MsBree

Vi hade en så fin, produktiv, helg som dessvärre avslutades med drama & gråt från min sida. Orkar ju nämligen inte hålla på med renoveringen så mycket just nu, så medan Paul har satt upp tapetvåder har jag mest sysslat med projekt "sy julklappspåsar". Fick ihop en handfull eller så igår & för att få dem någorlunda snygga nålar jag alltid alla kanter innan jag syr dem. Varje söm pressas sen med strykjärn & då blir det ju lätt så att de där knappnålarna hamnar nedstuckna i strykbrädan. Ingen katastrof i sig kan tyckas, men när jag satt där med allra sista påsen (kring 10 på kvällen) råkade jag titta upp & fick syn på Mammut sittandes på byrån som står bredvid strykbrädan - knaprandes på knappnålarna... Jag blev så rädd att jag inte ens kunde skrika först, men det var lätt det snabbaste jag rört mig sen jag fick plus på stickan. Paul var uppe i badrummet & dränkte en våd i badkaret & måste ju ha fått lite hjärtflimmer när jag kom älgandes upp för trappen med Mammut i armarna. Upp med munnen, peta runt & katten vred på sig som en metmask medan jag grät av skräck & skuld för att jag inte "kattsäkrat" bättre. Vi hittade inga sår (eller knappnålar) i munnen & vid det här laget var det alldeles för sent för att ta honom till en veterinär, så vi observerade honom fram till midnatt. Tack & lov så inte bara åt han, utan han lekte även något hejdlöst med Digby så det hjälpte att få ner ångesten. Somnade med stress/gråthuvudvärk någon gång efter midnatt, men vid 03.30 vaknade jag & kunde inte somna om - så sedan dess har jag suttit i soffan med lilla farbror Mumin. Som inledningsvis uppskattade all uppmärksamhet, men nu tror jag att han blivit less på mig eftersom han förflyttat sig till badrummet där han sitter & spanar ut genom badrumsfönstret som jag öppnat åt honom.

Allt som behövdes för att babyn skulle komma var tydligen att vi satte ihop spjälsängen! Även om jag väl trott att ungen skulle ha lite mindre päls...

Så här ska vi ju inte hålla på... men när Digby sitter på andra sidan bordet från mig & "pratar" då blir det väldigt svårt att inte dö sötdöden & kasta ut allt som heter "inte skämma bort katterna" genom dörren.

Paul jobbar hemma idag pga hela flyttgubbegrejen, vilket i sin tur innebär att katterna frångår sitt vanliga schema. Vanligtvis sover de i princip non-stop från det att Paul åker till jobbet i ottan tills 5-6 på kvällen. Men "Paul is working from home days" firas i regel med hysteriska energiutbrott & så även idag. Det hela kulminerade när jag skulle sätta upp den där sista biten tapet. Digby blev så till sig att det inte fanns på kartan... & det var ju sött, men inte så där jättesmidigt när jag försökte klippa till pappret till rätt mått. Det är liksom lite småsvårt att få till det när en liten fluffig katt gör hysteriska utfall mot både papper, linjal & penna (jo men han fick till allt på samma gång på något vänster). Eftersom Digby dessutom är bortskämd något grymt (kom jag fram till under processen) så hade mina patetiska försök att skrämma iväg honom noll verkan. Han tyckte bara att det var ÄNNU roligare! Finalen på det hela kom när Digby blev så i gasen att han kom insladdandes över pappret, grep tag i ena hörnet för att ta sig en stor tugga limdränkt tapet & samtidigt släppte en liten fjärt på pappret. Så där satt jag... men en liten bajsklump rakt framför näsan & en katt som var högre på livet än Tom. Det kan ha varit en av de få gånger sen vi fick Digby som jag kände att en andra katt kanske ändå inte var det bästa av beslut som vi tagit...

Jag gick ut på en liten promenad (med betoning på liten, det var nästan 30 grader ute igen så jag pallar inte så länge) & när jag kom tillbaka hade katterna försvunnit. De var helt enkelt borta - inte i köket, inte i sovrummet, inte i badrummet eller någon av de mindre frekventerade rummen heller. Jag började fundera på om de på något sätt lärt sig att teleportera sig, sen råkade jag se att linneskåpet (eller, det blivande linneskåpet, just nu är det mest förvaring) på övervåningen stod yttepyttelite på glänt... Jag kikade in & där låg Mammut & såg nöjd ut. Sa försiktigt Digbys namn & det började bökas runt i en låda & efter en sekund eller två stack litens huvud ut:

Mammut & Digby hamnar i luven på varandra lite då & då, oftast bara skämtsamt & lite småtokigt men ibland tänder det till på riktigt. Igår hade de en dag då de tydligen gick varandra alldeles på nerverna & de slogs hejdlöst om vem som skulle få sitta i badrumsfönstret. Det här gjorde att båda tyckte hemskt synd om sig själva, vilket gjorde att Digby - som vanligtvis klarar av att vara för sig själv i kanske 5 minuter inte kunde vara utan mig över huvud taget (om han nu inte gick tillbaka till badrummet för att försöka trigga igång ytterligare en fight). Mammut är mycket mer självständig, men när jag stod ute i köket på kvällen kom han & riktigt bad om att få bli upp-plockad. Det här händer inte så jätteofta, att han verkligen ber om det, så jag släppte allt jag hade & plockade upp honom för lite kärlek. Det tog kanske en sekund, sen stod sockerråttan Digby på golvet nedanför med gigantiska ögon & bara "MEN VAD GÖR DU?! DET ÄR JU MIG DU SKA ÄLSKA!!!". Det peps, det gjordes patetiska försök att klättra upp för mitt ben & det liksom bara lyste liten kattångest ur de stora, stora, blå. Stod där med armarna fullt upp med Mammut & visste liksom inte vad jag skulle ta mig till - verkligen sliten åt två håll. Försökte lämna över Mammut till Paul, men för en gångs skull var det inte favoritmänniskan Mumin ville ha utan han kom springandes tillbaka till mig för mer armtid. Jag som precis satt ner Digby efter lite intensivkramande fick därför återuppleva hela dramat än gång till med sjukt svartsjuk liten Digby på köksgolvet. Lösningen blev tillslut att jag gick & la mig, med Mammut bredvid mig ovanpå täcket & Digby ihopkrupen som en liten boll mellan mina ben under täcket. Alltså, det är ju galet hjärtevärmande att vara så omtyckt - men jag kan inte låta bli att oroa mig lite över Digbys totala avundsjukesammanbrott... Jag menar, när Baby C kommer så blir ju mitt armutrymme än mer begränsat & bara tanken på att stackars Digby ska känna sig bortglömd gör att det värker i hjärtat. Han är ju min lilla sockertopp, den finaste katt jag någonsin haft förmånen att älska sönder & samman.

Katterna satt som vanligt med vid dagens trädgårdsmiddag & allt var lugnt & stilla. Tills självmordsekorren nummer ett dök upp på scen. Det galna lilla kreaturet bestämde sig nämligen för att gena mellan katterna, som satt cirkus en meter ifrån varandra... Totalt kaos i trädgården & ett par som gick förbi på gatan stannade upp & bara dog av skratt. Det gjorde vi också - det var liksom bara så roligt att se dem jaga i en pyttig synkroniserad flock (här vill jag tillägga att vi var helt säkra på att de inte skulle ta ekorren eftersom den sprang på rätt sida av deras linor). I vilket fall, ekorren flydde tillslut upp i ett träd & vi trodde att ordningen var återställd. Icke. Visade sig nämligen att ekorren i all villervalla tappat sin nöt precis framför katterna & den nöten, det var det tydligen värt att riskera liv & lem för. Så fem minuter senare upprepades hela cirkusen, bara med skillnaden att ekorridioten den här gången sprang på fel sida av linorna - så innan Paul hann rusa över hade Digby hunnit få in en smäll med tassen. Nu klarade sig ju ekorren oskadd, men Digby... Jag tror på riktigt att katten kanske aldrig kommer att komma över all denna spänning. I skrivandets stund har det gått mer än en timme sedan han återbördades till huset & vår lilla kisse, som aldrig tidigare har visat intresse för att vara utomhus, sitter nu vid dörren ut mot trädgården & KLAGAR BITTERT över orättvisan i att han inte får vara ute & jaga. Hur det gick med nöten? Mindre än två minuter efter att vi burit in katterna (till högljudda protester) studsade vår alldeles egna kamikaze-ekorre glatt över gräsmattan & fiskade upp den. Nutty!

Paul & jag har ju inte pallrat oss till någon föräldrakurs än, men vi tänkte att vi ju alltid kan börja öva så smått här hemma. Bara att rycka åt sig en katt & försöka arbeta upp lite moderskänslor!

Eller så kan det vara så att NÅGON hoppade upp på diskbänken fastän han inte får & sen hoppade över på mitt nymålade nattduksbord (ni vet den där sista strykningen som behövdes... det bidde två extra lager) när han blev påkommen. Suck. Fyra infärgade, ludna, tassar - check! Så för andra gången i Mumins liv blev det oljebad följt av diskmedelstvätt. Vi kan väl säga så här, katten har haft lyckligare stunder i livet... Efter att ha suttit & surat i handduken en halvtimme har han i alla fall börjat tvätta tassarna. All färg är borta, men jag tror att det sitter kvar olja i pälsen för de ser hemskt blöta ut fortfarande & Mammut är inte ett dugg glad. Men kanske att han lär sig nu - så att vi slipper upprepa samma procedur igen!

Jag har försökt locka med trädgården, men tydligen har Mammut en enda sak på sin födelsedagsönskelista just nu - sova sked med lillebror.

Här i Casa Chvostek fortsätter faktiskt firandet även idag, lilla farbror Mammut fyller nämligen hela 5 år! Fast den där 5an pratar vi tyst om, Paul blir nämligen helt deppig när han tänker på att vår första håriga lilla baby fyller ett halvt decennium.

Har skrivit om det lite tidigare, men Mammut blev på riktigt deprimerad i gamla huset & hos Isolde. Först var det allt avloppsvatten i kombination med flyttkaoset & sen källarlägenheten utan det ljus han var van vid... Det blev liksom för mycket för liten som helt enkelt flyttade in i sin transportbur & såg ut som sju svåra år. Han sov med oss på nätterna, gick på lådan & åt sin mat - men det var ungefär allt. Det fanns ingen "lek" kvar i kroppen & ingen nyfikenhet, allt han gjorde var att campa ut tiden i väskan. Hemskt ledsamt. Nu, så här en månad in i nya huset är Mumin tillbaka med 100% & det är så otroligt skönt! Han leker, både med Digby & med oss, han vill gå ut & sitta & kisa i solen, han förlorar kontakten med hemplaneten & får tokiga kattryck & han har inte ens tittat åt sin väska. Nope, nu sover vi i sängen på dagarna & tvättar Digbys huvud igen!

Sandra har slutat sitt jobb på HBC, packat ihop hela sin lägenhet & påbörjat sin flytt ut mot Alberta - hennes livsmål. Som sista stopp här i Ontario stannar hon en dag eller två hos oss & ikväll var första kvällen. Hon var rätt ledsen när hon kom, det är ju en himla stor sak att säga hejdå till alla vänner & familj, så vi beställde pizza & åt middag hemma. Lite lugnare än restaurang. I vilket fall, någon gång under middagen gick Paul ut i köket för att hämta lite mer vatten åt mig & började tokskratta. Någon av oss hade glömt att stänga dörren till skåpet där vi har allt porslin & en så chans kan ju inte få gå obemärkt förbi!

Det är lite spartanskt här i nya huset - inga möbler riktigt, inget fungerande underhållningssystem & vi sover som sagt på en luftmadrass på golvet. Det hade lätt kunnat bli tråkigt, om det nu inte varit för allt renoveringsjobb samt Mumin & Digby. Det kanske är ett tecken på att vi är ett begynnande crazy cat lady/man par... men vi finner de små liven så otroligt underhållande. Det händer alltid något! Dagens stora happening var att vår luftmadrass helt plötsligt tappade formen = läcka. Paul började prata om att lägga madrassen i badkaret för att kunna se var luften pös ut - men det behövdes inte eftersom vi tydligen sitter på ett par certifierade "läckagefinnare". Mammut hittade nämligen hålet så fort vi dragit bort täcket & lakanet. Det var rätt tydligt vart det satt, för liten katt var SKITRÄDD för pyset som bara de två kan ha hört & närmade sig hålet ytterst försiktigt tills han byggt upp nog mod för att drämma till det med tassen. Sedan följde snabb reträtt bakom Paul, ni vet... luftmadrasshål kan ju vara farliga & attackera tillbaka! Efter ett tag lärde han sig dock att vad det nu än var som väste & pös så bet det inte tillbaka & då dog intresset ganska snabbt. Digby däremot... i skrivandes stund har katten suttit & underhållit sig själv med läckan i drygt en halvtimme. Det är NÄSTAN så att jag inte vill laga det - bara det då att vi i så fall sitter här utan säng i natt. Alltså, två katter & en luftmadrass - mer än så behövs tydligen inte för att underhålla Paul & mig!

 

Vårt nya kvarter är verkligen ett kattkvarter - i varje fönster & genom varje stormdörr kikar små kattansikten ut. Vår grannfamilj till vänster utgörs förutom av de mänskliga innevånarna även av en tabby katt vid namn Charlie. Charlie kan vara ungefär den mest sociala katt som finns. Hänger jag i trädgården, ja då sitter Charlie alltid bredvid & tittar på & när Paul skulle klippa gräsmattan häromdagen ville Charlie rida ovanpå gräsklipparen. Mammut & Charlie har långsamt närmat sig varandra de senaste dagarna & de har gått från en väldigt tveksam Mammut till en rätt imponerande nivå av acceptans:

Mitt i natten drog världens åskoväder in över Guelph. Stormarna här i Kanada är verkligen helt galna jämnfört med vad jag upplevt i Sverige, men det här var lite värre än vanligt. Hela huset var liksom konstant vitt pga alla blixtar. Jag till komatos Paul "Älskling, vi har åskledare eller hur?!"... mummel, mummel tillbaka & tillslut något jag kunde tyda "No, but trees are higher". Alltså... saker som inte är standard på kanadensiska hus fortsätter förvåna!

 

I alla fall, kom mitt i allt på att alla fönster på övervåningen var öppna för att vädra ut målarfärgsdoften & är det något jag vuxit upp med så är att det att fönster MÅSTE stängas om det så mycket som mullrar lite i fjärran. Så jag upp från luftmadrassen & ut i vardagsrummet - där två små vita skuggor genast lösgjorde sig från ett hörn. Digby & Mumin, som för första gången faktiskt var åskrädda. Hela vägen upp för trappen & runt bland alla rummen hade jag en katt precis vid var fot - som två små luddiga, mycket ängsliga, tofflor. När jag skulle gå ner tog det dock tvärstopp för Mammut, han blev så rädd att han bara stannade upp & pep. Så jag fick skopa upp honom & sen gå sakta nedför trappen så att Digby skulle kunna leka ensam toffel ner till hallen. Där blixten typ slog ner på trappen eller något - dånet var helt vansinnigt & allt blev så där vitt som när aliens kommer & plockar upp en på TV. Digby självplacerade sig i princip i min famn. Så jag fick kånka in två små troll i sovrummet & skyffla ner dem under täcket där de sedan båda bestämde sig för att min mage var bästa sovplatsen. Så där skönt... men det kändes som en sån där klockren stund av uppoffran för att de skulle få lite ro.

Vi är tillbaka i stan två dagar - har lite folk att träffa samt mitt läkarbesök, så vi får vara utan huset & Guelph både idag & i morgon. Jag ska inte ljuga & säga att jag inte saknar huset, jag önskar verkligen att jag vore där. Försöker peppa mig själv med att det är fest med vänner ikväll & middag med Isolde imorgon... men alltså, att sitta som enda nykter bland alla som är så där trevligt salongsberusade är so so roligt. Då målar jag hundra gånger hellre köksluckor. Fast lika deppig över att vara här som Mumin, nej det är jag inte. Han kom in i hallen, tittade sig runt & bara sjönk ihop. Nasses ballong i kattform. Nu ligger han i sin transportbur & vägrar titta på mig - jag känner mig som om jag stampat ihjäl hans lycka. Stackars lilla Mumin, deppigaste katten i stan.

Vi åkte ut till huset i ottan igår. Det första jag gjorde var att springa in med en skruvmejsel & skruva bort listen som gick mellan köket på ovanvåningen & hallen utanför. Check på trägolv! Åh så glad jag blev! Nu har de i & för sig lagt golvlisten över linoleum-mattan, så det krävs lite bök för att få fram ursprungsgolvet, men bara att det finns där gör mig helt inredningspirrig i kroppen! I övrig ägnades mycket av dagen åt att städa. Kvinnan som bott på nedervåningen kan nämligen aldrig ha hört talas om konceptet. På riktigt blir väggarna en annan ton om vi drar en våt trasa över dem... Så nu måste vi tvätta av alla väggar innan vi kan börja måla. Lite drygt när det enda vi vill göra är att sätta igång på allvar, men är det en sak jag har lärt mig från stugrenoveringen så är det att göra saker bra från grunden. Därav tvätt & grundfärg först. Katterna då? De tyckte båda att det var FEST att få komma in i ett stort hus, oj vad de sprang & jagade varandra. Förstår att det måste vara skönt för dem att sträcka på benen efter vår lilla källarlägenhet. Enda nackdelen... det finns inte en enda stol, fotölj eller säng i hela huset. Vilket innebär att det finns väldigt få ställen att lägga sig på när det väl lekts klart. Digby hittade ett hörn på diskbänken (vanligtvis ett NO NO, men vi såg genom fingrarna i det här fallet) & Mammut etablerade sig i ett handfat.

Jag har nog sällan känt mig så mentalt trött som vad jag gör just nu... Kvällen började bra med att Paul kom hem & bara "Du, huset är så hemskt med avloppsproblemet - så vi kan väl äta ute". Mycket trevlig middag följt av promenad i kvällssol, så långt allt väl. Sen bestämde vi oss för att ge avloppet ett sista försök innan vi ringer portugiserna. Någon av oss kläckte den brillianta idéen att vi helt enkelt skulle dammsuga upp en massa avloppsvatten med vår våtdammsugare, dumpa alltet i golvbrunnen ute på gatan & sen försöka oss på att få bort stoppet med den pryl vi köpt speciellt för detta ändamål. De första hinkarna gick helt enligt planen, men hink nummer tre råkade stöta i nederkanten på trappen när Paul skulle bära upp den & bajskatastrofen var ett faktum. Cirkus 30 liter avloppsvatten bara flög/forsade/stänkte ner hela källaren. Paul skrek, jag skrek & katterna... ja de gömde sig. Det var obeskrivbart... Paul var ju redan ett förlorat fall, så han började städa där han stod på fläcken medan jag slet av mig byxorna & hoppade i ett par stövlar. Så merparten av kvällen ägnade jag alltså åt att moppa bajs iklädd en tshirt, alldeles för små svarta spetstrosor (remember vi kan inte tvätta så jag är inne på de där underkläderna som ligger längst ner & längst bak i underklädeslådan) & gummistövlar. Läckraste gravidlooken 2014! Vid tolv var källaren i någorlunda skick igen & jag gick upp för att ta en dusch & sedan dö rakt ner i sängen. Duschen avklarad på 20 sekunder istället för de 20 minuter som jag velat spendera där inne & sen in i sovrummet. Bara för att inse att det luktade ÄNNU värre där inne. Well, igår var vi tvunga att köpa nytt torrfoder till kattern & de hade slut på det gamla vanliga, så de fick nöja sig med ett annat märke - som tydligen inte kom överrens med någons mage. I kombination med att Paul eller jag glömt att stänga sovrumsdörren i all bajspanik... låt oss säga så här, aldrig har diarée varit så ovälkommet & olycklig placerat. Så nu sitter jag här i soffan - min säng för natten & Paul håller på att bädda med en taskigt litet liggunderlag för sig själv på golvet & jag känner bara att så här lite fredagsmys har jag nog aldrig haft tidigare i mitt liv.

 

On the upside - jag tänker att det här måste vara jättebra för baby Cs immunförsvar + att det här med att byta blöjor kommer att bli en jäkla walk in the park i jämnförelse med den här natten. Jag menar, hur illa ungen än lyckas söla ner sig själv kommer det ju ändå inte vara TRETTIO LITER på en & samma gång. En sak till, det där suget efter en till katt - helt klart rätt raderat från kartan den här kvällen! Däremot funderar jag lite på att sätta ut två herrar i en pappkartong på trottoaren i morgon. För på riktigt... just nu känns det inte riktigt som om de vill vårt bästa.

Vi måste åka förbi vår uppfödare någon dag inom en snar framtid för att be henne fylla i ett papper som aldrig blev ordentligt ifyllt när vi köpte Digby. Så för att uppdatera mig själv lite på vad som händer i hennes & katternas liv spanade jag in hennes hemsida. Det här är en SÅ dålig idé, för jag vet ju hur det kommer att bli... "Meeeen ÅH jag dör, Paaauuuul titta! Du, rymms det inte en tredje?!". Um - mycket riktigt. Alltså, hur sött är det här på en skala? Jag inser väl att jag just nu borde switcha över till att tycka att det inte finns något sötare än en baby - men jag är nog inte riktigt dragen på det sättet. För i min bok BLIR DET BARA INTE gulligare än så här.

De här tabletterna jag tar mot illamåendet har en biverkning - trötthet. Så den senaste veckan har jag gått & lagt mig vid tio, bara för att vakna upp vid samma tid nästa dag. 12 timmarsnätter med andra ord, minst! En del av mig blir lite stressad, ni vet enligt den svenska modellen "Man ska inte sova bort hela dagen!". Fast en annan del bara "Men det finns ju inget du kan göra åt det direkt, så live with it". En biverkning till biverkningen är dock att Mammut har börjat inse att jag ligger kvar i sängen drygt tre timmar efter det att Paul har gått upp = gospotensial! Mammut älskar nämligen att kura ihop sig vid ens fot, allra helst krama den med hela kroppen, & sen bara snusa fridfullt bland lakanen. Vanligtvis får han bara sin sovfix med Paul på helgerna, men nu vaknar jag upp varje morgon med en pälsklädd fot. Lilla fluff!