The other Digby...
Så fort vi svänger av sista vägen upp mot stugan blir jag helt glad i kroppen - vi är på Digbys allra egna väg!
Men det finns ett till ställe här i Kanada som heter Digby, en hel liten stad i Nova Scotia. Det ligger hela 20 timmars körväg bort, så det är ju inte ett ställe som går att pipa iväg till bara så där. Fast jag tänker lite så här, om jag nu är fast här i Kanada på obestämd tid pga visum-ansökan, då om något är det väl läge att utforska landet! Så jag sitter & filar på en liten lista över ställen jag vill besöka & då hamnar Digby helt klart bland top 10 kandidaterna. Nummer ett på listan? Eh... rätt förutsägbart kanske, men Prince Edwards Island. Läste alla Anne på Grönkulleböckerna femtioelva gånger om som barn så det känns som ett absolut måste!
Digby & sängen...
Varje lördag eller söndag bäddar vi rent & det här är veckans ABSOLUTA höjdpunkt för Digby. Det finns liksom inget han gillar mer än när människorna håller på med lakan & örngott i sängen. Det börjar alltid med att han dyker under lakanet när vi försöker lägga på det - sen följer oftast vilda attacker från det lilla lakansmonstret.
Efter ett litet tag får vi gräva ut honom, det går ju inte att ha honom där under hur länge som helst. Här tar etapp två i sängbäddandet över, liten galen katt på täcket...
Han springer runt som en tok & dyker in under den del av täcket vi fäller ner uppe vid kuddarna. Tydligen enormt underhållande. Avslutningsvis brukar vi plocka upp täcket från var sida av sängen & sen svänger vi honom fram & tillbaka ett par minuter & liten kisse rullar runt som en boj på öppet hav i mitten & är bara så uppjagat nöjd med livet som det går att vara. Har är lätt att roa vår lilla fluffboll... men jag antar att vi är ungefär lika lättroade eftersom vi ser fram emot sängbäddandet lika mycket som vad han gör!
Spring day!
Paul förvandlades till hälsofantast så fort vi vaknade i morse & bara "SOL, UT PÅ TUR!". Jag var väl inte lika på, så där vid sju-snåret på morgonen, men efter lite frukost rattade vi ner till strandpromenaden & knatade runt med alla andra övervintrande Torontobor med desperat D-vitaminbehov. Temperaturen låg för första gången det här året på dubbla siffor, plus 10, så Paul fick värsta feelingen & slog till på mjukglass i strut. Alltså... vad jag inte gett för att ha lite av den mannens inneboende värme-egenskaper! En annan kunde liksom inte ens förmå sig till att ha på sig vårjackan, som fick följa med ner utifall att, utan var tvungen att fortsätta sporta vinterjacka. Den kallare av mina två... men ändå.
Anyway, det var himla fint där nere med runt-tultande gäss, glada hundar & mackakastande familjer. Väl hemma fick katterna komma ut på bron för att bli borstade, de fäller något kopiöst just nu. Fast Mammut bestämde sig som vanligt för att vara stygg katt & stack iväg så att Paul fick jaga honom. Efter det fick de sitta i solrummet istället, fast de såg väl inte direkt ut som om de tyckte att det var det värsta straff vi kunde ha kommit dragandes med.
Om ni undrar lite över snedfördelningen av kuddar här... varför Mammut ligger som prinsen på ärten medan stackars Digby får nöja sig med en fattig kudde... de bråkar mycket lättare med varandra om de ligger på samma höjd & vi behöver liksom inte mer runtflygande hår än vad vi redan har.
Spring grooming...
Vår i luften, så himla härligt! Vi premiär tog ut katterna på trappen & Mammut typ dog av glädje, det är det här han har längtat efter i ett halvår nu. Sol i ansiktet!
Att sen borsten kom ut den med, ja det toppade ju bara fluffs dag. Känns som att det måste vara svårt att se mer nöjd ut än så här. Det var till & med så mysigt att han mjölktrampade på trappen.
Eftersom alla andra var ute tog även lillfisen Digby mod till sig & joinade oss i utomhusvärlden. Annars brukar ju utomhus vara LÄSKIGT & något han inte alls vill ha att göra med, men idag var det tydligen tillräckligt trevligt för att göra ett litet undantag.
Tog ett par tag med borsten på honom också, mest för att vara rättvis, men som vanligt verkar Digby hålla fast vid sin päls oavsett årstid. Konstigt det där att två katter med samma pappa kan reagera så olika på våren - Digby utan att fälla nästan alls & Mammut... som om någon tryckt på en knapp så att allt hår projektilskjuts ut från kroppen.
Jag vet att det är dåligt...
Vi har en stenhård regel här i huset, INGA KATTER PÅ BORDET. Fast, det är OK med framtassarna har vi kommit fram till. Mycket för att Digby vill sitta med vid bordet varje gång vi äter middag. Av någon anledningen är det jätteviktigt för liten att vara med, så han sitter ofta på sin stol & väntar på att jag ska bli klar med maten i köket så att middagen kan starta. Det är så där sött att jag bara dör. Kanske för att jag är helt oimmun mot söta katter, men tack & lov delar Paul min syn på det hela - att det här är söthet som måste förvaltas. Så framtassar på bordet får godkänt. Sen anser jag att katter inte ska matas vid bordet, medan Paul ofta glömmer bort den biten... & jaja, jag ser kanske lite mellan fingrarna.
För jag vill ju att han ska sitta med vid middagsbordet resten av sitt lilla liv - inte tröttna en dag & bara "men jag sover nog i soffan istället".
Hitintills går det rätt lovande - för ett litet tag sedan hade vi gäster & Digbys stol var (GASP!) upptagen. Då stod liten på golvet nedanför & skällde ut gästen, det var ju hans stol god damn it!
Usch, ont i kattmammehjärtat!
Mammuts årliga hälsocheck stod på morgonens schema. Det här brukar vanligtvis vara en rätt trevlig tillställning. Vi åker till veterinären, vi hälsar på huskatterna, alla som jobbar där säger OH & AH för att de tycker Mammut är så söt & sen åker vi hem. Inte idag. Mammut var på grinigt humör redan när vi kom in & när det väl var dags för att ta tempen, ja då exploderade han. Paul & jag stod i total chock & såg på när vår söta lilla kisse i all hast blev insvept i en handduk medan han skrek så att spottet yrde. Needless to say, rabies-sprutan var inte så mycket mer poppis... Vi kände väl oss minst sagt rätt stukade när vi travade ut därifrån & farbror Mumin har tryckt i sin transportbur ända sen vi kom hem.
Jag vet ju att allt det här var för hans eget bästa & inget allvarligt över huvud taget, men det gör ändå så ont i hjärtat. De vet ju inte varför de måste genomgå allt detta, bara att det är obehagligt & där står de två personer som ska krama, bära, trösta & underhålla & gör absolut ingenting! Den enda som är helt sig själv i huset just nu är Digby, som inte för sitt liv kan förstå varför Mammut bara hänger i sin väska när det finns saker att upptäcka & prylar att peta på!
På tal om peta på, Digby gjorde en så knäpp sak i morse. Solen sken in på en stor vas med liljor & vattnet reflekterades så fint i glaset att Digby bara var tvungen att peta på vasen. UTSIDAN av vasen alltså... men varje gång så skakade han tassen efteråt som om den var helt blöt. Lilla underhållande knäppboll!
Want, want, want...
Nystansnurraren (hm... inte helt hundra på den svenska terminologin känner jag här, men ball winder på engelska) åkte fram idag igen. Det blir ju så när garn kommer i härvor. Det här kan mycket väl vara DET ROLIGASTE som Digby vet. Eller, det mest frustrerande - jag är lite osäker på vart hans känslor faller på skalan.
Det jag helt säkert vet, det är att oavsett hur dagsformen än är så går det bara inte att låta bli att skratta åt apan. Speciellt inte när han blir förbannad på snurran för att den inte står still & liksom skäller på den som en liten arg ekorrre för att HAN VILL HA GARNET GOD DAMN IT!
Digby - mitt lilla lyckpiller som alltid levererar.
Mitt fina lilla sällskap...
Det är himla fint att när man känner sig riktigt nere på botten, då har man en liten katt som kryper nära, nära, intill & låter alldeles pipigt. Älskade lilla Digby vet att jag inte är på topp just nu, så han håller mig sällskap - som en liten, mycket fluffig, skugga. Det kan hända att jag inte orkar med bloggen i morgon, men jag ska försöka. Känner rent förnuftigt sett att det är bättre att försöka vara ett med världen än att bara dra täcket över huvudet.
& farmor, jag vet att du kommer bli jätteorolig när du läser detta så jag vill att du ska veta att jag är OK. Paul har inte lämnat mig, jag har inte fått någon hemsk diagnos & ingen har varit elak mot mig. Jag är bara lite besviken på universum & mig själv just nu.
Det här med att pussa på katter...
Digby är en väldigt bra katt på det sätt att jag får pussa på honom hur mycket jag vill. Väldigt praktiskt nu när jag känner mig lite nere. Litet fluff sitter bara tåligt uppkrupen i min famn & låter mig pussa på hans lilla huvud tusen gånger om. Mammut däremot är ju inte någon fantast av det här med att bli pussad på, man får en fot rakt i munnen om man försöker. Pussar är tydligen jätteäckligt, fast inte fullt lika äckligt som vad den här katten verkar tycka att det är. Blir helt fnissig när jag tittar på den här lilla sekvensen, snacka om att sätta sin människa på plats!
Rädda Hedvig...
Ni kommer ihåg den vidriga tv-serien "Rädda Joppe, död eller levande"? Hur den bleka lilla ungen hela tiden slarvade bort Joppe & hur mamman & grannen/bonuspappan sedan fick jobba stenhårt för att få tillbaka kanske det fulaste mjukisdjur som tillverkats i världshistorien av mjukisdjur... Well, jag har kommit fram till att jag känner mig VÄLDIGT mycket som föräldrarna i Rädda Joppe. Digby som älskar Hedvig något helt otroligt mycket (han kan leka med henne i timmar) har börjat peta in henne under en byrå i hallen. Tydligen är det jätteviktigt att göra detta, trots att det sen innebär att han: 1) inte kan få ut henne, 2) han blir helt olycklig & "gråter" ut sin saknad. Istället för att bara "tuff luck, live and learn" finner jag mig själv springandes in & ut i hallen som någon annan idiot. Tänker hela tiden att "nu är det sista gången", men så tittar de där stora ögonen på mig & så kan jag inte hålla emot...
Det här var sista gången - hör du det?!
Nej...
Men jag ska kanske skola om?
Idag firar vi Family Day här i Kanada, så Paul har en ledig dag - mycket omtyckt! Eftersom Family Day är en hittepåhögtid för att folk inte ska deppa ihop helt innan våren kommer så blir det här ofta en ledig dag som man får ta lite som den kommer. Vissa år har vi satsat på bio, andra har vi bilat ner till staterna. Det här året inledde Paul med att väcka mig till herrarnas stafettlopp - den underbara människan hade lyckats få tag på hela sändningen! Sen mötte vi upp med Megha & Matt för brunch, kändes himla bra att få fira en del av dagen tillsammans med dem. Blev OS-prat (vi googlade, Indien har tre deltagare i Sochi - Megha typ dog av överraskning), spekulationer om vad en affär som specialiserar sig på presenter till personer man hatar kan ha för utbud (jag föreslog bland annat stickade tröjor som krymper med 60% efter första tvätten) & så massa kattprat naturligtvis. Jag har ju varit Meghas TO GO TO person sedan hon fick Lily & hon tycker att jag har varit så ovärderlig att hon köpt en present till mig. Olika handkrämer & oljor, sjukt välkommet eftersom mina händer just nu hade kunnat extraknäcka som sandpapper.
Kanske att man skulle sadla om & satsa på katt-support på heltid... Behöver nytt schampo & hade inte tackat nej till en inpackning heller!
Jo men absolut, vi köpte den till er...
Jag har länge velat ha ett mindre hyllsystem till mitt lilla kontor, något sött där jag kan förvara pennor & annat pyssel. Så när vi hittade Råskog på IKEA var det inte så mycket tvivel om saken, den var bara tvungen att följa med hem. Efter lite IKEA-pyssel (som jag älskar - vilka är de personer som inte gillar/kan skruva ihop IKEA möbler & är de kapabla att äta med gaffel?) var allt färdigt & klart för inflytt. Bara det då att två av tre hyllplan var upptagna innan jag ens hunnit lägga ifrån mig skruvmejseln.
Så vi lyfte ur alla katter & bar upp den på övervåningen & katterna sprang efter i 50kmh för att kunna återinstallera sig själva... Digby tog sig dock ett ögonblick för att plocka upp Hedvig (deras lilla tyguggla som ni kan se i bakgrunden), gissar på att han tyckte att det skulle bli lite deppigt för henne att hänga helt själv på nedervåningen då alla andra gick upp till kontoret. Sen satt de & tryckte på var sitt hyllplan i en hel evighet - läser in en tyst anklagelse här "Varför har ni lagt pengar på det här & inte ett klättertorn"...
Jaha... nu passar det!
Klockan är 12 på dagen här i Toronto & det här är pigghetsgraden på Digby:
Mammut är ungefär lika kontaktbar. Annars var det vid halv sex i morse, då var båda små liv ytterst vakna. De började med att slåss i hallen utanför vårt sovrum. Digby PIIIIPER när han slåss, så det gick inte att missa vad som hände där ute - men det gick i alla fall att försöka ignorera. Dra kudden över huvudet & låtsas att allt snart skulle vara frid & fröjd igen. Sen trappade de upp bråket till att inkludera "springa runt & jaga varandra & försöka dra lös så mycket päls från varandra som möjligt så att människorna måste städa igen fastän de gjorde det för mindre än 12 timmar sen". När det inte heller fick önskvärd effekt (som jag gissar på är att Paul får nog & sprejar dem med vattensprutan?) bestämde de sig för att förlägga en katt-autoban till vårt sovrum. Så in i sovrummet, upp i sängen, springa över sömndruckna människor i 50-knyck i timmen (vilket jag googlat är max speed på huskatt), DUNS ned på golvet & så upprepa. De väger ju inte så där jättemycket våra två små, 5.5 & 4.5 kilo, men när man applicerar en himla massa fart på det hela & små tassar dundrar rakt in i sömnmjukt hull... ja då känns det! Så nu sitter jag här i soffan & har varit vaken i en himla massa timmar redan & hade det inte varit för att jag inte har en . mellan mina två femmor så hade jag ta mig tusan varit frestad att springa över dem jag med, för att ge igen lite! Men kattmos är en väldigt dålig start på fredagsmys, så jag håller mig till att trasha dem här på bloggen istället!
Kitties and groundhogs...
Vaknade i morse av att Mammut var stängt upptagen med att förse sig själv med vatten. Någon hade dock varit glupsk nog att det inte fanns tillräckligt med vatten för att liten skulle kunna dricka direkt ur koppen så vi fick ägna oss åt dipp metoden:
Ner med tassen & så nomnomnom... upprepa. Det var så himla sött att jag liksom inte ens kunde förmå mig att gå upp & äta frukost. Klarade bara av att titta på min lilla kisse & dö sötdöden.
Tanken var dock att vi skulle tillbringa den här söndagen med annat än att glo på små katter. Hade nämligen planerat att bila norrut & gå på Chili-Fest, men det blir det inget av med eftersom vi har fått en ny laddning snö & trafiken är reducerat till krypkörning ännu en gång. Tydligen har vi minst 6 veckor till av det hela att se fram emot, i princip alla etablerade groundhogs har nämligen sett sin skugga idag - så ingen tidig vår i sikte alltså.
Det här med dåligt samvete...
I mellandagarna fick min vän Megha helt hastigt & lustigt en liten katt. Hon hade skrivit upp sig som support-hem för katter som behöver en tillfällig bostad & blev med typ 45 minuters varsel fostermamma åt en liten svartvit honkatt som nu går under namnet Lily. Lily kom från en lägenhet på cirka 70 kvm som inte bara hyste Lily & hennes ägare utan även 119 andra katter. HUNDRANITTON... Alltså, man undrar ju om stället någonsin kommer att gå att sanera till beboelighet? Anyway, Lily är av förklarliga skäl inte den mest sociala varelse på denna jord. Hon kommer ut & leker, annars trycker hon mest under Meghas säng. Nu är den stora frågan, vad ska Megha göra? Ska hon låta organisationen jobba vidare på att hitta ett permanent hem åt Lily eller ska hon adoptera henne själv? Megha har alltid drömt om en katt som är typ som Mammut - så Lily är långt från den drömmen. Samtidigt är hon själv adopterad & känner sig hemsk om hon lämnar bort Lily bara för att hon kommer med lite bagage. Urgh - väldigt tufft beslut & det är svårt bara att komma med råd. Fast måste jag säga något definitivt så är det väl det att det finns himla många bra anledningar till att skaffa ett husdjur, men dåligt samvete är väl kanske inte det som direkt toppar listan.
Kattlåda deluxe...
För ett litet tag sedan kom jag över en väldigt välskriven bok om "Hur man ska överlista sin katt". Det hela går i princip ut på att lära känna sin katt bättre, varför gör de på ett visst sätt & hur tickade den lilla katthjärnan nu? Har bland annat förstått att Digbys främsta revir är vardagsrummet, det rum där jag (litens människa) vistas mest. Följaktligen är det i det rummet han mest pockar på fajt med Mammut. En annan sak jag lärt mig är att vi ligger lite dåligt till på kattlådefronten - regeln är nämligen "en låda per katt + en till" & vi ligger bara på två lådor. Dessvärre har vi inte riktigt plats för en till låda, om vi inte ställer in en i hallen & det ser ju så där välkomnande ut när man kommer & hälsar på så det skippar vi. Fast för att kompensera skaffade vi idag typ världens största kattlåda istället. Inte från en djuraffär, de räckte inte till på långa vägar, utan från IKEA. Den här plastbyttan är ungefär stor som en mindre eka, så jag känner att den väger upp lite för den uteblivna tredje kattlådan. Vad som är lite kul är att medan vi stod där på IKEA så kom det ett annat par & köpte samma låda för exakt samma syfte. De hade också två katter & hade precis insett att de inte hade tillräckligt mycket lådutrymme & så spånade de fram samma lösning! Tänker att IKEA kanske borde döpa om Samla till Krafsa istället.
Kitty mum of the year...
Vanligtvis så väcker jag inte Mammut & Digby när de sover. Det är ju då man har lugn i huset & kan göra saker utan att man har ett litet Digby-huvud nedkört i degbunken eller måste lyfta ut Mammut ur torktumlaren innan man slår på den. Fast idag gjorde jag ett undantag från regeln, hela trädgården på framsidan av huset blev nämligen invaderad av säkert ett 40-tal rödhakar & trastar.
Kändes sjukt taskigt att låta dem missa en så underbar liten stund av att få titta på bytesdjur & drömma sig bort till Serengeti så jag rensade bort allt ömtåligt ur fönsterkarmen & ruskade liv i dem.
Kände mig sedan lätt som kitty mum of the year när de satt där med darrande hakor, spetsade öron & pep i unison upphetsning!
Virkprojekt nummer 502...
Igårmorse satt Paul & jag helt håglösa i soffan & visste inte riktigt vad vi skulle göra av oss själva. Det här med att farmor har åkt hem är inte alls kul, jag inbillar mig att det är typ samma känsla som när ens barn bara "Happ, men då drar jag till högskola/universitet/lumpen/Vietnam. Vi ses kanske någon gång". Empty nest syndrome kallas det visst. För att hantera melankolin tog vi/jag till ett par säkra kort:
1) Lunch på Starbucks
2) Fest hos Megha
3) Sverigemys (nu ikväll, komplett med tacos & Sällskapsresan med dubbad text så att Paul kunde följa med. Succé! Känner att jag nu på riktigt har börjat Pauls hjärntvätt mot att bli en äkta liten svenne!)
Förutom vin & svenskheter hjälper det alltid att starta ett nytt projekt av något slag, så Paul & jag körde ner till garnmecka & köpte på oss en massa härvor garn. Sen satte jag mig i soffan & läste bok medan mannen fick jobba. Duktig liten garnvindare!
"Snurra snabbare" hojtade jag & Digby unisont! Digby tyckte nämligen att det här med garnvinda kan vara det roligaste påhittet sedan toapappersrullen.
Så roligt att han var tvungen att hjälpa till, i alla fall tills lilla tassen råkade petas in i garnvindan (som snurar galet fort). Då var det inte lika kul.
Efter att Paul jobbat klart virkade jag en ruta & sedan satte jag mig ner & räknade ut hur många fler jag behöver innan jag har den minsta filt som kan tänkas accepterbar. Mindre bra idé. Blev typ lite matt & funderade på om jag kanske kunde virka mig en liten påse eller tehuva istället. Men skam den som ger sig, är man bara tillräckligt karaktärsfast & jobbar på så har man ju tillslut något vackert som man faktiskt kan använda (nej... tehuvor är INTE användbara)!
Myset fortsätter!
Idag skulle farmor ha åkt hem - men nu är alla biljetter ombokade & fixade så att vi får behålla henne en vecka till! Det känns så himla skönt. Dels då för att det varit så nervöst & obekvämt att vinka av henne med tanke på väderkaoset vi haft här på östkusten. Fast kanske mest för att det är så himla trevligt att ha henne här. Farmödrar har verkligen en inbyggd mysfaktor, i alla fall min! Andra som myser...
Knoll & ulltott. Den mindre varianten av katt har förövrigt adopterat farmor som tidernas bästa lektant, så i & med att farmor stannar har vi köpt oss en veckas frid till. Tror nämligen att vi kommer att ha mycket att leva upp till när farmor åker tillbaka, hon kan nämligen leka med Digby typ hur länge som helst. Nästan så länge att han faktiskt blir nöjd!
Inte riktigt vad jag tänkt mig...
Älskade mannen är väldigt svår att köpa presenter åt, så när han i höstas råkade säga att han ville ha en "tablet" (vet inte vad de heter på svenska... men en iPad fast android) var min julklapp till honom spikad! Igår dök det efterlängtade paketet upp & Paul har varit glad som ett barn sedan dess. Lite lätt okontaktbar dock, där han suttit & installerat appar. Jag tänkte väl att de kanske var användbara appar - typ Starbucks, vädret... kanske en inköpslista eller två, men nope.
Katt-apps!
Kanske inte helt vad jag tänkte mig att den skulle användas till - som sittdyna/slagpåse åt fluffen. Å andra sidan var de otacksamt nog bara intresserade av den i 5 minuter eller så. Sen sprang Digby & hämtade sin nya favoritleksak (ett sidenband han snott från farmor) & Mammut somnade. Paul är mer lättroad tydligen, för han är fortfarande helt betuttad!
