MsBree

Ibland när jag kikar runt på andra bloggar slås jag av hur mycket rosa som finns i heminredningen. Jag älskar rosa, men har inte inkorporerat färgen i något av de 5 hem jag haft. Bloggen har liksom räckt som rosa oas. Men så i helgen fick jag se den här ljuslyktan & blev helt KÄR. Jag tycker att den är så vansinnigt fin! Jag vill att den ska flytta in i vårt sovrum nu!

Fast. Här kommer problemet. Paul gillar inte rosa. Inte på något sånt där "hatar vansinnigt" sätt - men han tycker liksom inte att det är den hippaste färgen att ha i sitt hem. Vilket jag ju kan fatta, jag har samma policy med orange. Så då känns det ju lite ego att ignorera honom, lägga ut $80 på lyktan & bara tvinga in den i vårt gemensamma hem... So, hur gör alla andra? Har de män som bara klappar i händerna av förtjusning när de kommer hem med ännu en rosa kudde? Eller män som trular om de inte får klä om vardagsrummets fotöljer i rosa småblommig sommaräng? ELLER, kör de bara över sina respektive - bestämmer sig för att de är de kreativa genierna med ensamrätt på beslutsfronten?

Det här med att köpa presenter till 2-åringar... De är ju riktiga små människor, så det känns som om man vill ge dom något vettig. Något de faktiskt kan lära sig något av. Paul & jag har spånat hur mycket som helst över Elsas julklapp & tillslut föll valet på denna karta. Som man kan klistra upp vart som helst, & ta bort utan att den lämnar märken. Känns bra att den är flyttbar, men den verkliga poängen är att man kan rita på den - den är alltså gjord av "white board" material. Kände mig skitnöjd med den här presenten tills det slog mig att Elsa kanske inte riktigt kommer att inse att det är skillnad mellan att rita på kartan & att rita på väggen...

Så jag oroar mig lite. Är det så att vi har införskaffat något som gör att Victoria & Fredrik kommer att få inhandla X-antal färgburkar de kommande åren...?

Paul vägrade att gå med på havstema i julgranen i år. Vägrade bläckfiskar...

Inte ens en FATTIG LITEN SJÖHÄST ville han gå med på. Sabla glädjedödare!!!

Eller... vem i helsike bara "Nej men ska vi köra lite havstema i jul? Jag tänker lilla sjöjungfrun - vi kan äta val istället för kalkon tänkte jag. Lite annorlunda så där!"... Nej i bland känner jag mig helt lost här i nordamerika!

Lyckad om än speedad shoppingrunda - kom hem med två kassar, en från Tommy Hilfiger, en från Banana Republic. Fint med rea på 30-60%! Mitt behov av marinblått & vitt har stillats för ett tag framöver.

Nu till det intressanta - Paul köpte ett par nya skor. Ett par Dr Martens. Han är apnöjd, & det är ju bra - men jag känner mig lite utanför på den här punkten. Jag förstår helt enkelt inte hypen. Måste man vara född på 70-talet för att känna en anknytning till just det här märket? Tänker att det kan vara på det sättet, att 70-talisterna är Dr. Martens människor, medan 80-talisterna är mer converse folk. Vilket väl innebär att 90-talisterna är UGGS människor... Eller är det bara jag som helt enkelt missat tåget?

Det har varit väldigt mycket matfoton på sista tiden... vilket det finns en anledning till. SWEAs kokbok ska ju sättas ihop under våren & jag VET hur det kommer att bli. Tanterna kommer att bli helt dumsnåla & bara "Mja... det låter dyrt med riktigt fotograf... Gun har en jättebehändig kamera, kan vi inte be henne om hjälp istället så behöver vi inte betala?". Vilket kommer att resultera i glada bifall & så kommer vår kokbok att se ut som kom & hjälp med totalt överexponerade foton tagna med en usel lite point and shoot kamera inställd på maximal blixt. Så jag försöker förbereda mig lite för det scenariot - så att jag åtminstonde kan rädda upp det hela lite.

Men shit så svårt det är att ta bra kort på mat! Det är ju liksom inte så att det är så mycket action involverat. Mammut är världens bästa foto-objekt, man bara sätter ner honom någonstanns & så är han söt & underhållande på beställning. Men ett ägg... HUR får man ett ägg att se aptitligt ut på bild? Eller keso för den delen...

Ikväll ska det tillslut bli av - jag & Paul ska hem till Megha. Pusslet för att få ihop den här middagen har varit helt löjligt. Vi har alltså inte sets sedan sommaren pga av Seattle & Gran Canarie resor + jobb för min del & Ann Arbour & massa andra USA resor för Meghas del. Lite sjukdom på det & vips så gick det ett halvår. Helt otroligt. Men idag blir det alltså av, peppar peppar!

Fick en flyer i brevlådan idag, från en mäklare som glatt talade om att ett hus på granngatan precis sålts för runt $400.000. Dessutom passade han på att tala om vilket husnummer det rörde sig om samt att det var en ung familj som köpt huset. Tydligen flyttar de in i mitten på december, så då är det läge att knata över med ett kakfak & bara "Howdy neighbour!"

Applicera nu detta på Sverige - "Hej! Du har fått en ny granne! Familjen Gustavson har precis sålt Klockarvägen 2 till familjen Åkesson för 750.000 kronor. Åkessons (som har två små telningar, nu blir det livat!) flyttar in den 8e december, så passa på att kika över med en liten välkomstpresent. Är du intresserad av att sälja ditt eget hus, hör av dig till mig - mäklare Engelbrekson - för en gratis konsultation. Mäklare Engelbrekson, ser till att ditt hus blir sålt!"

Alltså... nej. Mäklare Engelbrekson hade blivit sänkt i stadsdammen av far Gustavson & far Åkesson.

Usch... Ibland är jag så himla sappy. Som nu. Sitter i soffan & jobbar med prislapparna till mina små skor, & så kommer "O helga natt", & jag blir helt darrig i bröstet. Nästan så där grinfärdig som jag blir när jag hör duetten ur pärlfiskarna. Det bara ryser nedför ryggen & jag blir alldeles kall. Antar att det har något att göra med frekvensen - men varför? Vad är anledningen till att man reagerar fysiskt på ljud? Jag kan förstå fysisk respons om det rör sig om lejonryt eller gråtande spädbarn - men två män som sjunger duett?

Jag har funderat på en sak sedan jag bokade vårt hotelrum i Stockholm. Lämnar ALLA stan den dagen? För så här är det, alla hotel som vi kikade på hade helt sjuka rabatter. Vanligtvis skulle vårt rum ha gått lös på typ 8000 kronor för två nätter. Vilket jag ju bara skrattar åt, det är en biljett över Atlanten + inrikesflyg för en av oss... Men nu fick vi rummet för cirka 2700. Ett pris jag känner att jag kan leva med. MEN. Så tänker jag på hur det var när vi var i New York nyåret 2009/2010. Där kan jag ju tala om att man INTE fick rabatt på hotelrummen över nyår. Snarare satt hotelägarna & krösusskrockade på sina kontor & knuggade mängder av gröna dollarsedlar mellan fingrarna. Det var snordyrt att hitta någonstanns att bo. Alla priser var upp uppchosade något helt astronomiskt eftersom så mycket folk kommer till staden den helgen att man kan kräva vilket pris som helst. So... innebär det att Stockholm kommer att vara helt folktomt? Att den enda andra själen i stan förrutom oss kommer att vara Jan Malmsjö?

när du efter det att du kastat in en tvätt i torktumlaren inser att du tvättat dina underkläder i kallvatten & utan tvättmedel... Suck. Gör om & gör rätt...

Fick precis veta att ett par av våra närmsta vänner gjort slut. Alltid trista nyheter, men nu... alltså detta tar priset. Han bara flyttade ut en dag, tog sina prylar & drog. Som en riktigt jävlig liten sadist överraskning. VEM gör något sånt?! Eller oki: säg att hon hade slagit honom, tuttat eld på hunden i fyllan & villan, hotat om att ta hans lillasyster av daga - sånna psykopathandlingar, DÅ förstår jag. Men nu är inte det fallet, & det baserar jag inte enbart på att de inte har hund. Det här var bara ett riktigt, riktigt fegt drag från någon som inte är vuxen nog att ta konsekvenser.

Efter gårdagens köttbullssök informerade jag naturligtvis Paul om hur landet ligger - att köttbullar helt enkelt är ett gränslöst koncept. Inom Sverige. Sedan berättade jag att Berlusconi förkunnat att EUs livsmedelsverk omöjligen kunde förläggas till Finland pga att de har så dålig matkultur att de till & med kan tänka sig att äta böckling.

Vi småskrattade...

Jag kan inte ta in hur någon kan tycka att wienerbröd är lämplig frukostmat. Inte kanelbullar med glasyr för den delen heller. Båda serverades dock till frukost idag. Jag åt äggröra, keso & färsk frukt & stirrade misstroget på all bacon som trycktes runt bordet.

Alltså, vi går mot WallE world.

Alltså... jag känner mig lite tveksam över årets Thanksgiving kalkon. Inte så mycket för att en kalkon startar som något sött & luddigt. Jag äter älg, & älgar startar livet som bra mycket sötare varelser än dessa...

Utan mer för att de utveckas till detta. WTF?! Går det att bli fulare än så här? Är det här verkligen ett riktigt djur? Framförallt - ett djur jag vill äta? Om det nu stämmer att man är vad man äter, vad händer med en om man äter kalkon till Thanksgiving? Börjar halsskinnet att fladdra, trillar öronen av så att man bara har små hål?

Men sötpotatis, vi satsar på det i år istället!

Går ut för att hänga en tvätt & möts av...

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka detta... Är det en varning av något slag - om du inte serverar mig lammkött, då du! Eller kan det vara så att Paul försöker hinta att även han hyser känslor för BabyDolly? Eller är det helt enkelt så att Mammut har blivit base jumping frälst? Så många frågor...

Nejmen! Så föll jag i konsumentfällan igen! Snabbrunda på Loblaws för att plocka upp nödtorft som lax & babyspenat & helt plötsligt fick jag syn på den... Den LILA organiska paprikan. Skit samma att vi är råkassa på att äta paprika & att de oftast ligger så länge i grönsakslådan att de går i lösning. Jag var tvungen att köpa den. Har en total oförklarlig mani på lila grönsker.

Nej men jäklat - 06.25! Det börjar ju nästan bli acceptabel nivå på det hela. I & för sig somnade jag på vardagsrumsmattan igårkväll (kelade med Mammut), så lite jet lag kvarstår att arbeta bort. Vi satsar alltså på att ha en någorlunda funktionsduglig dag idag. Vem vet, vi kanske till & med kan få undan den där sista packningen. Ni vet de där urtråkiga sakerna som inte har någon direkt självklar plats. Man behöver ju inte direkt vara högfungerande för att kunna packa undan sina underkläder, de stuvas ner i underklädeslådan & är done with, men reseadaptorn... Vart i helsike lägger jag den? Eller alla överblivna power bars? & allra värst - min fjällräven medalj... vad ska jag ta mig till med den? Inget av mina tre alternativ:

1) Bära den på bröstet
2) Nåla upp den på en sån där liten skumgummisköld
3) Knöla ned den i någon ledig låda

känns helt klockrent. Hur i helsike förvarar man något udda som man verkligen tycker om?

När jag är lite så där övertrött händer det lätt att jag får låtar på hjärnan. En eller två slingor som bara snurrar runt på repeat. Oftast bara en versrad också, eftersom jag är oförmögen att memorera låttexter. Den här morgonen bjuder således på:

1) Nu är det jul igen, nu ÄR det jul igen, & julen varar än till PÅSKA!

samt

2) Um.. är inte helt hundra på vad låten egentligen heter men den rad som sätter gultkant på tillvaron är: "I hope you don't mind, I hope you don't mind that I put into words - how wonderful life is when you're in this world". För den som undrar, ansvarig för serenaden i mitt huvud är Ewan McGregor.

Jag ställer mig lite frågande till just det här låtvalet... Vilken del av hjärnan som nu än är ansvarig för denna mix, hur många synapser har egentligen felkopplat?

När jag var liten var farfars egenmyntade "profisoriskt" ett av mina absoluta favoritord. Farfar använde det om inte till alla, men väldigt många av sina husliga lösningar. Det här ordet beskrev på ett väldigt bra sätt hur farfar löst olika situationer på kanske inte helt konventionella sätt. "Stadgat upp staketet? Japp fixat!" bara det att det där fixet bestod av att spänna ståltråd mellan staketet & gräsmattan. Vilket fungerade super så länge inte någon unge (läs jag) kutade förbi ovetandes om sagda ståltråd - poiiiing - flygtur... Jag minns att farmor kunde bli lite trött & att jag tyckte att det var fånigt av henne, farfars lösningar fungerade ju & så vad det så roligt när han svarade på kritiken med "Fixat, PROFESORISKT" & världens busglimt i ögat. Idag... ja jag känner väl att jag kan identifiera mig lite mer med farmor om man säger så. Det här är Pauls lösning på vårt soptunneproblem...


Två tegelstenar? Dessa är tydligen "lösningen" fram tills nästa onsdag då det är dags att tömma soporna. En liten del av mig fnittrar åt detta, för den här typen av fix kvalar definitivt in i facket profisoriskt, men en något större del känner sig... lite trött.

Moi - Paul, vad vill du ha till middag ikväll? Gärna något enkelt, eftersom vi nog kommer fram till stugan rätt sent.
Paul - ... LAMB!

?

Alltså, jag bad om förslag på något enkelt... Är det bara jag som kanske inte per automatik buntar in lamm i sagda grupp? Oki, jag vill inte äta Mac & Cheese från paket - men något lite mer lättlagat hade ju gärna fått komma ur honom. Lite som när lillebror utropade "Plankstek!" när han fick samma fråga av mamma - men det var när han var fem vilket gör det lite mer förståeligt.

Lamm...