MsBree

Så fort vi svänger av sista vägen upp mot stugan blir jag helt glad i kroppen - vi är på Digbys allra egna väg!

Jag tänker att de som bor i södra sverige kanske mer upplevde att våren kom med fåglarna. Uppe i norrland där jag växte upp var det ju alltid bara så himla kallt att endast kråkor överlevde & de fanns där året om. Varför lämna på vintern liksom när det är peak årstiden för död ren?! Här i Kanada känns det mycket mer som om världen bara briserar av små nyanlända pipvarelser så fort kalendern visar april. Allra, allra, vårigast är "Red winged blackbird" & cardinalbirds. Minns första gången jag såg en cardinal, jag var helt övertygad om att den rymt från någons bur & fortfarande kan jag liksom inte fatta att något som överlever i den rätt grå (åtminstone så här i mars/april) kanadensiska vildmarken kan vara så ofattbart färgglad! Den här lilla varelsen hoppade runt i vår trädgård i morse & letade efter vad det nu än är de äter:

Idag damp det ner ett tjockt brev från den klinik jag gick på för den hälsokontroll som krävs för att jag ska få ansöka om permanent boende här i Kanada. Så efter att ha läst igenom hela luntan får vi väl fira lite smått att jag varken sitter på HIV eller syphilis! Kanske inte någon sån där jätteöverraskning... men vad som däremot var lite mer oväntat var att jag enligt papperen hade med mig ett "förkläde" till kliniken & ännu mer oväntat på det, sagda förkläde var min mor. Um, må så vara att jag inte har HIV men alla hemma har jag tydligen inte heller - för jag har liksom inget minne av att mamma skulle ha specialflygit in för att sitta & hålla mig i handen under de två timmar som besöket tog. Möjligtvis att det fanns en kvinnlig sjuksköterska i samma rum som jag & läkaren under delar av undersökningen... men hon var rätt distinkt liten & asiatisk, inte liten & finsk. Alltså, jag vet inte. Hittar de bara på att jag hade med mig ett förkläde till undersökningen så känns det hela väl lite så där - eller?

Hade läkartid idag för att bli vaccinerad mot hepatit, vilket jag tydligen varit vaccinerad mot tidigare men som gått över. När jag lika så var där passade jag på att fråga hur det gått med mitt cell-prov. Guess what, de hade tappat bort provet. Vild jakt utbröt efter provsvar & ansvarig, men resulterade i noll & inget svar på vad som hänt. Jag bara (inombords) "Men vad är det här för u-land egentligen?!". Så check på att göra om provet. Det enda lilla positiva i det hela var att jag i alla fall inte behövde betala för provet ännu en gång, men det var en himla liten guldkant enligt mig. Mest var jag bara fly förbannad. Hur lång tid allt detta tog, men ungefär tre timmar av min dag. Um, vissa dagar längtar jag lite mer tillbaka till det svenska sjukvårdssystemet än vad jag gör andra dagar...

Har inte haft en höjdarmorgon idag eftersom jag redan i ottan infann mig på en av de läkarkliniker som är godkända av Canada Immigration. Väntrummet var fullproppat & personalen pratade med så bred kinesisk brytning att jag knappt förstod något av vad de sa. Lätt en av de mest opersonliga platser jag någonsin varit på, kände mig helt som ett kreatur. Bara det att sjuksköterskan knäppte upp min BH bakifrån medan jag la ner min jacka... kändes inte OK. Sen kom läkaren in & bara ryckte upp tröjan för bröstchecken (de kollar för bröstcancer) & drog ut min byxlinning så långt det bara gick (check på fri sikt hela vägen ner) för att kolla min mage för ärr/cancer. Allt utan att riktigt prata med mig, måste erkänna att jag bara dog lite inombords. Kände mig inte alls behandlad som en individ - helt förnedrande & så vidrigt rent ut sagt. Känner lite att den där symaskinen kunde ha väntat tills nu, för det här var sju resor värre än cell-provet. Usch. Fast nu är det gjort i alla fall, läge att förtränga & gå vidare med pappersarbetet för att få mitt permanenta uppehållstillstånd. Känner rätt starkt att jag FÖRTJÄNAR det efter detta. 

 

Sen på tunnelbanan hem, en helt annan nivå på vidrigt. Satt bredvid en tjej som satt & åt sin frukost/lunch. Vilket är lite småäckligt i sig kan jag tycka, inte direkt den miljö jag hade velat äta något i. Fast sen... sen drog människan upp en spegel ur väskan, öppnade upp gapet så mycket hon kunde & började inspektera sin tandställning för att se hur mycket mat som fastnat. Hon konstaterar efter diverse petande & sugljud att det behövdes en insats, så hon drog upp en liten "tandställningstandborste" & började fila runt med den. Fram till den punkten befann jag mig väl i någonslags total chock över hennes uppförande, men när borsten började sprätta runt vanknade jag upp ur perplexiteten & bytte snabbt plats. Kände att jag inte behövde toppa dagen med att få hennes lunchrester sprättade i ansiktet!

Jag har inte gått & dött, bara varit väldigt upptagen med något rätt viktigt - min visumansökan för att bli permanent boende här i Kanada. Vi har liksom tassat runt den här processen i flera år utan att ta steget, det har varit så många "om" & "kanske". Kanske att vi flyttar tillbaka till Sverige, men om vi får ett erbjudande att åka ut på ett riktigt äventyr... Så har det låtit & inget har blivit gjort. Fram tills nu, när jag tog mig i kragen & frågade mig själv vad jag verkligen ville & eftersom jag i nuläget inte vill flytta tillbaka till Sverige så känns det här som det bästa alternativet. So, nu har jag suttit & påtat ihop typ 30 sidor fotobevis för att styrka vårt förhållande, samt laddat ner alla våra flygbiljetter från 2009 till idag. Jag har printat papper för polismyndigheten i Sverige (måste bevisa att jag är tidigare ostraffad) & i morgon ska jag beställa en tid hos doktorn för att röntga lungorna så att jag kan bevisa att jag inte går & dras på tuberkulos. Ni hör ju hur omständigt det är... men jag känner att jag har haft himla vind i seglen den här veckan & att jag verkligen fått så mycket gjort!

 

Till er som aldrig någonsin kommer att behöva gå igenom den här processen vill jag dock säga "Grattis"... Till er som sitter/har suttit i samma båt "Jag känner med er".

Vår lokala matvaruaffär heter Loblaws, tänk på det som ICA fast lite hippare. Loblaws firar tex alla möjliga högtider - hjärtformade ballonger överallt kring alla hjärtans dag & en hel massa rödgula pappersdrakar uppspända i taket under det kinesiska nyåret. Eftersom de försöker vara mångkulturella krockar dock högtider med varandra lite då & då, så vi ibland simultanfirar vi Halloween, Hanukka & julen. När vi svängde förbi tidigare idag hade de precis plockat ner hjärtballongerna & bytt ut displayen mot ett tropiskt tema (som jag omedelbart döpte till Bananukka) i kombination med påsk. Vilket var helt OK med oss, ju mer man firar desto bättre... tänkte jag i alla fall tills jag stötte ihop med det här påskpyntet:

Att amerikanare älskar bacon är ju något man vuxit upp med, men sedan jag flyttade hit har jag insett att bacon-kärleken omfattar hela kontinenten. Kanadensarna tycker i princip att allt blir extra gott om det serveras tillsammans med just bacon. Själv tycker jag att bacon är rätt äckligt, skulle aldrig få för mig att beställa något med det & det kommer inte in i huset. Paul får helt enkelt tillfredsställa sitt sug när vi äter ute. Så det brukar bli bacon rätt ofta när vi går på restaurang. Fast idag drabbades jag av total bacon-chock. Vi åt nämligen brunch med Matt & Megha + ett par nya vänner som vi träffade förra helgen, Aniela & Eric, & Aniela beställde in en bacon ceasar. Alltså... bacon ska banne mig inte komma i drinkform!

Nejmen vad trevligt - vi fick helt enkelt så mycket snö under natten att Paul fick jobba hemma idag. Eftersom jag gissar på att Toronto sammanlagt har kanske två plogbilar så går det inte att ta sig fram i nuläget. Vi försökte, men efter att ha ägnat mer än 30 minuter åt att bara skotta ut bilen så tog vi oss inte ut från dalen där vi bor. För mycket snö, bara slirande däck. Så nu är vi typ insnöade... inte helt insnöade, för då krävs det att man har så mycket snö att man kan använda ytterdörren som kylskåp, men ändå tillräckligt mycket för att vi skall kunna mysa ihop inne i huset hela dagen. Det bästa i hela kråksången är att vi till & med storhandlat innan (gasp, så inte oss) snön kom in, så nu känner jag mig som en liten nöjd, strävsam, nybyggare. Tucked in for winter.

För alla er i Sverige så är det här en vanlig helg, men här i nordamerika är det Super Bowl Weekend & det mina vänner är STORT. Till & med här i wannabe hockey-nationen Kanada. I alla affärer frågar folk om man ska se matchen & på LCBO (Ontarios motsvarighet till Systembolaget) har det varit kaos i typ en vecka. Kan bara spekulera i hur mycket öl som sålts... & på det temat, Trillingnöten i NY fick TV-lösa moi att inse att till & med reklamerna ändrar karraktär under Super Bowl. Så där så att det är en tävling i vem som presterar bäst! Satt igenom de 10 bästa klippen från förra året &... alltså lite pinsamt här, men jag började gråta av ett klipp. Hade någon sagt att jag skulle lipa av en ölreklam innan hade jag skrattat ihjäl mig, men Budwiser lyckades ta mig fan. Var tvungen att kolla upp deras annons för i år & även om den var söt så var den inte cry-worthy. 2013 års version dock... har nog inte känslolipat så där över något som visats på TV sedan jag senast såg Lejonkungen. 

Pauls namnsdag idag, så stora delar av dagen har ägnats åt att göra det vi tycker om allra mest. Typ äta sushi & dricka bubbel. Fast sen hade vi en inplanerad grej som kändes väldigt nordamerikansk - ett sånt där säljparty som man har hemma hos någon. Någon var i det här fallet en kollega till Paul & vi var ditbjudna för att titta på köksprodukter. Följaktligen dök vi upp, försågs med vin & fick titta på när en rundnätt dam lagade någon sorts kycklingrätt. Det hela flöt på rätt bra, Paul & jag beställde någon form av ugnsplåt & partyt började kännas lite mindre sälj & mera mys. Ända tills dess att värdens 7-åring helt plötsligt kaskad spydde över hela vardagsrumsmattan. Väldigt mycket en partydödare där. Jag bara "Men OJ... Är klockan så mycket?! Nej nu har katterna varit ensamma så länge att de börjat tugga på elkablarna, must go. So long!". Lesson to learn, drick inte så mycket äppeljuice. Mycket bättre att hålla sig till dyrare bubbel, då känns det liksom inte lika värt att kasta upp.

Farmors sista dag i Toronto - så vi slog till med ett besök på CN-tower. Väldigt mycket bättre att åka dit efter att man sett lite av staden så att man kan peka ut vilka platser man varit på. Typ "Titta på den där lilla randen sand farmor, ända dit bort var vi den dagen Paul skulle visa en jättevacker park & vi körde in på det där soptippsområdet av misstag"

Idag överraskade vi farmor med en liten tur till USA. Vi sa helt enkelt att vi skulle till banken & att hon behövde sitt pass & sen pep vi över till Buffalo. Farmor var VÄLDIGT nöjd med att få en US-stämpel i passet, men i övrigt var turen dit inte någon större succé. Allt kändes så himla nedgånget - bara igenbommade hus & restauranger som stängt igen. Efter att vi helt enkelt inte kunde hitta ett enda öppet lunchställe gav vi upp & körde tillbaka till Kanada & vår favoritvingård där farmor först fick vandra runt & kika på ekfat.

Ni kanske kommer ihåg att jag ställde mig väldigt skeptisk till den här kanadensiska uppfinningen... Idag kryper jag till korset & erkänner - den fungerar! Sedan farmor kom hit har ju Paul & jag huserat i källaren & det har haft ett par klara fördelar:

 

1) Tvättstugan ligger vägg i vägg så jag kan dumpa alla smutsiga strumpor right at the source

2) Det finns bara ett litet fönster, så man väcks inte direkt av flödande morgonljus i ottan utan man kan sova ut

 

Mindre bra är dock att källaren är typ noll & intet isolerad, så det blir liiiite kallt där nere. Så där så att Paul tjuter när jag tvångskör in mina ispinnar till fötter mellan hans lår. Igår sjönk temperaturen ner till -16 & efter att vi konstaterat att det bara skulle bli kallare (lägsta idag, -23, är det kallaste jag upplevt sedan jag flyttade Kanada) åkte Paul iväg & köpte på sig lite mer fönsterplast. Det där lilla fönstret är nämligen ett kylhål utan dess like, man kan riktigt känna hur kall-luften bara FORSAR in när man går förbi det. Så igår spände Paul upp ett lager plast & jag erkänner, det satte stopp för kallflödet. Det är ju inte så att det helt plötsligt blivit supervarmt i källaren, men det är definitivt drägligare. Kanske något att importera till Sverige om vi någon gång känner för att sänka hus-standarden till kanadensiska nivåer!

Ni får stå ut med ett par fler isbilder - det är så himla häftigt alltihop! För hela stan är verkligen inglasad, inte bara våra julgransprydnader på trappen!

Hela veckan har jag jobbat som en tok för att få diverse jobbrelaterade saker klara & nu, när jag äntligen har tid att baka pepparkakor & alla de småkakor jag vill ha klara, NU går strömmen! Eller, den gick redan igår & nu sitter vi här i ett hus utan ljus & med allt mindre värme. Det blev flingor till frukost & inget te för trots att vi har TVÅ stormkök sitter vi på noll bränsle till dem. SUCK. Fast ute, ute är det så vackert - en äkta kanadensisk is-storm!

Farmor kom med snön! Idag har det snöat oavbrutet, så stan står lite på tomgång - alla som kan håller sig inne. Vi tänkte att det var ett bra tillfälle att ta med farmor ut på en liten åktur, inte så mycket galen trafik eller julshopping. Så nu har vi varit på Starbucks för lunch, köpt julklappar till farmors vänner hemma i Sverige & sen hann vi med en vända ner till saluhallen där vi köpte på oss en massa kanadensiska råvaror. Allt från lax till lönnsirap & ost från British Columbia. När vi kom hem skottade Paul & jag uppfarten - en sån där sak som var pest & pina när man bodde i Sverige men som är SÅ ROLIGT nu när man är svältfödd på vitt fluff. Eller så har jag bara blivit vuxen, kan ju vara det också...

Guldkanten på den pågående Rob Ford affären är helt klart alla roliga klipp som bara MATAS ut. Älskar Jon Stewart som är så där elak att man jublar lite inombords. Åh så underbart om han faktiskt fått sitta ner & intervjua Rob Ford! Suck, önsketänkande... Anyway, en annan rolig sak är att det nämns ställen som man faktiskt varit på, det är lite som när man ser en film som spelats in i ens egen stad (senast City of Bones) & man bara "Åh, där har ju jag gått!". I det här fallet så har jag tex gått på en handfull matcher på Air Canada Centre & faktiskt sett en man blivit utkastad därifrån - i det fallet var han 1) apfull, 2) kastade en ölmugg rakt i huvudet på en svensk supporter, 3) slogs med vakterna när de försökte visa ut honom. So... Tänk er nu att personen i fråga som gör de här sakerna är en person med rätt mycket makt & inflytande, det känns kanske lite som om tolerans nivån ligger snäppet högre. Så det här med att han bara blev utkastad för att han var full, bull shit säger jag om det.

Rob Ford är ju bara helt fantastisk, följetången tar aldrig slut! Det är som att titta på Glamour fast utan de vackra skådespelarna! Nere i staterna har de SÅ roligt åt oss & det kan jag verkligen förstå - för det är helt skrattretande att den här sagan bara rullar vidare. Idag kläckte han ur sig en groda som fick hela staden att kollektivt dra efter andan... Alltså, tänk er om den översättningen kommit ur en svensk politikers mun. Nationen hade dött av chock. Här verkar tongången mer vara att "men det är ju sånt han gör & hur länge ska vi orka uppmärksamma den här typen av beteende". Mitt svar på den, så länge det behövs. Bara för att något är jobbigt, obehagligt eller tjatigt så betyder ju inte det att man ska igorera det hela! Bortsett om man nu råkat vara  Rob Fords fru... För tror man på det här med "tills döden skiljer er åt" & råkar vara gift med den här mannen så är det nog bäst att utveckla en väldigt selektiv hörsel.

När man växer upp i norrland kommer det med en rätt rejäl portion "Skratta åt Stockholmarna som inte klarar av lite snö". Flyttar man sen till Lund dör man lite inombords när bussarna slutar gå för att det ligger 10 cm snö på backen. Så kommer man till KANADA & tänker "Nu blir det ordning på torpet!"... & sen brister bubblan. Åtminstone här i Toronto, för de är så hopplöst dåliga när det kommer till konceptet vinter. Man hade ju till exempel kunnat tro att vinterdäck varit absolut nödtvång, men det är inte lagstiftat här i Ontario. Ordentligt isolerade hus får man skatta sig lyckig om man bor i & trippelglas i fönstren är ett helt nytt koncept. I det första hus jag bodde när jag kom hit var det enkelglas, & en stor spricka i en av panelerna - så där var det så kallt på vintern att snoret fryst i mustaschen om jag haft en. I stugan är det marginelt varmare, där har vi nämligen två lager glas i merparten av fönstren (ett par fönster har ett lager glas & ett lager plexiglas) men det blir ju ändå så kallt att Digby inte vill gå på golvet utan propsar på att bli buren. Men... Kanadensisk uppfinning till vår räddning! Extra glas! Eller plast, men nu ska vi inte vara så petiga!