A strange week...
Det har varit en väldigt konstig vecka igen. För det första begravdes min gammelmoster idag, så jag har tänkt väldigt mycket på henne. Hon har varit en så självklar del av vår släkt i nästan ett sekel, lite av en matriark, så det känns väldigt underligt att hon inte längre finns bland oss. Känns så sorgligt att jag aldrig mer kommer att kunna skicka ett julkort med Tor på till henne & sen få hennes reaktion återberättad av en skrattande farmor...
Sen har jag fått ett jobb. Pauls föräldrar spontanköpte nämligen ett litet hyreskomplex tidigare i veckan. Nu låter hyreskomplex kanske lite väl häftigt, men det är två lägenheter i ett nästan 100-år gammalt hus i närheten av där vi bor. Själva layouten är det inget fel på, men det behövs piffas till lite & de har bett mig vara ansvarig för den biten. Inte så att jag ska göra allt jobb själv, de ska hyra in någon för grovjobbet, men jag har fria händer när det gäller färger & material. Eftersom jag älskar att fundera på hur jag bäst kan förvandla ett rum känns det helt fantastiskt roligt att helt plötsligt få det som ett riktigt uppdrag!
Så ja... vi kan väl sammanfatta veckan som lite upp & ner. Allvar & sorg blandat med lätt extas & pinterest overload.
Växtspurt & uppviglare!
Kycklingar är helt fantastiska - de växer snabbare än vad som egentligen känns möjligt. Jag kan på riktigt se skillnad från dag till dag, ibland även från morgon till kväll! De där små dunbollarna som vi hade för en vecka sen är numera ett minne blott...
Men de är fortfarande himla söta & pipiga! Vid det här laget kan vi se skillnad på alla tre & det känns som om de börjar få lite mer personlighet. Eller, så här, den där lilla rumpan till höger i bild är den här kullens uppviglare. Medan de andra två äter fint står hon mitt i maten & sprättar runt den som en galning. Hon gräver gropar så att vattnet blir helt igenslammat av sågspån & när jag klappar dem pickar hon som en tok på mina diamantringar. Innan vi skaffade höns fick vi höra att det alltid finns en som är "the one" & det är alldeles klart att det här gäller även för väldigt små höns!
Sämsta dagen på veckan...
Vi hade väl inte världens bästa start på dagen...
Mammaorken var verkligen inte på topp här. Vad som inte syns på bilden är att Tor även målat massa kajal på badkaret & om det var svårt att få bort det från golvet var det sju resor värre på emaljen. Men om vi ska försöka se på det från den ljusa sidan så är vårt badrum på ovanvåningen så himla fult att det ändå var det bästa rummet som det här hade kunnat hända i! Sen fortsatte morgonen med att alla hönsen rymde över till grannen, galen hönsjakt, ledsen Tor inne i huset ("Tor lost mamma!") & avslutningsvis sprejade Tor ner mig från topp till tå med iskallt vatten från vattenslangen... Tack & lov blev eftermiddagen mycket bättre, men morgonen... ja det var ett riktigt måndagsexemplar även för att vara en måndag.
Feeling grateful!
Sen allt det jobbiga den här våren så lever jag lite för helgerna - känner att jag tankar så mycket energi när vi är tillsammans alla tre. Idag var en sån dag då depåerna verkligen fylldes på till max. Jättefint väder, Tor startade dagen med att helt plötsligt sjunga hela ABC-visan från början till slut (visste inte ens att han kunde mer än vissa random bokstäver!), vi fick massa saker gjort i trädgården (måste snart vissa uppdatering!), kycklingarna växer så att det knakar & hönsen tokmös i solen...
Men allra härligast var att vi åkte ut på premiär cykeltur hela familjen! Vi köpte nämligen en cykel till mig tidigare i veckan & idag monterade vi på Tors... barnsadel... cykelsits? Men en sån där liten stol som ungen sitter i bak på cykeln!
I vilket fall, Tor var ytterst tveksam när vi spände fast honom, men så fort vi började rulla iväg nedför gatan var han såld. Så himla glad - bara tjoade & sjöng & skrek "Mamma go faster!" Sen skadade det ju inte att målet för cykelturen var vår ubersöta lilla glasskiosk, eller som Tor säger, "The ice cream cone house".
Så otroligt mysigt & jag bara satt där i solen & kände mig så himla lycklig för att vi hamnade här i Guelph. Var ju verkligen inte planerat på något sätt, utan ett klassisk "Ida & Paul, det blir som det blir" drag, men kanske det bästa beslut vi någonsin tagit. Bara så tacksam för att vi inte bor i något trist litet hus som vi hyr i Toronto - med avgaser, stressade människor, minimala trädgårdar & skolgårdar bestående av en trött ruta asfalt...
Måste man ha tupp?
Om några veckor ska Paul hålla en liten presentation om höns på sitt jobb - på begäran! Lite roligt att folk överlag verkar tycka att höns är närmast exotiskt, speciellt med tanke på hur stor del höns faktiskt är av våra liv. Tänk på det... hur många ägg äter du i veckan? Eller hur ofta står kyckling på menyn? Här i Kanada äter gemene man ungefär 19 dussin ägg per år & bara i USA slaktas 22 miljoner höns OM DAGEN... Helt galna mängder & ändå vet de allra flesta ytterst lite om höns. Därför tänkte vi att Pauls presentation ska inkludera en lista med svar på vanliga frågor som vi får hela tiden, så som: behöver man en tupp, är de alla hanar (?!), lägger de flera ägg per dag, kan man äta ägg om man är laktosintolerant (återigen ?!), förvarar ni äggen i kylskåp, har tuppen en penis osv...
Så nu tänkte jag, har NI några frågor kring höns som ni går runt & funderar på? För i så fall kan ni väl lämna en kommentar så svarar jag naturligtvis så gott jag kan + att vi kan bygga på vår lista med hönsfakta!
Det här med att vara hemmafru...
Tror inte att jag riktigt berört den här frågan innan men efter att ha läst Linnéas inlägg (& kommentarer) om jämställda förhållanden tänkte jag försöka utveckla mina tankar kring frågan. Det blir nämligen väldigt lätt så att konceptet hemmafru kopplas ihop med oerhört negativa epitet, värdeladdade ord så som:
Understimulerad
Förnedrande
Snyltare/Gold digger
Kvinnofälla
Så här, jag tror att det finns fördommar mot allt som inte följer normen & i länder som fokuserar mycket på individen, så som i Sverige, blir det lätt att man dömmer de som inte följer medelvägen = har ett avlönat jobb. Men kreativitet & intellekt är inte knutet till ett 9-5 jobb. Inte heller behöver det faktum att man är hemma betyda att man måste tigga & be mannen om fickpengar eller att man utnyttjar någon. Kvinnofälla då... självklart ligger man sämre till om man varit borta från arbetsmarknaden & vill in igen. Likaså ligger man efter med pensionen. Men om vi tar vår situation som ett exempel, eftersom jag tror att den är rätt vanlig utanför Sverige, så finns det helt enkelt inte så mycket val i nuläget annat än att jag är hemma med Tor. Den billigaste dagisplatsen, hos en outbildad privatperson som driver verksamheten oregistrerad från sitt eget hem, ligger på 270kr per dag. Hur många hemma i Sverige hade känt sig bekväma med det arrangemanget? Registrerad dagisplats då? Tja, då lägger du ut minst 10.000 kronor i månaden. Relatera det till hur mycket du får ut efter lön & helt plötsligt känns det kanske inte så himla självklart att prioritera pensionssparandet i alla lägen...
Om vi nu ponerar att jag varit benhård på att JAG MÅSTE JOBBA FÖR ALLT ANNAT ÄR INTE JÄMSTÄLLT... hur hade livet sett ut då? Tja, eftersom jag slutade min PhD & inte kan tänka mig en framtid inom geologin (så himla bränd av tiden på UofT) hade jag varit tvungen att ta ett lågbetalt jobb som i bästa fall täckt Tors dagisplats, men troligtvis inte. Jag hade varit ifrån honom hela dagen & hans chanser att lära sig svenska hade varit i princip noll eftersom jag dessvärre hemfaller till engelskan när jag är trött. Sen gissar jag på att den lilla lediga tid som blivit över på kvällarna gått till att försöka hålla någon sorts ordning på hemmet/tom-titta på Netflix. Som det är nu kanske jag inte bygger upp några pensionspengar (men det är inte för att Paul förvägrar mig pengar, utan mer för att vi fortfarande jobbar på att bli bättre rent ekonomiskt & vi inte riktigt kommit till det här stadiet ännu) - MEN Tor får tillbringa dagarna med mig & jag har ork att prata svenska åtminstone större delen av tiden. Dessutom har jag energin att hålla igång min kurs på 50%, huset ser någorlunda ut, vi äter rätt vettigt & när Tor sover fixar jag med hönsen & trädgården, vilket vissa kanske sett som en chore men för mig fungerar som terapi för typ ALLT & jag är så otroligt mycket lyckligare idag än vad jag var när jag jobbade heltid.
Men om jag ska försöka avrund på något sätt... kanske att vi alla behöver jobba på att vidga våra vyer lite, vara lite mindre fördomsfulla? Hemmafruar är inte gulliga, inkompetenta, bullmammor. Lika lite som att den kompetenta yrkeskvinnan skulle vara känslokall.
Baby chicks!
Det har ju varit en oerhört tung start på året så vi bestämde att vi helt enkelt var tvungen att göra något radikalt för att boosta happiness kontot - in på scen, babies!
Alltså när uppfödaren gav mig kartongen... kände hur jag blev alldeles svag i benen. De är SÅ SMÅ & SÅ SÖTA! Satt som i trans hela bilresan hem & kunde inte riktigt ta in att de faktiskt är våra småttingar. & så kom vi hem & installerade dem i deras nya "brooder" & den allra minsta av dem somnade i min hand...
(värmelampan på - därav det röda skenet)
Här syns färgen bättre - de är som små chipmunk kycklingar!
De är Cream Legbars & när de växer upp kommer de att se ut så här. De är en gammal lantras & speciella på två sätt. Dels kan man se redan som kycklingar om de är hanar eller honor & sen lägger de blå ägg. Är kanske en galen chicken lady, men jag blir liksom helt pirrig när jag tänker på att få gå ut & samla in kombinationen blåa & bruna ägg varje morgon...
Men det är ju ett litet tag kvar tills de är stora nog för att lägga ägg, så fram tills dess ska jag bara TOKNJUTA av denna totala sötinjektion!
Spring present!
Förra våren ville farmor så gärna att vi skulle köpa en liten cykel åt Tor & vi försökte verkligen men det gick sådär… Så nu den här påskhelgen bestämde vi oss för att köpa Tor en riktigt fin cykel som… tja men kanske som en liten hälsning till farmor. För jag vet att hon hade blivit så oerhört glad om hon fått se detta!
Köpte samma modell som Tor har fått låna tidigare av våra grannars lilla dotter Aviva & alltså den lyckan när han förstod att han fått en egen ”Viva bike”! Nu var gummistövlar kanske inte det bästa skovalet, så han fick inte till att sitta på sadeln & sparka sig fram utan gick istället mest gränsle med den, men han tog sig i alla fall hela vägen till vår favoritpark på egen maskin. Nu är det bara mamman i familjen som saknar cykel – men vi ska se om vi kan hitta en till veckan. Hade ju varit roligt om vi hade kunnat åka ut på lite cykelturer till sommaren & jag är liksom inte den som hade fixat att jogga jämsides med cyklande familjen!
Hot cross buns!
Vi kör ett rätt stilla påskfirande i år, kändes inte som om vi vill åka någonstans & jag orkar inte heller laga någon stor middag. Fast lite påsk måste vi ju ändå få in, så jag tänker att vi ska försöka växla lite fram & tillbaka mellan svenska & kanadensiska/brittiska traditioner. Började med att baka hot cross buns. Det här är ju inget jag har med mig från Sverige, men Paul tycker att de hör påsken till så jag bestämde mig för att ge det ett försök. Slutresultatet hade gärna kunnat få jäsa liiite mer, men Tor åt två så det får ses som ytterst gott betyg!
I julas åkte vi ju runt & delade ut ägg till våra vänner här i Guelph, men nu har vi haft för stor efterfråga på ägg så vi kunde dessvärre inte köra favorit i repris. Så vi bestämde oss för en liten hot cross bun runda istället. Började hos Pauls föräldrar som blev så glada att vi fick en begagnad toalett i present & sen åkte vi vidare till min kompis Jess & lämnade av ett gäng bullar hos henne med. Bad Tor räcka över burken till henne, men jag gissar på att instruktionerna inte var tillräckligt klara för hans version var att öppna burken, ge en bulle till Lewis & sen ta ytterligare en bulle själv. Jaja... det fanns så det räckte till övriga familjen & det var himla sött att se de små 2-åringarna mumsa bulle ihop! Happ, så det var dagens light-version av påskfirande - imorgon står alltsåSverige på schemat... Uppslag på något enkelt & påskigt som jag kan hitta på då?
But I saved three more!
Livet med höns... finns alltid utrymme för nya oväntade situationer. Gårdagen var så himla fin, soligt & 22 grader varmt - underbart! Hönsen, Tor & jag påtade på i trädgården & sen behövde människodelen av familjen gå in av någon anledning & väl inne i huset blev det helt plötsligt tvärmörkt. Så där "tända lampan fastän det bara är 2 på eftermiddagenmörkt". Stormen kom in helt utan förvarning - verkligen blixtsnabbt. Regnet VRÄKTE ner, åskan dånade & sen började det smälla något helt vansinnigt. Tumnagelstora hagel & så slog det mig... hönsen, vad hade hänt med dem? Hade de hunnit tillbaka in i hönshuset? Rusade in i badrummet & kikade ut från badrumsfönstret & fick se världens mest ledsna/panikslagna hönsflock. De stod tryckta mot staketet & försökte desperat söka skydd av varandra allt medan haglet hamrade ner på deras stackars små genomdränkta kroppar. PANIKEN! Det fanns liksom bara ett alternativ, ut i vansinnet. Blixtar kors & tvärs över himlen, svidande hagel... Roffade åt mig höna nummer ett & rusade iväg med henne till hönshuset som världens american football spelare, frammåtböjd med hönsstackaren tryckt mot magen så att hon inte skulle träffas av mer hagel. Tillbaka efter höna nummer två, samma procedur. Men när jag kom tillbaka för de sista två hönorna var de i sånt upplösningstillstånd att de sprang runt i total panik & det gick helt enkelt inte att få tag på dem. Så med flaxande armar, skrik & massa spring lyckades jag fösa dem in under Pauls arbetsbänk som stod någon meter bort.
Coincidentially råkade det här också vara dagen då Paul räddade en rödhake som flög in på hans tåg in mot Toronto. Han lyckades fånga den i en jacka & släppte sen ut den till allmänna applåder, hurrarop & blev till & med kallad för "the bird wisperer". Jag då... hur mottogs min räddningsinsats? Dyngsur in på bara trosorna sprang jag in i köket & möttes av Tor, som skakade på huvudet & bara "Oh dear mamma...". Alltså inte lika mycket hjältestatus där inte...
Räkna till 10 x 10...
Åh jag har så lite sympati & ork för skitsnack & taskigt beteende just nu. Startsträckan från att vara milt irriterad till "men du är ju helt dum i huvdet" är inte lång... Det är därför jag i nuläget sitter & funderar på vad som ska bli mitt nästa steg. Så här, förra veckan hade vi ett grupparbete på kursen som inte gick direkt smidigt. I korta drag kapade en gruppmedlem i princip hela övningen. Fastän vi hade på oss till igårkväll skrev hon ihop ungefär 70% av materialet i början på veckan & la upp - vilket skapade en väldigt knepig situation eftersom tanken är att alla ska bidra lika mycket. Har aldrig varit med om ett liknande scenario & eftersom jag inte hade världens bästa vecka kände jag inte heller någon ork att starta världens bråk. Så jag la till det jag kunde, men försökte även lämna lite plats åt de kvarvarande gruppmedlemmarna - något jag klargjorde i diskussionsforumet. Vad händer? Människan går in & fyller de tomrum jag lämnat åt de andra medlemmarna. Här började jag få lite puls... & sen uppdagades det att hon dessutom raderat en annan medlems material & lagt till sitt eget.
& nu är jag så där arg att jag på allvar överväger att skicka ett meddelande till kursansvarig lärare. Känns helt fel att springa & skvallra, men alla försök till diskussion har varit totalt poänglösa så här långt & jag är rädd att åtminstone två medlemmar kommer att kugga uppgiften baserat på att de helt enkelt inte fått chansen att bidra. Så eftersom övriga gruppmedlemmar är något grymt konflikträdda känner jag närmast ett ansvar att sticka ut hakan & stå upp för resten av gruppen!
Men som sagt... startsträckan är himla kort just nu - så jag är lite rädd för att jag överreagerar. Får kanske sova på det en natt till & se hur det känns imorgon innan jag trycker på sänd...
Working on the happiness...
Idag bestämde jag mig för att försöka vända lite på deppskutan, klart att det inte kommer att bli bra på nolltid men målet är att i alla fall jobba på att fylla upp glädjereserven. Inte bara se livet som en enda jämmerdal av "jaha, vem ska dö imorgon då?". Inledde starkt med french toast till lunch...
& okey, jag ska vara ärlig här - french toast är mer Pauls grej, men det var lite roligt att testa ett nytt recept samt premiärsmaka vår sirap! Så god! Körde smaktest med vanlig lönnsirap & den är mer söt medan vår är mer karamellig om det makes sense. Sen åkte vi & köpte nya skor åt Paul. Vilket ju återigen låter som något trevligt för Paul, men tro mig, det var trevligt för alla... De gamla skorna luktade kattpiss något grövt (misstänker att han lämnade dem ute på trappen någon dag & att de sprejades av vår revirivrige grannkatt). Happ, sen gjorde jag dagens tyngsta drag i kategorin "Jobba på Idas välbefinnande". Jag stannade hemma från Pauls släktmiddag. Herregud så SKÖNT med egentid. Moi, me, myself & hönsen!
Så otroligt skönt att inte behöva småprata, lyssna på allmänt gnäll om småsaker eller ha någon klättrandes på mig... Grävde runt i trädgården en timme eller två i 18 gradig värme, utan jacka, & kände liksom hur jag vaknade till liv lite igen. Sen att inte behöva laga mat än till någon annan än mig själv, bara en portion tonfisksallad tillagad & uppäten ur samma bytta för att minimera disken & så ett glas perfekt iskallt vitt vin på det... Låter kanske inte mycket för världen, men det var den bästa present jag gett mig själv på år & dar!
Nej jag lägger ner...
Alltså den här veckan... Måndag, tisdag & onsdag var jättetunga för att jag tyckte att det kändes så jobbigt att vi inte var i Sverige för farmors begravning. Sen kom torsdagen & det var ju väldigt känslosamt - bara det att det blev ännu jobbigare än vad jag trott. En äldre släkting råkade nämligen halka på en isfläck utanför kyrkan & slog sig så illa att han fortfarande ligger på sjukhuset. Har alltid tyckt så mycket om honom, så när den första chocken lagt sig ringde jag till Paul & bara storgrät. Körde sen repris på det igår efter terrorattacken i Stockholm. Det blir ju så påtagligt när något sånt här händer på hemmaplan, på en plats som väl i princip alla i Sverige kan identifiera sig med... & idag dog min gammelmoster.
Jag känner mig klar med 2017 nu. Fyra månader in & det verkar liksom inte finnas någon hejd på eländet. Idag är vår femåriga förlovningsdag & vi har försökt fira lite halvhjärtat men jag har i ärlighetens namn mest varit ett halvgråtaden vrak mest hela dagen. Det värsta är väl att det inte ens känns som "det är en ny dag imorgon!" utan mer som "en ny dag, en ny katastrof".
In memory...
Igår begravdes farmor & vi kunde ju som jag tidigare nämnt inte närvara. Vilket kändes väldigt kluvet. För även om det kändes helt rätt att inte utsätta Tor för ännu en lång resa så... ja men jag hade ju aldrig kunnat föreställa mig att inte vara med på farmors begravning! Har mått dåligt över det här hela veckan, så onsdagkväll tokstädade Paul & jag hela huset efter att vi lagt Tor. När jag inte mår helt hundra blir det nämligen sju resor värre om det dessutom är stökigt. Det låter kanske trivialt, men det gjorde verkligen så att det kändes lite lättare när jag vaknade upp igårmorse. Sen harvade Tor & jag oss igenom dagen tills Paul kom hem med det tidigaste tåget & så fort han var hemma tog vi en stor påse med mat till brandstationen. Ett par gånger per år kör de nämligen en food-drive där de samlar in mat till behövande familjer & igår var första dagen för vårinsamlingen. Eftersom farmor var den mest generösa människa jag någonsin träffat kändes det fint att göra något i den andan. Så vi fyllde donationspåsen med saker så som tonfiskkonserver, olika typer av frukostflingor, te, bönor, pasta, tvål & babywipes. Knackade på hos brandstationen i absolut iskallt spöregn & blev insläpta av en supergullig brandman som tackade oss så mycket & tog med Tor på en liten tur av brandbilarna. Den lyckan... så fint mitt i sorgen.
Avslutade dagen med att tända ljus vid den hortensia vi köpt "till farmor". Hortensia har alltid varit vår familjs morsdagsblomma, så när jag såg en vit på affären kändes det som en perfekt liten hyllning tills dess att jag kan plantera vårt minnesträd...
Home made syrup!
Till något betydligt roligare än de senaste blogginläggen... TADA! Egen sirap!
Hade vi haft lite ordning & reda på oss hade vi mätt upp mängden sav vi fick från våra tre träd, men jag tippar på att vi fick en 15 liter så att koka ner det hela var rätt tidskrävande. Jag använde dock en vid kastull så det hjälpte att korta ner tiden lite i alla fall. Rätt snabbt kunde man också se att den nedkokade saven var mörkare än saven vi spädde ut med, men vi var lite osäkra på hur länge vi egentligen skulle fortsätta koka. Håller man på med det här på lite större skala har man nämligen ett mätinstrument som visar hur hög sockerhalt sirapen har & så slutar man när man kommit upp i 66 brix. Hade Paul fått bestämma helt själv hade han älgat iväg & köpt en själv men eftersom jag inte tycker att man behöver ha varje mätinstrument som någonsin uppfunnits körde vi på magkänsla.
Nu är det här ju inte ren lönnsirap utan en mix av lönn & walnöt, men om vi jämnför med Ontarios officiella lönnsirapsguide (jo men självklart finns en sån - kom ihåg att Kanada har en nationell lönnsirapsreserv) så känns det som om vi lyckades rätt bra med tanke på att vi alltid köper våran sirap Very Dark! Nu är bara frågan vad vi ska göra med dessa dyra droppar... blev ju liksom inga jättemängder så det känns inte aktuellt att låta Paul spendera hälften på en våffel-lunch (han är den enda i familjen som äter våfflor med sirap)...
En ny smäll...
När jag var liten, kanske fyra år gammal så där, så dog en hel massa av min mammas släktingar på en & samma gång. Det var som en epidemi & jag minns att jag sa till mamma "Men nu får de sluta dö där i Finland!". Nu, så här 30 år senare, känner jag samma sak - bara det att Finland är utbytt mot Sverige. Idag fick jag nämligen veta att min ena gammelmoster, farmors syster, har 1-2 veckor kvar i livet... Var väl inte så att jag var på direkt topphumör innan jag läste mailet men snacka om att den här uppdateringen kändes som ett rejält knytnävsslag i magen. Orkade liksom inte ens gråta utan satt bara & stirrade rakt ut i luften. Det enda jag känner mig glad för i nuläget är att vi tog tiden att åka & hälsa på alla farmors systrar när vi var i Sverige. Hade känts så otroligt jobbigt om vi inte hade tagit oss tiden att se dem & krama om dem allihop.
Beställde ett minnesträd till farmor igår, men jag antar att jag helt enkelt får jag plocka fram katalogen en gång till & försöka hitta ytterligare ett träd... Men sen är det tvärstopp - så till alla i Sverige, sluta dö!
Goals for 2017 - third month...
Ytterligare en månad som jag är glad att få lägga bakom mig, måste också ändra lite på mina mål. Resan till Sverige var så himla jobbig för oss allihopa, Tor som HATADE att flyga & jag som bara dödsångestade, att jag känner att jag måste stryka mål 6 & 7 för mitt eget välmående. Vill liksom bara vara hemma i vårt hus för resten av livet typ... Lägger därför till ett bonusmål som känns mer i linje med livet i nuläget.
1. Komma i bättre form. Woot, jag har hittat en pilateskurs som jag har gått till två gånger! Nästa månad hoppas jag på att komma iväg varje vecka samt lägga till lite ordenlliga promenader istället för "knata sakta efter kringirrande 2-åring".
2. Fortsätta med mina engelska kurser. Har klarat av de två första delmomenten på kursen, VG på båda! Så himla glad över detta - har typ varit ett av de få glädjeämnena i mars. Nästa kursmoment blir "academical writing" - känns ju som något jag borde klara av någorlunda bra!
3. Lära mig mer om höns. Har läst på om kyckling sjukdommar. Sticky butt är tex ett vanligt problem - de blir helt enkelt så smutsiga om rumpan att det blir totalstopp & så dör de om man inte tvättar dem i ljummet vatten. Fy vilket sorgligt sätt att gå hädan på... inkakad i bajs...
4. Mer vegetariskt här hemma. 11 vegetariska middagar check! Nästa månad hoppas jag att jag ska få till lite nya roliga recept också. Nu blev det mest paj & blomkålssoppa.
5. Jobba på ekonomin. Bahahaha! Var tvugna att betala in en stor summa mot huslånet (för att maximera skattefördelar) så det spräckte budgeten TOTALT.
6. Resa lite.
7. Jobba på min flygfobi.
8. Expandera trädgården. Vi har köpt miniväxthus (typ fönsterbrädemini) & nu väntar vi bara på att Tor ska ta en lång nap & så ska jag börja planterandet! Vi har också hägnat om hönsgården, vill att tjejeran ska få mer plats men inte full tillgång till trädgården som de har nu. De äter nämligen upp allt grönt som kommer upp - inklusive vitlöksblast & tulpaner!
9. Mer tid med Paul. Måste fortsätta jobba på att lägga undan telefonerna - att det ska vara så svårt att slita näsan från skärmen!
10. Ta körkort. Förra månaden var det skattemärket, den här månaden uppdaterade vi plåtarna. Ontario råkade nämligen producera en hel hög med plåtar där all färg flagar & trillar av & vi åkte på just en sån plåt. Men nu är plåtarna nya & fina & läsbara - så nu äntligen känns det som om jag kan börja köra utan att oroa mig!
11. Sluta amma. Okay, så det här är anledningen till att vi sover så JÄVLA uselt i nuläget. I & med farmor dog pallade jag liksom inte med att vara en levande napp så jag bestämde att det var slutammat på natten. Det har inte gått helt friktionsfritt om vi säger så... men nu är vi i alla fall nere på två amningar per dag & det är grymt mycket bättre än hur det såg ut för en månad sen.
12. Bli bättre på att lära Tor svenska. Suck... här har det inte gått bra. När jag är ledsen & trött är det som om min hjärna inte pallar två språk & så halkar jag in på engelskan eftersom det är det språk som alla förstår. Måste, måste, se till att april blir bättre.
BONUS. Ett husprojekt/månad. Alltså det har inte gjorts något i huset under mars. Vi köpte en ny TV-bänk eftersom vår gamla håller på att falla i småbitar & den står fortfarande i en IKEA kartonghög i hallen. Nu måste vi rycka upp oss & klara av åtminstonde ett renoverings/piff-projekt per månad!
