MsBree

Jag läser nyheterna under frukosten & sätter nästan weetabixen i halsen när jag ser att antalet personer med fetma har stigit till det dubbla under de senaste 30 åren. Vi talar alltså inte om lite övervikt här, detta är istället 500000000 personer som har ett BMI över 30. För mig som faktiskt har legat där en gång i tiden, över 30 i BMI, känns detta enormt skrämmande. Jag minns ju hur handikappad jag kände mig & FAKTISKT var. För det är den obekväma sanningen, jag var så oerhört begränsad i den kroppshyddan. Jag orkade inte gå på promenader, trappor var mördande, när vi åkte utomlands låg jag hellre vid poolen & svettades & pustade än drog med ut & såg sevärdheter. Absoluta botten nåddes nog den gången i Italien då jag inte ville gå upp & kika på Versuvio bara för att uppförsbacken kändes så mördande... Vad har man gjort mot sig själv om man de facto är i ett sånt läge?! Är det värt de där extra bullarna, chipsen & chokladen? Folk kan skaka hur mycket de vill på huvudet åt mig som inte äter något av det där & tycka att jag är lite sjuk som inte unnar mig en enda kaka "En kaka blir du ju inte tjock av". Nej, jag blir inte det. Det inser jag ju själv, tack så mycket. Däremot vet jag att det inte blir en kaka, det blir två & sedan blir det väldigt lätt att mjölkpaketet & kakpaketet flyttar till soffan för lite dipp & helt plötsligt är båda slut. Jag har inte den självbehärskningen att jag kan begränsa mig till en kaka & då avstår jag hellre. Jag vill aldrig mer bli så osund, må så dåligt som vad jag gjorde "back in the fat days". Det är så onaturligt hela upplägget - allt detta överflöd av mat som inte tjänar något annat syfte än att hålla våra händer sysselsatta. Du får inte i dig ett skit av värde från de där fredagschipsen - så varför ens utsätta din kropp för dem?

Sedan jag flyttade hit till Canada är detta ämne något som ligger mig varmare än hjärtat än någonsin. Vet ni hur lätt det är att lägga på sig vikt här? Peace of cake. Portionerna är gigantiska & just den allra värsta maten & också den allra billigaste. USA ska vi bara inte tala om, mina ögon blir runda som tefat så fort vi kliver över gränsen - det behövs för att ta in alla svängande aktrar till rumpor & isterdallrande armar. Det borde inte införas en tjockisskatt på individen i fråga, så som det föreslogs för ett tag sedan i Sverige, men det borde införas högre priser på den mat som inte tillför åtminstonde ett minimivärde av näringsämnen.

Ströläser lite i European Journal of Clinical Nutrition (jaja, inte alls mitt område - men jag måste ju plugga lite näringslära innan sommaren så att vi inte knäcker benen i någon uppförsbacke i Norge) & har kommit fram till att jag måste flytta till något ställe där det finns sol. För i februari, då verkar det inte spela någon roll hur mycket solstrålar man än försöker fånga, hur många D-vitamin tabletter man knaprar eller hur många glas berikad mjölk man klunkar (här är nämligen mjölken ofta pimpad med både D- & A-vitamin). Nope, D-vitaminbristen dyker upp i alla fall. Vilket i sin tur leder till att kroppen försöker kompensera genom att producera att ensym som i sin tur kvaddar ens benmassa. Eftersom jag inte är så där jätte på konceptet benskör så finns det i princip bara en sak att göra - dra till varmare breddgrader. Helst så snart som möjligt, för efter 30 krackelerar benen helt.

Lunchdags här i Toronto, så jag passar som vanligt på att forska på lite andra saker under denna lilla paus. Idag roar jag mig med att leta information om järnupptag. Har kommit fram till att det blir musslor till middag på lördag. Fast med någon roligare version av fisk... kokt vit flagnande fisk kan nog vara bland det mest deprimerande som finns. Raka motsatsen till cava - vilket det så kommer att bli på lördag. Inte bara för att muntra upp utan även av hälsoskäl. Medan rött vin, precis som te & kaffe, motverkar järnupptag så hjälper nämligen vitt vin kroppen att ta upp järnet bättre än vad den gjort annars.

Få se... vad kallar vi det där nu igen... Ah! Win-Win situation.

En av dagens bästa stunder är utan tvekan frukost. Jag älskar hela konceptet hämningslöst. Sedan mer än ett halvår tillbaka består min dagliga stund av salighet av skivade bananer, jordgubbar, mjölk & weetabix. Jag struntar totalt i att bananer har grymt dåligt rykte i dessa LCHF-tider - för mig är det prio nummer ett att få i mig mer kalium. Weetabixen har jag ju lovsjungit sedan tidigare, men just de i kombination med jordgubbar är mer genomtänkt än vad man först kan tro. Mina små torvbricketter är nämligen väldigt järnberikade & det järnet kan min kropp lättare tillgodogöra sig om jag äter det i kombo med något som innehåller C-vitamin. Prima eftersom jordgubbar är fulla av C-vitamin.


Men igår så lärde jag mig något nytt... Te är uselt för ens järnupptag. Kommer mitt järn från spannmålsprodukter, som i fallet weetabix, kan jag förlora upp mot 60% om jag följer upp min frukost med en kopp te. Vilket jag i princip gör varje dag. Apdåligt. So, bara att greppa tag i situationen & se till att läga upp saker & ting lite annorlunda.

Frukost - en timmes övrigt pyssel - sedan te. Problem solved.

Landat i soffan efter full dag på avdelningen med labbprov för mina studenter, tokbra gympass & senapspanerad kalkon med palsternacka & baby spenat. Dagens efterrätt blir en kopp lönnsirapste med massa skum. Köper små påsar med splenda smaksatt med antingen vanilj eller hasselnöt som jag blandar med mjölk i en separat bunke med min grymma lattevisp. Sedan är det bara att toppa téet med vispet & det känns näääästan som om man var på Starbucks. Fast oändligt mycket nyttigare. Perfekt efterrätt utan dåligt samvete. Jaja... jag vet, sockerersättning är DÅLIGT & jag vill absolut inte stoppa aspartam i kroppen - men splenda är en spegelmolekyl av vanligt socker, bara det att kroppen inte kan tillgodogöra sig det. Perfa!

Så här efter träning & middag är hela kroppen så där trött & varm & skön. Pömsig hade man kanske kunnat säga.

Nu - dags att fortsätta läsa lite i min mountaineering bok, ska läsa upp mig på hur man kan skapa en personlig profil för sin fitness-nivå. Så här långt har jag blivit informerad om att man måste vara kapabel till ett olympiskt triathlon med bra fart för att klättra Mount Everest. Tur att just den lilla stenhögen inte står på agendan...

Jag har kittat upp mig på en bok om mountaineering & läst upp mig på vad man ska äta om man ska prestera på hög nivå. Lärde mig att min morgonmjölk har lågt GI värde, min halva banan mitt i mellan & mina weetabix högt. Första tanken var att stryka weetabixen, men det funkar inte - jag älskar ju dem... Snabbt blädder i boken & jag lärde mig att högt GI är helt ok, så länge kroppen har arbetat innan. Eftersom en trött hasande tur nedför trappen knappast kan räknas beslutade jag mig snabbt för att ett litet morgonträningspass måste pressas in före frukost. Paul, som hitintills inte gjort många knop inför sommaren & börjat känna sig lite olustig (vilket jag förstår - människan åt 4 av sin mammas crepes med grädde, lönnsirap & valnötter - efter närmare ett kilo köttfondue - den här helgen), bestämde sig lite halvt oväntat för att hoppa på tåget. So. Denna morgonen startade med att vi tillsammans skottade vår, grannens & Isobel & Joaos uppfarter. Bra för överkroppen & ja, mina weetabix smakade lite bättre än vanligt när vi väl kom in!

Fast egentligen startade dagen med att Mammut välte ut ett glas med vatten som stod på mitt nattduksbord... Sedan vi kom tillbaka in i huset har han dessutom utvecklat ett brinnande intresse för en enda punkt på mitt ben. Han bara sitter & inhalerar från denna lilla fläck & rullar med ögonen... I have no idea.

p.s. & om ni undrar varför jag ser ut som tidernas byfåne i kategorin "vuxen person som cyklar trehjuling" - orkade bara sätta på mig mina Juicy byxor som har väldigt vida ben. Väldigt vida ben i kombo med lågskaftade kängor & massa snö är en usel kombo, så jag körde väldigt oglamoröst ner byxbenen i mina luddiga sockor.