MsBree

Ajdå... idag kikade jag ut genom köksfönstret & fick se den här lilla filuren:

Dagen började hemskt bra - med frukost i sängen & sen lite allmän stoj. Det här med att försöka bädda är nämligen något som Digby alltid tar som ett tecken på att människorna vill leka "hitta liten kisse". Han blir liksom så till sig att det inte går att bara köra på med vår agenda heller, det måste lekas åtminstone någon minut eller helst 20.

Ni vet mitt pågående bankproblem - farmor marscherade ner till banken i Älvsbyn & fick tag på någon som inte var på semester & efter lite mail fram & tillbaka fick jag en kontaktperson där. Stort framsteg med tanke på att min kontaktperson i Lycksele är borta till september! Efter att ha samlat fakta kring som vad som möjligtvis kunde ha gått snett ringde jag henne idag & kan ni tänka er - hon var på semester! Alltså... jag kunde bara skratta åt det hela! Den snälla killen som jag pratade med lovade i alla fall att se över frågan & nu fick jag precis ett mail från honom. Tydligen sitter min kontakt på all information i ärendet så det är bäst om jag pratar direkt med henne på måndag då hon är tillbaka. Uppdaterar Paul på situationen via Skype:

 

Paul - But... you mean that she hasn't kept a record of her investigations that her manager can track down if she's not there?

Moi - Japp!

Paul -  So if she were to have an accident and be unavailable for a longer period of time, would "her" customers suddenty lose their ability to bank?

Moi - I presume so, but honey - let's not be negative now! I know that you always think about the bus factor in your job, but this is Älvsbyn - busses are few and far in between!

Paul - Okay... now you scare me, you got up before 6 am this morning to deal with this and you still manage to be so positive... are you feeling all right?

Moi - Totally! It smells a little like burnt feathers in the house but apart from that I'm absolutely honkey dorey and AWESOME!

 

Nej men på allvar, jag tror att Handelsbankenfrågan numera har avancerat upp till samma nivå som husrenoveringen. Det tar sån tid & det är så oförutsägbart att det liksom inte är någon idé att stressa upp mig. För hade jag låtit det ske hade jag nog stressat igång förlossningen redan i förrgår. Nej, bättre att bara flyta med istället & inte låta mig påverkas negativt! Hakuna matata.

Guelph är ju inte så där jättestort, bara lite över 100.000 innevånare, så när det kommer till bioval är vi lite mer begränsade än vad vi var i Toronto där det gick att se saker typ hur länge som helst. Således kunde vi inte se den film jag egentligen ville se, The Fault in our Stars, utan landade istället framför Herkules. Herre min je så dåligt... fast på det där sättet att det ändå blir rätt underhållande! Inget jag behöver se igen, direkt skulle rekommendera eller håller som Oscarsfavorit - men väldigt effektivt när det kommer till att förse hjärnan med nya visuella intryck! Paul slår till med 6.9 grönmålade barbarer medan jag håller mig till 6.2. Största behållningen för mig (förutom den suicidala siaren) var faktiskt att se svenska Rebecka Ferguson i en av huvudrollerna. Har inte sett henne i något annat än en såpopera som jag tror TV3 eller TV4 producerade någon gång tidigt 2000-tal, Oceans Ave om jag minns rätt. Hela den såpan var så dålig att tårna liksom krullade sig i vämjelse, det var så där dåligt att Glamour & Sunset Beach sken som geniala supernovor i jämnförelse. Minns inte att Rebecka direkt stack ut från hela fiaskot - hon var väl ungefär lika dålig som allt annat. Så det var hemskt trevligt att se henne i en roll där det inte kändes som om hon var en styltig barnskådesspelare som precis lyckats memorera manus sekunden innan "And, action". Sen är det alltid med någonslags konstig nationel stolthet som jag ser svenska skådespelare på vita duken - oavsett hur liten deras insats är måste jag bara väsa till Paul i mörkret "She's from Sweden!". Vilket alltid resulterar i samma svar "Another Skarsgaard?"... & då är det liksom ännu lite härligare att kunna väsa ett "No" tillbaka - som om Sverige i det ögonblicket växer lite på något underligt sätt!

Började dagen tidigt med frukost på vårt lokala brunchställe & Sandra kämpade mot gråten genom sina ägg. Det här var nämligen dagen D, dagen då hon lämnar Ontario bakom sig & påbörjar sin resa ut mot bergen & västkusten. Hon har ju pratat om att flytta dit så länge jag känt henne, & länge innan dess, men det är klart att det är en sak att prata om det & en helt annan sak att faktiskt göra det. Sen kan jag tänka mig att det bli ännu värre när det har varit en så lång startsträcka som det har varit för henne. När jag flyttade hit till Kanada var det ju lite från noll till ingenting, blev antagen i juli & flyttade i september, så det fanns helt enkelt inte tid att oroa sig så mycket. Ja... & så är jag något mer hakuna matata än vad Sandra är. I vilket fall, hon tog sig genom äggen, vi packade det sista i bilen & sen följde fem vändor av kramar innan vi tillslut vinkade av henne från trappen. Hon var så himla ledsen över att säga hejdå, men jag tröstade med att det blir lättare för varje gång. För det är ju så, det är allra värst att säga hejdå första gången, sen blir det lite mer vana. En del av livet som inte på något sätt är trevligt, men som det bara är att acceptera & göra sitt bästa utav. Det är väl lite så det är med att följa sina drömmar överlag... det är inte en helt smärtfri rutt, men på det stora hela väger de positiva bitarna över & det är vad det gäller att fokusera på när det känns jobbigt. 

Tanken var att jag skulle åka hem till Megha för en fika vid två-snåret idag, men så blev vädret helt plötsligt katastrof & jag kände mig så där sugen på att ge mig ut i ösregn & åska. Så jag småskyllde på att jag inte ville lämna katterna själva när det åskade & stannade hemma med lite smådåligt samvete, aldrig kul att ställa in med kort varsel. MEN. Himla tur att jag gjorde det, för helt plötsligt började det forsa in vatten i källaren! På baksidan av källarlägenheten finns nämligen en brant trapp - helgjuten i betong & med betongväggar runt omkring. Längst nere finns ett avlopp så att allt regnvatten ska rinna undan, bara det då att en massa löv täppt till det... Vatten hela vardagsrummet & inte kunde jag öppna dörren heller, då hade världens syndaflod forsat in. Så jag sprang som en tok ut i vår hall, som ligger precis utanför ytterdörren, & där var det också insjö av samma anledning! Var alltså tvungen att rensa det avloppet i all hast med en kvast jag lyckats tycka åt mig, älga över det undanrinnande vattnet, kuta upp på Isoldes trapp, panikleta efter reservnyckeln in i huset, springa över förvirrade katter som sov i hallen, ut på baksidan av huset, ner för trappen & så sopa för brinnande livet. Måste ha stått minst en halvmeter vatten i hålet - vill inte ens tänka på hur lägenheten sett ut om jag varit borta under allt det här. Sen var det bara att springa ner igen & försöka moppa upp allt vatten så fort som möjligt. Efter det tröståt jag upp alla Pauls frukostblåbär... för att jag tyckte att jag var värd någon form av belöning. Snälla Översvämningsguden, det är nog nu - vi har fått vår beskärda del av vatten inomhus!

Nu när vi bor så här mitt inne i Toronto helt plötsligt, & under väldigt begränsad tid, passar vi på att smita ut nästan varje kväll. Så många sköna uteserveringar att hänga på & så många roliga skyltfönster att spana in. Sen är ju feststämningen rätt hög just nu, med fotbolls VM & så, men den biten skippar vi & har istället travat iväg & sett ett gäng filmer. Måste ju ta igen all tid då jag antingen var för sjuk eller för trött för att ens orka tänka tanken på att ta mig ut till bilen, än mindre sitta igenom en hel film! Så i måndags såg vi "How to train you dragon 2" & idag blev det "Neighbors". Här hade jag velat ge lysande feedback på de två, men meeh - det föll rätt platt. Medan den första drakfilmen var rakt igenom charmig kändes uppföljaren rätt krystad & "Neighbous" ska vi bara inte tala om. Den hade väl ett par roliga ögonblick, men i stort sett var den plågsam & det inbillar jag mig inte enbart beror på att jag är den typ av individ som gillar att baka & odla tomater... mer att jag inte tycker att droger & svordommar är höjden av humor. Happ, betyg då - drakarna får 6.9 vikingasvärd av Paul & 6.7 från mig. De jättefulla fratt killarna: 5.2 av Paul & 5.8 från mig.

För många herrans år sen var jag ihop med en kille som var kustjägare & hjälp vad jag matades med historier om dessa tappra män. Ni vet, den typen av män som skulle försvara Sveriges gränser, övergivna kattungar & kvinnor i nöd & allt utan att anstränga sig så där värst alldeles. De var tuffa, hårda & utformade enligt en precis regim för att vara Sveriges muskelmässiga elit. Ändå... när jag tänker på mitt ex & hans vänner så är väl ordet "sympatisk" kanske inte det ord som kommer först till mind. MEN. Hade någon visat mig en kustjägarfilm med den här typen av oförfalskad Disneyglädje hade jag nog gjort en hundraprocentig kovändning i mina åsikter. För kan ett 90 kilo tungt muskelpaket med oändliga timmar skjutvana visa så här mycket glädje över en tecknad film, ja då måste det finnas en hel uppsjö av sympati någonstans innanför alla bröstmuskler!

Jag satt barnvakt idag igen & jäklar vad tydligt det är att lilla tjejen försöker leka maktspel med maten. Det vägras enbart för att hon kan. Så tillslut sa jag bara "Nehej, nej men då leker vi inte då utan då sitter du där med mackan & så läser jag min bok" & så plockade jag upp min bok om "Spatial Data Analysis in Ecology and Agriculture Using R" & gick lös med överstrykningspennan. Det tog en minut eller två & sen började hon försöka pocka på mitt intresse, det här med att inte ha 100% fokus var tydligen något nytt & obekvämt. Efter ett par vändor åt hon upp hela sin macka utan knot. Alltså... de här små liven, jäklar vad de försöker manipulera! Jag inser ju att en 2-åring inte har så många sätt att uttrycka makt på, men de tar ta mig tusan första bästa chans de kan att försöka sätta en på plats! Lite intressant att se maktspelet så tydligt, vuxna jobbar ju liksom lite mer i det dolda för att få igenom sin agenda. 

Paul är väldigt... ska vi säga otursförföljd i hemmet, han gör sig illa på en sån där skala som jag inte riktigt kan relatera till. Jag har väl kanske använt fem plåster sedan vi flyttade in i huset, medan mannen blöder närmast konstant. Igår slog oturen till igen - vi satt i soffan, fridfullt tittandes på "Once Upon A Time". Precis i slutet på avsnittet avfyrades en pistol rätt oväntat, så där så att jag hoppade till i soffan men ännu räddare än jag blev Mammut. Dessvärre sov han på Pauls mage just när detta hände, vilket resulterade i att han grävde in alla fyra tassar i Pauls hull & drog iväg. Gigantiska klösmärken över Pauls bröst & mage. Paul upp ur soffan, skrikandes (vilket ju är förståeligt), fast så tar han inte soffsvängen alldeles rakt utan lilltån fastnar på vägen & liksom knäcker till. Grannarna måste ju ha trott att han höll på att dö & jag... jag blev så där nervöst orolig över att jag inte kunde göra något att jag började fnittra helt hejdlöst. Kände mig rätt dålig fru i just det läget...

Paul & jag älskar att gå på bio, men på sista tiden har vi inte riktigt fått till det - det har varit så mycket annat med visum-ansökan & ditten & datten. Fast igår kväll kände jag bara att det var dags att bänka sig i biosalongen igen, så vi drog iväg för att se Divergent. Har läst böckerna & tyckte mycket om de två första (tredje boken spårade ur lite tycker jag), så det här var något jag sett fram emot. Synd bara då att jag SOMNADE efter typ 45 minuter. Check på bortkastade biopengar. Nu började den ju lite sent kanske, 9.35 med slut vid midnatt - så jag hade väl kunnat acceptera om jag varit lite smågäspig mot slutet... men att somna innan vi ens sett halva filmen... Suck. Paul tyckte i alla fall att den var bra & ger den 7.4 tatueringar av 10 möjliga. Jag får väl trösta mig med att det varit värre om Paul somnat, eftersom han inte läst böckerna. Jag vet ju i alla fall hur det slutade!

Alltså... lite känner jag att jag får skylla mig själv, det är bara dumt att hålla på att skriva saker så som att det finns hopp om våren. För det kommer ju inte att bli vår i år - meterologerna har ju refererat till den här vintern som en "Game of Thrones" vinter sen i november... då är det ju bara naivt att tro att snön ska smälta bort! Som sagt, +10 igår, -10 idag & så 15 cm snö på det. Det var himla trevligt där igår, men check på att vårdrömmen gick & dog idag. 

Eftersom jag växt upp i norrland känner jag mig rätt, ska vi säga bekväm, med deprimerande ortsnamn. Gråträsk som exempel, hur deppigt låter inte det på en skala? Eller Glommers... inte så peppigt heller. Mensträsk har dock i alla år varit det allra mest hysteriska namnet. Jag vet att det betyder "sjön där renkon kalvar", men allt jag kan tänka på är träsket i "sagan om de två tornen". Fast ett träsk som håller kroppstemperatur & där stövlar är ett must. I vilket fall, under dagens brunch pratade vi om ortsnamn som inte riktigt har en positiv/pk anknytning. Exempelvis, staden Dildo här i Kanada eller det underbara ortsnamnet på den by Eric kommer från, "Plainview". I mean... Plainview... hur deppigt låter inte det på en skala? Jantelagen kristalliserad i form av de geografiska koordinaterna N 44.16 & W 92.16.

Alltså... både Paul & jag kände att vi avslutade lite på fel sätt igår. Går ju inte bara att introducera konceptet med den röda mössan & sen släppa det så där i tomma intet. So, I give you - Pauls absolut sista nödlösning vid hårkris:

Pauls telefon fick någon gång under natten för sig att vi gått till sommartid, så alarmet gick inte igång när det skulle. Vilket fick till följd att det inte fanns någon tid för honom att tvätta håret. Jag bara "Honey, I know! Use my dry shampoo!". Torrschampo har räddat många herrans mornar för mig, så jag trodde verkligen att jag hjälpte - inte stjälpte. Problemet är bara det att Pauls hår är väldigt annorlunda mot mitt. Medan torrschampo fungerar ypperligt på fint skandinaviskt hår fungerar det inte lika bra på Pauls mopp. Paul skrek i panik & försökte rätta till det hela med en massa hårvax. Det fungerade så här bra:

Paul hade inte världens bästa dag idag, så jag försökte muntra upp bäst jag kunde - köttfärslimpa till middag! Det verkade hjälpa. Paul sa att det kändes väldigt "pikkulauantai" & jag bara "Eh... va?". Visade sig att Paul typ hela dagen peppat sig själv med att det var lill-lördag, för att få allt att kännas lite festligare. Så mycket hade han sett fram emot det att han till & med googlat det & därmed lärt sig att konceptet existerar både i Norge (Lille Lørdag) & i Finland (pikkulauantai).

 

Himla nöjd över att lill-lördag numera är ett etablerat begrepp i vår familj, I mean... för ett litet tag där kunde Paul MER än jag om lill-lördag!

Så jag klev upp i morse & kanske inte direkt skuttade in i köket, men ni vet - dök upp i vardagsrummet på rätt sida av sängen & med någorlunda anständig klädsel. Pluspoäng där på klädseln... Anyway, där satt farmor & såg ut som om min farbror ring & bara "Mamma, ledsen... men Egyptens alla magra kor & eländiga gräshoppor har invaderat ditt hus. Oh, & rören har frusit & en granne har sparkat ner din postlåda". Det såg lite ledset ut med andra ord. Svensk som jag är frågade jag inte rakt på sak som var fel utan frågade istället om farmor sovit gott. Det hade hon inte... & så kommer det "Neeej... för du & Paul bråkade ju så hemskt igårkväll". Här får jag ett ögonblicks panik. Har vi bråkat? I så fall om vad & varför har jag glömt bort det? Har jag fått en hjärnblödning?! Sen skärper jag till mig, vi HAR ju inte bråkat - det vet jag! Jag förklarar för farmor att Paul & jag inte alls bråkat, att vi gick till sängs som vänner & att allt var lika happy go lucky som vanligt den här morgonen. Farmor bara "Men du skrek så hemskt ´WHY, WHY, WHY!´& så slog det & dunsade & Paul försökte lugna dig & jag var så ledsen så att jag grät". Mitt huvud leker fågelholk en sekund eller två innan det slår mig, grannarna! De brukar då & då ha episka bråk, det måste ha varit det farmor hört! Efter ett par rundor av försäkrande att det inte var vi som försökte slå ihjäl varandra lugnar farmor ner sig & accepterar att skilsmässan inte står runt knuten.

 

Stackars stackars farmor - att hon låg uppe & grät för att vårt äktenskap knakade i fogarna & så var det grannarna istället! Alltså, jag tycker synd om dem med, men allra mest om stackars farmor som blev så stressad. Så vi gav henne lite starköl i kväll i förebyggande syfte, i fall att de ger sig på en rond till.

Farmor har varit världens trouper när hon har varit här, allt har tagits med jämnmod. Exempel:

 

- Is stormen som drog in & försatte oss i mörker i 24 timmar innan julafton. Jag trodde att farmor skulle bli stressad, men icke. Hon sa att det var spännande & bra i fall att det inte blev så mycket julmat eftersom hon vill gå ner i vikt

- När en katt råkade lämna en liten olycka på farmors säng, farmor bara "Men sånt händer!"

- Eller att hon var helt OK med att boka om alla flygbiljetter & stanna en vecka till när vädret återigen slog till från sin värsta sida

- När vi inte kom in i stugan idag för att det var för mycket snö på uppfarten, farmor "Men då får jag bjuda på restaurang istället!"

 

En kompott förtretligheter och problem med det gemensamt att farmor hanterat dem alla med en glad axelryckning & ett positivt synsätt. Men en sak var INTE ok... I morse när vi kom ut insåg jag att vi haft tvättbjörnspåhälsning i soptunnan (mat över halva uppfarten). Paul knäppte ett kort & visade farmor & jag bara "Titta hur de ställt till!"

 

Farmor - Men neeeeej!

Moi - Jag vet!

Farmor - Så vi har haft tvättbjörnar här & jag sååååg dem inte!

Moi - Eh, ja jo.

Farmor - Så de satt ute & åt korv på uppfarten hela natten & jag vaknade inte. Neeej... nu blev jag besviken.

Moi - Ja, nej men, ja det var ju synd.

Farmor - Kan vi lägga ut mer korv i trädgården & så kan jag sitta uppe i natt & spana?

 

Vi har inte helt fattat beslut i korvfrågan än. Klart att vi vill göra farmor glad, men frågan är hur poppis vi blir hos grannarna om vi sätter upp en utfodringsstation...

Jag tror stenhårt på att världen är uppdelad i två typer av personligheter:

 

1) De notoriskt punktliga - de som packar resväskorna veckor i förväg, sitter på buss-stationen mer än 30 minuter före utgångstid & de som aldrig någonsin skulle svänga in på julottan med andan i halsen minuten innan kyrkdörrarna slår igen.

2) De som är tidsoptimister - de som kollar upp avgångstiden dagen innan flyget går & sedan packar till två på natten (när taxin kommer 6) & de som hinner med bussen med en hårsmån & med avklarat cardiopass i ryggen.

 

Farmor hör till kategori 1, Paul & jag hör till kategori 2. Trots det har farmors besök gått så himla bra på den här fronten, hon har helt enkelt anpassat sig till vårt tempo & liksom lärt sig att gilla läget. Tills i morse. Våra vänner som bodde här förra julen var inplanerade att dyka upp vid elva & vid halv nio började farmor städa med stort S på övervåningen. Det diskades med slammer & det PRATADES med katter & jag låg nere i källaren & fnittrade, för det här är SÅ farmor. Är gäster på intåg, ja då måste man vara 100% redo när de dyker upp & helst sitta i soffan & rulla tummarna minst en kvart innan det plingas på dörrklockan. Det som var lite extra kul i det här sammanhanget var att våra gäster faktiskt kom med dagens lunch, så det enda vi behövde göra var i princip att duka. Eller som jag sa när Paul muttrade fram ett sömndrucket "What tiiiime is it? I am SO tired..."

 

"Well, you have to wake up now honey! We only have two and a half hour to get dressed and make salad!"

 

Om vi hann, jo... Vi hade ju, för oss, så god tid på oss att jag nästan funderade på att dra upp lite krasse innan de kom!

Efter det att källaröversvämningen slog till bad jag ju om en tredje olycka... det ska jag aldrig göra igen. Det började lite lätt med att vädret här på östkusten blev superdåligt. Galna vindbyar, snöstorm & så ner till ovanligt låga temperaturer (-23 som kallast här). Detta resulterade i trafik-kaos & massa inställda flyg, så efter det att vi pratat med vår resebyrå så bokade vi om farmors biljett hem till nästa vecka. Det här var ju ingen olycka i sig, vi är ju glada för att få behålla farmor lite till, men det kändes lite stressigt där ett tag innan vi fått den nya biljetten bekräftad. Sen fick Pauls syster sladd på bilen, kanade över två körfält & körde rakt in i mitträcket på motorvägen. Tack & lov hade hon änglavakt & klarade sig utan allvarliga skador. Här tyckte jag att olyckorna kunde ha räckt alldeles bra - men dessvärre tog det inte slut där. Igår fick jag nämligen ett mail om att en föredetta kollega, en person som jag verkligen tyckt väldigt mycket om, dött i cancer. Jävla skitsjukdom... Fick ett mail från honom bara i mitten på november där han skrev att han insjuknat men att de hade hopp om att behandligen skulle gå bra & att han skulle höra av sig igen i januari-februari. Nu blev det inte så & det gör så otroligt ont i kroppen bara av att tänka på det. Han hade verkligen hela livet framför sig, nygift & med en liten son... fy så otroligt orättvist & grymt.