ett par sekunder. Digby liten darrade av spänning i mina armar när vi knatade in efteråt. Nu vet jag inte riktigt vem av oss som är mest pepp på ytterligare ett close encounter, även om jag är ganska säker på att Mr Murray nog varit gladast om vi aldrig mer sets!

Tog en liten promenad till närmsta järnaffär & på vägen dit korsades min bana av två unga killar & en tjej. Jag gissar väl på att de var en 16-17 år gamla. Det som fångade min uppmärksamhet var att tjejen bar tajts & en väldigt liten crop top, fastän hon var rejält överviktig & hade bristningar över hela magen. Jag ska vara helt ärlig, min första reaktion var bara "Men herregud, klä dig lämpligt människa!". Fast sen började det snurra i huvudet på mig... för jag var ju också så där tjock när jag var i den åldern & jag hade ALDRIG satt på mig något liknande eftersom jag helt enkelt inte vågat. Tjejens outfit var ju verkligen inte något som jag personligen fann smickrande på minsta vis, men jag måste beundra henne för att hon faktiskt hade modet att sätta på sig dessa kläder & trava runt i dem som om hon inte hade minsta bekymmer i världen. Hade jag, i mitt nuvarande tillstånd, tvingats på något liknande & sen dumpats någonstans utanför mitt hem hade jag lidit tusen dödar men hade samma sak hänt när jag var 17 tror jag att jag kolat på riktigt av skam. Jag var så otroligt medveten om att jag inte passade in i normen på den tiden, att samma regler inte gällde för mig som för de smala tjejerna & det där satt i i åratal. Som ett exempel, jag har ägt en enda bikini i hela mitt liv & den köpte jag när jag var 24 & i princip enbart för att min kompis Åsa & hennes mamma peppade mig järnet i en affär i Brasilien. Minns att jag var helt livrädd första dagen i den på stranden, men där & då i solen & bland snälla människor smälte en hel massa osäkerhet bort. Det var en så skön känsla & den här tjejen idag fick mig att tänka tillbaka på allt det där & bara känna hur mycket jag önskar att andra unga, komplexfyllda, tjejer ska mötas av mer acceptans än vad jag kände att jag växte upp med. För mig själv, i nuläget... nej jag kommer nog inte att börja sporta crop tops från & med idag (om det inte är ofrivilligt för att tröjan kryper upp över magen) men jag ska kanske försöka vara lite mindre dömmande i utgångsläget.