MsBree

Igår var det en riktig elefant-dag & förmiddagen idag var inte så mycket bättre, men eftersom jag inte planerar att öppna upp en liten shop för virkade elefanter har jag avancerat vidare till scarfs. Fick ihop en igår & en idag, så fingrarna är i alla fall sysselsatta. I nuläget känns det väl lite som att varje kotte jag känner kommer att få något virkat i julklapp... Medan gårdagens scarf har en klar mottagare är jag lite mer osäker på vem som ska få dagens allster. Jag jobbar nämligen kanske mest från principen "Ser det ut som ett roligt projekt så blir det det, sen får jag portionera ut den till lämplig person när jag känner mig mer klartänkt".

Det gör ju ingen gladare av att jag klagar så att det räcker för hela klagomuren & lite till... Så från & med nu säger jag att jag har en "Elefantdag" när allt mest känns skit. Alltså, dagar då jag inte orkar annat än att sova/virka lite i intervallerna som jag vaknar till liv. Fortsätter det så här fram tills förlossningen kommer det med andra ord bli JÄKLIGT många elefanter gjorda här i huset... Check i alla fall på julklapp åt en liten tjej jag känner!

Har ju som sagt inte mått så där prima de senaste dagarna & gårdagen var ju bara patetisk. Fast så är det det här med att vara helt & alldeles overksam... Måste verkligen må episkt dåligt för att inte hålla igång med åtminstone något smått, så när jag väl drog mig upp där kring tretiden igår behövde fingrarna något att pyssla med. Tankeförmågan låg inte på topp, så jag föll tillbaka på ett gammalt säkert kort - virka. Är mönstret bara tillräckligt enkelt kan jag få ihop något vettigt oavsett hur sjuk/trött/småfull jag än är! Rotade runt i min stora garnlåda, som äntligen har hittat hit till huset, & fick fatt på lite tweedgarn som bidde till en liten kompis till Kanin.

Det är lite roligt med mina "ex-brudtärnor", aka Sussie & Jo, för det kan gå ett tag mellan det att vi hörs & så PANG på samma dag hör de båda av sig & vill Skypa. Idag var det en sån dag - så jag körde först ett 60 minuters race med Sussie & sen 90 minuter med Jo. Två & en halv timmes feel good tid med andra ord. Eller ja... vissa födabarnrelaterade diskussionsämnen föll väl kanske inte helt in i den kategorin, men överlag - lyckopiller! Motsatsen till feel good då - efter att jag vinkat hejdå åt Jo återvände jag till symaskinen för att zickzacka mig ett par skakiga steg längre in på de där 10.000 timmarna som behövs för att bli riktigt bra på något. Inte så att jag planerar en framtid i "påstillverkning", men jag känner att det hade varit roligt att inte vara helkass på att sy när vårt lilla barn blir lite äldre. Minns nämligen att min mamma vid två tillfällen sydde "sagoklänningar" till mig som liten - en Törnrosaklänning & en Aliceklänning - & det var liksom bara helt magiskt. Så en del av mig hade velat kunna göra något liknande om vår lilla kotte en dag önskat sig något speciellt till Halloween. Fast i nuläget är jag väldigt glad att vi är rätt många år från det stadiet, i annat fall hade ungen fått gå som påse varje år & det blir ju trist rätt omgående. Lite "vad är du då lilla vän" & så får vårt barn stå där & skämmas som godis-/sop- eller spypåse.

Genom åren har det blivit x-antal resor över Atlanten för att fira julafton & födelsedagar. Varje gång är presentbiten ett litet gissel. Inte att köpa presenterna, både Paul & jag älskar att komma på presenter åt folk, men inslagningsbiten. Dels för att du kan ha otur & råka på en sur tullgubbe med Napoleonkomplex som bestämmer sig för att öppna dina paket, dels för att de ändå inte kommer fram i tipp topp form efter att ha kastas runt från flyg, till flyg, till flyg. Så där roligt att lägga en massa tid på att slå in allt fint här hemma i Kanada bara för att göra om hela proceduren när vi kommit fram till Sverige. Vi brukar därför spara all inslagning tills vi är på plats i vinterns högborg, men det är inte heller optimalt eftersom det är lite trist att sitta instängd på ett rum medan alla andra spelar fia & dricker glögg. Så när jag stötte på Jennifer Jansch blogg & hennes vackra presentpåsar kändes det som den perfekta lösningen på vårt problem! Nu kommer vi ju att vara på den här sidan av Atlanten den här julen (& alla andra jular tills Immigration Canada säger att jag kan lämna landet igen...) men jag bestämde mig för att följa Jennifers lilla DIY-manual för att tillverka ett gäng påsar för de paket som ska skickas iväg med Canada Post. Hemskt mycket roligare att pyssla ner presenterna i små fina påsar först än bara knöla in allt i ett gammalt flingpaket som sedan slås in i brunpapp... Nu är jag ju rätt kass på att sy, så det tog en evig tid att få ihop min första påse & resultatet blev rätt rumphugget, men en påse bidde det i alla fall tillslut!

Jag hade ju gärna klarat mig utan de senaste 24 timmarna av skrämselhicka, men å andra sidan så fick jag rätt mycket pyssel gjort kring huset i mina försök att hålla hjärnan konstant upptagen! Det har lagats shepherds pie, sytts fler amningsinlägg & så fick jag till mitt första "fitted sheet". Insåg nämligen häromdagen att min mentala bild av babyns säng inte stämmer överens med de säkerhetsföreskrifter som finns här. Inte för fem öre. Allt som involverar kuddar, täcken & spjälskydd går tydligen bort pga kvävningsrisk... men det lämnar ju en enormt trist säng efter sig. Speciellt som jag hade tänkt sy lakan av ett gammalt vitt lakan vi hade liggande här i huset. Jättebra från ett återvinnings-/lite kemikalier perspektiv, men det såg ju för fattigt ut. Typ "Hej & välkommen till vårt hem a.k.a institutionen babyn!". Så gravidhjärnan tog över kontrollen & jag knatade iväg & köpte på mig en massa härliga tyger samt resårband & satte igång projekt "Pimp the Baby Bed". Följde de här instruktionerna & önskade väl ett par hundra gånger att jag inte ägnat alla syslöjdstimmar på grundskolan åt att brodera. Det gick nämligen lite knaggligt... Jag fick till hörnen så som det var tänkt:

Går de att ha en bröstguru? Jag tänker att det nog går att ha en guru för nästan allt & i fall att det nu går att ha en bröstguru så är min vän Åsa just den personen för mig. Eller, amningsguru är kanske en mer passande beskrivning. Har fått så många tips i en massa mail att den här biten väl kanske är där jag känner mig lugnast när det kommer till Baby C. En av de saker som Åsa tipsade mig om var att hålla brösten varma - typ med flannel. Så häromdagen travade jag över till "min" jättestora tygaffär & kittade upp mig på flannel & fleece. Bestämde mig för att vara noll könsneutral på den här fronten, det är ju ändå mina bröst, så jag gick lös på riktigt bubbelgumsrosa fleece & den mest tantromantiska flannel jag kunde hitta. Efter en vända i tvättmaskinen satte så projekt "bröstvärmare" igång efter lunchen idag. Hade googlat lite instruktioner & fått fram att 6 inches (typ 15 cm) var en lämplig storlek. Skar alltså ut en massa cirklar i det måttet (två flannel & en fleece för varje bröst), klippte ut en liten pizzabit för att få någon form av passform på det hela & zickzackade ihop härligheten. Det såg väl lite stort ut när det var klart, så jag bestämde mig för att testa. Upp med tröjan & ner i BHn & det var liksom bröstvärmare over flow. Det var så mycket bröstvärmare & så lite bröst att det kändes som om jag istället sytt ihop ett par skinkvärmare. Total bröstförnedring där vid köksbordet. Så jag sydde ett nytt par, modellen mindre, & kände mig genast mer nöjd.

Jag har påtat ihop lite vimplar som jag tänkt sätta upp ovanför Baby Cs säng när vi väl får upp den. Har liksom bara virkat på & inte riktigt tänkt på hur lång sängen är, men idag bestämde jag mig för att nåla upp det jag har på väggen för att få en känsla för hur mycket jag kan tänkas ha kvar att få ihop. Det blev en längre radda än jag hade tänkt mig - över metern:

En bra sak med att vara gravid är i alla fall att jag har all tid i världen att pyssla. Dessutom är det ju helt otroligt praktiskt med att det blev så många små barn det här året, då finns det ju alltid någon att göra något åt! Idag köpte jag på mig lite garn & virkade ihop en julklappsmössa åt lilla Anais:

Mår förövrigt helt eländigt idag. Vid fyra på natten bestämde sig Mammut nämligen för att vatten, det är godare att dricka ur mitt glas på nattduksbordet än från vattenskålen ute i köket. Vilket resulterade i att jag vaknade av att sagda glas tippade ut över mig, kuddarna & madrassen. Ordet TRÖTT räcker inte riktigt till för att förklara hur jag kände mig där & då... & värre blev det för efter min ofrivilliga dusch var det stört omöjligt att somna om. Så för andra natten i rad låg jag där & stirrade ut i mörkret (natten innan vaknade jag av akut halsont som sen tacksamt nog försvann) & idag är det "Hej levande död" som gäller. Kroppen känns som den är hundra, så jag har bestämt mig för att det här får bli en officiell pysseldag - bara fippla med små saker som är roliga & inte kräver någon form av fysisk anstängning. Hitintills har det resulterat i att min ursprungsmuffin nu har en liten kompis. 

Lobbar lite för att Alex ska börja virka & lyckades faktiskt så pass väl med mitt peppande att jag själv var tvungen att springa iväg till den jättestora garn/pysselaffär vi har runt hörnet för att kitta upp mig på lite material (nästan allt är nedpackat & i förrådet, så jag har inte kunnat virka på hur länge som helst pga det)! Så fort jag började lägga upp maskorna kände jag bara hur MYCKET jag saknat det - att virka är så himla roligt & terapeutisk! Eftersom vi har så mycket att fixa med i huset kändes det dock bäst att göra något väldigt litet, så jag satsade på att få ihop min allra första amigurumi-figur. Valde att göra en cupcake, eftersom det även är rätt länge sen jag gjorde en sådan.

Symaskinen & jag börjar bli allt mer bästis & bundis, det är mycket mindre frustration & mycker mer skaparglädje nuförtiden. Känns väldigt bra! Dock har ju tålamod & jag väl aldrig riktigt gått hand i hand, så alla projekt hitintills har varit små eller jättesmå - så att det inte tar oändligt lång tid mellan start & mål. Himla smidigt då att så många som jag känner väntar smått, då finns det ju mini-människor att tillverka saker åt! Alla blivande mammor råkar också vara mycket miljömedvetna - plats på scen, ekorengöring a la Ida! Här använder ju mammor över lag färdigblötta & parfymerade tvättlappar till sina små. Har rätt svårt för att se min svägerska direkt studsa runt av glädje i att köpa engångs parfym förpackat i plast, så jag rotade reda på en handduk som sett gladare dagar & satte saxen i den. Med ett bakstyckte i lite färgglatt bomullstyg känns det som ett mer ekorätt tvätt alternativ för små babyrumpor!

Tänkte att jag skulle uppdatera er på hur det går med babyfilt nummer två, den som min vän ska få i höst när hennes lille/lilla kommer. Eller, förhoppningsvis har jag den klar innan dess! Hitintills går det i alla fall frammåt rätt bra.

Efter mycket funderande & huvudkliande har jag löst problemet med att få mina två babyfiltar att sitta ihop. Kardborreband - fast långa bitar fungerade inte (såg ut som skit när jag försökte sy fast det) utan jag fick köra på flera småbitar istället. På den virkade sidan syns inte stygnen alls, medan det ser ut så här på tygsidan.

Vaknade med ett PLING i morse & bara "men jag har ju ingen nåldyna!". Vet inte riktigt varför det var den första tanken som slog mig i morgondimman, men kanske att jag drömt om igelkottar eller sjöborrar... I vilket fall, direkt efter frukost satte "projekt nåldyna" igång & här är det färdiga resultatet!

Det är ju lite pinsamt, men det tog mig hela dagen att producera "underfilten" till mormorsrutefilten. Känner att det inte ska ta fullt så lång tid att foga ihop rektangel 1 med rektangel 2... men det var så himla många nya komponenter som jag var tvungen att ta mig igenom att tiden bara rann iväg. Packa upp symaskinen, läsa manual, peta på alla knappar på maskinen & göra felsök på vad jag knapprat in så att stygnen såg ut som hej kom & hjälp. För att inte tala om att klippa till tygerna, nåla, sy, sprätta upp allt, nåla & sy igen...

Ni vet den där dagen då det snöade så mycket - då jag kröp ner i soffan hela dagen & bara pysslade... Tänkte att jag måste visa vad jag fixat med. En liten mormors-rute filt.

Känns som om ett par av er nappade på konceptet virka - kul! Varje gång jag ger mig på ett nytt mönster så brukar det gå lite i den här stilen:

 

Ruta 1: Ida tänker att det är omöjligt att virka & att personen som skrivit mönstret skrivit FEL bara för att jävlas

Ruta 2: Helt plötsligt går det MYCKET bättre, det känns nästan lätt!

Ruta 3: Ida tror att hon kan mönstret & fri-virkar utan att checka mönstret, rutan blir fulare än ruta ett...

Ruta 4 and onwards: Efter de tre första rutorna är allt bara en fråga om att orka ta projektet till slutdestinationen. En stor del av den här biten tillbringar jag med att tänka "Men alltså... tänk om jag kunnat göra det här som ett jobb. Så underbart!"

 

So, det jag egentligen vill ha sagt - misströsta inte om det inte går så bra i början. Det tar ett tag att sätta sig in i det hela! Lyckas ni sen få ihop en tillräckligt stor trave rutor för att kunna sätta ihop en filt så måste jag sticka in en liten varning. Sy inte ihop alla rutor så fort de är klara - det är döden. Ni kommer att få världens fulaste, buckligaste, filt hur hårt ni än jobbat på den! Alla rutor måste "blockas". Det görs lättast genom att spreja alla rutor med ljummet vatten, dra & nåla sedan ut dem så att de är jämnstora. Använd ett måttband! Har ni dåligt tålamod går det att stryka lite på rutorna så att de torkar fortare.

Jag tror att det är många som när en dröm om att en dag kunna virka eller sticka - det gjorde åtminstone jag i en massa massa år. Fast så tänkte jag alltid att det nog var himla svårt & så sköt jag på det till framtiden, till någon gång långt borta då jag skulle ha mer tid. Um... fast det där med att ha tid är ju ett lite småvanskligt begrepp, men kort sagt så kan jag väl tycka att om det finns tid till att titta på TV en timme varje kväll så finns det tid att lära sig virka. Det behövs liksom inte mer än så! Sticka däremot... det kämpar jag med fortfarande, så låt oss fokusera på mina bästa tips när det kommer till att lära sig virka.

 

1) Köp in material: Virka är tacksamt på det sätt att det inte behövs så mycket prylar. I princip behöver du en virknål samt ett par nystan garn (köp nystan, inte härvor om inte affären nystar garnet åt dig). Köp ett garn i bra kvalité, så inte ett akrylgarn, naturmaterial känns bättre i händerna & blir finare = det blir roligare. Köp inte ett garn som är för tunt, då tar orken slut rätt snabbt, utan ett mellantjockt. Just nu kör jag med ett "sport" garn - som är lite billigare än de aran-garn jag tidigare använt - samt en 3.5 mm nål. Nål & garn ska alltså matcha varandra. Fråga i affären om ni är osäkra! Oh, & det viktiga för mig är att garnen alltid går att tvätta!

2) Hitta ett mönster: Det finns hur mycket gratismönster som helst att ladda ner, så det finns inget behov av att köpa på sig böcker eller tidningar innan virkningen känns som något som fungerar. Välj ett enkelt mönster till att börja med - mormorsrutor är PERFEKTA. All virkning är baserat på att du upprepar olika stygnkombinationer om & om igen & ju färre typer av stygn du involverar, desta lättare blir det. Alltså, hitta något som ser enkelt ut... typ den här rutan. Kan du årskursett-matte (alltså, ett som i lågstadiet) så kan du virka den här rutan.

3) Börja virka: När du har ditt garn, nål & mönster är det bara att sätta igång. Fastnar du så finns det hur mycket hjälp som helst att få bara du googlar! Här har jag tidigare skrivit lite kring hur starten går till, fast det är alltid lite svårt med stillbilder - så här kan ni se en väldigt pedagogisk video.

 

Hoppas, hoppas, att någon av er känner er tillräckligt motiverade för att gå ut & köpa på er lite material! Det är så himla roligt & tillfredsställande att virka - så jag tycker att ni åtminstone ska våga testa! I mean, jag lyckades lära mig att virka helt på egen hand under en PhD-resa (dvs, mycket alkohol) så jag tänker att det borde vara piece of cake för vem som helst som inte försöker lära sig när de är småfulla! Med andra ord, ni kommer att avancera till gullviverutan på nolltid!

Alltså, jag vet att det är en kvadrat i olikfärgat garn - men jag är ändå så himla stolt över att jag fick ihop min lilla gullviveruta!