MsBree

Imorgon har jag ett fåtal timmar på mig innan jag måste åka till flygplatsen. Planen är att tillbringa de timmarna på benen. Ska sitta så mycket det närmsta dygnet att jag vill röra på mig! Dessutom måste viktiga saker inhandlas, som spanskt godis till väntande pojkvänner. Allra helst hade jag velat ta med mig detta tillbaka...

Så vi åkte på små slingriga bergsvägar med fara för livet - serpentinvägar är inte en favorit i min bok. Bättre än att flyga, men inte långt ifrån. Fast det är klart, fint är det...

Så kom vi fram till Puerto de Mogan & det var ju himla fint. Dricka vitt vin & äta tonfisk, strosa i små affärer, köpa stråväskor & kika på fisk i vattnet. Dricka mangosmoothie fick vi också in på schemat. Med "vi" menar jag mamma, Ellinor & moi. Pappa & Christer drabbades av akut manströtthet så fort de satte sina sockbeklädda ECCO skor i Mogan & tog bussen tillbaka så fort tonfisken var avklarad. Vilket var rätt skönt, man orkar bara höra "Ja men hittar vi ett fint blommigt gardintyg så tar vi väl 20 meter" så många gånger...

Sedan hittade vi ett stånd med massa korall/turkos/you name it halsband. Urtjusiga saker hela bunten. Spanade som bäst på ett par pärlörhängen när jag fick se en ammonit. Bestämde mig för att ge mamma & Ellinor en lektion. Italienskan som ägde ståndet plockade upp på min lärarröst & frågade vad det var jag berättade, var det sant som hennes återförsäljare sagt att den var hela TVÅ miljoner år gammal? Jag skrattade lite & sa att hon nog inte skulle lita så mycket på honom - en ammonit är 65 miljoner år gammal SOM YNGST. Sedan berättade jag en hel bunt annat för henne & efter det fick jag rabatt på allt hon sålde! Väldigt trevligt. Så jag fick mina pärlörhängen för typ nada & mamma fick ett väldigt bra pris på ett urtjustigt armband & halsband i korall.

Inte för att mn mamma behöver urtjusiga saker för att vara fin. Hon är så himla söt som hon är!

I sann turistanda ska vi besöka en "genuin fiskeby" idag. Det är sånt man gör på semester nämligen. Man bränner sig på stranden, köper massproducerade ikoner/porslin, gärna någon lokal sjal/hatt/kaftan & så tar man för många kort på båtar/skäggiga gubbar i fes/fåglar som man inte har hemma. Sedan drar man en pizza & coca cola till lunch & njuter av att vara i "utlandet"...

Alltså, ok - jag kanske låter sjukt otacksam just nu. Men det är så märkligt att befinna sig i en fabricerad tillvaro - att bo på en ort som bara finns till för att likbleka svenskar/finnar/engelsmän ska kunna bränna sig kräftröda & glömma bort kylan & mörkret som råder hemmavid. Det är en låtsasvärlde, en liten hubb där medelålders tyska tanter kränger av sig tröjan & solar topless, där medelålders finska gubbar blir lite dragna & bjuder upp sin fru till finsk tango... Det är som ett sim-spel som lämnats åt sig eget öde.

Imorgon vaknar jag till en Gran Canaria morgon utan min familj, de reser redan vid 5-snåret på morgonen. Tack & lov lämnar jag vulkanhögen bara 9 timmar senare, vid två på eftermiddagen. Sedan blir det resa med värde spanair till Madrid, hänga där i 11 timmar, flyg till Frankfurt, roa mig ytterligare 6 timmar med flygplatsmat & så SLUTLIGEN får jag borda ett plan till Toronto & går allt som det ska landar jag där på söndag. Det är inte utan att jag längtar. För herrejävlat vad turistigt det här stället är. Har inte sett så många midjeväskor sedan 80-talet. Eller rökande människor med tuperat hår för den delen.

Trots att det kanske inte är världens mest pitoreska ställe så har det varit så fint att få vara här med alla mina, speciellt med pappa - så fantastiskt duktig han har varit med ätandet överlag. Oki, jag har sagt till honom en massa gånger "Nej pappa, inte bröd/ris/potatis/äta andras rester" men han lyssnar! Mesta delen av tiden gör han dessutom alldeles utmärkt ifrån sig på egen hand. Inte en öl har gått ner under hela vistelsen. Det är HIMLA strångt gjort av någon som skitigt i kalorier & fetthalter så länge jag kan minnas. Pappa om någon förtjänar en applåd!

Under dagens vandringar hittade jag en osterizer i ett skyltfönster - alltså världens bästa mixer, men i en 40-år yngre tappning än vad vi använder i stugan. Blev vansinnigt sugen på att skita i hela 110/220 volts problematiken & köpa den rakt av... Nu så här i efterhand ångrar jag mig. För hade jag köpt den, då hade jag hoppat in i en taxi tidigare ikväll, blåst hem till mitt hotell, hämtat den & åkt tillbaka till ma & pa´s hotell. Sedan hade jag travat in i derat hotellbar & visat dem vart skåpet ska stå i margaritasammanhang. För margaritas ska tillagas med en sjujäkla massa is, & lime, tequila & lite cointreau. De ska inte lagas med bara tequila, salt & ett cocktail körsbär (?)...

Nope, jag tror att det kanske behövs lite mer utbildad barpersonal här på Gran Canaria. Samt mer osterizers åt folket.

Pappa, Ellinor, Christer & jag shoppade lite håglöst, njöt av en väldigt trevlig trerätters lunch för €8 (inklusive ett glas vin, blir det billigare?) & hängde vid poolen. Pappa & jag simmade i nästan 20 minuter, det kändes himla fint! Tänk att han varit så duktig med sin diabetes att han förlorat 20 kilo & mår bättre än på år! Sedan tog jag en strandpromenad. Det här stället är VÄLDIGT turistigt, men stranden är bra jäkla fin. Förutom nudistbiten, den är lite för skrumpen för min smak.

Mamma, Magnus & Anna är & hajkar idag. Moi väljer dock att stanna i Playa de Ingles. Känner inte för att gå på hajk i mina supertunna Merrell-skor & jeans i ett knaggligt lava-landskap där växtligheten till 100% består av kaktusar. Så då kvartstår dilemmat - hur jag ska sysselsätta mig under dagen? Jag vill gå på långpromenad längsmed stranden. Det vill inte pappa. Så jag frågar vad pappa vill göra & då blir han "rolig" & svarar konstmuseum. Vilket gör att jag vill skjuta honom hårt i huvudet med en pingisboll. Har under morgonen kommit fram till att jag får hänga med honom ett tag, men sedan dra på egna äventyr. Pallar liksom inte att hänga vid poolen en hel dag, eller sova siesta på rummet.

Fast just nu spanar jag på hotel i Madrid. Ska hänga där i 11 timmar, så det känns lämpligt att skaffa ett litet rum som jag kan fly undan till så att jag inte behöver sitta pall i en vänthall i 660 minuter.

Idag travade vi alla in på en buss som tog oss til Porto Rico & till en katamaran. Pappa flydde till under däck medan vi andra laddade d-vitaminförrådet på övre däck. Jag laddade speciellt nackpartiet. Jag skulle tro att det området fått sol för de närmsta tre åren.

Sedan hörde vi en massa spanskt hojtande & alla sprang till babord & styrbord & hängde ut över havet. Så även fina mamma, & vad hon fick syn på?

Delfiner, delfiner, överallt delfiner. Delfiner som hoppar, delfiner som dyker - överallt delfiner.

Hästridning bidde det inte - men lite djur fick vi i alla fall in. I form av mina favoriter surikater samt en hel massa annat exotiskt.

Orkidéehus blev det också. Lite mer variation än vad de har på IKEA. Honey, if you read this - we need more orchids at home, exotic ones.

Sedan glodde vi koncentrerat på...

Delfiner. Moi närde som vanligt en liten hemlig önskan om att ha blivit delfintränare istället.

Efter 5 timmars knatande bland orangutanger & parande sköldpaddor fick dock far nog & schasade bort oss till bussen. Ibland är det smidig med diabetes, då kan man bara enväldigt bestämma att det är frukost/lunch/middagsdags. Eller. I detta fallet, gin & tonic dags. Oklart hur tonic påverkar insulinproduktionen...

Så här första dagen då, jo det har varit helt ok! Vi har småsovit på stranden, trötta av allt resande - men det är ju inte speciellt spännande. Så jag drar de mer minnesvärda ögonblicken instället. Som att Patrik Sjöberg satt på samma lunchställe som oss. Magnus & jag blev helt star struck & körde pinsamma paparazzitricks, typ "låtsas fota mig men sikta vid sidan av" medan Anna satt & skämdes.

Sedan betalade jag €8 & körde ner fötterna i en tank med små malar. Herrejävlat vad det var obehagligt. Åtminstonde de första 10 minuterna, de resterande 5 var däremot helt morbinintressanta - satt & spanade på ätfrenesin & bara jublade när de hög in på mina knasiga lilltår. Ju mindre av dem desto bättre.

Dessutom är det alltid underhållande att sysselsätta sig med aktiviteter som involverar en lillebror som skriker gällare än en själv. Det gillar vi!

Kvällen avslutade med långmiddag på en restaurang där kocken tog sig själv på lite för mycket allvar, I mean...

WTF?

åkte jag till Pearson - Torontos internationella flygplats & nervöshickade i mig en pytteflaska vitt skitvin. Sedan flög jag till...

FRANKFURT - där jag tröstade mig med välbekant chai från Starbucks innan jag flög till...

MADRID - där jag stressade runt utav bara helsike innan jag fick tag på mitt bordingpass & kunde kliva på ett flyg som gick sönder men reparerades & tillslut tog mig till...

Hur man inte ska avsluta helgen? Googla flygresor hem för julen. Herrejävlat vad jag hatar att boka flyg. Det blir alltid:

1) Dyrare än vad man tänkt sig
2) Mer mellanlandningar än vad som känns rimligt
3) & trots det, en illamåendeallstrande mängd timmar i luften

& aldrig aldrig fungerar det smidig med anknytningar. Så lägger vi till det faktum att allt detta deprimerande sökande tar en halv dag i anspråk & jag konstaterar att flygbokande ta mig tusan hamnar längst ner på den här veckans bottenlista. Vilket är en ganska bra prestation med tanke på hur mycket mitt stackars huvud uppskattade allt det där flytande kvävet.

Jag älskar att få poänguppdateringar på mitt Star Alliance kort - det är så oerhört poänglöst att det liksom slår om & blir underhållande. Den här gången har min tripp till Seattle dragit upp mig rejält, titta bara vad jag kan införskaffa helt & hållet på poäng - inte illa pinkat! Lite trist & så att produkterna är för män, men det är ju gratis ifall att jag känner för det & då ska man inte vara så petig!

Kan inte bestämma mig för om Amazon är sent ute med sin leverans, jag landade ju defacto levandes redan för en vecka sedan, eller väldigt tidigt ute. Så tidigt ute att jag inte ens bokat in nästa resa... Oh well, jag får se på det som ett tecken - resväskorna får inte vila för länge, flygnerven måste hållas aktiv.

Sedan är det TYPISKT mig att bläddra igenom typ hela Amazons sortement av "självhjälpsböcker för paniskt flygrädda" & sluta upp med en liten samling ihoptåtade av någon som doktorerat. De där tre bokstäverna - PH.D. - säljer mig på direkten.

Att komma hem igår... känslan! Vårt lilla hem, skruttkatten Momo som ville bli buren, buren, buren, så fort jag klev innanför dörren, mina tomatplantor som blivit helt enorma under de här två veckorna, nybäddad säng, nyinköpta orkidéer för att fira att JAG var HEMMA...

Så trött, så lycklig. Ville nästan fälla en liten tår. Nu vill jag bara bygga bo ett par månader eller tre & inte tänka på gater, boardingpass, flygplanstoaletter eller tullpapper för fem öre.

var det bara en enda bit som var riktigt njutbar. Färjeturen från Friday Harbor till fastlandet.

Vinka hejdå till forskningsstation...

& sitta i solen & tjattra om allt möjligt. Äta en liten byta instant maple oatmeal, virka en liten ruta & gapa av fasa över Sarahs absolut totalvidriga flygplanshistoria... För på riktigt, detta kan vara det värsta jag hört - hennes farbror sitter på ett långflyg när killen bredvid honom plötsligt börjar psyka ut. Han mummlar "Jag kommer dö, jag kommer dö, jag kommer dö" om & om igen, svettas & skakar. Sarahs farbror försöker lugna ner honom, säger att allt kommer att gå bra, att de kommer att landa om några timmar & att alla känner sig lite flygrädda då & då. Inget resultat, bara fortsatt "JAG KOMMER DÖ". Farbrodern kallar på en flygvärdinna, killen bredvid honom har nu börjat svettas jättemycket & beter sig konstigare & konstigare. Total kalabalik utbryter, rop efter läkare i högtalarna - hela baletten. Killen dör. På riktigt, han dör där i flygplanet. Why? Han hade svalt en massa narkotika inpacketerat i kondomer & en brast... Herre. Gud. Som om det inte är nog vidrigt att flyga i sig själv...

Nej usch. Själv njöt jag av min färjetur & ångestade mig igenom flygen tillsammans med en liten påse morötter & selleri & klev ut & kände som vanligt att jag fått en till chans att leva.

Bil, båt, bil, VÄNTAN, flyg... VÄNTAN...flyg - framme i Toronto klockan 06.00. Upplockad av Paul, försedd med en kopp te, två timmars koma & nu försöker jag fungera igen. Det går långsamt...

Sista heldagen i Friday Harbour var så fin. Började dagen med äggröra & redan där så har ribban satts rätt högt. Sedan drog vi igenom lite grupp-presentationer, hoppade in i våra minbussar & drog på spontanpicnic i en yttepytteliten men väldigt söt nationalpark. Kikade på "Black Eyed Susanns", skakade på huvudet åt dårarna som badade (oh vad de skrek gält), hajkade med "The Nathans" & Kyle & gav en lektion i "Sånt som hände på jorden för 65 miljoner år sedan".

Sedan hittade jag en äkta tvättsvamp & lyckan var gjord - åker så in i min mapp döpt "Lecture Photos"!

Morgonföreläsningar & lunch avklarad. Samt en liten "ligga på magen på bryggan & kika på allt liv i vattnet" session. Medan jag låg där kände jag hur HEMLÄNGTAN bara välde upp i kroppen. Inte till Sverige dock, utan till Canada. Jag längtar efter mitt lilla liv i Toronto. Paul, Mammut, vårt lilla hus - våra rutiner. Det är fantastiskt att vara här ute, men det är lite av en "hittepåvärld" som inte speglar ens ett uns av ens vardagsliv... & jag behöver min vardag. Det får mig att känna mig trygg & stabil. Inte så att jag är ett våp här ute, men jag känner mig lite liten.

På söndag packar jag väskorna & flyger HEM - jag måste erkänna att jag längtar något helt sjukt mycket efter att få kliva på planet den här gången.

Paddlade runt i fem timmar & tittade på den lokala faunan.
Bald Eagles...

En hel massa knubbiga små sälar...

Manet i vattnet, maneter på stranden. Blå & röda, allt i en salig röra...

& så fick vi in en sjöstjärna i båten! Första gången jag hållit i ett levande exemplar. Döda & fossiliserade, men inte någon med små rörliga element. Väldigt, väldigt alien - men så häftigt! Försökte övertala Jake att pressa den mot sitt ansikte & skrika men han vägrade. Trist när modellen inte vill sammarbeta...