Noll tålamod...
Tor har som sagt varit hängig de senaste dagarna, men idag var han i alla fall feberfri. Dock inte gnällfri... & herregud vad det tär på mig när det gnälls & grinas från tidiga ottan till sena kvällen. Vi började tex dagen med att han grät från 06.45 till 07.45 för att Paul gick till jobbet. Försökte alla avledningsmanövrar jag kunde komma på men han slutade inte gråta förrän en av hönsen började hojta om ägg ute på gården. ÄLSKADE DJUR. Sen fortsatte dagen rätt OK, om än med diverse psykbryt över en mängd bagateller, fram tills Paul kom hem. Helt motsatt till hur det hade låtit på morgonen så ville Tor nu inte ha något alls med Paul att göra. Hela middagen var därför en enda lång skrikfest där han mest hängde i min ena arm medan jag fick paniksleva in middagen med den andra. Upp till sängen (vända två på att försöka få honom att sova) & katterna passade på att börja jaga varandra & vara allmänna assholes. Vid det här laget hade vi redan betat av mer än en timmes skrikande, så jag blev så himla trött på livet att jag inte riktigt pallade att vara förstående mamman utan bara väääste "Nu är du tyst eller så lämnar jag dig här själv". Så himla elakt... men Tor insåg nog på något plan att min tålamodsreserv var slut, så under över alla under slutade han skrika sig blå, blev knäpptyst & somnade.
Men på riktigt - hur får ni andra ihop det under perioder när allt känns ganska jobbigt & de små liven dessutom sätter sig helt käpprätt på tvären? Avskyr att ha så här lite ork & tålamod för Tor som jag hade ikväll...
Barn för att buffra för sin egen död?
Det här kommer inte att bli världens peppigaste inlägg, men vi kan väl tillskriva det alla tankar kring döden som jag har just nu + jetlaggat barn med feber (dvs kass sömn på alla i familjen).
So, i princip alla som jag känner är gravida just nu & om & om hör jag samma sak som "orsak" till att man skaffar ett syskon, att de inte ska vara ensamma med sorgen när föräldrarna dör. Alltså, ursäkta - är det bara jag som lite krasst tänker att det nog inte är så jätteofta som syskon faller varandra om halsen & leker hobby-terapefter med varandra när päronen trillar av pinn? Sure, om man är ung när det händer då kan jag se det, men är man en 40-50 år gammal & sitter på en egen familj är det väl den man primärt vänder sig till?! Dessutom, hur ofta hör man inte om folk där raka motsatta hänt - där syskonen kivas & bråkar om kvarlåtenskapen som ett gäng gamar.
Nej så här tänker jag, på den tiden när vi levde i ett bondesamhälle, då var syskon säkert jättebra för att se till att hålla igång gården. Men i dagens individualiserade samhälle kan jag inte se att det argumentet håller, snarare tror jag på ökad polarisering, mer av en "vi gentemot dem" mentalitet syskon & deras nya familjekonstellationer i mellan.
Så varför skaffar man ett syskon då - um, tja i mitt fall så hade det varit av rent egoistiska skäl. För att det är kul & härligt med en liten två-åring som tittar på en som om man var universums mittpunkt & jag kan se att man lätt kunnat sakna den tiden. Förutom när de är jetlaggade & sjuka dvs, då står mitt nuvarande beslut om "one and done" fast starkare än någonsin...
Bread therapy...
För väldigt många år sen hälsade vi på hos en släkting där vi serverades korv varje dag till middag. Då var jag så liten att jag trodde att man helt enkelt levde på enbart korv i det landet & det var först långt senare som jag förstod att det berodde på att mamman i familjen kanske inte mådde så bra under just den perioden. Orken räckte liksom inte hela vägen till att ställa något nytt på bordet varje kväll. Lite så var det för mig i Sverige - stod & grät på ICA en kväll eftersom jag helt enkelt inte kunde komma på en enda sak att laga... & nu är jag tillbaka här i mitt lilla trygga, kärleksfulla, hus & jag både känner & märker hur mycket bättre jag mår här. Jag känner mig piggare, jag räcker till på ett annat sätt & jag har "cooked up a storm in the kitchen". Igår lagade jag blomkålssoppa med hembakade äppelbaguetter till middag.
För mig är det alltid en dubbel triumf när jag lyckas laga något med jäst här i Kanada - så när brödet dessutom var så gott att min petiga lilla unge åt 2 stora skivor kändes livet rätt freaking fantastic!
För en halv sats (2 stora bröd): Blanda ett halvt paket torrjäst (6g) med 12dl vetemjöl. Rör ner 1 rivet äpple, 100g riven ost (jag valde västerbotten), 50g havregryn (eller nötter för mer tuggmotstånd), 2 msk sirap, 1 msk olivolja & 1 tsk salt. Rör sist ner 0.5l vatten (40C, lite varmare än fingervarmt). Jag använde en bakmaskin tills allt var ihopblandat & sen täckte jag bunken med plastfolie & en bakhandduk & lämnade allt tills degen svält till ungefär dubbla storleken. Formade två vridna bröd & la dem på en bakplåtspapperstäckt plåt, täckte med bakhandduk & lät jäsa 30 min till. Penslade med ett uppvispat ägg, strödde på örtkryddor, havssalt & peppar & satte sedan in dem i ugnen på 250C i 20 minuter.
Kändes som terapi både att baka & äta!
Empati & tomatmord...
Alltså ibland gör han så att mitt hjärta riktigt värker, min lilla medkännande sötnöt.
Sen han trillade & slog upp knäna en gång i höstas blir han lätt upprörd av både blåmärken & plåster på andra - han förstår att det symboliserar att man gjort sig illa & det upplever han som jobbigt. Igår skulle vi göra lunch tillsammans & jag gav honom saker ur kylskåpet så att han skulle kunna lägga dem på bordet. Gav honom en tomat & helt plötsligt blev det lilla barnet så stressat. Halvgråtandes hulkade han fram "OH NO, tomat aj aj!". Först förstod jag inte alls, sen såg jag att han pekade på den lilla klisterlappen som affären satt på tomaten... Tor var alltså helt övertygad om att tomaten gjort sig illa & fått ett plåster, "Tomat sad!". Fick ta bort lappen & blåsa på tomaten innan han lugnade ner sig. Sen hackade jag den i smyg för att undvika mer upprörda känslor & kände mig som en galen tomatmörderska!
Hemma...
Jaa... vad ska jag egentligen säga om vår resa... känner mig fullkomligt urlakad på energi. Så slitigt att resa med en 2-åring, så otroligt jobbigt att säga hejdå till någon som har varit en ofantligt stor del av ens liv, så mycket känslor... Jag fixade i ärlighetens namn inte att hålla igång allt som jag vanligtvis klarar av. Fokuserade på det absolut mest nödvändiga - farmor, Tor & mitt skolarbete. Allt annat blev gjort lite halvdant eller inte alls. Så om jag ska summera det hela, att få se farmor var jättefint, det sparar jag i mitt hjärta, men ungefär allt annat var varierande grader av jobbigt.
& nu är vi hemma i vårt hus & jag känner mig mest som en eremitkräfta som aldrig någonsin vill överge min lilla borg igen...
Jetlag...
Det här med jetlag är ju aldrig roligt, inte ens i the best of cases, typ när det är sommar & det liksom inte spelar någon roll om man är vaken klockan 3 på morgonen för att det fortfarande är tillräckligt ljust för att kunna köra ett parti krocket. I februari däremot, med en två-åring... kvalar definitivt inte in i kategorin "Jo jag är lite jetlaggad med det gööör inget". Nej istället har vår familj levt i någon form av skuggzon, som ett gäng vampyrer har vi sovit bort dygnets ljusa timmar & sen har vi snurrat runt i huset till klockan 2-3 på natten. En kvart om dagen har vi lyckats pusha oss mot en mer resonabel tidsrytm, fram tills igår då vi fick lite panik över konceptet "barn som sover till klockan 11, skippar tupplur & sen håller igång till klockan 23.30". Så igår ställde vi klockan på 10 & under över alla under, Tor somnade INNAN min mamma. I morse vaknade han vid 8.30 & nu är klockan precis efter ett & han sover igen. Halleluja, är så lycklig över att få en liten andningspaus att jag vill grina!
Annars då? Nej men Tor har lärt sig att sätta på mina föräldrars spis & har följaktligen satt eld på två kattmatskålar. He's keeping us on our toes...
Världens sämsta flygresa...
OK, det här är ju ingen nöjestripp vi gör till Sverige - men man hade ju i alla fall kunnat önska sig en bättre start på det hela! Om vi tar eländet i punktform:
1. Tor började gråta redan på vår uppfart, "All done travel!"... Um, lite kämpigt när man inte ens kommit ut från stan & vet att man ska korsa hela Nord Atlanten.
2. Tor var ömsom hyper ömsom hysteriskt ledsen hela tiden vi var på Pearson. Tror sällan att Paul & jag har varit så svettiga.
3. Väl ombord möttes vi av världens suraste flygplanspersonal. Highlight från vår konversation med dem "You can't let your childs feet hang into the isle, if it was his head and we came by with the food cart that would be it. Any responsible parent would know that"
4. Vi kom fram 30 minuter sent till Köpenhamn & fick tokspringa till gaten. Där släpte de fortfarande på folk, men inte oss. Air Canada hade nämligen ställt in våra biljetter eftersom de inte skulle hinna få ut bagaget.
5. Under de tre timmar vi tillbringade i Köpenhamn fick Paul & Tor hänga en bra stund på egen hand eftersom det var här matförgiftningen från flygplansmaten kickade in. Herregud så dåligt jag mådde!
6. Tillslut fick vi nya biljetter till Stockholmsflyget. På rad 12, 14 & 17... För 2-åringar tycker ju så mycket om alone time när de är övertrötta & ledsna!
7. Väl i Stockholm dök inte vårt bagage upp. Det befann sig nämligen i ett "bagagehotell" i väntan på transit till Umeå. Tydligen omöjligt att låsa upp sagda rum & ge oss väskorna...
8. Tor var vaken mellan 12 & 2 på natten & sprang runt som en tok i hotellkorridorerna gastandes efter mjölk. Slutade med att han & Paul fick sitta & shotta mjölk i hotellbaren...
9.Eftersom vi inte fick väskorna kunde jag inte packa om saker till Umeå flyget, hejdå 125ml ny ansiktskräm från Clinique...
10. Dök väskorna upp i Umeå dagen efter? Nej men naturligtvis inte! Nu var de istället registrerade som "borttappade".
MEN - som vissa av er tippat på innan så var flygångesten inte fullt lika monumental som jag hade fruktat. Vi var alla så himla miserabla att det liksom inte fanns utrymme för mer känslor.
Goals for 2017 - first month...
Första månaden av 2017 avklarad, så vi tar en liten titt på hur det gått med mina mål så här långt.
1. Komma i bättre form. Nope. Har varit en så hysterisk månad på det personliga planet att jag kom ut på ett par promenader, men det är allt. Har dock hittat ett ställe där jag kan gå på pilates, så jag hoppas börja med det i slutet på februari/mars.
2. Fortsätta med mina engelska kurser. Här går det bättre! Har avslutat A1 & påbörjat A2. Intressantast hitintills - konceptet "linguistic relativity", googla!
3. Lära mig mer om höns. Har lusläst min senaste "Backyard Poultry" tidning - visste ni att man måste hålla på att vända hönsägg flera gånger om dagen innan de kläcks? I annat fall "flyter" fostret upp & fastnar mot skalet vilket gör att de dör.
4. Mer vegetariskt här hemma. Fick till 10 vegetariska middagar så det är jag rätt nöjd med! Dock känner jag att jag måste jobba lite på min repertoar, den är lite liten i nuläget & det hade ju varit kul om vi kunnat äta lite varierat också under året.
5. Jobba på ekonomin. He... flygbiljetter är ju inte direkt jättebilliga, men annars har vi hållit oss till våra mål för månaden.
6. Resa lite. Um, imorgon flyger vi till Sverige & är borta till den 20e...
7. Jobba på min flygfobi. Hur jag känner inför det? Nej men jag är ganska säker på att vi alla kommer att dö. Fick sån ångest under middagen idag att vi åkte till apoteket för att se om de kunde ge mig något ångestdämpande men det enda man kunde få ut utan recept var en örtbryggd... Så jag sket i det & så får det väl gå med hjälp av vin...
8. Expandera trädgården. Alltså, vi var på Canadian Tire idag & de hade öppnat en jättestor sektion med fröer, blomjord & allehanda trädgårdsredskap. Kändes ju liiite optimistiskt så här i februari - vi avvaktar med andra ord!
9. Mer tid med Paul. Eh, räknas mer tid med Pauls föräldrar?
10. Ta körkort. Noll progress.
11. Sluta amma. Här har vi gått back. Tor var så ledsen hos Pauls föräldrar att jag mutade honom med alldeles för mycket amningstid - så nu måste vi ta itu med att få bort nattammandet ännu en gång. Jippi...
12. Bli bättre på att lära Tor svenska. Hoppas på att Sverigeresan ska uträtta under!
Bonus - men checka, kuddfylld säng!!!
Pauls föräldrar svängde nämligen förbi idag med merparten av de saker vi lånade ut för house staging fotografierna & Pauls mamma hade inkluderat alla kuddar som vi köpt in för att piffa till hennes soffa. Så himla bra match mot våra tapeter (samt gardiner, jag ÄLSKAR allt med medaljonger)!
Hade det här varit RIKTIG house staging så hade jag ränt iväg & köpt ett par king size kuddar istället för våra vanliga kuddar. Men nu ska vi ju inte sälja huset, så det fungerar bra som det är - men jag är ändå nöjd över att jag helt hastigt & lustigt fick till den där kuddfyllda sängen jag skrev om för bara någon dag sen! Nästa mål för sängen får bli att hitta ett överkast, men det sparar jag tills att vi är hemma igen.
Well I like it...
Vissa saker är jag sämst på, typ boka klipptid - så det är ungefär hundra år sen jag senast klippte mig (på riktigt cirka 1 år). Så under helgen när jag låg på soffan & hade träningsvärk efter allt målande (japp, man kan få träningsverk av det om man målar tillräckligt länge) tog Paul & smygbokade in mig för att jag skulle få lite egentid. Idag var det dags & jag som vanligtvis bara klipper topparna fick någotslags bryt & bara "KLIPP AV DET!". Gissar på att cirka 20cm rök i nacken & lite mindre fram...
Jag är för ovanlighetes skull jättenöjd (hårklipp brukar alltid innebära ångest från min sida), men familjens reaktion var kanske inte helt optimal.
Paul, "Hm, so it's longer at the front?"
Moi, "It's called a lob"
Paul, "I think it's more like a reverse mullet, all business in the back and party in the front!"
Tor då?
Moi, "Gillar du mammas nya frisyr?"
Tor, "No."
Moi, "Oh."
Tor, "Mammas hair broken. Fix it."
