MsBree

När det gäller vissa saker blir jag notoriskt snål - kan jag göra det själv, ja då finns det liksom inte en chans att jag skulle betala för det. Fotografier faller lite halvt om halvt in i den kategorin. Jag kan ju knäppa ett kort själv, men så inser ju ändå att det dels är svårt att fota sig själv samt att jag är ljusår ifrån att vara en professionel fotograf. Jag uppskattar alltså deras jobb, samtidigt som jag höll på att få krupp något alldeles när jag sökte efter bröllopsfotografer i Älvsbytrakten. Jag menar... när det billigaste paketet ligger på 5000kr för att bli fotad i två timmar utanför Älvsby kyrka... nja. När sen det dyraste paketpriset ligger på 20.000kr för 7 timmars fotande - då blir jag så där yr att jag måste sätta mig. Efter mycker förhandlande fram & tillbaka beslutade vi oss för att skrota bröllopsfotografierna & bara lita på att våra gäster kan knäppa ett par vettiga kort. 

 

Fast... för någon vecka sen väcktes en liten tanke. Tänk om vi skulle försöka få tag på en fotograf som kan ta kort på oss när vi är i Paris? Vi kan sätta på oss våra bröllopskläder igen, piffa till oss & sen köra en timmes fotosession med Eiffeltornet i bakgrunden. Efter lite letande har jag hittat en fotograf som jag verkligen gillar, timpriset ligger på just över 3000kr. En liten del av mig säger "Men tänk så mycket annat roligt du kan göra för de pengarna & du är ju ändå inte så fotosentimental" medan en annan del tänker att det nog ändå varit ett fint minne att ha.

 

Vad tycker ni? Är det värt att hosta upp den summan för familjearkivets skull?

 

Här i Nordamerika är det världens hype på en site som heter Etsy. Helt enkelt är det en köp & sälj sida för pysslare & häromdagen sa Paul "Du, varför försöker du inte sälja lite inbjudningar etc vid sidan av? Du tycker ju att det är så himla roligt & tänk om du kunnat tjäna en dollar eller två på det?". Det där har snurrat runt i huvudet på mig sen dess... Vågar man sig på något sånt? Inte för att det kostar att testa, men jag är väl mer orolig för att folk ska titta på det jag skapat & bara trött skaka på huvudet. Man vill ju inte lägga upp något till försäljning om alla andra tycker att man är helt pinsamt dålig! Så jag tänker fråga er, ni är ju ett par & ni har ju sett lite saker jag gjort... Tycker ni att jag är tillräckligt bra för att våga? Rent hypotetiskt, hade ni kunnat hosta upp en 10-15 kr för ett sånt här kort om ni legat i startgroparna för att gifta er (alla detaljer har jag målat för hand)?

Jag har förstått att det är ett stort NO NO att inte handskriva sina tackkort - åtminstone här i Nordamerika. Här anses ett förtryckt kort med ens signatur längst ner som höjden av lathet, det signalerar att man inte bryr sig ett dugg. Är det verkligen lika strikt hemma? Jag minns att vi brukade få tack kort vid folks bröllop, studenter & konfirmationer - men de var alltid samma sak. Ett vitt kort med ett tryckt i relief (i guld, motiv=duvor, vigselringar, kors) någonstans, sen ett kort på eventet i fråga & så en liten kråka under ett förtryckt tack. Jag minns aldrig att mamma kastade i från sig kortet i avsky & bara "Va, men de TACKADE inte personligen för konstglasskålen!!!". Snarare var det så att vi alla skockades kring kortet, tjattrade om det, yngsta barnet kunde inte låta bli att peta lite reliefen & så hamnade det slutligen på mammas stora ärvda vitrinskåp där det samlade damm ett par år eller så innan det åkte ner i den allmänna fotolådan.

 

Um... vad vi bara så bakom flötet där uppe i Norrland att vi missade att vi blivit skymfade? Eller är svenskar liiite mer avslappnade i den här frågan?

 

Alltså, litet tillägg - jag la upp den här frågan på det wedding community jag hänger på & alla bara "Det är döden om du inte handskriver alla kort & adresserar alla kuvert själv". Eller som en av dem skrev "If you're not going to hand write them, you might as well not send them, IMO. Mass printed thank you notes scream "thanks for spending a lot of money on me, even though I can't be bothered to spend 2-3 minutes to thank you properly".

 

 

Eh... är det bara jag som tycker att det här är lite överkänsligt? Om jag överräckt ett handgjort kort till dig, inklusive en liten gåva, men texten inte varit 100% handskriven av mig - hade du då dängt sagda present i backen & vänt på klacken & knatat iväg? Eller, FASA, avskrivit mig som vän från Facebook? Jag är så himla nyfiken - är det här en större kulturell skillnad eller är det bara i vår familj som vi var lite efter på hela kortfronten?!

Oki, nu tänkte jag att ni kan få leka lite bröllopskonsulter här! Ni minns ju mina skor - de rosettlösa skorna... Ida satte tillverket med lite nål & tråd & knåpade ihop en egen liten rosett. Bra brud reder sig själv & allt det där. Men... så blev jag lite tveksam. Är det kanske bätte att behålla dem som de är, i all sin eh... "enkelhet"? Jag kan liksom inte alls bestämma mig! Så - vad säger ni, rosett eller inte?

Happ - vi tog oss till Rochester tillslut! Tvivlade ett litet tag, för satan i gatan vad trögt det var att ta sig över gränsen idag. Jag hade det dock lite lättare än Paul som var akutkissnödig & höll på att dö under tiden vi sniglade oss fram över Rainbow Bridge (bron över Niagara Falls). Vi får väl skylla Pauls totalt hjärndöda moment vid tullen på att hans kropp var så full med kiss att det inte fanns något hjärnutrymme kvar, för på riktigt, det här är vad som hände:

 

Vi kommer till tullbåset - tullkillen frågar "What's your business in the states" varpå Paul genast svarar "We're here to get her weddingdress!". Ida inser att det hela håller på att braka käpprätt, men är dessvärre inte tillräckligt högljud, så mitt "Vi HOPPAS hitta rätt klänning, men vi tittar bara" dränks helt i Paul "We´ve already bought it!"... Suck. För följdfrågan från tullkillen blev naturligtvis hur mycket vi köpt den för, vilket Paul glatt svarade på & så tapp tapp på datorn & nu blir det införselskatt på vägen tillbaka. Synd bara att det ser så illa ut att smälla till ens partnerns bakhuvud... för jäklad vad frestad jag var. Efter den lilla fadäsen blev vi eskorterade till ett gränskontor där Paul följde upp sin tidigare prestation men att fråga gränsvakten hur stor USAs stadsskuld är i nuläget. Med andra ord, vi har en ny regel i familjen Jansson/Chvostek = Paul pratar inte vid gränsövergångar!

 

Jaja... nu har vi ätit sushi, druckit vin & installerat oss i vår faktiskt väldigt mysiga Hilton lägenhet - komplett med litet kök, microvågsugn & gratis popcorn. Imorgon blir det tidig frukost & sen bär det av på äventyr! Planen är att täcka in bröllopsaffären, Trader Joes, Victoria´s Secret & Jo Ann´s - jäklar vad här ska handlas ost, underkläder & pysselmaterial!

Oki, nu hoppas jag på att det finns någon bloggläsare där ute som verkligen brann för syslöjden i skolan! Eller någon som blev 70-tals rebellisk i tonåren & bestämde sig för att sy sina egna kläder. Kort sagt, någon som kan tyg. För jag behöver köpa in typ 20 meter till bröllopsbordsdukar & min tygkunskap är begränsad. Jag ser ett tyg & tänker FINT eller FULT & sen tar det liksom slut. Jag vet att det finns andra faktorer man ska väga in, så som material &... eh, trådtäthet? Men poängen är att jag inte kan något av det här! Jag behöver inte lära mig allt, men det hade varit kul om jag köpt på mig ett tyg som gått att tvätta - allra helst ett som vinfläckarna gått ur. Ett annat plus hade varit om det inte varit alltför skrynkelbenäget, eftersom jag & styrkjärn inte går ihop.

 

So - som exempel, kan någon tala om för mig om det här är ett lämpligt tyg? Det består tydligen av 65% polyester & 35% rayon... vilket säger mig typ noll & ingenting.

Jag skickar en bild på ett hus till Paul via Skype & får tillbaka:

 

Det är mycket söt! (Paul försöker jobba på sin svenska)

 

Jag rättar & förklarar att det ska vara "Det är väldigt sött". Paul undrar när man ska använda söt & när man ska säga sött "So sött is the flavour, and söt is the condition?"

 

Fast så är det ju inte heller... saften är ju söt, fast den smakar sött... Argh. Jag blir knäpp när jag vet HUR det ska var men inte VARFÖR. Någon där ute som vet hur det fungerar? I så fall hade det varit väldigt sött om ni kunnat hjälpa en stackars förvirrad exilsvensk!

Jag hade inte tänkt skriva om vad som hände i Boston igår, det känns fel att basera ett blogginlägg på så mycket smärta. Speciellt när hela det stöts & blöts i alla andra sociala media. Fast, så fick jag ett mail idag - från en tjej som jag känner så där som jag känner många av er här. En person jag aldrig träffat i verkliga livet, men som jag mailat med i princip varje dag de senaste månaderna. Vi känner varandra från den bröllops-site jag hänger på & jag har röstat på vilken brudklänning hon ska ha på sig, gett förslag på vart de ska åka på bröllopsresa, vi har pratat om våra respektive svärmödrar & på sista tiden har det blivit många mail fram & tillbaka eftersom hennes hund är sjuk. En person som jag alltså aldrig sett, men som jag till viss del känner mig närmare än vad jag gör med många av mina bekanta i verkliga livet.

 

Dagens mail var inte bröllopsbetonat för fem öre... Hon kommer nämligen från Boston & hon skrev & frågade om det var ok om hon skrev av sig lite av sin smärta vad som hänt hennes vänner (hon är alltså direkt drabbad, familjen känner den lille pojken som dog). Det var som ett slag i magen att läsa hennes rader - att komma så nära riktig sorg. Alla dessa år med dystra nyheter som man lärt sig att liksom se genom ett filter, det är fruktansvärt men inte förankrat i ens egen verklighet... idag rämnade det filtret & jag bara grät över hur människor kan göra så här mot varandra. Hennes mail tog mig tillbaka till den där hemska dagen sommaren 2011 då jag först läste om vad som hänt i Norge. Den där sorgen, fasan, vanmakten jag kände då kom tillbaka på samma starka sätt. Det är så sjukt att leva i en värld där sånt här händer hela tiden & man bara då & då ruskas om så pass mycket att man tillåter sig känna & det känns ännu sjukare att det inte finns något jag kan göra! Smärtan jag kände när en väns mamma gick bort i cancer, den kunde jag ju göra något med - jag kunde kämpa & göra så mycket jag kunde för att samla in pengar för att få bukt med denna helvetessjukdom... men i fall när smärtan är direkt relaterad till andra människors medvetna livsval, hur i helsike förhåller man sig till det? Att lägga sig ner & tyna bort över alla hemskheter går ju inte, men att bara glömma & gå vidare känns så otroligt fel. Viljan att GÖRA finns där... men hur hanterar man ett sånt driv när det inte finns något utlopp?

Den 8:e april har Paul & jag varit förlovade i ett år & vi har LOVAT varandra att vi kommer att få till graveringen av ringen innan dess. I månader har vi sagt "Nästa vecka lämnar vi in den"... med det har alltid kommit något annat imellan/vi har glömt bort det. Imorse bestämde vi båda att det får vara nog med velandet, nu ska den in! Så jag vinkade hejdå till ringen & en timme senare skypade Paul mig & bara "Du, vad hade vi sagt om inskriptionen?". Iiirk, ingenting bestämt - vi har bara pratat löst om det hela... failure! So, nu MÅSTE vi ta ett beslut innan lunch så att Paul kan lämna in ringen & få det hela gjort! Det här är våra alternativ... vad tycker ni att vi ska köra på?

 

Church Bay, 8/4 2012

Church Bay, 2012-04-08

32.2493 N 64.8478 W, 8/4 2012

32.2493 N 64.8478 W, 2012-04-08

Ida & Paul, 8/4 2012

Ida & Paul, 2012-04-08

Ida & Paul, Church Bay

Ida & Paul, 32.2493 N 64.8478 W

Jag vet att det finns ett par mammor som läser min blogg - jag har en fråga till er! Vi kommer att ha Lotta, Martin & lilla Ida över för middag ikväll. Jättetrevligt! Bara det att jag precis insåg att jag inte kan laga köttfärslimpa som jag tänkt mig - Lotta ammar ju & jag har förstått att hon därför undviker lök. Min version av köttfärslimpa känns därför inte som den ultimata middagen för henne. So... jag tänker lax & fänkål. Fungerar fänkål - eller är det något man också ska undvika? I så fall... hade något med bönor gått bra eller är det också dåligt för små babymagar? Lite lost här känner jag, så hjälp mottages tacksamt!

Här i Toronto händer det ju titt som tätt att folk blir skjutna & de flesta skakar väl på huvudet & går vidare med sina liv utan att vara så där värst förvånade. Så öppnar jag upp aftonbladet nu på morgonen & det första som möter mig är "Man skjuten i Älvsbyn". Min haka faller ner i morgongröten & jag får fiska upp den & pressa tillbaka den med våld. Jag tänker "Men det är väl någon som varit klumpig med ett jaktgevär..." öppnar upp artikeln & där står "Man skjuten i centrala Älvsbyn". Alltså... centrala Älvsbyn referas lokalt till som "byn". Man går ner på BYN när man ska handla på det enda ICA som finns, när man ska till biblioteket, radioaffären eller det pyttelilla systembolaget. Älvsbyn - Norrbottens pärla, den lilla lilla söta by där jag tillbringat typ alla mina sommarlov. Att någon skulle bli skjuten där är för mig lika obegripligt som om någon skulle säga att... nej jäklar... jag kan liksom inte ens komma upp med en liknelse. Jag tar tillbaka rubriken - månadens chock känns mer lämpligt. Vart är världen på väg?!

Oki, vet inte om den här trenden har spridit sig till sverige - men här kör mer eller mindre var tredje bil runt med familjeuppsättningen som ett gäng små streckgubbar på bakrutan. I vårt fall hade vi alltså utgjorts av en tjejstreckgubbe som läst, en killstreckgubbe med en laptop i ena handen & två streck-katter. I vissa fall driver folk även lite med hela trenden & skaffar sin familj i typ Starwars versionen - Dart Vader som pappa, Leia som mamma & R2D2 & yoda som barnen. Men idag... idag åkte vi till Canada Tire & jag snurrade runt & tittade på tidningar & blomsterfrön medan Paul försökte hitta en påfyllningsbar braständare & medan jag travade runt så hittade jag ett helt ställ med streckgubbar & upptäckte den här varianten...

Ni vet när man gick i högstadiet & man blev ihop-parad med den allra trögaste människan i klassen, den som inte bara var irriterande utan även tjockare än du & riktigt ko-dum... & man satt där & bara "på riktigt, jag ska få ihop ett vettigt arbete tillsammas med dig? Men hur i helvete?"...

 

Liiite så känner jag nu ikväll. För Paul & jag (läs jag) försöker sätta ihop vår spel-lista till bröllopet & det här är Paul senaste förslag... Alltså, mängden alkohol som ska till för att göra det här ett lyckat bröllop. Monumentalt.

 

FIY. Jag behöver hjälp med den här biten! Så låtförslag mottages tacksamt!

Jag råkade stöta på ett gäng bilder från ett bröllop som är... jaaa, men ungefär så långt ifrån vårt jag vill komma. Det är så där hemskt att jag liksom inte vet var jag ska fästa blicken. Uppenbarligen gjorde det ju någon annan lycklig, men jag kan liksom inte låta bli att undra - hur är man funtad om det här är ens bröllopsutopi?

 

EN ENDA anledning till att jag för ett ögonblick känner mig lite frestad att dra ihop något liknande själv... Ögonblicket när jag presenterat upplägget för pappa & förklarat att han måste klä ut sig till Kung Triton & föra mig nedför kyrkgången. Ah! Jag dör lite inombords av skratt när jag tänker på hur pappas ansiktsuttryck sett ut om han de facto gått på att jag velat genomföra något så totalt ICKE Dr. Jansson!

 

Som sagt, nästan värt det... om det inte vore för att pappa faktiskt har tillgång till tvångströjor & förmodligen använt en om han trott att jag menat allvar.

Oki, jag har ett dilemma. Pauls familj firar i regel jul minst två gånger, ibland tre om alla är i Canada på den riktiga julen. Nu i helgen är det dags för det allra sista julfirandet hemma hos Pauls gudföräldrar & jag har ångest... Dels så vill jag ju inte umgås med hans mamma & dels så har jag två gånger tidigare fått loppbett när jag varit där. Pauls gudföräldrar har nämligen en himla massa katter som får springa lite vind för våg & tydligen smakar jag gott, för medan Paul har klarat sig utan har jag fått bett både på armar & ben (& det kliar så där så att man inte vet vart man ska ta vägen). De senaste två åren har vi löst den biten med att vi köpt lopphalsband (!) som jag spänt fast runt båda anklarna... För att spä på listan över varför jag inte vill dit lite ytterligare - Pauls gudfar är dement & tror att vi har haft en affär & så röker de inomhus (vilket jag inte fixar). Oh, & så bor de typ 2.5 timmar bort - så det blir 5 timmar i bilen fram & tillbaka.

 

Nu kanske ni läser det här & bara "Eh, ja jag hade inte heller åkt" - MEN... de är väldigt gamla & rara & betyder mycket för Paul. Dessutom har de inget liv utanför huset, så det här är liksom den årliga happening som de planerar för. Känner mig jättehemsk om jag inte åker, så där självisk att mitt ansikte dykt upp i SAOL om man slagit på ordet... Så, dilemmat alltså - biter jag ihop & uthärdar Pauls mamma, loppbett & en lunch som i mycket kommer att bestå av gelé eller stannar jag hemma, bakar lite kakor, pysslar med inbjudningar & strosar till Starbucks?

Jag har funderat lite på vissa saker kring själva bröllopet - vart kommer tillexempel det här med att man ska bära blått ifrån? Varför ska man kasta buketten & varför ska Paul utsätta sin stackars rygg för min vikt genom att bära mig över tröskeln? Så många "To do" så lite "Reason"... var naturligtvis tvungen att göra lite efterforskningar i ämnet. Först ut - det här med att Paul inte får se mig innan jag kliver in i kyrkan. Den biten har jag verkligen undrat över, dels varför det är så & dels hur man ska få till det om man nu inte vill följa den anglosaxiska traditionen med att ens far ger bort en. Är vårt äktenskap helt kört på förhand om Paul ser mig innan någon viss tidpunkt på bröllopsdagen? Nope, tydligen härstammar den här seden från den gamla goda tiden då ens föräldrar beslutade vem man skulle gifta sig med. Fäderna diskuterade igenom frågan, skakade hand & så var det bara att inställa sig på bröllopsdagen. Anledningen att man inte sågs före det var helt enkelt att man inte ville ge brudgummen en chans att ångra sig i fall att han tyckte att bruden var för ful. Faktum är att slöjan har samma effekt, man är beslöjad fram tills det ögonblick man är gift & det inte längre går att backa ut. Herregud... får sån lust att köra med slöja över ansiktet & sen pressa in ett par sånna där butterics tänder i munnen så att Paul får sig en riktig chock när han lyfter på tygmassorna!

Jag vet inte hur det fungerar i sverige, men här i nordamerika ska man gärna utrusta sina brudtärnor med små "goodie bags" inför bröllopet. Är själv en stor ivrare när det gäller konceptet presenter, men alltså... vissa av de saker som man föreslås köpa åt sina tärnor är ju lite småunderliga. So far är min absoluta favorit på konstighetsskalan "The Tattoo Cover Up Kit". Nu är jag ju inte tatuerad själv, men hade jag varit det & hade jag varit ombedd att medverka som brudtärna & fått en sån här "present" - då tror jag faktiskt att jag sagt tack men nej tack. Det är ju samma sak som att be sina brudtärnor banta eller färga håret för att anpassa sig efter ens egna skönhetsideal. Vilket känns enormt ytligt. Fine om man SJÄLV vill se så bra ut som möjligt, men man ber väl ändå någon att vara brudtärna för att man tycker om den människans personlighet - inte för att de ska se passande ut på kort. Självklart så kan man ju be sina brudtärnor att försöka hålla sig till vissa utseendemässiga riktlinjer, men att pracka på dem något för att få dem att se "bättre ut" känns ju så där lagom ocharmigt.

Jag har ju skrivit lite om en konflikt jag har tidigare, att jag råkat i luven med någon. Nu har den här personen skickat mig & andra som är nära oss båda ett mail där konflikten luftas fritt. Det hela är skrivet i ett försök att få oss att försonas & det finns ett stråk av ursäkt i texten. Något som det i sig inte är något fel i. Det som jag har svårt för är att det nu förväntas en motprestation från mitt håll. Inte bara av den här personen, men även de som bifogades på det där mailet. Jag kan inte bara ignorera det som jag gjorde med den förra trevaren & det känns ärligt talat något småjobbigt. Att bli tvingad in i en försoning känns lite som när man var liten & hamnade i bråk i skolan & fröken sen tvingade en att säga "förlåt" till varandra fastän man inte kände den MINSTA ånger i kroppen & allra värst, att det där förlåtet var jämnställt med att "allt var glömt & förlåtet". Jag kommer från en lång linje av personer som har väldigt svårt att ta en oförätt & som inte pallar det där "nu kramas vi så är allt bra"... så det här får det bara att krypa i kroppen på mig. Vill skriva tillbaka & svara precis så som jag känner, men det kommer att vara som att kasta 2 kilo magnesium på elden - så det känns inte som en lösning. Vilket lämnar mig helt vilsen. Hur i helsike svarar man på ett "nu ska vi vara vänner mail" när man på ett personligt plan inte vill försonas men man känner sig tvingad av sin omgivning?

Jag har en cupcake beställning till imorgon & det enda jag fått som information är att killen som fyller år gillar "serier & öl". Eh... Känns som en lite vag personbeskrivning att bygga på. "Serier" är ju ett rätt vitt begrepp, med allt från Bamse till Hulken - så jag kan väl tycka att det var ett rätt uselt uppslag. Lämnar öl... Jaaa, men kanske en cupcake som ser ut som en kapsyl? I fall att någon nu läser detta & bara sitter & bubblar över av förslag så får ni VÄLDIGT gärna lämna en kommentar.

Paul skypar: "Okay, I'm off for matgård!"

 

Jag rynkar ihop pannan i koncentration, "matgård"?

 

Det kommer en ny radda meddelanden: "Or Matslott? Perhaps Matgods? So many options!"

 

Jag anstänger hjärncellerna till max & lyckas komma på vad han menar - FOOD COURT!

 

Jaaa, hur översätter man det till svenska - bespisning eller kanske cafeteria?

 

Uppdatering: Paul verkar väldigt fokuserad på mat just nu. Han har till & med tipsat om lite råvaror för kvällens fredagsmys. Får se om Loblaws har just den här produkten på lager...