MsBree

Jag har ju skrivit tidigare om Pauls vilda drömmar, hur han faller från stegar, försöker vifta iväg getingar, skriver på tangenbord... Listan kan göras lång & väldigt ofta skrämmer han slag på mig med sina drömmar. Att vakna upp för att någon tokskriker är en rätt rejäl chock för systemet när klockan är 04.32. Eller ännu värre vakna upp för att man får en arm rakt i ansiktet + det där dödsångestskriket för att Paul drömmer att han faller från en klippa. Men igår natt... Det började med skriket - jag vaknade upp, insåg att Paul drömde & att han behövde vakna så jag började säga hans namn som jag brukar. Fast det hjälpte inte, skriket bara växte & så började han svinga armarna runt omkring sig. Fick en smäll på armen & insåg att jag inte kunde lugna honom - så jag hoppade ur sängen, stod där i nattkylan & ropade "PAUL, PAUL, WAKE UP!!!". Paul, ja han hamrade knytnävarna in i madrassen, in i min kudde, vid sidan om sin kudde - han slogs för livet... Tillslut fick jag kontakt, då han var dyblöt av svett & alldeles darrig & han halvgrät & berättade att vi blivit jagade av vargar & att han försökt skydda mig.

Vad i helsike gör man när någon har så här livliga drömmar? Det skrämmer oss båda två, han är ju totalt utan & utom kontroll. Hypnos, terapi - vi har ingen aning, vet bara att något måste göras.

Efter det där men Pauls pappa & drogmailet trodde jag att kvoten "personer i vår närhet som inte är så där jättestabila just nu" inte kunde öka på så där jättemycket. Oj så fel jag hade. För i helgen har Pauls ex... tja, flippat rätt rejält. Hon började med att ringa oss ungefär 14 gånger igår. FJORTON GÅNGER. Antalet mail har jag ingen aning om hur många de var, men kan bara se framför mig hur Pauls inbox kollapsade & dog. Nu kanske ni tänker "ja men om hon nu ringde så många gånger, varför svarade ni inte?". Jo, för att vi ville ha en dag för oss själva. En futtig liten lördag då vi inte tvingades göra något för någon annan än oss själva & Mumin. Så ni vet den där promenaden vi tog med Buddy, när vi kom tillbaka satt en lapp på vår dörr - en lapp från henne där hon läxade upp Paul för att han inte svarade & för att han var så okänslig att han tvingade henne att köra över hela stan.

FÖRSTÅ SÅ SJUKT - hon sitter hemma & tuggar fradga över att han inte är 100% tillgänglig. Får för sig att det är helt normalt att åka över till oss för att läxa upp Paul... men vänta, tänk om han inte är hemma... Självklar lösning = skriva ner ett upptuktningsbrev, printa det, åka över hela stan, plinga på vår dörrklocka & sedan TEJPA UPP brevet på vår dörr... WTF?!

& så toppade vi det ikväll med att ringa cirka 10 gånger till & sedan maila mig & begära att jag ska tvinga Paul att ringa henne. Någon behöver ta ett chill pill & inse att man inte äger andra människor.

Jag tror att Pauls pappa håller på att gå ner sig i en depression. Han har en tendens att ibland fly ner till källaren & tillbringa för mycket tid framför datorn (vilket jag kan förstå, det hade jag också gjort om jag var han). Man vet alltid när han sitter där för mycket - för helt plötsligt får man en massa mail om alltsköns... onödigheter. Jag älskar Pauls pappa, men vill jag läsa upp mig på mikroskop då gör jag inte det genom tidningsartiklar som man kan läsa i The Star. Hade jag någon gång trillat på huvudet tillräckligt många gånger för att vilja bygga ett hobbithus, tja - då tror jag inte att jag behöver online beskrivningar  - det kommer nog rätt spontant... De ämnen han skickat vidare på sista tiden har blivit alltmer udda & idag... tja, idag slog vi något slags rekord - "Legalize Marijuana in Canada!".

Alltså... WTF?! Om ens dotter drog marijuana som tonåring & fick ett bipolärt bryt med allsköns efterföljande helvete & man ändå skickar vidare något sånt - ja då behöver man hjälp att ta sig ut ur källaren. NU.

Så Paul skypar & berättar att en tjej på hans jobb svimmat, att han följt henne till läkaren & att hon nu är på sjukhuset med en annan kollega. So far so good. Sen blir det lite märkligare, för Pauls kollega är gift & har ett litet barn - men ändå är det jobbkollegorna som får styra upp all logistik. Mannen sitter hemma med deras lilla pojke fram till klockan sex, sen drar han på jobb & en av Pauls kollegor är lämnad åt uppgiften att dra i alla tåtar - fixa barnvakt & hålla sällskap på sjukhuset. Är inte det fruktansvärt märkligt & sorgligt? Hade Paul & jag varit gifta & haft ett litet barn ihop & jag hamnat på sjukhuset - aldrig i helviti att jag åkt till akuten med sekreteraren på geologen & sedan haft någon berggrundsgeolog till att ta hand om mitt barn... & hade inte Paul släppt allt vad jobbet hette & packat sig iväg till sjukhuset hade jag blivit totalt förstörd först. Steg två hade nog varit att ta avkomma & flytta hem till mamma & pappa på obestämd tid.

Eller - är det bara jag som tycker att det här är väldigt underligt?

Imorse tvingades jag inse att vi varit lite dåliga på att tvätta - det fanns liksom inget att ta på sig. INGET! Rotade runt i desperation & fick tillslut ihop en ensemble bestående av: de där trosorna som man aldrig vill använda för att de varken sitter snyggt eller känns sköna, ett par av Pauls sockor, en kofta från Banana Republic som jag i & för sig tycker är fin med som olyckligtvis är en magnet för katthår - den ser lite ut som om Mammut använt den som sovsäck under en 3 månaders campingtur. Stod & svor återhållet när Paul knatade in i sovrummet, så fort jag fick syn på honom förklarade jag att vi måste bli bättre på att tvätta. MÅSTE! Det får aldrig gå så här långt igen. Paul nickade, men verkade inte lyssna så där jättemycket. Sen kom det: "Honey, you look great in underwear".

WTF?!

Mannen har en gång i tiden presterat mer än 150 poäng i ett IQ-test, HUR är det möjligt när han sedan kläcker ut sig något så dumt? För det var ju inte precis så att jag släppte "tvättstridsyxan" & bara "Naaah, sweetie, that's so nice of you - forget the stupid clothes, as long as you think I look nice in underwear I can't really ask for more!". Det var väl snarare så att fokuset för min irritation gjorde en 180 graders helomvändning.

Alltså... det här med min vän... Fy fan vad det tär på mig. Jag försöker att hjälpa, att säga rätt saker, att stötta. MEN. Jag är inte utbildad i de här frågorna, jag kan inte svaren, jag vet inte hur jag kan få henne att se ner mindre på sig själv & det gör SÅ ONT. Jag kommer hem & jag gråter, för att livet kan vara så orättvist, för att där det ska finnas hopp bara finns uppgivenhet. Jag kommer hem & känner panik, för att jag är den enda som kan hjälpa, den enda som bär allt & jag bryter ihop lite... jag vet inte hur jag ska orka, bara att jag måste.

Helvete... varför händer hemska saker & vad ska man göra för att försöka hjälpa?

Det här med att man måste bevisa att man verkligen är ett par, att det inte är ett resonemangsparti... shit så märkligt det känns. Hitintills har vi fått följande förfrågningar mailade till oss från advokaten:

1) Har vi ett bildregister som visar att vi varit tillsammans si & så länge
2) Har vi rest tillsammans, i så fall kan vi bevisa att vi rest till sagda platser?
3) Har vi ett gemensamt bankkonto

& jag tittar på de här sakerna & bara skakar lite på huvudet. För det känns liksom lite kasst att summera ett förhållande med hjälp av tre små punkter. Samt lite orättvist - vi har ju haft förmånen att kunna resa rätt mycket tillsammans, men om men inte har den ekonomin, vad visar man upp då? Eller det här med bilderna... här har ju vi problemet att det oftast bara är vi två som hittar på saker, dvs - det blir lite kämpigt att få till lämliga "bevisbilder". Bankkontot då? Som tur var så har vi ett gemensamt cash/sparkonto för mat - så det hjälper jättemycket - men jag känner så många par som har helt separat ekonomi... räknas de inte som ett riktigt par då?

Imorse var det varken väckarklockan eller Mammut som väckte oss - istället vaknade vi av att grannarna bråkade något helt episkt. Klockan 06.05 låg vi där i mörkret & lyssnade på "I'm so fucking tired of this, I've fucking had it!". Jag vet inte hur många gånger ordet "fuck" skreks där på andra sidan väggen, men för mig kändes det helt obegripligt att man vid den tiden på morgonen redan kan vara så OTROLIGT arg på någon. Klockan sex på morgonen är jag som en yrvaken liten pälsboll - ruffsigt hår, små ögon, varm & lealös. Att stå & rya ut ilska & frustration så där i ottan känns bara helt verklighetsfrämmande & skulle Paul ställa till en liknande scen... jag tror att jag tuppat av från chocken. Nu bråkar vi ju i för sig i princip aldrig, men bara tanken på att starta dagen så där som våra grannar gjorde får mig att få ont i magen. Farmors goda råd om att man aldrig ska låta solen gå ner över ens ilska är ett väldigt bra råd. Dock tror jag inte grannarna uppskattat om jag stuckit in en liten lapp i brevlådan som påmint dem om det.

Estelle?

Nu ska ni få höra! Paul var på ACC (Alpine Club of Canada) möte i onsdags.Vår väns idiot ex var också där eftersom han är ansvarig för deras film festival. Under möret var han skitotrevlig mot Paul som tillslut fick nog & gav igen med en sarkastisk kommentar. Vilket resulterar i att vår väns ex reser sig upp med knutna nävar... Vilket i sin tur resulterade i lätt kalabalik. Är himla glad för att jag inte var där för då hade det nog legat nära tillhands att jag kastat något hårt på honom.

Jag är så himla inkonsekvent med organisk mat - helt enkelt för att jag har dålig koll. Så det blir lite hipp som happ. Vissa saker köper jag uteslutande organiskt - minimorötter, tomater, keso. Sedan velar jag fram & tillbaka över äpplen, bananer & jordgubbar. Vid mjölk tar det tvärstopp, där blir det alltid "1%-ig whatever is cheapest" i storpack. Det organiska varat eller icke varat får liksom grunda sig på någon slags egenkomponerat bedömningssystem baserat på pris/kvalité/transportsträcka. Ta minimorötterna vs bananerna & äpplerna. Morötterna vinner på samtliga punkter: typ samma pris som vanliga morötter, alltid i lika bra skick som oorganiska alternativ & de har transporterats ungefär lika långt. So check, organiskt. Äpplerna förlorar lite på att de ofta åkt hela vägen från Florida, så då äter jag hellre äpplen från Ontario, & bananerna - tja, ibland är de organiska alternativen lite deppiga (läs mumiebananer). Men så finns det sånna där produkter då jag helt enkelt inte riktigt kan sätta fingret på varför jag väljer det ena eller det andra. Som igår, då jag köpte färsk vaniljstång.

Tanten i kassan frågade om jag ville ha den vanliga eller den organiska & jag bara "Whut? Men HUR oorganisk kan en orkidéeodling vara?!". Så, det blev den vanliga - på grunden "för nu försöker du lura mig att köpa något dyrare eller hur?" - & så klev jag ut ur affären & bara... "Men konsumentupplysning, jäklar vilket lysande påfund... finns det överhuvudtaget i nordamerika?". Still have no clue, men jag hoppas på att min vän google ska komma till min räddning. As usuall.

Ni som läser den här bloggen & har barn, lite hjälp här. Paul & jag ska ju ta hand om Elsa ikväll medan hennes föräldrar äter en väldigt välförtjänt middag på tu man hand. Vi ser fram emot det med lite skräckblandad förtjusning - vår erfarenhet av små varelser som kräver omsorg sträcker sig ju nämligen till typ Mammut. Är livrädd för att Elsa ska bli helt olycklig & bara gråta efter mamma & pappa i tre/fyra timmar - så jag tänkte att jag skulle vara lite smart & ha en nödlösning. So, jag kittade upp mig på ett litet sett med klistermärken. Sånna där märken som man kan flytta runt mellan olika miljöer. Blev ett zoo-alternativ eftersom Elsa är helt gung ho på allt som har med djur att göra.

Men så blev jag lite osäker. Skjuter jag oavsiktligt Victoria & Fredrik i foten om jag ger Elsa en liten present för att hålla henne nöjd? Kommer hon att bli crazy om framtida barnvakter bara dyker upp med stödstrumpor eller tonårsfinnar? Så - om du har barn & du läser det här - hjälp en barnvakts rookie!

Oki, imorgon är det den här personens namnsdag.

Jag öppnar kylskåpsdörren.
Jag stänger kylskåpsdörren.
Jag står kvar, funderar.
Jag känner att något var fel, lite annorlunda så där...
Jag öppnar kylskåpsdörren igen.
Jag säger "WTF?"

Det här är alltså min kille i ett nötskal. Jag kan se framför mig hur kul han tyckte att det var när han stoppade in mina tamponger ovanpå yoghurten. Hur han småfnissade. En del av mig blir bara "Men vad i helvete?!", en del av mig kan inte låta bli att tycka att det är hysteriskt roligt. En stor del av mig är bara så oerhört tacksam för att jag har honom i mitt liv, att jag har någon som får mig att skratta så mycket. För en sak är säkert, det blir liksom aldrig tråkigt kring honom.

Paul, som följer de svenska nyheterna via "The Local", ställde lite frukostfrågor kring Håkan Juholt & den allmänna villervallan som verkar råda inom de svenska sosseleden. Kände mig så där lagom oförmögen att svara på hans frågor, men kunde inte sluta tänka på situationen efter att jag pussat Paul hejdå. För det känns så märkligt när man ser rubrikerna på nätet "Nej, nej, nej, nej". Ingen vill ställa upp & jag kan inte förstå det. Tror man på en organsiation, arbetar man & brinner för något, då ställer man upp när det behövs. Även om man inte tror sig vara den bästa kandidaten, även om man inte vill - men man gör det för sakens skull. För att man inser att det blir plattfall & helvetes pannkaka av det hela om inte någon ställer upp. Så har det i alla fall varit i varje volontärorganisation jag ställt upp i. Man biter ihop, tar på sig ytterligare en post & så sliter man lite hårdare för att få tag på någon som inte tillhör massan "minsta möjliga ansträngning" & så överlever man ännu lite längre. Kanske behöver sossarna just det, nytt blod - en ung individ som inte hunnit samla på sig så mycket livsbagage, en person som fortfarande brinner för allt & alla, som inte gnisslar & gnatar på årsmöten & stämmor utan att sedan vara villig att lyfta ett finger för förändring. Tror att jag måste leta reda på någon avhandling kring ledarstrukturer - för det är verkligen ett intressant koncept.

I väntan på att 100g smör ska bli rumsvarmt roar jag mig med måsten, typ plocka upp julklappar. Nu kan det ju tyckas som en märklig sak att ägna sig åt så här i mitten på januari, men kom ihåg att vi precis avslutat juleriet med Pauls familj. Så medan Sverigeklapparna sedan länge är uppackade & i bruk så gäller inte samma för laddning nummer två/tre. Mycket på grund av... ehum, att jag inte helt vet vad jag ska göra av pryttlet. I mean, ta detta koppunderlägg som Pauls mor gav mig... Ett koppunderlägg är liksom en nog märklig gåva i sig, men när det dessutom kvalar in i kategorin "Årets fulaste julklapp" - tja, då står jag handfallen. Vad i helsike ska jag göra med detta unikum i fulhetsväg? Hitta ett matchande & ge tillbaka dem till henne i födelsedagspresent?

Så här såg det ut när vi körde till jobbet imorse...

Radion informerade oss om att snittet olyckor låg på 1 per minuten. Det tog oss 80 minuter att köra en strecka som vanligtvis tar mellan 20 & 30 minuter.

Jag ville vara lite canadensisk den här julen. Jackan var ju given, Canada Goose, men vad mer... Paul sistaminutenlöste mitt lilla dilemma genom att köpa mig en mössa på The Hudson Bay Company (HBC) precis innan vi åkte. Stickad i HBCs färger & med en glad liten pälsboll på toppen. Moi var supernöjd.

Tills vi landade i Stockholm & jag insåg att jag såg ut som en jäkla KLON. På riktigt, hur stor del av Stockholms befolkning går runt i CG-jackor & luva med toffs? Är det någon slags uniform man måste ha för att få bo staden? Blir man kastad i strömmen om man inte har vinterjackor med så mycket dun som den canadensiska lagstiftningen tillåter? Blir man tjärad & fjädrad & utskjuten från kaknästornet om man inte har en pälsboll på mössan? En ännu mer intressant fråga, är det här en outfit som liksom är inprogrammerad i Svenskars genom? För hur i helsike kan det annars komma sig att jag såg ut som PRECIS alla andra utan att ha satt foten på Svensk vintermark på två år? Många frågor, & bara ett som är säkert - Paul hade grymt roligt åt det hela...

På festen igår träffade vi två par som var grymt trevliga, så vi bjöd in dem till kvällens lilla adventsmingel. Problemet? Mannen i det ena paret är typ allergisk mot allt. Det andra paret = en vegetarian & en vegan. Vegetarianen är ju lugn, men vegan? Herregud... Antalet uppslag jag har på svensk julmat anpassat för veganer - något få. Noll för att vara mer exakt. Hilp. Vad i helsike ska jag laga? Eller ska jag bara ge honom ett gäng morötter & lite hummus? Not a smart move there Ida. Not a smart move. Satana också att han skulle vara så trevlig & gå att prata katter med.

Ok - här kommer dagens lilla bryderi. Tjejen som tog min order i kassan var... jaa... jag vet inte vad det var för fel på henne, men hon föll inte inom ramen för vad som kan klassas som normalt utseende. Här snackar vi långt ut åt fanders på vänstersidan av kurvan. Det var inte bara det att hon var dvärg, utan hon hade också små vinna händer med fingrar som spretade snett bakåt - som små sällabbar. Sedan hade hon ett helt oproportionerligt stort huvud i förhållande till sin kropp. Fast ansiktet hade alldeles för mycket ben, samtidigt som hennes ögon satt galet långt in i huvudet & liksom kikade ut ur små smala hål. På det hade hon en uppsättning tänder som såg ut som om någon kastat in en bunt bruna legobitar i munnen på henne.

Jag blev helstirrig. Viste inte alls vad jag skulle göra av blicken & när hennes lilla hand inte riktigt fixade att ge mig växeln utan föll ner i min öppna hand dök en enda tanke upp i huvudet. "Gode gud, gör så att det inte är hon som fixar i ordning min chai..."

Omgående kände jag mig riktigt usel. Rent förnuftigt sett inser jag ju att det inte spelar någon roll hur någon ser ut. Har hon anställts så antar jag att hon är fullt kapabel att blanda en chai & då kvittar det om man så än råkar se ut som en uruk hai. MEN - samtidigt är det en del av mig som bara ryggar för konceptet, som vill att allt som har med mat ska vara estetiskt tilltalande. Lite som att man tycker att maten blir godare i en vacker restaurang än ett nedgånget hak i China town. Eller att mat lagat av någon som ser ut som Jaime Oliver på ren automatik blir godare än vad den utvecklingsstörda mattanten på min gymnasieskola tåtade ihop (nu nös hon ju i & för sig i maten lite då & då, så det kanske är ett dåligt exempel - men ni förstår principen). I don't know... Jag menar naturligtvis inte att man måste se ut som Gisele Bundchen för att få koka en kopp te - men är det här ett tecken på att jag är för utseendefixerad/lite för mycket av en perfektionist? Eller grundar det sig på att vi lever i ett samhälle där de flesta följer normen, där man inte möter så många personer som faller utanför ramarna?