MsBree

Känns så tråkigt med bara en massa hälsouppdateringar men vi åkte in till en drop-in clinic idag trots att det är helg - var helt enkelt så himla risig att jag insåg att det nog var bäst att lida sig igenom ett par timmar i ett väntrum trots allt. Fick konstaterat bihåleinflammation samt luftrörskatarr med möjligt tidigt stadie av lunginflammation. Så nu är det antibiotika & steroidsprayer i en vecka som gäller. Läkaren bara "& så måste du se till att vila ordentligt"... Jag, fast bara i mitt huvud, "HAHAHAHAHA!". Går det ens att vila typ en kvart när man har en 3-åring?! Nu tog i alla fall Paul Tor ett par timmar på eftermiddagen så jag fick ligga ner ett tag så det var guld värt, men imorgon är det tillbaka till att försöka underhålla Tor så gott det går. Får bara hoppas att antibiotikan börjar värka snabbt! 

Har aldrig tidigare haft lunginflammation, men nu vette tusan om jag åkt på det. Låter som någon som kedjerökt i 60 år & värst är det när jag skrattar, väser något helt vansinnigt. Det låter bara helt sjukt, så varje gång jag börjar skratta slutar det med att Paul & jag får var sitt skrattanfall över hur jag låter... Vilket ju hade varit rätt underhållande om det inte vore för att det gör rövont i bröstet att skratta. Bara att andas gör ont & jag blir andfådd om jag går i trappor eller böjer mig för att plocka upp något från golvet. Att bära Tor är typ uteslutet. Så nu ligger jag i sängen & försöker vila bort det mesta onda till på måndag då vi kan åka till en drop-in clinic IGEN. Känns som vi inte gjort något annat de senaste veckorna... 

 

Men en rolig sak har det här i alla fall fört med sig. Försökte febrilt komma på en aktivitet att göra med Tor igår eftermiddag som jag skulle kunna göra utan att anstänga mig för mycket & kom på att vi köpte ett par LEGO classic kit när vi var i Sverige förra vintern (det var utförsäljning & de var sjukt billiga så vi bunkrade för framtiden). De är egentligen från 4-år, men eftersom Tor kan lägga pussel upp till 48 bitar (så kring 4-5 år) tänkte jag att vi i alla fall kunde prova att se hur han skulle hantera LEGO & han ÄLSKADE det. Har aldrig sett honom så fokuserad på något innan. Han kan läsa beskrivningen, förstå vad som ska göras & hitta bitarna. Sen får man hjälpa till att trycka fast de mindre bitarna (han har inte riktigt finmotoriken än) men det går bra så länge han själv får visa vart de ska sitta så att han ändå känner sig delaktig i processen. Har byggt ihop en massa små flygplan, bilar, lejon & hus så här långt & i eftermiddag åkte Paul & Tor iväg & köpte en lite större box så att han får lite mer bitar att röra sig med. Så himla häftigt att se hur han dessutom, efter bara en dag, börjar bli kreativ - så det har även byggts valrossar & flygande tåg. LEGO alltså... still going strong. 

Herregud så hemsk den här influensan är & då har vi ändå den milda varianten. Igår var värsta dagen hitintills. Tryckförändringar, massiva bihåleproblem, dålig sömn & lite för mycket fasta (enligt mig är all fasta för mycket, men jag har varit tvungen att fasta till efter lunch två dagar den senaste veckan för blodprov) kombinerat resulterade i "the perfect storm" & jag fick den värsta huvudvärk jag haft i hela mitt liv. Paul fick åka hem med det tidigare tåget för att ta hand om Tor & sen låg jag i tyst beckmörker från 5 igår eftermiddag till 8 imorse. Nu känns det som om jag har gått en boxningsmatch, men jag kan i alla fall stå på benen. Woot. Sen hjälpte det ju inte heller humöret & måendet att jag fick tillbaka ett G på min engelskahistoria tenta. Så himla surt att få 87% & ändå inte få ett VG. Bleh. 

 

Men nu är det en ny dag & jag försöker fokusera på annat & bestämde mig för att det bästa sättet att starta dagen på var att göra en god gärning. Min kompis Michelle jobbar på en veterinärklinik tvärs över gatan & igår smsade hon det här fotot på en patient:

I fredags började Tor helt plötsligt hosta jättemycket - så där riktigt illa & rossligt djupt nere i bröstet. Lördag & han hade feber. Söndag & han hostade tills han kräktes & sent igårnatt hade han så mycket feber (39.8C) att han skakade. Verkligen jättehemskt & när vi ringde sjukhuset sa de att vi troligtvis skulle få sitta hela natten om vi åkte in till akuten. Så vi tog oss igenom natten med en massa febernedsättande & nu på morgonen var febern mycket lägre & han verkade lite piggare. Har precis kommit tillbaka från läkaren & hon sa att han troligtvis åkt på årets influensa, så nu blir det antibiotika & steroidpuffar i en vecka. Just den här biten - när han blir sjuk - är det värsta med att vara mamma. Jag blir så himla snabbt stressad när han blir dålig (hade typ kunnat sälja en njure för att han ska bli bra så fort termometern visar på mer än 37.6C) & så känner jag mig så maktlös. Växte ju upp med föräldrar inom vården, så där kändes det alltid så självklart om något var farligt eller inte & nu har jag liksom ingen aning. Vilket jag gör att jag googlar & det gör ju absolut inte saken bättre - speciellt inte det här året när influensan är så elak. Har inte sovit ordentligt på hela helgen heller, så det hjälpte ju inte till direkt. Men det känns så mycket bättre nu efter att vi pratat med läkaren & även om jag fortfarande känner mig lite som en disktrasa så är jag så oerhört lättad över att vi har medicin nu!

Väldigt suddig bild, men det här är Jinx - katten som nästan gav mig en hjärtinfarkt tidigare idag...

Jag ligger lite efter bloggmässigt, så jag tänker att jag får köra ett par "catching up" inlägg. Först ut - hönsen. Jag tror nämligen att vi har landat i ett beslut gällande hur vi ska hantera deras virus. Istället för att ta bort alla på en gång, så som vi blev rekommenderade av uppfödaren av våra ISAs (de röda hönsen), behåller vi dem alla åtminstone över våren & sommaren. I nuläget verkar alla friska & pigga, så jag känner att det hade varit helvidrigt att ta bort alla omgående. Naturligtvis kan vi ändra oss om vi märker att någon eller några inte mår bra, men i nuläget är de som sagt alla pigga så vi vill att de i alla fall ska få en sista fin sommar. Sen får vi se mot hösten hur det känns då. Har vi haft en eller ett par dödsfall eller hintar på att de mår dåligt så får nog alla somna in, inklusive min fina Fan Girl. Hur tungt det än är så är det sista jag vill är att de ska lida... Om det nu blir så att vi avlivar alla till hösten så tänker jag att vi i så fall hyr en stuga över ett veckoslut & åker bort & så har jag en person som kan komma in & fixa det medan vi är borta. Låter så himla hemskt att fly fältet så där, men jag såg hur ledsen Tor blev när Queen Mary dog & vill inte exponera honom mer än absolut nödvändigt... Usch så himla sorgligt & svårt det här känns, men som sagt - nu har de ju alla det här viruset så det är bara att acceptera & försöka ta ett så bra beslut för deras skull som möjligt samt försöka leva i nuet & glädja sig åt de små sakerna - så som att det till tjejernas stora förtjusning blev kring 0an idag!

Jag är expert på att skjuta på läkarbesök, men födelsemärket gav mig ingen ro så idag drog vi iväg till en drop-in klinik efter att vi lämnat Tor på förskolan... & det var ju inte det muntraste besöket ever. Läkaren tyckte nämligen att jag behövde se en dermatolog inte bara för det födelsemärke jag var orolig för utan även för att par som jag har på ryggen. Sen spände hon ögonen i mig & bara, "Du, jag ser på min dator att du inte har gjort cellprov sen 2014!". Ett klart "mask faces metkrok" moment för mig. Jag har ju vetat att jag varit liiite sent ute (det ska göras vart tredje år här), men jag orkade liksom inte med det förra året & har tänkt lite vagt att jag ska göra det någon gång det här året istället... men inte samtidigt som jag dealar med en möjlig hudcancerkris! Jag bara "Jaaa... jooo, men jag tänkte göra det snart..." Hon, "Bra. Du måste ta hand om dig själv för ditt barns skull om inte annat. Ska vi boka in dig nu då?" Var ju liksom inte mycket annat än att samtycka & när hon ändå höll på så bokade hon in mig för blodprov också, så nu ska jag fasta från fredag till lördag. Travade ut på kanske världens mest risiga humör, men nu så här ett par timmar senare så känns det ändå lite bättre. Klart att det bästa hade varit om hon hade sagt att det inte var något att oroa sig för, men nu är i alla fall bollen i rullning & det är bättre än att bara sitta & ha ångest här hemma utan att göra något åt det. 

Åh vad jag inte vill skriva det här, men samtidigt har jag sån ångest nu att jag bara måste få skriva av mig. Tor & jag tog precis en dusch & när jag torkat honom klart började jag sätta på mig kläderna & hittar då ett födelsemärke som inte ser bra ut. Jag har en hel massa födelsemärken, så jag brukar hålla koll på dem & jag har aldrig tidigare haft ett som ser ut så här. Det är rätt stort, 5-6mm långt, det är osymetriskt i formen & så är det ljusbrunt fast med en svart prick mitt i - alltså inte jämnt i färgen. Det är liksom 3 rätt av 4 på skincancer, att jämnföra med alla mina andra födelsemärken som ligger på 0 eller 1... En del av mig vill inte alls ta in det här utan bara vifta undan det som helt ofarligt & att jag bara stressar & är dramatisk. Fast den övervägande känslan just nu är att det känns som om jag förlorat all luft i lungorna, så jag inser att jag måste kolla upp det här fortare än kvickt åtminstone för sinnesfridens skull... 

Ett år har gått sen Womens March & nu är det dags igen - för efter det här året känns det kanske viktigare än någonsin att sluta upp & protestera mot diskrimination, racism, maktförtryck & kvinnohat. Planen är att vi ska åka in till Hamilton & protestera på lördag, så det betyder att virknålen har fått jobba hårt de senaste dagarna. Har hunnit virka två pussy hats - en till Tors lilla kompis Millie & så en till Tor - & hoppas få ihop en eller två till inom de närmsta dagarna. 

Tentade av min språkhistoriekurs igår & det är ju inga små tentor det handlar om, fem timmar på ett bräde. Även om det är så mycket lugnare med en tenta man gör hemma än en salstenta så kan jag ändå sakna lite att gå in, lägga 2-3 timmar & sen är man klar. Fem timmar är liksom lite knepigt att få in när man har en liten 3-åring som är överallt med massa energi dagtid & som dessutom är en liten nattuggla... Känns inte heller schyst att kasta ut man & barn ur huset SÅ länge, så som vanligt blev det så att jag fick starta tentan rätt sent - vid 19-tid loggade jag på & började jobba & strax efter midnatt tryckte jag på "submit". Jag vet inte hur det är med er, men när jag jobbat intensivt med något (speciellt under tidspress) kan jag liksom inte varva ner på direkten - det är helt enkelt lite för mycket adrenalin som snurrar runt. Precis så var det igårnatt, typ lite hjärtklappning, så jag bestämde mig för att logga in på min nya kurs (som har inskrivning mellan den 11-19 januari) för att checka kurslitteraturen... & det första jag ser är ett stort fett DEADLINE-meddelande - stor inlämningsuppgift som ska in om... lite drygt 5 timmar. Alltså, den lilla tentaeftersvettningshjärtklappningen jag redan hade gick upp i någon form av maratonspead. Herregud så hemskt! Finns nog inget som jag ogillar så mycket som att missa deadlines & när det gäller akademiska deadlines försakar jag i princip allt för att hålla dem, så det här var bara panik på högsta nivå. Jag måste erkänna att min första reaktion var att rycka tag i block, rota reda på den kursbok jag redan har &  ladda upp dokumentet med texten som skulle analyseras. Stannade inte ens upp & reflekterade i det orimliga i att ha en deadline satt innan kursregistreringen ens är avklarad... Min tanke var bara "Ida, nu har du 5 timmar, det blir jävligt tight men du kan fixa det!". Men sen tänkte jag till lite & insåg att det inte går att pressa sig hur mycket som helst. Jag kan inte tentaplugga en hel dag, skriva en 5-timmars tenta, högprestera i ytterligare 5 timmar fram till klockan 6 på morgonen & sen fungera en hel dag ihop med Tor utan sömn på det. Så jag skrev till den ansvarige läraren, frågade om deadline verkligen var korrekt samt bad om ursäkt för att jag inte skulle kunna skicka in något material inom den angivna tidsramen om så var fallet. & det här låter kanske helt självklart för er, men för mig var det ett sånt stort steg att INTE sitta uppe hela natten för att få ihop något i sista sekund. Fick precis tillbaka ett mail & hon hade helt enkelt lagt in fel datum, 15 januari skulle egentligen vara februari. Så det känns jätteskönt, fast kanske ännu skönare är känslan över att jag faktiskt tog hand om mig själv lite - även fastän det rörde något akademiskt. 

Jag fick sätta mig ner & tänka lite på det här med nyårsmål det här året. Förra året satte jag ju en hel massa mål & sen blev det mest jobbigt & ångest av alltihop. Nu var det ju i & för sig eftersom året i sig var ett sånt train wreck, men när jag såg över hur saker & ting gått så kände jag bara att "neeej, i år måste jag sätta mål som handlar lite mindre om att prestera & lite mer om att må bra". Så, här kommer min lista med mål för 2018:

 

1. Mindre mobiltid: Alltså förra året var katastrof. Jag mobilknarkade på en sjuklig nivå. Mobilen satt fast i handen hela tiden & så fort det kändes minsta jobbigt så panikade jag in på pinterest för att ge hjärnan annat att tänka på. Jag känner att jag måste vända på det här av en rad olika anledningar, 1) Tor måste ju ha en mamma som är någorlunda närvarande 2) jag känner att jag har fått kortare attention span på grund av mobilen, det är liksom jobbigt att sitta igenom en 30 minuters föreläsning om samma ämne... 3) jag har även svårare att flytta fokus, eller snarare - min reaktionsförmåga är usel. Paul kan säga något & det är som hjärnan simmar i sirap innan jag lyckas fokusera på vad det är han vill kommunisera. Så, i nuläget är min plan att köpa fysiska kokböcker istället för att alltid använda mobilen & hitta andra sätt att fördriva tiden så att jag inte dras ner i mobilträsket igen.

2. Inte renovera: Mitt mobilberoende är väldigt starkt sammankopplat med att jag pinterestat så otroligt mycket för att hitta inredningsinspiration. Så nu är tanken att först ta en totalt renoveringspaus & sen får vi se om någon månad. Börjar det klia lite i fingrarna kan det hända att jag gör något litet, men då utan att göra "research" innan. 

3. Börja virka igen: Jag vet ju hur jag är, kan liksom inte sitta på golvet & leka med playdoh hela dagarna så jag måste ha något som fyller mobilhålet. Insåg häromdagen att jag inte virkade en enda pryl under hela 2017 (katastrof!) så nu har jag gett mig själv dispans på att köpa nytt garn & har påbörjat ett stort projekt som än så länge är hemligt. Så roligt & jag inser hur mycket jag faktiskt saknat det!

4. Läsa mer: Mina engelskakurser har varit så bra för att få mig att börja läsa mer böcker igen. Brukade plöja böcker men så blev det i princip mitt jobb att läsa så jag tappade gnistan för att läsa som avkoppling. Men som sagt, nu har jag så smått börjat komma in i det igen & det är ju bara helt fantastiskt. Känner mig lite tveksam till att sätta upp ett mål för hur många böcker jag "ska" läsa under året... vill inte pressa mig, men samtidigt är det ju bra att ha något att satsa på... Ska vi säga 2 böcker i månaden, så 24 på ett år. Det känns både mycket & lite på en & samma gång. 

5. Lära mig att baka surdegsbröd: En av de bästa sakerna vi köpte förra året var en surdegsbrödprenumeration, sån lyx med nybakt bröd varje måndag! Men så flyttade killen som drev det ifrån Guelph & jag har saknat det SÅ mycket ända sen dess. Så även med det låter som ett himla random mål så känns det som något som jag verkligen hade velat lära mig & som hade varit till nytta & nöje för hela familjen. Har börjat läsa den här boken & det känns för första gången överkomligt att få ihop en surdegslimpa... 

Jag har skolångest... Den här veckan öppnar nämligen registreringen för barn födda 2014 - med andra ord, Tors årskull börjar skolan redan till hösten. & jag tycker att det är så himla tidigt! Han kommer ju bara att vara tre i september, det är ju helt otroligt pyttigt! För något år sen la de dessutom ner den skola som ligger närmast vårt hus för att det skulle kosta för mycket att rullstolsanpassa den. Suck. Så nu har vi två alternativ. Alternativ #1 är en katolsk skola som är den enda skola inom gångavstånd från vårt hus. Det är en IB-skola & väldigt högt ansedd, men sen är det det här med att vi inte är katoliker... Känns så dääär att skicka iväg Tor till en aktivt troende skola som lär ut något som Paul & jag har noll connection till. Sen är det tydligen väldigt högt tryck på de platser de har, så även om vi bestämmer oss för att söka så är det inte säkert att han kommer in. Alternativ #2 är en "vanlig skola", så inte religiös men den är stor - hela vägen från de allra minsta upp till 13år & i Tors klass skulle åldern gå från 3-5 år. Dessutom måste han åka skolbuss för att komma dit & där tar det tvärstopp för mig. Jag KAN inte sätta en 3åring på bussen & vinka iväg honom. Så efter att ha vägt dessa två alternativ fram & tillbaka 5011 gånger så kan jag konstatera att det här är ungefär första gången som jag INTE gillar Guelph & det känns bara 100% jobbigt. Pauls mamma tycker att jag ska hemskola honom & det är ett alternativ som många här väljer, men i ärlighetens namn känns det också som ett rätt pissigt alternativ. Jag har varit hemma i mer än tre år nu & det hade varit skönt med lite mer egentid så att jag kan fokusera på mina studier - inte lägga till att vara lärare ovanpå den studiemängd jag redan har! Suck igen. Som det ser ut i nuläget söker vi bara på alternativ #1 & kommer han inte in så får vi helt enkelt hosta upp pengarna så att han kan gå ytterligare ett år på sin nuvarande lilla fina förskola medan vi funderar på vad vi ska göra sen. Men alltså när det kommer till sånt här kan jag verkligen sakna Sverige något helt enormt. Den lyxen att ha subventionerad barnomsorg hela vägen fram till skolstarten vid 7, blir helt tom i bröstet bara av att tänka på det...

 

Ni som läser, vad hade ni gjort? Visst känns 3år alldeles, alldeles, för tidigt? Känns så fel att han ska behöva sätta sig i en skolbänk när han fortfarande är så himla liten...

Pust, jag tog mig igenom helgen. Var så orolig för min lingvistiktenta att jag i princip stängde in mig på kammaren (med Patty - som glädjande nog piggnade till & fick flytta ut igen idag!) & satt där HELA helgen medan Paul fick sköta allt annat. Vår lärare hade nämligen laddat upp en gammal tenta & när jag läste igenom det kändes det i ärlighetens namn inte ett dugg bra. Väldigt komplexa frågor i sig, men det värsta av allt var att man var tvungen att detaljläsa en text något helt extremt. Tänk er att ni sitter med en hel A4sida full med text & så ska du hitta ett enda ord som fungerar som både substantiv, verb, adverb & adjektiv... Argh! Inte min starka sida! Men eftersom sista dagen att göra tentan var igår var det bara att ta mod till sig & öppna upp modulen & alltså den lättnaden när jag läste igenom tentan, så mycket lättare än vad jag trott! Nu tog det i & för sig ändå 4h 51 minuter att ta mig igenom alltihopa (vi hade 5 timmar till vårt förfogande), men det kändes ändå bra när jag klickade på spara. Godkänd ligger på 70% & VG på 90%, så det känns lite väl att hoppas på VG men det hade faktiskt känts väldigt jobbigt om jag inte fått ihop 70% eftersom jag kände att jag presterade bra på varenda fråga... Nåja, vi får vänta & se. Nästa tenta, den sista för kursen, är på fredag i språkhistoria & där känns det mycket bättre än vad det gjorde igår så jag ser fram emot att få tenta av & jobba vidare på nästa kurs. Men lite snabbt tillbaka till lingvistiken, ni måste ALLA ta & titta på det här klippet (MED LJUD!). Det här är så fascinernade från ett språkligt perspektiv! Pingvin nummer ett trillar & alla andra pingviner låter "Neeih", vilket jag antropoligiserar som "Men oj Steve, det där såg lite illa ut, hur gick det?". Bara det att djur inte kommunicerar på samma sätt som vi människor, deras kommunikation är baserat på instinkt & saknar möjlighet att skapa nya meningar. Men eftersom alla pingviner gör samma ljud så måste det innebära att pingviner, av någon anledning, har ett ljud som är associerat till att en flock medlem trillar. Eller mer specifikt, eftersom fåglar faktiskt LÄR sig ljud från sina föräldrar (jämfört med en katt, som jamar obehindrat även om den växt upp utan en mamma eller pappa, så kan inte fåglar göra "riktiga" ljud om de inte lärt sig dem som ungar från en vuxen fågel) så måste pingvinföräldrar ha ett ljud för typ "Är du OK" om deras lilla unge druttar ikull. & ja, jag vet att jag är världens nörd men jag dööör lite när jag tänker på det... Att det sitter 12 miljoner pingviner på sydpolen & bara "AKTA ISFLÄCKEN!!! Ouch... hur gick det älskling?"

Hej igen - måste bara börja med att tacka för all pepp. Det känns så fint att det inte bara är jag som bryr mig om höns!

 

& vad ska man säga annat än att det här verkligen inte var den start jag behövde på 2018, men nu är det ju bara att acceptera läget & försöka bestämma oss för hur vi ska tackla det hela. Har mailat uppfödaren för våra Cream Legbars (som jag är helt säker var de som bar på viruset) & väntar på svar från dem. Paul ringde även upp uppfödaren för våra ISA browns, alltså originalhönsen, & de beklagade så mycket men sa att de hade avlivat alla omgående om de var i våra skor. Väntar även på svar från ett gäng vänner, samt vänner till vänner, som är veterinärer för att få deras input men som det ser ut & KÄNNS just nu så kan vi inte avliva omgående utan tänker att vi åtminstone låter tjejerna få en sista fin sommar innan de får somna in till hösten. Blir helt lipig bara av att skriva det... Att avliva alla omgående känns helt fel - för de fem vi har ute i trädgården är sina vanliga glada jag förrutom att de klagar på kylan. Men samtidigt så såg jag såg hur mycket Queen Mary led de där sista få dagarna & vill inte utsätta resten av tjejerna för det. Så vi tänker att det är bättre att göra det snabbt & skonsamt medan de fortfarande är pigga & har ett bra liv.

 

När det gäller lilla Patty så hänger hon fortsatt med & verkade bättre idag, så vi har bestämt att vi håller henne inne över helgen tills det blir varmare & om hon fortfarande verkar OK då så sätter vi ut henne med resten av flocken igen. Men är hon hänging imorgon så är Paul hemma & tar henne till veterinären.

 

För att vara ärlig så är det lite överlevnadsprotokoll som pågår här hemma just nu. Mitt mantra för stunden är i princip "one foot in front of the other"... men tack & lov har jag en hemtenta som går över helgen så det gör att jag håller igång. En del av mig vill verkligen inget hellre än att dra täcket över huvudet & bara "nog med skit", men delen som inte kan släppa taget om det akademiska vinner & piskar upp mig på fötterna igen...

Jag är bara så otroligt ledsen! Veterinären som dödförklarade Queen Mary ringde mig idag & berättade att hon var helt full av tumörer. Hos höns innebär den här typen av tumörer att de fått ett virus - antingen Mareks eller Avian Leukosis. Han kunde inte säga med 100% vilken variant QM hade, men sa att det mest troligt var AL baserat på tumörernas tillväxt. Som han beskrev det så dog Queen Mary av "höns leukemi". Alltså... jag känner mig helt punkterad. Det här är andra året i rad som jag får börja året med en leukemidiagnos - jag orkar inte! Dessutom smittar det eftersom det är ett virus, så veterinären sa att vi kommer att uppleva förhöjd dödlighet i vår flock, att det inte finns något att göra åt det & att en fågel som ser sjuk ut i princip är dödsdömd. I nuläget har jag Patty isolerad på vårt gästrum... hon började se hängig ut igår... Ni som läser den här bloggen vet ju hur mycket jag älskar våra höns, så som ni kanske förstår så känns det här beskedet helt otroligt jobbigt. Ska försöka skriva igen imorgon så att ni får höra hur det går för Patty men om det blir lite tyst här igen ett tag så hoppas jag att ni förstår varför. Mår helt enkelt väldigt, väldigt dåligt just nu.

Nyårsafton 2017... herregud vilket fiasko. Jag febertoppade, skippade bubblet & gick & la mig vid nio-snåret efter att ha festat lös på neocitrin (varm förkylningsmedicin med citronsmak, tjoha...). För att göra det hela ännu mer ofestligt så kraschade inte bara jag utan även vår diskmaskin. Vilket kanske låter helt banalt, men jag har på riktigt sett den där sabla maskinen som en av de få ljuspunkterna under hela skitåret 2017 - så att den gick & DOG tre timmar innan midnatt kändes bara som ett enda stort sista långfinger. Hade fått ett psykbryt om jag bara orkat... 

 

Men så vaknade jag igår & kände mig om inte frisk men i alla fall bättre för första gången på en vecka & så bestämde jag mig för att NU VAR BARA FÖRSTA DAGEN PÅ 2018 TVUNGEN ATT VARA BRA. Kändes så viktigt för det mentala att se till att starta det här året, som jag sett fram emot så mycket, på ett positivt sätt. Så jag hade picnic med Tor i vardagsrummet & så körde vi kitty quality time deluxe!

 

&... Paul kom dessutom fram till att diskmaskinen inte kånkat ihop & dött totalt utan att problemet "bara" består i att vattnet fryst så att den inte kan skölja disken (tveksam glad fanfar...). Nu är det ju inte världens bästa problem att ha i sig (alla vattenledningar till maskinen går inne i huset så det säger lite om huuur jäkla kallt det är just nu), men det betyder i alla fall att det inte är någon del av maskinen som gått sönder & när temperaturen steg upp till -10 igår blev det nog varmt för att köra en disk. Good enough for me!