MsBree

Skrev ju om min skolångest gällande Tor  för ett tag sen & även om jag fortfarande tycker att det är helt tokigt att starta skolan när man är 3-4 år så skickade vi i alla fall in en ansökan. Det blev den katolska skolan trots allt. Enda inom gångavstånd & jag kände SÅ starkt att jag inte kunde sätta honom på en skolbuss att alla andra alternativ gick bort. Värsta alternativet i min mening var vad som kallas French Immersion - tänk att sätta en 3-åring på en buss & vinka iväg honom för en heldag på en skola där de bara pratar franska... Jättebra att det har det valet för de som har franska som språk i hemmet naturligtvis, men för oss som redan får kämpa så hårt med svenskan så gick det bort helt. I vilket fall, efter att jag varit på öppet hus på den katolska skolan kändes det väldigt mycket bättre att skriva in honom där - mysiga klassrum, bra filosofi kring lärande, bara 160-180 elever totalt på skolan & så får de lära sig franska 25 minuter om dagen från JK (Tors årskurs), så de får med sig det från en tidig ålder utan att ha det som huvudsakligt undervisningsspråk. I vilket fall, vi tåtade ihop ansökan & jag kände lite att det kvittade om vi kom in eller inte - vi hade ju alltid Tors förskola som backup & det där med att starta varje dag med en bön kändes fortfarande lite så där... Men så tog jag med Tor till skolan när jag skulle lämna in ansökan & han bara TOKÄLSKADE det. Han var helt till sig & bara "Mamma, jag gillar den här skolan - den är inte läskig som min skola. Kan jag få gå här istället?!" & sen har han gråtit varje dag när han ska till förskolan för att han "want to go to my big school instead!". Så helt plötsligt blev det VÄLDIGT viktigt för både Paul & mig att få en plats - bara det att vi visste att det skulle vara tajt att komma in eftersom vi är i den sista urvalsgruppen (icke-katoliker). Men i fredags fick vi ett mail med ett positivt besked & Tor kommer att få börja där till hösten! Himla himla tacksam, för det hade inte blivit roligt att förklara för Tor att han inte får gå där, speciellt inte som två av hans kompisar blivit antagna. Happ, så nu blir det katolsk skola - så länge jag kan tåta ihop ett acceptabelt brev till deras direktör där jag ber om dispans för att få skriva in min lilla hedning...

Phew! Igårmorse fick jag tillbaka feedback på min senaste engelska uppsats (i akademiskt skrivande) & jag blev bara så grymt besviken. Hade lagt ned en massa jobb på ett ämne som åtminstone jag tyckte var jätteintressant (anemia under graviditet) & så fick jag bara G+. Deppade ihop totalt & trillade ned i mitt eget privata hål av dåligt akademiskt självförtroende. Tack & lov har jag Paul som bara "Men du, du var ju så nöjd med uppsatsen när du skickade in den - ta & sätt dig ner & verkligen lusläs hennes kommentarer så att du förstår vad som gick fel". Så jag gjorde som han föreslog & insåg efter ett par minuter att vår lärare betygsatt FEL uppsats. Så här, vi skickar alltid in uppsatserna i två steg - först för feedback från en annan student & sen (efter ytterligare en veckas jobb) en slutlig version till läraren & hon hade av misstag råkat betygsätta mitt första per review utkast. Efter att jag mailat henne kunde jag slappna av under dagen, men sen vaknade jag vid tre & ångestade mig igenom småtimmarna tills hon mailade mig vid 6.30 & bad om ursäkt & ändrade slutbetyget till VG. Den lättnaden! Spelar liksom ingen roll att jag knappt sovit på hela natten, känns som om jag flyter på små moln i alla fall! Så nu är jag uppe ur hålet igen & kan fortsätta vidare på nästa uppgift utan att känna att jag är SÄMST I VÄRLDEN... Men jag måste nog försöka börja jobba lite på att kunna ta ett nederlag bättre än vad jag gör i nuläget. Jag vet ju vad det beror på, blir man mobbad i flera år av sin professor så är det liksom inte plättlätt att kravla sig upp på fötterna igen - men jag måste försöka bli liiite mer hårdhudad så att jag i alla fall kan ta ett par mindre smällar utan att omedelbart vilja ge upp.

Så himla fin liten helg vi haft! I lördags lyckades vi äntligen få till en playdate med Tors bästa kompis Millie (de har varit superupptagna, vi har varit superupptagna & vi har alla varit sjuka i vändor så det är evigheter sen sist) & vi slog till med en trip till Mountsberg Conservation Area - en helt fantastisk fin park. Fast park är liksom så missvisande i det här fallet. För det är inte bara lite stigar i skogen, utan lador med djur för barnen att hälsa på, ett raptorcenter (vi ska tillbaka dit & titta på fåglarna senare i vår) & nu så här på vårvintern arrangerar de också något som heter Maple Town. Barnen får lära sig en massa fakta om hur man framställer lönnsirap, se hur den kokas & äta pannkakor med lönnsirap.  

Vi har haft långhelg här i Kanada & firat Family Day. Så sjukt skönt med tre lediga dagar tillsammans, gud vad vi behövde det! Har bara ägnat oss åt myspysiga saker som brunch på flygplatsen, solig hike i skogen & shopping på handelsträdgård (Tor instisterade på tre saintpaulior till sitt rum, så himla tantvarning - men barnet var så glad att han skakade i bilen på vägen tillbaka). Inget så där jättespännande med andra ord, men precis vad som behövdes för att ladda batterierna & för första gången på länge känner jag att jag börjar närma mig den energinivå som jag hade innan farmor blev sjuk. Kanske beror lite på att det har gått ett år, kanske på att jag har börjat äta d-vitamin & kanske också för att det, åtminstone den här helgen, ÄNTLIGEN känds som om vi har lite flax. För först, på fredagen, så fick vi tillbaka vår energi audit - vet inte, har jag skrivit om den tidigare? Vi tar det lite snabbt utifall jag inte nämnt det tidigare. Här i Ontario kan man få ersättning om man gör en rad förbättring så att ens hus blir mer energieffektivt. I våras hade vi alltså en gubbe här som mätte alla förenivåer & sen hade vi 90 dagar på oss att fixa en hel rad to-dos för att uppnå våra mål. Bara att vi glömde bort det helt... samtidigt som gubben slutade sitt jobb... så någon gång i november ringde hans ersättare & bara "Du, jag hittade precis er fil - jag kommer om två veckor & utvärderar". Ridå... så i två veckor slet jag som en gnu med att täppa alla små hål jag kunde hitta i hela huset (kom ihåg Lex Canadian Building Standard + att vårt hus är 100 år gammalt=det läcker in & ut massa kall-luft!), spenderade ett par dagar i källaren med att isolera alla rör till pannan & så drog vi in ett gäng killar som sprutade in isolering på vinden. Jadijiadi... hörde aldrig av killen efter besiktningen MEN i fredags damp i alla fall kompensationschecken ner i brevlådan & vi blev så glada att vi firade med bubblor. Men inte nog med det, på själva Family Day fick vi äntligen vår check med Tors barnbidrag! Det här har också varit en följetång i tre akter, men återigen lite kort - eftersom min PR-status tog så lång tid kunde jag inte ansöka om barnbidrag när Tor föddes (för naturligtvis går det inte att söka för pappan... suck på den). Så vi fick vackert vänta tills jag fick min PR-status & sen vänta ytterligare några månader innan jag fick min SIN-kod (typ som ett person-nummer & som man måste ha för barnbidraget). Sen var vi tvugna att vänta tills vi hade deklarerat ytterligare ett skatteår & tillslut, i augusti förra året, fick vi äntligen ihop alla papper & nummer som behövdes & skickade in ansökan... & sen har vi väääntat ända sen dess. SEX månader - de är inte snabba jepparna på kanadensiska skatteverket... Men men, skit samma, någon fick i alla fall tummern ur & i måndags fick vi alltså en check med Tors barnbidrag för 2015 samt halva 2017 + januari & februari. Vad som har hänt med 2016 & resten av 2017 har jag ingen aning om, & det hade inte förvånat mig om det tagit ytterligare 6 månader att lista ut det, men det spelar inte så stor roll i nuläget. Blev bara så jäkla lycklig när jag sprättade kuvertet - kändes som om vi vunnit lite på lotto! Så det blev ytterligare en kväll med ABBA & bubbel. Går ju liksom INTE att fira när man äntligen, efter TRE ÅR, lyckats parera systemet & kan casha in!

Vi fick en akut-tid hos en barntandläkare redan idag & det var en så HIMLA bra upplevelse & en enorm lättnad. Tandläkaren var jättebra, så snabb, & han bara skrattade när vi frågade om vi skulle behöva söva Tor för undersökningen - som han sa "Jag ser ju att det här är ett barn jag kan resonera med, bedövning är bara för nödfall". Så redan där kändes det ungefär 100% bättre än innan, tanken på att söva Tor gjorde mig nämligen så grymt stressad. Så det var en enorm lättnad att Tor kunde vara vaken & att det dessutom räckte med en snabb titt för att avgöra att vi inte behöver göra något för tillfället. Han har början på ett hål där han slog av en massa emalj när han ramlade i badkaret förra sommaren, men det är långt ifrån det "rampid decay in dental health" som vi stämplades med den 14e. För mig som alltid varit väldigt noga med min egen tandhälsa & också gjort mitt bästa för att se till att Tor har bra tänder kändes den där första diagnosen som ett slag i magen. Har verkligen bara känt mig som världens sämsta mamma, som om jag svikit Tor något grymt, & alla de här känslorna har resulterat i att jag gått runt med världens spänningsvärk i käken sen i onsdags. Men så fort dagens tandläkare sa "han kan komma tillbaka för koll om 4 månader, men det här är verkligen inget att oroa sig för" lättade allt. Kände mig ungefär 20 kilo lättare när ångesten lossade sina klor! Men viktigast av allt, Tor har varit sitt vanliga glada jag genom allt detta & verkar inte alls ha utvecklat någon tandläkarskräck - är så himla tacksam för det!

Argh, hade så gärna velat skriva en peppig liten uppdatering på hur fin gårdagen var - men i ärlighetens namn var det en sjukt jobbig dag & jag kände mest för att gråta mig igenom hela eftermiddagen & kvällen. Paul hade nämligen bokat in hela familjen för ett enda långt gigantiskt tandläkarbesök & under det besöket konstaterades det att Tor har en mängd problem som gör att han måste på remiss till en specialisttandläkare OCH sövas för bedömning. Alltså, fy fan... får ångest bara av att tänka på det & min första reaktion var att "det där får Paul ta, jag orkar inte se min lilla fina unge under narkos". Fast sen insåg jag att det nog ändå är ännu värre att sitta hemma & vänta ut det hela, så när den dagen väl kommer så får vi båda boka av alla andra åtagande & vara där som ett team. Men ja, särskilt fesligt var det ju inte här hemma efter det. Ljuset i mörkret var dock att Tor var lika glad som vanligt - ja eller ännu gladare eftersom han fick en ny legosats som alla-hjärtanspresent. Så det var så kvällen slutade, med oss alla på vardagsrumsgolvet byggandes dinosaurier & robotar. Klart bättre än under täcket, vilket var min första instinkt... Gick & la mig samtidigt som Tor, så idag känns det i alla fall lite bättre, det där med att sömn hjälper är verkligen sant. Får väl se på det hela som ett hinder som vi måste ta oss igenom men att vi kommer att fixa det galant tillsammans - för är det något vår lilla familj är himla bra på så är det att hålla ihop när det blåser!

Jag fick ett ryck igår & bara "Nu Tor, nu ska vi baka semlor!" & Tor som älskar att baka skrek av glädje fastän han inte hade någon som helst aning om vad det var vi skulle göra. Eftersom det här var spontanbak hade jag ingen mandelmassa hemma men vi hade mandlar så jag skållade & mixade min egen. Så himla enkelt - bara mandlar & socker samt lite vatten. Alltså, vilken uppenbarelse - en liten smaksensation - & det här kommer från någon som verkligen inte är någon mandelmassa fantast. Hemmagjord mandelmassa är med andra ord mitt allra bästa semmeltips!

Så himla fint, måste bara få visa, fick nämligen ett paket hela vägen från Australien idag från en av er bloggläsare. Pauline tyckte helt enkelt att jag behövde lite uppmuntran efter vinterns hönskris & skickade ett litet care package. Så himla fint på så många olika plan - jättetack! & tänk att lite fäderfän kan göra att man connectar med någon på andra sidan jordklotet! :)

Hm... nu såg den jättestor ut på det här kortet, men den är verkligen så himla liten att jag blir så där gammal tant & bara "men herregud, är bebisar verkligen SÅ DÄR små!!!" 

Mr. Darcys första frieri... Mycket möjligt mitt bästa cringe ever, blir liksom aldrig trött.

 

5. Lära mig baka surdegsbröd: Nope.