I fall att ni undrar...
Tjing! Kom fram som jag skulle igår. Inga problem (bortsett TIDERNAS suraste säkerhetsgubbe i Helsingfors)! Checkade in, klättrade hotellets fasad två gånger (kortet jäklas & vill inte vända sig rätt, fixar det sen när jag har tid - men visst är det lite coolt!) & åt middag. Unnade mig ett glas vin, det var enormt trevligt efter noll & inget under de senaste två veckorna. Sedan sov jag helt enormt ryckigt (trodde hela tiden att jag försovit mig & missat planet) fram till halv fem då det var dags att starta dagen. Nu har jag pressat för mycket hotellfrukost & samlat ihop allt mitt pick & pack. Nästa anhalt blir Bromma, följt av Bryssel & sedan - sedan - Toronto... :)
Kebnekaise tur & retur...
Nu är jag tillbaka i Lycksele igen, efter en tur till nordligaste norrbotten. I måndags besteg nämligen mamma, Magnus, Paul & jag Kebnekaise. Vilken otroligt häftig upplevelse! Väldigt tungt naturligtvis, men något jag känner mig verkligt stolt över! Hela upplevelsen var otrolig, från det att vi gick in till fjällstationen på söndagen...
Solsken & fint för oss, men Kebnekaise var osynligt - insvept i ett stort stormmoln med snö & vindar på upp till 35 m/s. Det sa i alla fall ryktet i dambastun. Så när vi insåg att det fanns fyra lediga platser till toppturen dagen efter tvekade vi lite. Kändes ju lite så där att lägga ut 850 kronor per person om man inte ens tar sig halvvägs upp. Men vi tog risken. Skrev upp oss, skålade i en Kungsleden öl, åt en underbar middag (trerätters - kändes väldigt lyxigt så långt ute i obygden!) & la oss tidigt. Dagen efter blev det upp i ottan, samling klockan 8 & sedan satte vi igång...
Backe upp & upp & upp. Det tog aldrig slut. Jag hamnade i en liten bubbla där ett steg frammåt var det enda som räknades. Varje steg uppåt var ett närmare nästa fem-minuters paus, vilka inträffade med 25 minuters mellanrum. Utan de pauserna hade det inte gått. Fem minuter var precis nog att kränga av ryggsäcken, sätta sig ned, dricka lite vatten & äta en torkad aprikos eller två. Sedan fortsatte färden. När vi slutligen lagt "storbacken" bakom oss gick det lite lättare. Speciellt eftersom vi fick lite variation på det hela. Nu gällde stegjärn & glaciärer, klättrarselar & via ferrata. Den senare biten tyckte tre av oss var otroligt rolig medan lillebror klamrade sig fast med vita knogar. Strax före ett kom vi upp på den sista etappen. Lite för sent enligt vårt tajta schema men vi fick tack & lov fortsätta upp till toppen i alla fall.
Så otroligt skönt att komma upp på toppen, titta ut & få höra att just denna dagen var den bästa på åtta säsonger! Tillbakafärden var dock tung. Två, tre pauser på 5 timmar... Jag darrade av trötthet när jag kom tillbaka till fjällstationen. Den duschen... Den var värd massor. Middagen också. Lamm. Som om någon planerat det hela för att göra det så perfekt som möjligt. Dagen efter var det 17 grader varmt istället för cirkus fem, perfekt väder för att gå tillbaka till Nikkaloukta. Men för mig hade det varit alldeles för varmt för ett toppförsök.
So... Tre dagar, 46 kilometer & en stigning på mer än 1500 meter. Inte illa. Då kan jag bocka av det på listan över saker jag vill göra innan jag kilar vidare. Nästa sommar blir det inte lika mycket klättring men desto mer
hajk...
Neeej!
Inte NOG med att fotbolls VM går på omöjliga tider här i Canada (eh... vem vill sitta på en uteservering & dricka öl klockan 7.30 på morgonen?) men, MEN, sista matchen innan åttondelsfinalen är mot Brasilien! YL! Portugal är bra, men där rök allt hopp. Piss. Vi som redan har så roligt med vår flagga. Numera tutar vi nämligen glatt till andra bilar som också har Portugals flagga & så tutar de tillbaka (om det nu inte var de som tutade först) & är vi nära nog blir det en liten nick & kanske till & med en knuten näve i luften. Det är så fint liksom - vi har fått vänner i trafiken!
Sverige & Canada...
fixade ju inte riktigt att ta sig till fotbolls VM. Inte Finland för den delen heller så Paul & jag kände oss lite ställda på bar backe. Vad skulle vi heja på?! Något land måste man ju tjoa & öldricka sig fram emot finalen tillsammans med! Så kom vi på snilledraget - Portugal! So, nu har Paul pimpat bilen för att visa vart vår lojalitet ligger!
[Ehum... uppdatering. Insåg precis att Slovakien är med i VM (Pauls pappa kommer ju därifrån & de har rätt mkt släkt kvar). Antar att vi kanske borde ha hållt tummarna för dem istället... Oh well, Paul har ju inte så mycket koll så det kan hända att han helt enkelt missar det faktum att vi inte hejar på hans fädernesland. Dessutom har vi ju faktiskt investerat $4.99 i vår bilflagga så nu finns det ingen återvändo!]
Utelåst med Isolde...
Råkade förresten ut för lite vardagsdrama igårkväll. Hade varit på middag med Isolde & följde med tillbaka till huset för ett glas vitt. Efter en klunk eller så började vi prata trädgård & naturligtvis hamnade vi sekunden senare ute på hennes altan för att bevittna mitt tidigare lilla projekt. Fem minuters prat följde om löjtnantshjärtan & ormbunkar & sedan skulle vi gå in till vårt vin igen. Men det gick inte. Dörreländet hade nämligen gått i baklås. Andra gången gilt för oss båda. Så det blev vackert att klämma oss ut genom planket, trava runt kvarteret barfota & sedan upptäcka att extranyckeln till huset inte låg på sin sedvanliga plats utan fortfarande hängde på en spik i hallen efter att Isoldes syster hälsade på förra helgen. Extra nyckel no. 2 fanns ju hemma hos mig, men eftersom min väska också var inlåst kunde jag ju inte ringa Paul. Lösningen... plinga på dörrklockan för att hennes nya inneboende skulle öppna. Efter pling nummer 58 & 39 småstenar mot deras fönster (Isolde var PANIKSLAGEN över att vara utelåst) tvingades vi inse att de lämnat huset under de där fem minuterna vi pratade om klöver. So, Isolde bestämde att jag skulle försöka klätta in genom ventilationsfönstret som sitter ungefär 3 meter upp på väggen. Vid detta laget kände jag mig också smått desperat (det började mörkna) så sagt & gjort. Klättra på fasaden, riva ut myggnätet & sedan pressa som tusan. Halvvägs in kom dock Isoldes nya inneboende tillbaka från sin lilla tur till tvättomaten & jag kunde glida tillbaka ut, räta till håret & försöka hälsa på dem med någon slags värdighet i behåll. Jag svär, de är helt övertygade om att både jag & Isolde är totala nut cases. Väldigt underhållande!
Don't want to be in town...
Det är 25 grader idag & himlen är vackert blå. Jag vill INTE vara i Toronto idag, jag vill vara ute i Bon Echo igen! Jag vill klättra, hajka i skogen, laga mat ute på grillen, dricka lite rödvin, smyga på ekorrar & åka båt! Måste erkänna att jag har en väldigt svag punkt för det sistnämnda. Efter mer än två decennier av eka & åror är det en sån kick att åka motorbåt! Jag vill också lära mig att köra, vi får se vad vi kan göra åt det...
Cristina and moi.
Jag vill OCKSÅ sitta bakom ratten & vara lite "ond" & elak
& köra mot vågorna så att mina medpassagerare skriker & piper när de får vatten över hela ryggen. Men... nu kommer ju inte denna dagen att vara den dag jag vare sig klättrar eller lär mig köra motorbåt. Nope, dagens mesta utomhusaktivitet var väl antagligen min morgonpromenad i parken. Nu blir det dusch, jobb & tillslut IKEA besök för att köpa nya skärbrädor. How exciting.
Wonderful weekend...
Bara ett snabb litet inlägg under arbetstid så att ni vet att jag lever, trillade inte nedför någon klippa denna gången heller! Därmot klättrade jag upp för en som var hundra meter hög. I övrigt bjöd helgen på en åskskur, vin & underbara vänner, hajk i skogen, pusselbyggande & ännu lite mer vin. Mkt trevligt med andra ord, kom hem vid 8-snåret igår, åt middag, drack en kopp te & däckade vid klockan 10. So, imorse var jag klarvaken & pigg som en lärka redan vid 7 snåret. Det var Mammut också, men inte Paul som sov bort hela morgonen & totalt missade 40 minuters power walk & jagande av Dolly i vardagsrummet. Återkommer med bilder once I'm back home.
Docking in...
Så. Trött. Ida. Klockan är 6.45 & moi har redan duschat, klätt på mig & ätit frukost. Annledningen är att vi har en pick up time att passa klockan 10.30, i Bon Echo. Japp, årets första ordentliga klättrarhelg är inplanerad! Nu är det ju i & för sig första helgen som man kan vara ute i Bon Echo (docking in) så det blir inte uteslutande en klättrarhelg. Nope, det blir att dra sitt strå till stacken också & arbeta - stugan måste ställas i ordning efter vintern. Föreställer mig att vi kommer jaga tvättbjörnar ut ur skorstenen & mota skunkar ut ur bastun med piasava-kvastar. Vi får väl se, återkommer med rapport imorgon...
Flying up in the air...
Igår fick jag mig en liten oväntad flygtur. Var på gymmet med Paul (samt typ 30 pojkscouter... fun) & skulle bara klättra en liten rutt till. Så jag klättrade min, allt frid & fröjd, & så skulle Paul klättra sin. Vid klipp nummer fyra skulle han precis börja dra repet, dvs jag gav honom massa slack, när hans ena hand bara slant av ett grepp. Vilket resulterade i ett litet nätt fall på crikus 5 meter eller så. För mig innebar det att jag i princip åkte upp till första klippet... När en klättrare faller på det viset & den som säkrar åker upp så långt hamnar man ungefär på samma höjd, vilket kan vara rätt vanskligt med tanke på att mitt huvud åker upp & Pauls ben ner, men han lyckades parera & det enda jag slog i var höften. Allt lugnt med andra ord. Det som däremot gjorde lite mer ont var att min hand åkte in i ATC:n så idag har min högra knoge på tummen lite mindre skinn är igår. Galet nog är jag ändå rätt glad att det hände. Har hört skräckhistorier om hur ont det kan göra att fastna i ATC´s och grigri´s men det var inte alls så farligt. Sure, det gjorde ont. Men på inget sätt i närheten av att jag skulle bli så till mig att jag skulle förlora kontrollen på repet. Så, på det stora hela känns det rätt bra - jag kan fixa ett stort fall utan problem. Efter att vi checkat att vi båda var oki åkte vi hem och köpte på oss Jamaican food som vi åt över en delad öl. Vår lilla skål fick bli "to catching".
Ut igen - klättrarsäsongen har börjat!
Hepp! Blir ut & klättra lite idag igen, ska bli 17 grader varmt & sol så det måste utnyttjas. Fast... Lika varmt & skönt som i californien lär det ju inte bli...
Inget t-shirt väder här precis. Utsikten kommer väl inte heller att vara den allra bästa...
MEN! Vad som kommer att vara riktigt sjukt skönt är att när dagens stapatser är avklarade, då är det bara att sätta sig i vår fina SAAB - glida hem, gosa med Mammut & ta en dusch. Prima! Nu är ju i & för sig planen att all tid efter hemkomst ska ägnas åt att tapetsera om en vägg (Paul) & måla om en byrå (moi) så ingen rast ingen ro. However, lite hushållsjobb av det slaget är grymt mkt roligare än att behöva skaka ur ett halvkilo sand från sin sovsäck. :)
Climbing in California...
Så var man tillbaka på kanadensisk mark igen! Från plus 24 till apkallt idag med temperaturer kring 4. Tack & lov blir det cirka 10 grader varmare till helgen. I vilket fall, är grymt skönt att vara hemma igen. LYXEN att ta en dusch när helst man vill & sova i en riktig säng med en riktig kudde... Oslagbart. Tältliv i en vecka fungerade, men herre gud vad trevligt det är med toaletter som går att spola & värme som kommer från element istället för lägereldar.
Men en sak ligger ju Toronto rejält i lä i - bergen. Så otroligt vackert det är ute i öknen! Färgen på klipporna när solen stiger upp är sagolik.
Sedan är det sjukt roligt att bara hajka runt i landskapet. Titta på ödlor & studsa mellan klippblock...
För att inte tala om klättringen...
Sedan är det rätt kul att bara kika på stenen så där rent allmänt...
Eller så är det bara för att jag är geolog & därmed så där lite överlag yrkesskadad... En sak kan dock rekommenderas till andra ökenvandrare. Försök inte kamoflera smutsigt hår med den strikta tyska looken med mittbena. Min hårbotten känns fortfarande som bacon.
Helt otroligt!
Åkte ju som sagt ned för att titta på Banff Mountain Film Festival - många bra filmer, en lite så där, & två helt otroliga. Den första handlade om en kille som cyklade från allra längst uppe i Alaska till den yttersta spetsen på sydamerika. På en
tandemcykel... Han plockade helt enkelt upp folk på vägen som hjälpte honom så långt de själva orkade. I mer än två, TVÅ, år höll han på. Så oerhört intressant att se den glada, oförstörda, lite småtaniga 25 åringen sätta iväg & sedan komma fram som en sliten,
härdad, 27 åring. Jag såg framför mig Aragon som ung & naiv - bara för att gå igenom så många strapatser att han blev en riktig man. Jäkla vilka män det måste ha funnits för i tiden! De som härdats i livets hårda skola & inte bara mjäksuttit på kontor & pillrat med fakturor & annat aptrist.
Goofy, gänglig, totalt distanserad från kontorsmiljöer & allt annat än aptrist var filmen om
Alex Honnold... Alex lever för att klättra, så till den grad att han bor i sin minibuss bara så att han kan komma till nya ställen så fort som möjligt. Vad som gör Alex annorlunda än typ ALLA andra är att han klättrar solo, dvs utan partner & utan rep. Ingen utrustning över huvud taget, faller han så faller han. Medan moi väl kan klättra en 4-5 meter solo om det är lätt nog så klättrar Alex... ehum, lite mer
avancerade projekt. Typ
Half Dome. Alltså, han klättrade 600 meter UTAN säkerhet på lite mer än två timmar. Vi behövde bara se cirka 30 min av detta, jag säger bara eftersom den halvtimmen var så sjukt plågsam. Man bara vred på sig i stolen av total ångest. I mean, jag vet ju vilken panik jag får ibland när jag klättra & då är jag typ försedd med rep, partner, hjälm & varje upptänklig form av säkerhetspryl som kan komma i fråga! Det var trettio minuter av total handsvett - jag fick sitta & stryka av dem på låren mer eller mindre konstant. Något som jag delade med övriga 800 biobesökare. Herregud...
& ont i armarna...
har jag också. Vi klämde nämligen in nio rutter på nya TCA igår. De enda nio rutter jag känner att jag vill klättra på det stället. Var inte alls imponerad. Sure, allt är nytt & fint & omkläddningsrummen är galet flashiga. Klättrar dock 100 gånger hellre i småsunkiga lokaler med känsla. För det kändes helt opersonligt på nya TCA - lite som ett gym som bara satts upp för att ta emot små nybörjargrupper med 8-åringar som är på födelsedagskalas. Inget tak att klätta, ingen grotta att öva i - bara en stor boulderingklump samt rätt trista & korta väggar. Enda roliga var en svår rutt som man klättrar på två väggar (väggarna är så nära varandra att man kan stödja sig mellan dem). En kul rutt räddar dock inte upp ett helt gym. Satan i gatan också, gamla TCA stänger till sommaren & jag känner inte för att byta till detta istället. So, nu håller jag tummarna för att det andra nya gymmet som är under konstruktion här i Toronto ska visa sig vara asgrymt. I annat fall är jag rädd att motivationen kommer att tryta framöver. Vilket inte får hända - klättring är ju typ den enda sport som jag faktiskt är rätt grym på.
Sometimes I'm Jessica...
Igår var tanken att jag skulle gå till AC & nöta stegmaskin - någon gång kring klockan 6 kände jag dock att jag helt enkelt inte pallade. Är ju SÅ himla tråkigt att bara trampa upp & ned i typ en timme. So, jag beslutade mig för att trotsa snålblåsten & minusgraderna & dra till
Flirty Girl. Eftersom min arm precis har börjat bli bra igen beslutade jag mig för att avstå från pole dancing & istället köra på Holiday Burlesque. Eftersom jag suger på att dansa (förrutom när det jag kör galet "gör vad du vill" stilen) gick det ju lite skakigt i början. Halvvägs genom rutinen säger vår lärare till oss att vi måste tänka på ett ord när vi dansar. Till exempel, vill vi se hetare ut när vi dansar ja då tänker vi "HOT" etc... Anyway, moi greps av panik - allt var ju så fel, vad i helsike skulle jag tänka på? Så jag försökte lite med "Posh" men det gjorde mig bara ännu stelare & kantigare. Går urdåligt att svinga en oversized candy cane över huvudet när man tänker posh. Så, när vi bara hade tre rep kvar kom jag på det.
Jessica. Har man inte sett Heroes orkar jag inte förklara men jag kan säga så mkt som att det gick något grymt mkt bättre efter det. Förkunnade efteråt till Paul att när jag gör galna saker i fortsättningen så är det inte jag som står för dramat - det är Jessica. :)
Ute & klättrar igen!
Suck. Bloggen krånglar & ett par inlägg har försvunnit. Försöker igen...
So, överlevde mitt kommitte-möte & firade med att tillbringa delar av helgen ute i Buffalo Craig. Vädret här är nämligen lite smågalet för tillfället & i helgen hade vi närmare 20 grader varm. Mkt trevligt! Himla smidigt att kunna tillbringa en helg i november (i Canada!) i uppkavlade ärmar & med sol på näsan!
Sedan var jag kanske inte smidigast i stan denna helgen. Att sitta framför en datorskärm en hel vecka & bara tokjobba må vara bra för karriären men inte så mkt för fysiken...
Vi skulle aldrig ha börjat...
Paul & jag tittar i princip aldrig på TV - istället laddar vi ner serier & sträcktittar på dem. Fungerar prima med produktioner som Merlin där det bara finns ett begränsat antal, lite jobbigare med episoder som kan räknas i hundratal. Osmartaste draget hitintills är att ha börjat titta på Lost. Snacka om att den serien saboterar varje försök till att jobba om kvällarna. Oh no. Istället kommer vi hem, halvkastar av oss ytterkläderna, springer in i köket, brygger te, rafsar ihop något som påminner om middag & rusar sedan med fat & tekopp till soffan - LOST. & när ett avsnitt är slut så tittar vi på varandra med den där speciella Lost blicken som säger "HERREGUD!" & så bara måste vi se ett enda avsnitt till. Det är som att vara barn på nytt, Lost är vår kvällssaga & vi vill ha mer i oändlighet...
Pole dancing!
Igår mötte jag upp Linz för en lektion i pole dancing. Herre je säger jag. ALLA som någon gång har chansen att prova på måste testa! Så otroligt roligt jag hade! Har ju aldrig varit något direkt underbarn vad gäller dans, vilket tidigare fått mig att surna till. Tycker helt enkelt inte om att inte vara bra på saker & ting. Gårdagens lektion var väl heller inget under i korreografisk förmåga, MEN - jag tappade inte lusten & orken. Istället blev jag arg på mig själv & helt galet peppad. Jag skulle bara få in stegen, & så satt plötsligt det hela: höger höft ut, brandmans snurr runt stången, ner på knä, upp dansa fritt, bakåtsnurr & landa mjukt... Sure, dansrörelserna var väl kanske lite stela, men satan i gatan vad jag var grym på att snurra kring stången! Medan alla andra bara gled runt en två tre varv snurrade jag runt dubbelt så många. Detta kan tillskrivas klättrandet. Alla de arm-muskler jag fått av att ha klättrat hjälpte till något enormt. Faktum var att jag var så bra på själva styrkedelen & snurrandet att instruktören kom fram efteråt & frågade om det faktiskt var första gången jag provade på pole dancing. Det, mina vänner, var det finaste någon sagt till mig på hela veckan. Åtminstonde det som gjort mig allra gladast!
& mamma, jag lovar att inte sluta mina PhD studier & bli professionell strippa. Detta är en klass i dans, ett roligare alternativ till att slita på gymmet. Så ingen orsak att förfasa sig! Fast vi kan kanske låta bli att säga det till farmor i alla fall... :)
Mitt första besök i Arco
Oki, här kommer en liten sammanfattning av min tid i Arco. Min allra första riktiga resa helt dedikerad till klättring & min första resa till underbara Arco. I min guidebok står nu alla rutter jag klättrat uppskrivna, Jaime & Martin har skrivit in sina namn jämte mitt & senare idag hamnar den uppe i biblioteket där den kommer att få stå tills nästa gång jag åker till Arco. För att jag åker tillbaka det är helt säkert!
Utsikten från vår lilla lägenhet. Perfekt att sitta på balkongen & sippa öl efter en hel dags klättrande!
Sedan får jag väl lov att erkänna att jag var skiträdd ibland, var i regel rätt glad & lycklig så länge alla var inknutna/befann sig på marken men när vi säkrade varandra från ställen där ett felsteg hade involverat ett rätt rejält fall blev jag harigare. Läskigast var dock första rutten första dagen, sedan kände jag mig tuffare efter hand. Förutom på lördagen, men det berodde mest på att jag var lite seg pga av att det blev lite för mkt dagen innan. Efter lite cola (klättrarens bästa energivän) piggnade jag dock till vid 2 snåret, klättrade glatt en rutt & gav mig sedan på en 5c med klurig start. Stort överhäng att ta sig över, samt inkilat lite knasigt vid ett träd så att man inte riktigt kunde placera sig som man ville. Dessutom rätt stort fall om man skulle klanta sig. Fixade ett bra grepp & var i princip igenom hela movet när jag blev lite velig & tänkte att jag skulle hoppa ned & göra om det med mer kalk på fingrarna. So, det gjorde jag - dumt. För det enda det resulterade i var att jag inte hade lika mkt ork i armarna till försök nummer två så jag slant & så gick det som det gick...
Slutsats, var inte en så feg - fullfölj! Jag gör mig alltid mer illa när jag bangar än när jag bara kör på. So, jag investerade i en tröja på vilken det står "Think less, climb more" & sedan gick det mkt bättre! :)
Moi i klättrarfrisyr - hårspännen är guld värda. Trött men mkt lycklig. Den dagen när denna bilden togs klättrade jag 10 rutter varav jag ledde tre. Den svåraste var en 5a & jag klarade av den rent. Fantastik känsla! Sedan ledde jag ju i & för sig bara sport, så det är inte riktigt så svårt som det skulle kunna vara - men jag är himla glad i alla fall för att jag vågade!
32 rutter klättrade jag totalt under fem & en halv dag, ledde sju av dem, & gjorde bara illa mig på en. Ganska bra facit med andra ord. Farligaste upplevelsen under hela resan var förövrigt inte själva klättrandet, var istället en hårsmån ifrån att bli påkörd av en vespa. Har nog aldrig varit så nära som vad det var då... Med andra ord, ja - jag håller på med en sport som många förknippar med ond bråd död, helt utan att tänka på att man kan stryka med på så ofantligt många olika sätt. Fick till exempel lite skrämselhicka sista dagen på resan då jag höll på att storkna på en bit bröd vid frukosten, ett oerhört banalt litet sätt att gå hädan på som kan hända en när som helst. Då tror jag att det är mindre risk att jag trillar av pinn när jag håller på med en sport där alla är riskmedvetna, vet vad de håller på med & gör sitt bästa för att minimera farorna.
Fantastiskt vackra Arco!
Oh vad underbart det är här! Lite varmt kaske, men då är det bara att tänka tillbaka på de tio grader som termometern envisades med under min sista vecka i Lycksele & då känns det plötsligt bara som en lyx att svetten lackar längsmed ryggen! Kom fram hit vid två-tiden igår, checkade in, åt lunch, handlade mat & drog ut & klättrade en tre-pitch rutt. Moi avverkade dock bara de första två, sedan fick vi lite problem med repet (längre upp till den sista pitchen än vad vi trodde) så jag anmälde mig till att stanna bakom medan Martin & Jaime löste situationen. So, där hängde jag, utan rep, cirkus 52 meter upp i luften på en helt slät yta (slabb klättring) & dinglade med benen tills de kom nedfarande igen. Får väl erkänna att hjärtat pumpade lite extra! :) Idag har det varit lite lugnare på äventyrsfronten. Har klättrat 6 rutter so far & så får vi se hur många till vi hinner med innan det blir mörkt. En liten rolig sak, ledde min första sport-rutt utomhus! Bara en 4a, men ändå - lycka!
Lite climbing picks!
Kamerabatteriet är laddat, mamma håll pappa borta från datorn så att han inte oroar ihjäl sig!
Finaste utsikten i denna delen av Ontario! Enda kruxet, man måste klättra lite för att få se den!
VIlket jag ju inte har något emot! Lite trixigare är det dock att repellera hela vägen ned, blir lätt lite harig & rädd precis när jag ska kliva över kanten. Det blir många "Men Paul, är du säker på att allt är rätt nu?".
Kanske lite mer förståeligt om ni får se hela alltet... Suck, önskar att jag kunde åka ut igen redan imorgon, fredag var här nu!
& köra mot vågorna så att mina medpassagerare skriker & piper när de får vatten över hela ryggen. Men... nu kommer ju inte denna dagen att vara den dag jag vare sig klättrar eller lär mig köra motorbåt. Nope, dagens mesta utomhusaktivitet var väl antagligen min morgonpromenad i parken. Nu blir det dusch, jobb & tillslut IKEA besök för att köpa nya skärbrädor. How exciting.
