MsBree

Oki, var sent ute som vanligt... men sen. Oj vilken superdag det blev. Solen sken från knallblå himmel, det var minus 11 grader & pudersnö, snöskorna yrde genom snön & vi hade så vansinnigt roligt. Hade kunnat springa på bra mycket längre men vände tillbaka efter en dryg timme eftersom vi inte ville ta den längre rutten & riskera att avsluta hajken i mörker. Totalt blev det cirka 2 timmar (& 8.5 km) ute i skogen & det var värt så otroligt mycket.

Efter våra 8.5 km stannade vi på Starbucks & drog var sin chai latte - a hug in a cup. Väl hemma var vi inbjudna på ryskt nyår lite längre nedåt gatan - men vi var så där trött tillfredsställda som man bara kan bli av riktigt mycket utomhusluft. Så allt vi gjorde var att knata över, kindpussas & dumpa ett lass Gingerbread Butterscotch cookies. Sedan drog vi hem & tokstädade hela stället, pimplade Rekordelig cider, lagade fläskfile i lingonsyltssås (IKEA sylt, men helt oki ändå... pimpade också med en massa svamp) samt, & håll i er nu, Paul bakade sin första laddning kakor!!! Jupp, han blev tydligen lite småinspirerad av mitt bak igårkväll & ville testa. So, nu sitter vi här med att lass chocolate chip cookies smaksatta med Kaluha. Måste bara hitta någon att pracka hälften av dem på, inte en chans att Paul får äta upp allt själv. Jag ser helst att han håller sig borta från äppelmagen.

Whii! Paul har fått CDn med alla förhandsvisningar av The Banff Mountain Film Festival! Så efter att ha knäböjt & crunchat mig igenom ett grymt träningspass blev det ugnsbakad lax, babyspenat med torkade tranbär & lite merlot i soffan. Naturligtvis med clipboards i högsta hugg, betygssättning är viktigt! Hitintills är Into The Darkenss min favorit - caving är bland det galnaste som finns. Jag hänger hundra gånger hellre i en liten sele från en rostig bult på en bergsvägg i Italien (förra sommaren... 60 meter upp, liten felberäkning från vår sida...) än tränger mig genom omöjligt små passager med en liten pannlampa som enda skydd mot bäckmörkret. Jäklar i min lilla låda... & folk tycker att jag är knäpp som klättrar?!

Dagens gympapass var det bästa jag gått på sedan jag kom till Toronto. Det första där instruktören verkligen KÖRDE med oss. I vanliga fall är allt så himla mesigt, jag tror att de är rädda för att någon ska få en infarkt så att de drar på sig en stämningsansökan. Inte dagens kille dock - en gammal rugbyspelare som körde klassiska övningar med oss. Tänk "quick feet" & indianhopp i en knapp timme. Sure, det var inte i närheten av min grymma instruktör på Gerdahallen i Lund, det går inte att få tag på den typen av folk i ett land som inte har en riktig militär (hallå...), men det hade jag inte förväntat mig heller. Så jag blev väldigt positivt överraskad. Detta blir min nya torsdagsmelodi! Fast jag måste erkänna en sak - jag har slappat så länge att jag faktiskt inte orkade de sista övningarna. Det gjorde helt enkelt för ont. Plus, jag körde armhävningar på knäna på slutet (?!) som någon annan liten kärring. Suck. Det kommer att ta ett tag att bli lika fit igen som jag var back in 2007 - men dit & bortom är målet inför sommaren. Morgondagen startar med 40 nya längder i poolen.

Hur det går för Paul & hans träning inför Fjällräven Classic? Tja, han fixade disken efter middagen & skottade lite snö...

Överraskade Paul med biljetter till Sverige-Canada idag. Visserligen bara juniorerna, men ändå något som jag & alla kanadensare tar på fullaste allvar. Var glad & uppåt när vi anlände efter en prima middag bestående av sushi. Titta hur glad jag var!

Den här bilden säger "Wootwoot! LADDAD, det här fixar vi" - det finns hopp i blicken! Sedan gick det dessvärre som det har gått varje enda jävla gång jag sett på kronorna mot lönnlöven...

& sedan gick det ännu mer utför, men då orkade jag inte fota längre... Trösten när ens land får spö finns endast att finna på ett ställe.

Enda ljuspunkten. En full kanadensare kastade en ölkopp på en svensk kille & blev uttvingad av säkerhetsvakterna. Rättvisa.

Har peppat mig själv med 40 vändor i poolen - för i eftermiddag smäller det. Bankmöte med Bank of Montreal, UTRCC´s bank. Så här ligger det nämligen till. Alla har lämnat kåken för julen, därför fick jag det senaste bankutdraget från BMO i min brevlåda istället för att det som vanligt går till vår kassör. Öppnar upp & inser att vårt konto står på nästan $200 minus. Detta kändes ju lite så där. Mest för att vi 1) inte satt in några pengar på kontot än 2) inte köpt något med kortet eftersom alla våra medel just nu är i cash. Eftersom jag är usel på bankpryttlar fick Paul ringa & fråga vad dessa röda siffror kom ifrån. Visar sig att banken tagit en utgift på $37 för det check-häfte de skickat oss. Eftersom inga pengar fanns på kontot har de sedan dragit en straffavgift på $45 var 12e dag. Detta har vår kassör alltså inte lagt märke till (???) & nu befinner vi oss alltså i ett läge där våra tillgångar inte överskrider våra utgifter... However, jag tycker faktiskt inte att detta är ett ok förfaringssätt. Till att börja med informerade de oss aldrig om att checkarna skulle kosta oss något. So, nu är jag rätt heligt förbannad. På BMO, på vår kassör & på alla andra i styrelsen som fått åka hem över julen & inte behöver ta itu med den här typen av skit. TACK & LOV har jag Paul som min klippa. Han är expert på att ta tag i obekvämligheter som detta & backar inte. Dessutom är han så bra på konflikter, han håller huvudet klart & behåller samma röstnivå samtidigt som det är absolut helt hundra klart att han är ytterst kritisk & missnöjd. Jag... ja antingen blir jag så upprörd att jag börjar gråta av ilska eller så blir jag överkörd (i frågor som jag inte känner mig säker på dvs). Fast med Paul som back up känns det faktiskt helt oki, känns som om jag kan tackla detta!

Oj så många måsten det är i mitt liv just nu. However, har bestämt mig för att ett måste MÅSTE gå före allt annat just nu. Jag måste röra på mig. Har suttit pall i evigheter nu & bara slitit med mitt försvar - så nu tänker jag ta en del av min förmiddag & flyta runt i poolen på UofT´s gym (the AC). Eller flyta & flyta, jag satsar på 40 längder. Är råkass på att simma, paddlar på i den långsamma filen medan alla andra kör krål & fjäril - men jag tycker att det är så avslappnande. Allt jag gör i en timme är att räkna mina varv. Inga tusen tankar som snurrar, bara: ett, ett, ett, ett, ett, ett, ett VÄND två, två, två, två, två. Vattnet hade gärna fått vara någon grad varmare, men jag känner mig i det närmaste nyfödd när jag tillslut tar mig upp. Huden är liksom lite förstor, lederna sitter lite längre isär & sedan får jag stå under skållhett vatten hur länge som helst. Efter det kan jag ta itu med vad som helst!

Helgen så här långt har ju varit lite annorlunda. Efter att jag packade ihop i fredags eftermiddag skyndade jag hem & hade skype date med lillebror. Han på ena sidan skärmen med ett glas vin & jag & Paul på andra sidan med vårt. Vi körde på våra favoritkristall glas från 50-talet, Magnus på IKEA pressat dricksglas. :) Massa prat, lite spontandans till ABBA & till & med någon slags gemensam middag lyckades vi pressa in. Efter att vi sagt hejdå drog vi ner på stan för att möta upp ACCs styrelse på en pub - välkomstdrink för Will Gadd. Will visade sig vara en grymt soft människa så kvällen blev betydligt längre & mer alkoholfylld än vad som var tänkt. Så pass att Paul & jag missade tunnelbanan hem & fick stanna över på Christina & Alex soffa. Anyway, ett av kvällens roligaste ögonblick kom när Will insåg att Paul tidigare varit ihop med Sandra. Först blev han helt tyst, sedan kom dommen "DUDE!!! Serious upgrade!". Aha, den får man väl tacka för... :)

ACCs årsmöte hölls sedan igårkväll. Jag var väl inte piggast i stan, utan rätt lidande i sviterna av föregående kväll, men Will föredrag var absolut ett av de bästa jag någonsin hört. Vilken motiverande människa! Sedan var det ju kul att jag vann ett pris i lottdragningen, en väska som jag ska donera till UTRCC så att vi kan kånka runt klättrarprylar. Dessutom fick jag Will Gadd att signera en poster för UTRCCs räkning - så när vi lyckas få ett litet kontorsutrymme för oss själva så har vi en första pryl att smälla upp på väggen!


Will and moi!

Otroligt osvensk inledning där, men ÅH så himla bra jag känner mig idag. & det beror inte på att jag fått igenom ett till forskarprojekt, eller yogat i en timme, dragit upp riktlinjerna för ett nytt Teaching Assistant initiativ eller lagat en grym middag. Alla de sakerna var bara ytterligare trevligheter som kände för att falla på plats. Nej, idag känner jag mig som super woman eftersom jag lyckats få igenom en gratis prenumeration av Gripped för UTRCC´s räkning. Inte nog med att vi får en prenumeration helt gratis, vi kommer även att få ex av alla deras tidigare publikationer som en första start på UTRCC´s & UofT´s referens-bibliotek för klättrare. Är inte det grymt häftigt? Jag tycker att det är helt fantastiskt roligt & jag känner mig väldigt stolt. Ahap, då håller vi tummarna för att imorgon blir ÄNNU bättre. Jag har ju flyt nu, så det ska väl gå att ordna! :)

Ni vet hur medelålders tv-gubbar gillar ordet sexigt? De står liksom lutade över någon knallig Lamborghini eller 60-tals Porsche & man ser hur de bara HETSAR & så kommer omdömmet "sexigt". På samma sätt beskriver den tekniktokige sin nya Mac eller Blackberry. Um, jag brukar ju inte svänga mig med det ordet när det kommer till inköp men igår så införskaffade jag mig något där termen verkligen är relevant. Fast med ett stort fett O framför. En sim-mössa. Alltså, så osexigt föremål får man leta efter. Helviti i min lilla låda vad man ser fel... eh vansinnig ful ut så fort den sitter på. Det finns inget som kompenserar. Jag hade kunnat tillbringa en årslön på att fixa till resten av uppenbarelsen, men denna lilla plastkåpa tar död på allt. $17 fick jag dessutom hosta upp för detta preventivmedel av världsklass. Surt. Riktigt, riktigt surt. However, eftersom jag verkligen gillar att simma & tänker göra det två gånger i veckan nu under vintern så har jag inte så mycket val. Klor tar död på hår & mitt skandinaviska fluff är redan lidande nog. Dessutom känns det ju trevligt om jag kan hålla det åtminstonde liiite torrt när vargavintern rasar utanför byggnaden (ja, vi är ju inte där än - men den dagen kommer). So. Två gånger i veckan, cirkus en timme åt gången, får jag helt enkelt se ut som om jag har klätt in huvudet i en teflonkondom.

Den här lördagen kunde inte ha börjat bättre! Fick ett jättefint mail från Dave Smart, grundaren av Gripped! Han tycker att det är helt fantastiskt roligt att någon startat en klättrarklubb på UofT & erbjuder sin hjälp - så stort! Nu ska Paul & jag fira med var sin chai på vägen till St. Lawrence market (mission köpa söndagsstek). Eftersom jag känner mig superglad & generös bjuder jag också på en liten inblick i vår vardag...

Mammut in Action!

Mammut har alltså ett litet kärleksförhållande till Baby Dolly för er som undrar vad sjutton han egentligen håller på med. :)

Vår lilla klubb tuffar på frammåt. Vi lyckades fördubbla antalet betalande medlemmar igår. Från fem till tio. :) Jaja, allt måste ju börja från noll. Nu gäller det alltså att mata aktiviteter de kommande månaderna så att våra medlemmar faktiskt känner att de får ut något av den hutlösa summan (10 dollar...) som de betalt för medlemskapet. Vad som är skönt är att ett par personer vill vara med i styrelsen. Det kommer ju att underlätta lite. I nuläget har vi ju bara tre personer på fem poster & det är kanske inte helt optimalt. Eftersom bara två av dessa tre personer, dvs Becky & jag, kunde komma på gårdagens möte så fick vi båda vara något av multitrollkonstnärer. Från att leka flyttgubbar & bära ner en enorm white board till puben (för vår power point presentation), till att vara servitris (av någon anledning fick vi ingen hjälp med den första omgången öl, kanna + 5 glas, vilket resulterade i en enorm uppvisning i balans från min sida) samt teknisk support (koppla upp projektorer till Mac´s). Ja & mitt i allt detta så gällde det ju att vara trevlig, köra igenom klubb-presentationen & försöka notera allt som sas av våra nya medlemmar.

Men jag hade kul! För det känns som att detta kommer att gå vägen, som att UTRCC kommer att finnas kvar på UofT´s campus om trettio år & ha ett litet kontor där Becky & jag tittar ner från väggen från gulnande fotografier. Så, det är det vi får kämpa för - att så ett litet frö som lämnar ett avtryck som inte suddas ut alltför snart.

STOR dag idag! UTRCC har sin första pubkväll. För alla som inte håller på med klättring får jag kanske förtydliga saker & ting här. Att dricka lite öl efter att man har klättrat är en stor del av kulturen. Det är då man kan varva ner efter alla adrenalinkickar, vara lite flamsig, skratta åt sin skrämselhicka & planera nya stordåd. UTRCC har än så länge bara setts för att klättra men nu tar vi alltså steget till puben & det innebär att saker & ting faktiskt kommer att börja hända på riktigt. Bollen kommer att börja rulla så smått. Vi behöver input från våra medlemmar & det funkar det inte att få på gymmet. Där är alla för upptagna med att klättra, nu däremot har de möjligheten att påverka. Becky & jag tänker stort - resor till Red Rocks & ett eget gym på campus. Det sistnämda hade varit drömmen. Tänk så fantastiskt att bara packa ihop sina grejer efter en seg föreläsning där mina studenter sitter & glor som små gökungar i väntan på information som är tillräckligt basal för att ta till sig... Bara kasta upp selen på ryggen, trava en 100 meter eller så & sedan få utlopp för all uppdämd energi. Lyx. Ren & skär lyx.

Har ju hållit igång hela sommaren (var ju liksom så illa tvungen pga Kebnekaise) & även en del nu under hösten, men det har mest blivit power walks & lite trampmaskin. Sedan har jag ju puffat mig igenom ett par menlösa yogapass & simmat lite, men klättringen har vilat. Nu känner jag dock att det måste bli ändring på det. Jag har förlorat muskelmassa i armarna & det gillar jag INTE. Jag är van att ha starka armar & muskler som faktiskt syns utan att jag behöver spänna något & så vill jag att det ska vara. Igår var första gången sedan jag kom tillbaka efter sommaren som jag kände att jag är på väg tillbaka. Klättrade visserligen bara en 10-, men det kändes helt oki.


So. Varva simning en gång i veckan, klättra två, strecha kroppen genom lite hatha & så lite styrka på det... Um... 283 dagar kvar till starten för Fjällräven Classic. Jag vet inte om det räcker med träning. Borde försöka slänga in ett pass till i veckan. Tänker dans på flirty girl, det måste ju vara roligt också!

Jepp. MER MUSKLER. Ett måste. Jag vet ju hur mycket mentalt stryk man tog av Kebnekaise & då gick vi ju "bara" 18 kilometer den dagen. Jag minns också hur jag kände mig efter att ha gått de där 30 km för bröstcancerforskningen. Så att snitta 40 km per dag i tre dagar, som vi siktar på i sommar, det kommer att bli tufft. Den största fysiska utmaning jag någonsin tacklat & ändå ser jag fram emot det så mycket att det gör ont i kroppen redan nu. :)

Glömde ju, igår signade vi upp. Fjällräven Classic 2011. Paul, lillebror & jag. Full utrustning, fjällterräng & 110 kilometer. Målet är att fixa det på tre dagar, då får vi guld. En liten försiktig del av mig vill pipa "men vi kan ju göra det på fyra...". En annan, mer högljud del, säger "Skärp dig, så tänker losers!". So, three it is! Känner mig så motiverad inför detta - jag behöver mål, då fungerar jag allra bäst. Kan liksom inte komma på en bättre motivering till att hålla mig i form än att ha 110 kilometers rask promenad att se fram emot. Den 7e augusti, tre dagar efter Magnus 22 årsdag & två dagar efter att jag fyllt 28, startar vi. 09.00 sätter vårt lilla team, Transatlantic Trekkers, iväg. Målet i nuläget är att snitta 40km per dag (3.5km/h). Sedan ska jag fira med en calzone, en flaska rödvin & en ny handväska - jag tänker en blå.

Åh vilken underbar känsla det är att LYCKAS med något. Vårt allra första UTRCC event igår gick så himla bra! Utan att egentligen hinna med någon promotion fick vi ihop 18 personer som alla var helt uppspelta över att få klättra. Fick så mycket fin & rolig feedback för att vi skapat UofTs första klättrar klubb. Nu ska här tillverkas medlemskort & sättas upp hemsida! Vi har registrerat domänen utrcc.ca, så vi slipper UofTs tråkiga menlösa adressalternativ. Sweet. Hade velat fira med Paul idag, men dumma Ida kände ju för att klämma in lite fler svenska tanter på veckoschemat (man hade ju kunnat tycka att styrelsemötet i måndag hade räckt, men, men...). Så efter dagens yogapass blir det att piffa till sig & trippa down town för middag på Vagabondo. Nåja, lite torsdagsvin är aldrig fel!

Vi blev ju godkända av UofT, vår lilla klättrarklubb-bebis. För lite så känns det, vi skapar ju något nytt & både Becky & jag brinner för det här. Nu börjar det också droppa in lite mail från folk utanför avdelningen, de frågar, är exalterade & vill vara med & driva klubben. Jättekul! Nu håller jag tummarna för att jag ska få upp en websida i dagarna, samt att vårt första besök på True North ska bli lyckat. Häftigt att vi redan fått till ett sammarbete med Torontos nyaste gym! Enda lilla irritationsmomentet so far är att vår loga inte går att använda. Då måste vi nämligen betala copy right till universitetet. Maken till att vara snål får man ju leta efter... Nåja, i nytappning ser den ut enligt nedan & kostar inte ett öre.

Efter arbetet är det dags för mitt andra pass i Hatha yoga. Förra gången tyckte jag att det kändes sjukt mesigt, så jag hoppas lite mer på roliga positioner som man kan imponera med & lite mindre på Aaaaaanding. Sedan måste jag ju också erkänna att det ska bli kul att gå dit enbart för en av de två killarna som går kursen. Så här är det, sedan 2004 när jag först testade yoga så har jag alltid delat in män som provar på denna sport i två grupper. Den första är de som lider av en medelålderskris. De har förlorat fotfästet & vet inte vad de ska göra med livet. Följaktligen provar de desperat på en massa nya saker för att försöka hitta tillbaka lite. Det här är steget före motorcykeln/jag ska springa maraton & är ganska småledsamt att se. Kategori nummer två är de män som lyckats lista ut att yoga är en sport med lycra-klädda kvinnor som tänjer sig i galna ställningar. Vi har alltså att välja på "den deprimerade" eller "den gloende" mannen. Tills mitt första hatha pass vill säga. För då uppenbarade sig version nummer tre. Surfar killen från Australien, med flipflops, Lance Armstrong armband, massa muskler & fullfjädrad kroppskontroll. Han spöade instruktören grundligt i de få mer avancerade övningar vi gjorde. Detta resulterade i ett OHÖJT intresse från de kvinnliga deltagarna i kursen. Det var helt galet roligt att se hur de flockades som små båtar kring moderskeppet i slutet av lektionen. Det kastades med hår, skrattades klingande & fladdrades febrilt med ögonfransar. Missade förra lektionen eftersom jag var i Montreal, så nu ska det bli spännande att se om det skett några omgrupperingar i klassen!

Idag ska jag jobba massor i labbet, klara av femtielva saker på banken, lämna in skatteunderlag & försöka klämma in ett träningspass. Men allra viktigast, Radical Reels står på schemat:

http://www.dubsbrothersfilms.com/2010/01/banff-radical-reels-2010-intro/

Planen är att vår klättrarklubb ska ha ett första litet inofficielt möte (vi har inte blivit godkända ännu) & vad passar bättre än galna äventyrsfilmer? So, klockan sex möts vi upp för middag & öl. Vi betyder i dagsläget enbart Becky & jag, men jag håller tummarna för fler deltagare. Tre hade ju åtminstonde känts som ett litet framsteg... :)

Hepp, så har Becky & jag klarat av vårt första möte! Vi har redan lite lösa stadgar, en massa planer, ton med energi inför hela projektet & en ny president i form av moi. Japp, så är det - jag har numera en ordförandepost. Känns ju väldigt trevligt! Sedan har jag en mängd andra poster i styrelsen också, det är ju liksom tvunget när vi bara är två medlemmar, men denna känns klart mest hedrande. :) Nu ska vi bara sätta ihop lite klubbstadgar, värva en kassör & sedan drar det igång på allvar. Första projektet blir att fixa medlemmar... som min gamla prefekt skulle ha sagt "Dags att börja hora för uppmärksamhet!". För det är ju lite så, man måste verkligen SÄLJA sig själv om man vill ha något gjort, det är få saker som folk bara köper rakt av idag utan att man pushar lite. So, jag måste komma in i det tänk jag hade när jag var studentambassadör - dvs, sälj, sälj, sälj. Var alltid glad, ge aldrig upp & låt aldrig folk inse att du finner dem mördande tråkiga/idiotiska. I annat fall når du aldrig dina mål.

Jaja, det är tisdag & då ska man inte dricka öl & jadajada. Men nu råkar det vara så att jag fått en artikel accepterad idag & då måste man ju fira på något sätt. Så Paul & jag delade en flaska pumpaöl över vår coleslaw & kyckling & det kändes så värt! Sedan var det ju lite extra skönt att vi hade 8 rutter i ryggen också, första klättrarkvällen sedan jag kom tillbaka. Sög något helt oerhört, & var naturligtvis grymt irriterad över detta, men det var skönt att få använda armarna igen. Har blivit så vek, bara mjällt kött & så vill jag inte ha det. Bort med daller & fram med muskler! Vi investerade i var sitt kontinuerligt månadsmedlemskap idag - så det blir ändring på slappandet framöver. Oki, det blir inte som det var på den gamla goda Lunda tiden (innan Brasilien) då jag kunde klämma in 6-7 pass per vecka, men 4-5 är målet. Måste om jag ska fixa guld i augusti 2011... Inte många dagar kvar nu innan jag kan signa upp!