Baby Chicken update!
Det är ju ett tag sen jag uppdaterade hur det går med våra baby chicks vilket har berott på att de inte gööör så himla mycket mellan de är ett par veckor gamla & fram tills de är en 17-18 veckor. Eller, det är klart att de gör saker men i den där mellanåldern var de helt enkelt inte så himla roliga. Dels var de inte längre de söta dunbollarna vi kom hem med i en liten låda & dels var de i ärlighetens namn rätt labila & otrevliga. Så pass att jag temporärt döpte en av dem till broth (buljong). Men nu börjar de bli så pass stora att det börjar hända grejer. Deras plymer har växt till sig rejält & så har kammen ändrat färg till rött. Dessutom har de börjat bli trevliga. Inte så som våra "gamla" tjejer, men de låter oss plocka upp dem & de försöker inte attackera en precis hela tiden.
Tor ÄLSKAR dem, så det är himla skönt att det åtminstone går att lita lite på dem... hur mycket man nu kan lita på en höna. De har dessutom börjat följa oss runt på gården, vilket jag tar som ett tecken på att de närmar sig fasen där de aktivt börjar tänka på oss som deras tupp-substitut. Längtar tills de är där, för det är så himla roligt & mysigt att ha en liten skrockande flock knatandes efter en vart man än går.
& om lite mindre än två veckor blir de 20 veckor gamla & det mina vänner är en milsten när det kommer till höns. Det innebär nämligen att vi kan börja spana efter egg. Herregud vad jag längtar efter vackra blå ägg, så pepp!
Galenskap...
Pauls familj hade släktfest igår & jag hamnde i dispyt med en av hans tremenningar. Det här var på riktigt en människa som var "orolig över läget i Sverige" samtidigt som hen sjöng Trumps lovord... Har fram tills nu aldrig stött på en Trump-supporter & herregud vilken obehaglig upplevelse. Det gick liksom inte att argumentera med människan. Sa jag något om nynazisten som körde över demonstranterna i Charlottesville fick jag genast tillbaka "Men alt-left demonstranterna kastade sten!". Här borde jag ju ha drämt till med något i stil med, "Do you seriously compare the impact of a stone that a human can pick up and toss with ramming a car through a crowd of people?!" Men jag var i ärlighetens namn bara så skakad av all spya som kom ut ur munnen på den här människan att jag knappt fick ord i munnen...
Mörkrädd är order för gårdagskvällen & känslan hänger kvar som en tung blöt filt så här dagen efter. Har så svårt att förstå hur det fungerar uppe i huvudet på en sån här person. Kändes som en total krasch mellan våra syner på omvärlden...
Photo session!
I måndags kom Liz & Millie & hälsade på & vi bestämde oss för att ta en liten promenad i parken. När vi gick där kom en man fram, presenterade sig & berättade att han fotograferade bilder för ett "condo project" & undrade om han kunde få ta ett par bilder på oss. Vi sa ja & när han var klar gav han mig sitt kort & jag frågade om han kanske kunde skicka en bild eller två till oss om de blev bra. Han sa "självklart, eller, varför tar jag inte ett par närbilder på barnen nu om ni vill?!" & helt plötsligt fick vi en liten mini-foto-session bara så där!
Alltså, så himla söta ihop de små bästisarna!
Tor frågar efter Millie minst en gång per dag, så jag ska skriva ut en av bilderna & rama in till hans rum så att han kan se henne när saknade blir som värst.
& faktum är att jag, som typ är världens mest "fotosnåla" människa faktiskt tycker att bilderna är så pass fina att vi bokat in en riktig session med Hark. Alltså, det här är stort! För jag har på riktigt bara betalt för bilder EN enda gång i hela mitt liv & det var typ fem år efter min student när farmor fortfarande var ledsen för att jag inte tog några studentbilder så när jag ändå skulle på bal i Lund bokade jag en session som jag tog med min studentmössa till bara för att göra henne glad. Men sen printade gubben som ägde fotoaffären upp världens största bild på mig med studentmössan & satte upp i fönstret för att marknadsföra sig inför kommande studenfirande & jag blev så himla trött att jag aldrig bokat en fotograf sen dess. Inte till bröllopet, inte när jag var gravid & inte när Tor var en bebis... Men nu så, om lite drygt 2.5 vecka smäller det. Någon som kan gissa varför?!
Ut ur huset!
Växte upp med en lärkare & en sjuksköterska som föräldrar, så det blev definitivt en & annan skräckhistoria som liten. Vilket har lett till att jag idag, 30+ år senare, är LIVRÄDD för motorcyklar (skulle aldrig i livet sätta mig på en) & allt som har med kvävning att göra. Så tror ni jag dog lite inombords igår när en mamma jag känner berättade att hennes kompis 4-åring dog av en marshmallow... De hade bestämt sig för att baka kakor tillsammans, marshmallows var en av ingredienserna, barnet stoppade in en hel i munnen, drog ner den i halsen & kvävdes framför ögonen på mamman. Alltså det går ju knappt att tänka på... Men tydligen är det så att mat som går att "trycka ihop" är bland det värsta som finns när det kommer till små barn & kvävningsolyckor:
“Many of these foods ... share the same high-risk physical characteristics that create effective plugs for the pediatric airway. Similar to latex balloons, peanut butter can conform to the airways and form a tenacious seal that is difficult to dislodge or extract.”
Hård mat är lättare att "skjuta upp", medan något som är mjukt formar sig efter barnets matstrupe = jättesvårt/omöjligt att få upp. Får ångest när jag tänker på att jag inte visste detta innan igår & värst av allt, att vi stack marshmallows i nävarna både på Tor, Edith & Elsa när vi var ute & campade. Säger bara en till sak, never again i det här huset!
SLUT-AMMAT!
Jag har inte vågat skriva något de senaste dagarna, men nu känns det som om det verkligen är slut på ammandet! Har ju varit klar med det SÅ länge, var trött på det redan när Tor fyllde ett - så att hålla på 1.5-år till har varit lite lätt mental död för mig. Kan så här i efterhand önska att jag hade tagit gråt & ett par jobbiga nätter medan han fortfarande var liten, för så fort han började kunna prata blev det i princip omöjligt för mig att sluta. Stora, tårfyllda, ögon & ett litet pipigt, "Mamma mjök, please?! Please mamma"... Är så himla blödig när han bönar & ber att jag i princip gör vad som helst så att neka honom det godaste/mysigaste/tryggaste han vet gick bara inte... I vilket fall, för någon månad sedan slutade vi i alla fall med kvällsammandet. Jag hade helt enkelt inte orken lägre att amma tre gånger per dag. Så vi lyckades övertala Tor att byta ut bröstet mot små sagor om "little piggy Tor" & det gick verkligen över förväntan. En eller två kvällar med gråt, sen accepterade han det. Väntade ett par veckor & försökte sen fasa ut eftermiddagsmjölken, vilket gick sämre. Det innebar nämligen att Tor slutade sova på eftermiddagen. Dessvärre har vi fortfarande inte hittat riktigt rätt här, så vissa dagar sover han inte alls & andra dagar krashar han i soffan medan jag lagar middag - mindre bra. Svårast av allt var dock morgonmjölken. Jag är nämligen så himla trött på morgonen att det har varit en liten life saver att låta honom amma så att jag får ligga raklång bara liiite till. Men nu i helgen tog Paul honom så fort han vaknade varje morgon & på så sätt fick vi in ett par dagar utan att amma & nu under veckan har jag varit relativt duktig på att komma i säng i tid så jag har överlevt att kliva upp vid 7-snåret & inte fallit ner i mjölkmutarträsket. Han har frågat efter mjölk ett par gånger, men accepterar ett nej utan alltför mycket protester. Det känns i ärlighetens namn helt fantastiskt. Lite som om jag fått tillbaka mig själv & jag hoppas även att det kommer att innebära att jag kommer ikapp lite energimässigt. Vilket behövs!
Nej det går inte...
Paul fick ett jobberbjudande i veckan som var väldigt frestande. Facebook i Seattle. Jag älskar ju Guelph & vårt lilla liv här, men jäklar vad jag blev sugen på att rycka upp rötterna & dra. Dels för att jag har tillbringat ett par veckor precis utanför Seattle & det är ungefär det finaste stället på jorden. Sen hittade jag dessutom tidernas mest perfekta lilla hus för en helt vettig summa. Hundra år gammalt, öppen spis & massa inbyggda bokhyllor & på en halv acre (över 2000m2). Så mycket plats för höns! Fast allra bäst, det låg 16 minuter bort från där Paul skulle ha jobbat. Med tanke på att hans pendling nu ligger på nästan 2 timmar enkel väg så svindlade det lite att tänka på att ha honom SÅ nära hela dagarna.
Som sagt, väldigt frestande, men vi kan bara inte flytta. Så länge Trump är president i USA sätter vi helt enkelt inte foten på den sidan gränsen. Dels för att jag inte vill bo i ett land som leds av en person med så snedvriden människosyn, som bara håller sina egna om ryggen, som spottar på allt & alla & dessutom inte bryr sig ett skit om klimatförändringar. Men sen vågar jag helt enkelt inte packa flyttlasset & satsa på ett land där man inte vet vad som gäller från en dag till en annan... Det känns så himla trist att ens skriva att jag helt enkelt är för rädd för att våga chansa, men så är det. Så vi stannar här, i vår varma, vänliga lilla Kanada-bubbla & håller tummar & tår för att vansinnet på andra sidan gränsen får ett slut förr snarare än senare.
Thinking outside the coop...
Jag vet inte riktigt vad som har flugit i Fan Girl, men hon har börjat rymma på morgonen så att hon kan lägga sina ägg ute i trädgården. Det här är både lite roligt & lite irriterande. Roligt för att det är så typiskt hönsigt - alltid egensinniga & lite knasiga. Irriterande för att det ju innebär ett himla massa letande som jag kanske inte alltid känner mig så pigg på. Ett tag var det blomkrukan med den stora citronella-pelargonen som gällde:
& sen blev hon väl less på att jag hittade dem varje dag, så då flyttade hon över till en av trädgårdsbäddarna där hon lyckades bygga upp ett stash på fem ägg innan jag tillslut hittade det. Kände mig nästan lite elak att ta ifrån henne alla de äggen, även fast det inte finns någon tupp i vår trädgård... Hon hade liksom jobbat SÅ hårt på sitt lilla ägglager.
Anyway, i skrivandets stund har hon tagit en liten kreativ-paus & lägger äggen i hönshuset som en snäll liten höna. Men om jag känner FG rätt så är det bara en tidsfråga tills dess att jag kommer att knata runt där ute & spana bland blommor & blad igen. Hon är nämligen tidernas lilla rymlingsexpert!
A wonderful week!
Vi är tillbaka till vardagen efter en jättehärlig men lätt kaosig vecka. Har nämligen haft vår bestman med familj boende här den senaste veckan, så det har varit lite storfamilj & massa tokroliga barnupptåg. För att fira vår bröllopsdag drog hela gänget upp till en liten stuga uppe i cottage country där vi trampade runt på paddelbåtar, grillade, badade & fiskade. Typ hur idylliskt som helst! Tor fattade dessutom för första gången att man kan fiska fisk & blev så eld & lågor att jag snabbt som attan fick tåta ihop tidernas budgetspö:
Flöte, rev, krok & sänke plus en pinne som Tor hittade själv. Rätt långt ifrån de sköna haspelspön jag är van vid, men se - det gick att få fisk i alla fall!
Hela fyra fiskar hjälptes vi åt att dra upp & släppa tillbaka (de var alldeles för små för att laga till dem). Herregud lyckan, på oss båda. Jag växte ju mer eller mindre upp i farmor & farfars eka, så jag ska inte ljuga, det var verkligen jätteroligt att det här var något som Tor också tyckte var kul. Paul & Pauls familj är nämligen 0% fiskmänniskor... så det här kanske får bli "our thing" istället! Sen hade Tor också så himla kul ihop med Elsa & Edith. Större tjejer är ungefär det bästa Tor vet, total adoration!
De har även fått honom att bli helt OK med att titta på svenska barnprogram, även om sommarskuggan kanske var i läskigaste laget!
Med undantag av ett par dagar då han var lite förkyld & hängig så har han varit som en liten svamp hela veckan & bara sugit i sig svenska. Så roligt att se att han förstår allt. Dessutom tyckte jag att det kom betydligt fler svenska ord än vad det brukar, vilket kändes som en helt fantastisk födelsedagspresent! Jo för vi klämde ju inte bara in bröllopsdag den här veckan, vi firade även min (& Mammuts) födelsedag. Men mer om det i ett annat inlägg - måste nämligen få upp en stor bit nostalgi på väggen innan jag bloggar om det!
