MsBree

Som en del i projektet "fixa upp stugan" så drömmer jag ju om en välskött trädgård med små grönsaksland. Nu är verkligheten inte direkt den att det går att odla något i dagsläget, men optimisten i mig försöker ändå. Betorna kämpar på sedan tidigare & ett annat av mina projekt går även det över förväntan. Vi kan kalla det för projekt "Ida, sötpotatisbonden utan framtidsplaner". För själva skottdragandet får man ju se som framgångsrikt, men vad jag ska göra av alltihop nu... eh, nej där har riktlinjerna tagit lite semester.

Våra hyresvärdar är ju helt fantastiska, men jag småchockas fortfarande av hur direkta de är kring vissa frågor. Fast jag tror att det är ett portugisiskt drag som man helt enkelt får lära sig att hantera. Senast imorse fick Joao mig att hosta till. Var ute med Mammut i trädgården & han påtade på bland tomaterna. Eftersom nästan allt där ute är nyttoväxter på det ena eller andra sättet har jag varit lite nyfiken på blomman nedan. Vad är den bra för egentligen? Så jag frågade Joao...

"AAAAHHH!" tjoade han "You pull leafs, tells you truth! One leaf say no, next yes - in the end you know!". "Jaha" svarade jag "Som älskar, älskar inte menar du?". Joao skakade energiskt på huvudet "No NO... you pull one, ask - wife is good in bed, then you pull next - wife is bad in bed. You come to the end you know answer or you start new if you don´t like flower answer".

Med andra ord, moi startade dagen med att se ut som en besvärad fågelholk.

Det är jobbigt när en sång sätter sig & spelar på repeat i ens huvud...

B.L.O.S.S.A, B.L.O.S.S.A, B.L.O.S.S.A - GLÖGGEN HETER BLOSSA!

Väldigt lämplig ljudslinga så här i juni. Den tackar vi för.

Joao påtar på i trädgården, sedan öppnar sig himlen - regnet bara VRÄKER ner. Joao, som är nära trädgårdsskjulet tar skydd där & blir liksom sittande i en liten isolerad ö av kvarvarande torrhet. Efter 5 minuter tycker jag lite synd om honom, det är som att ha en mänsklig zooapa att titta på. Så jag letar upp två paraplyn & springer ut med det ena. Problemet är bara att jag räcker över paraplyet & sedan flyr fältet & mitt paraply är ett modernt som fäller ut sig själv när man trycker på en knapp. Något Joao aldrig tidigare stött på. Så det hela slutar med att vi har en lektion i hur det fungerar. Joao strandad i skjulet, kämpandes med att försöka greppa konceptet, & jag ståendes på andra sidan trädgården, under veranda taket, skrikandes instruktioner genom regndånet.

Det gick tillslut, men jag tror aldrig att mitt paraply blir detsamma igen.

men rent musikaliskt så tar jag hans parti v.s. kära "svärmors"...

Oki, så här var det. Mötte upp Pauls föräldrar på en sushirestaurang igårkväll för födelsedags/morsdagsmiddag för hans mamma. Paul hade problem att hitta en parkeringsplats så jag fick underhålla på egen hand en 15 minuter eller så innan han dök upp. Eller snarare var det väl Isobel som underhöll - genom att prata om den konsert de precis varit på. En konsert skriven för tre kvinnorröster av nunnor under 1600-talet. Eller som 1600-talet också är känt, "det mest kvinnoförtryckande århundradet i världshistorien". Så att dessa arma kvinnor (för är man nunna är man tydligen EXTRA förtryckt) kunde skapa så något så eklektisk är tydligen ett under över all under.

Alltså, svadan tog aldrig slut... Jag kände mig själv rätt förtryckt - för jag insåg ju att det var bäst att nicka & se intresserad ut även om jag mest ville dränka mig själv i misosoppan.

Men tillbaka till Hitler. Lite senare under kvällen pratade vi om de filmer som "The Met" producerar (kända operastycken). Råkade nämna att "Valkyria" är nästa film på schemat & fick genast en näsrynkning & "Well, I would love to go and see the Met's... but I wouldn't lower myself to Valkyria" tillbaka. Någonstanns där kände jag alltså en starkare samhörighet med Hitler. För jag orkar inte med pretantiösa människor. So fine om man inte gillar Wagners musik, men att tycka att man är "för fin" för den? Speciellt som man precis kastat bort två timmar av sitt liv på orgeltrampande religiösa 1600-talssånger när man är uttalad ateist...

Hjälp, det börjar gå utför nu... Hade slevat i mig nästan hela min frukostskål innan jag insåg att jag satt & tomåt bananer, jordgubbar & mjölk - utan att ha kommit ihåg att pula ner weetabixen... Jag HOPPAS att jag kan komma undan med att skylla på kattinducerad trötthet, för det känns ju lite trist om jag börjar bli dement redan nu.

Oki, jag måste bara få dra upp en enda sak till innan jag släpper det faktum att jag har en dålig dag. Tyckte himla synd om mig själv imorse & satt & petade håglöst på en graf medan Paul drog på sig jackan i hallen. Det var ju liksom lite svårt att missa att jag tyckte synd om mig själv, så Paul försökte munta upp.

"But Ida, it's going to be a beautiful day toady! Why don't you take a walk in the park and look at the birds? Won't that be fun?! There might even be fishes trying to get up the waterfalls. Wouldn't it be great if you could see BOTH fishes and birds?!"

Alltså... Hur uppmuntrande är det på en skala? Personligen ser jag enbart ankfluktande som en rolig aktivitet om:

1) Man är tillsammans med en annan person. Allra helst på en date då man är så där nyförälskat småtrög. Inbillar mig också att det kan var en kul aktivitet om man har en liten kotte att underhålla eller en hund som behöver bli av med lite överskottsenergi.
2) Man är typ 95 & känner att man är rätt trött på all hets i samhället & lite anktjaffs över en brödbit är allt man orkar med utan att det blir för mycket action för hjärtat
3) Man är utvecklingsstörd. Fast här kan man relatera tillbaka till punkt 1 - allt blir roligare om man inte är ensam. Vilket ju utvecklingsstörda generellt inte är såtillvida att inte grinden till gruppboendet lämnats olåst.

Så mitt svar på Pauls lilla pepp blev helt enkelt "Honey, I love you but you suck - go to work".

Åt förövrigt lunch med Victoria & Elsa idag - sushi som vanligt. Himla prima med vänner som delar ens smak! Eller, Elsa är ju mest glad om hon får leka med sina plastdjur & inte tvingas sitta på stolen utan får leka tittut. Idag fick jag en "present" från henne, ett riskorn som hon hittade på golvet. Visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till det där lilla kornet. Jag menar, hon stod ju & bara sken upp mot mig över denna gåva så då går det ju liksom inte att ignorera. Att spela superglad & låtsasäta riset kändes ju inte heller som ett prima alternativ. Sänder kanske ut lite fel signaler, det är ju trots allt inte helt oki att äta saker som man hittar på restauranggolv. Jag fegade ur situationen - sträckte upp händerna i luften & sa "aaaalllallllallala". Det var tydligen så roligt att riset helt glömdes bort. Smidigt!

Herregud så trött jag blir ibland. Tvingas ju att ta en kurs på institutionen för att "fylla ut" = för få studenter så  Jan & jag blev tillsagda att sitta med. Detta kallas att "audit a course" & innebär att man vanligtvis bara dyker upp & inte så mycket mer än det, så inte fallet denna gången. Nope, vi tvingas vara med på samma vilkor som de master & PhD studenter som betygssätt. Totalt slöseri med tid, speciellt i mitt fall eftersom jag de facto redan tagit kurseländet för tre år sedan. ANYWAY. Idag påpekade jag att betygssättningen av våra senaste abstrakt var felaktig eftersom det verkade som att två av kursdeltagarna också betygsatt sig själva. Vilket också visade sig vara fallet. En liten snabb tillbakablick & kan man tänka sig, dessa personer har kommit undan med att betygsätta sina egna allster under hela kursen. Hur kan något sånt slinka igenom? Blev ju en fin & trevlig stämning där i rummet... Följt av upprörda mail. Jag känner hur jag mest av allt vill utplåna min närminne av hela denna eftermiddagen.

Jag menar, jobbar man som slaktare så är väl det FÖRSTA man lär sig att man inte skär parallelt med fibrerna? Det är väl ungefär lika självklart som att jag inte lappar till mina studenter, att pappa inte leker mindgames med sina patienter & att Paul inte skruvar ut fläktarna på sin hårddisk innan han drar igång en backup av hela systemet? Hur jäkla inkompetent är man inte om man gör något sånt här mot kött?! Enda positiva med middagen var således att vi fick mjölksyra i armarna av allt filande... ingen silverbesticksmiddag med andra ord. Inget återbesökt hos samma slaktare heller.

Jag är INTE feminst i den bemärkelsen att jag ständigt går runt & tuggar på orättsvisor - verkliga så väl som overkliga. Jag är rätt nöjd med livet & ser mig mer som en MÄNNISKA än ett kön. Men så fick jag det här mailat till mig...

& på tal om fett. Satt igenom en föreläsning som var så mördande tråkig att jag började fundera på vilken mat jag ska äta EFTER att vi klarat av de där 500 kilometerna i augusti. Baserat på hur jag kände det efter Kebnekaise förra året så  vet jag att jag kommer att kräva fett. Så medan jag satt där & tänkte på nyttiga fetter så som avokado, mandlar & lax kom jag att tänka på Calskrove... Alltså den där calzonen som innehåller ett komplett skrovmål. Blev lite småbesatt av tanken på att få se detta monstrum - så nu undrar jag om vi inte kan ta en liten tur förbi Skellefteå på vägen tillbaka från Halti? Inte för att jag tänker beställa den, men kanske Paul eller Magnus går att övertala. :)

& den tillhörande kroppen ska nu dra sig över gatan & UTRCCs första filmkväll. Helt ärligt vet jag inte hur det ska gå till, känns som om jag varken kan uttrycka mig i tal eller skrift & engelska är ett språk som talas i främmande länder. Känns som om jag har vadd mellan öronen - som efter tidernas baksmälla - men eftersom det inte är fallet så undrar man ju. Eller, en liten stilla frågan försöker samla ihop sig där inne i luddet, men det vill sig inte riktigt. Allra mest vill kroppen bara slå av & glo rakt fram. Mycket underlig känsla. I mean, jag är ju inte ledsen eller känner mig sjuk. Det är bara det att huvudet slagit av.

Hoppas ju på bättring, för i annat fall blir det till att sadla om & börja sortera bestick.

Ny annorlunda åktur ut till gymmet - samma tjej som följde med förra veckan hängde nämligen med igen. Det tog mig 5 minuter att övertala henne om att ABBA kommer från Sverige. Enligt henne kunde det tydligen inte förhålla sig på det sättet eftersom "But they are like so POPULAR in the US!". Sedan ville hon att jag skulle förklara vad som skiljer Sweden & Switzerland åt... Två underbara kommentarer:

"So like, you talk the same language as they do, right?"

&

"But why do you have almost the same name as their country if you're not like... related"

Fast min favorit var ändå när hon frågade om vi dumpar vårt hushållsavfall rakt ut i rännstenen... Hade plågsamt svårt att hålla mig för skratt när mitt "No, not really..." fick henne att glatt konstatera att vi har mer gemensamt med Canada än Iran.

Det finns en tjej på vår avdelning som är så blåst att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. Det här är något som man kommer underfund med om man tillbringar mer än 2 minuter tillsammans med henne & jag måste erkänna att jag tycker att hon är prima underhållning. Lite så där att jag måste lägga band på mig. Idag kom hon med ut & klättrade. Paul kom & hämtade upp oss vid tunnelbanan & jag tror att jag såg honom storkna första gången efter ungefär 30 sekunder - resten av resan var så plågsam. Paul kunde liksom inte låta bli att driva med henne & jag försökte förtvivlat att inte skratta så att hon skulle höra. Det var så illa att tårarna bara rann. Det allra värsta är dock att det behövdes så lite för att hon skulle kläcka ur sig den ena absurda kommentaren efter den andra. Som ett exempel, hon kunde inte få in i huvudet att Mammut är en katt utan refererade till honom som "hunden". När hon sedan skulle berätta om sin egen hund, ja då blev det "katten". Oki, om man gör det en gång eller två - men KONSTANT under en 10 minuter lång biltur? Sedan var det ju också intressant att hon trodde att anledningen till att man inte ska bada efter ett mål mat är att det är skadligt för blindtarmen... och jo, Pauls följdfråga "Ah, so I guess you can swim anytime if you just have it removed?" möttes med stor entusiasm.

För den som undrar - det är samma sorts fullkornspasta med tomatsås i all burkar... En del av mig tycker att det är hysteriskt roligt, en annan del bara skakar på huvudet. På det stora hela känns det dock inte riktigt sunt. Varför kan man ju bara undra. Om nu ens ungar är så bortskämda att de vägrar äta sin mat om det inte kommer med Shrek på omslaget så tycker jag faktiskt att de lika gärna kan svälta. Det gör dem förmodligen mer gott än innehållet i burkarna.

Eftersom Jansson sidan är mer eller mindre avklarad återstår nu Pauls familj samt Paul själv. Övriga individer oroar mig inte så där jättemycket, men jag känner mig väldigt vilsen när det kommer till Paul. Har ett bra uppslag, men sedan är det liksom tvärstopp. VARFÖR ska det vara så svårt att köpa presenter till män?! Pojkvänner, pappor... suck. Vägrar ju falla in i facket "slips" & då blir det helt plötsligt till att vara kreativ. Vilket jag inte känner mig för fem öre på presentfronten. Vill bara vara hemma & lägga in saker, koka äppelmos & förvälla mandlar. Inte springa benen av mig på stan för att försöka komma på ett genidrag. I fall att någon har något bra tips så hade ju det varit väldigt välkommet.

Vaknade vid femsnåret eller så av trevande händer över mitt ansikte. Paul var på semester på en annan planet, pratade på om "Cups and half cups, Sweden and..." mummel, mummel, mummel. Försökte viska lite att han pratade i sömnen men det var lönlöst. Han var HELT out. Grejen är att så fort Paul pratar i sömnen så blir jag lite småhispig. Detta beror på att jag en gång vaknade mitt i natten av att mitt innerlår gjorde något så grymt ont. I panik fipplade jag runt med händerna under täcket för att lista ut vad som var fel & hittar Pauls hand där, NYYYYPANDES i skinnet. Så fort det stod klart att min pojkvän var källan till smärtan resulterade det i en knytnäve i bröstet på honom & hysteriska skrik "AAAAHHHH - vad gör du, varför nyps du???!!!" Det visade sig att Paul drömt att han varit tvungen att hjälpa sin pappa med datorsupport. Milan hade varit så irriterande dålig & ofokuserad att Paul tillslut i ren frustration nöp honom för att få honom att skärpa till sig. Bara det då att Milan låg & sov cirka 50 km bort medan mitt lår lägligt befann sig i närheten. Grejen är att jag verkligen kan förstå läget - Paul hjälper sina föräldrar med deras banala datorproblem på en basis av cirka 25% av sin arbetstid & det tar alltid ÅR att förklara allt. Eftersom människan har oceaner av tålamod (jag hade tappat stubinen efter cirka två minuter) måste väl det stackars undermedvetna ventilera på något sätt. Ska bli kul att höra om han minns vad han drömde i natt - tippar på att det var Mammut drömmar. Så kändes det i alla fall när han klappade mitt ansikte. :)

Jag måste skratta lite. Bad Paul att knäppa en bild på vår trapp så att ni får se lite av Halloween preppet. Detta är alltså den bästa bilden han skickade...

Trappen är ju med på kortet, det är den ju... men kunde han ha stått lite längre bort? Det här är ju ett paparazzifotografi av min prydnadskål. Pumporna är knappnålsstora & att vi har orange ljus i lyktorna kan man bara se om man har stridspilotstränade ögon. Tror att detta är typiskt män. Antar att jag skulle ha varit mer specifik "ta kort på NÄRA håll, max två meter & använd inte objektivet som får saker & ting att se ut som om de befinner sig på andra sidan galaxen. Nej jag vet att du tycker om det objektivet, men det spelar ingen roll - lämna det i väskan & använd det jag redan bytt till!". Eller? Antar att jag får pynta färdigt & sedan köra min variant av dokumentation.

Har sovit uruselt - allra helst kändes det som om jag ville ge upp & starta dagen vid halv fyra. Lyckades tillslut somna om & vakna i mer normal tid. Lite för många tankar som snurrade i huvudet var det som fick sömnen på fall. Gårdagens middag var nämligen bara så märklig. Stundtals väldigt trevlig, men så kom vi in på Meghas problem med att jag inte alltid är tillgänglig på mobilen & då blev det bara så vansinnigt melodramatiskt & konstigt. Megha i ena ringhörnan, gråtandes för att jag inte förstod att jag sårar henne genom att inte vara uppkopplad 24/7, & så jag i andra som mest kände mig trängd & perplex. Det kändes verkligen som att se ett litet gåsdun pumpas upp, förses med två meter långa ben, en hjärna stor som en valnöt & tada - struts! Det är väl aldrig kul att ta kritik, men när den kommer så oväntat att man inte ens kan relatera till den så blir ju situationen mest surealistisk. Det går ju inte att be om ursäkt för något som mest känns som ett dåligt skämt. Så då sitter man där & känner sig som en okänslig elefant i en porslinsbutik. En elefant som längtar ut något alldeles vansinnigt men samtidigt känner sig grymt irriterad för att den tvingas uppehålla sig på ett sånt onaturligt ställe... Summar summarum? Gud, jag vet inte riktigt. Vi går väl vidare med livet & så får vi se vad som händer. Vi har Holloween-planer inplanerat till lördag, så fram tills dess får väl detta fortsätta betraktas som ett småminerat fällt.