MsBree

Vaknade & kände mig pigg i morse, så jag valade & kvalade & beslutade mig tillslut för att springa iväg till mamma-barn-gruppen. Kändes lite sådär att gå dit när jag inte var helt hundra på om jag var frisk eller inte, men jag hade ingen feber, ingen nästäppa & ingen huvudvärk, bara lite halsont... så jag kände att det inte riktigt var skäl nog till att isolera mig.

 

I vilket fall, dagens ämne (med inbjuden expert) var amning. Hade väl inte så där jättemycket att komma med eftersom vi verkligen haft noll & inga problem, men det var intressant att höra de andra mammornas upplevelser. Har väl redan tidigare insett att vi har haft väldigt tur med den här biten, men gick hem med en helt annan nivå av tacksamhet i kroppen. I vilket fall... Vår doula, som leder gruppen, delade med sig av sin personliga amningserfarenhet & det var väl här som jag... ja men inte riktigt pallade att titta på någon annan i rummet än Tor. Så himla livrädd för att det skulle synas i mitt ansikte vad jag tänkte om det hela. För - jag tycker faktiskt att det finns en gräns för hur länge en kan amma. Jag vet inte riktigt vart jag tycker att den gränsen går, men om barnet i fråga i princip går i skolan tycker jag definitivt att den har passerats med råge! Vår doula ammade sin yngsta tills han var fyra, med "ett par återfall" efter det. Fram tills han var sex brukade han tydligen krypa upp i hennes famn, knåda hennes bröst & tala om hur fina, mjuka & gosiga de var. Än idag, vid nio års ålder smyger han sig då & då intill henne, knådar insidan av hennes överarmar & säger att de känns "lika mjuka & goa som the nursies". Alltså... Är det bara jag som får Game of Thrones vibbar?!

 

Vi helammar ju nu & det känns jättebra att det har fungerat för oss & i nuläget har jag absolut inget "slutdatum" inplanerat. Däremot kan jag ju säga att tanken på att amma en liten person med en full uppsättning tänder INTE känns så där jätteaktuellt. Eller, hur tänker ni kring amning & ålder? Cut off när barnet är 6 månader, ett år, två eller när det själv känner för att sluta? Finns det ett "osunt länge" & i så fall, hur gammal är barnet då?

Älskar när det är stora galor i Hollywood - klänningsbonanza! Just nu, när jag befinner mig osedvanligt långt ned på glamourskalan, njuter jag lite extra mycket av allt glam. Har spenderat x-minuter av dagen på att drömmande titta på alla vackra klänningar som visades upp på Golden Globe igår. Fast så kommer jag till Rosamunde Pike... & läser att hon födde barn för fem veckor sen, alltså ungefär samtidigt som jag fick Tor, & det slår slint i huvudet på mig. Vill så gärna veta vad som ligger bakom hennes klänningsval, hur mycket hon tränat (alls?) för att komma i den, om hon kände sig bekväm & om hon inte var livrädd för att läcka något på den... Själv har jag ju tillbringat de här fem veckorna med att dricka cola, äta ost & typ som mest masat mig ut på en halvtimmes promenad om det inte varit för kallt. Tanken på att sätta på mig Rosamundes klänning & visa upp mig för världen, alltså NEJ - jag får typ panikångest bara av tanken. Sen läser jag kommentarerna kring hennes klänning på Ebbas blogg & möts av saker i stil med:

 

 

Visst, det är kaxigt att visa upp sig fem veckor efter du fött barn och gärna mer naturliga kroppar än hollywood pinnar men hjälp... (fortsatt fokus på klänningen)

Eh, alltså... har jag suttit inne i babybubblan för länge? Har världen, över julledigheten, plötsligt bestämt sig för att kollektivt börja leva sundare, motionera mera & dessutom lyckats få ned massornas medelvikt något helt radikalt? För i annat fall kan jag liksom bara inte hålla med om att Rosamundes kropp på något sätt är mer "naturlig" än medel Hollywood-människan, för hon måste ju rimligtvis tillhöra en rätt exklusiv skara kvinnor som FEM veckor efter att ha lämnat badbollsstadiet inte har den minsta tillstymmelse av muffin topp. För att inte tala om att känna sig bekväm i en cutoutklänning med massa sidobröst exponerat... Eller? Är det bara jag som FORTFARANDE känner mig lite "flabbig" kring midjan, oroat mig för att läcka avslag/bröstmjölk utan att märka det & framför allt varken velat visa sidobröst eller de där små otrevliga extrabitarna kött som putar ut från armhålan?! Jag tror ju liksom inte det... vilket gör mig lite mörkrädd för de ideal som råder. Ätstörningar bland gravida är en realitet, men det är det i än högre utsträckning hos småbarnsmammor. Jag är mån om hur jag ser ut, jag vill komma tillbaka till ett smalare & starkare jag - men inom en vettig tidsram. Vilket jag faktisk inte tycker att fem veckor är, då ska väl fortfarande babyn & mysbubblan stå i fokus - inte någon jäkla vikthets!

Gravidhjärna har jag ju hört om, amningshjärna lika så... Så här långt har jag väl inte gjort bort mig alldeles, men mitt mest skarptänkta jag är jag väl inte direkt. Lite luddig i kanterna så där & rätt enkelspårig - baby, baby, baby. Paul däremot... Vet inte riktigt vad hans ursäkt är, men idag kändes det kanske liiite demensvarning på mannen. Sen den 22 december har nämligen hans mobil varit spårlöst försvunnen. Vi har letat efter den med ljus & lykta, troligtvis har inget eftersökts så febrilt sedan jag tappade bort mitt pass innan vår resa till Bermuda våren 2012. Paul har också ringt runt till varenda affär vi satt en fot i sedan vi flyttade till Guelph - men to no vain, ingen telefon. Tills idag, då han hittade den i FRYSBOXEN i källaren. Den ligger i nuläget på upptining & vi håller tummarna för att den ska återvända till livet, som en digital version av en white walker. Men alltså, frysboxen? Vad har den här lilla individen gjort med min mans hjärna?!

Jag gör ju inte speciellt många knop nu i dagarna, så kommer jag mig ut så går färden nästan helt utan undantag till affären ett kvarter bort. Alltså, affären där jag köper garn & tyger & där kvinnan som kallade mig "huge" jobbar. Vi kan väl kalla henne "The Mountain That Cuts Fabric" (TMTCF). Idag behövde jag köpa något så udda som blyvikter för gardiner & tvingades således be om hjälp med att hitta den sektionen i affären. Hon visade vad de hade & råkade i processen riva ner en rulle med tråd. Jag dök efter & fick precis tag på den innan den rullade in under en hylla. TMTCFs reaktion "WOW - you can still bend! I would never have thought so!". En del av mig ville gråta lite på fläcken (den del av mig som tyckte att det var en god idé att ställa sig på vågen i morse) men en större del är tack & lov helt fascinerad över hennes brist på takt. Så där så att jag lite längtar tillbaka dit bara för att se om hon lyckas prestera igen. Hade liksom kunnat förstå det hela om hon varit inkvoterad som ett del av ett sysselsättningsprogram, men hon är himla duktig på sitt jobb & kan typ allt om tyger så jag tror inte riktigt att bristen ligger där. Undrar lite hur de umgås i hennes familj, om de alla bara vräker ur sig allehanda observationer & åsikter utan att någonsin tänka sig för?

 

TMTCFs pappa - Honey, this turkey taste like road kill.

TMTCFs mamma - Well at least it looks more appetizing than your acne.

TMTCFs pappa - Anyway, TMTCF, you should be grateful that the turkey taste the way it does, you don't really need to pound on more!

Vi närmar oss Halloween & preppen börjar väl krypa på så sakteliga. Tycker nämligen att det är en så rolig tradition när det är en massa kreativitet involverat, inte bara skräck & blod & hemskheter. Det här året lutar det åt att vi ska klä ut oss lite för att roa kvarterets ungar när de kommer & plingar på. Paul, som behöver klippa sig rätt desperat, planerar att klä ut sig till galen vetenskapsman. Har en känsla av att det kommer att hårvaxas något extremt för att få till så glada tjut som möjligt! Jag då... Det finns ju en massa kreativa saker att göra med en gravidmage, men jag känner väl inte så där starkt för att öppna dörren med hela mellangärdet bart. Så det enda jag har lyckats komma på är en aubergine (mer om det i ett senare inlägg). En sak är säker, plingar någon på dörren iklädd den här outfitten kommer jag att dö av chock, vilket ju i sin tur innebär att det aldrig mer blir något Halloweenfirande här i huset & det hade varit hemskt sorgligt nu när vi ska få ett eget litet ättelägg som går att klä ut till något jättesött... Men på riktigt, tillbaka till "sexy ebola nurse" - när jag var ute & festade på Halloween de första åren här lärde jag mig att det var väldigt få som gick lös på skräcktemat. Däremot gick de flesta tjejerna in för väldigt lättklädda outfits oavsett tema. Jag kan ju tycka att "sexy dinosaur" är rätt märkligt val i sig, men det känns ju i alla fall inte okänsligt. Dinosaurierna dog trots allt ut för 65 miljoner år sen, så det har liksom runnit tillräckligt mycket vatten under broarna sen dess (ja, eller broarna har ju till & med hunnit uppfinnas under den tidsrymden). Ebola däremot, det är väl ändå något som hade kunnat lämnats i fred från att kommersialiseras!

I lite mer än en månad har jag pysslat med projekt "Fylla Frysen" & det börjar så smått kännas riktigt bra. Jag har inte lyckats laga mat för 2 månader än, vilket är målet, men all mat som jag har kvar att laga är redan planerad & i nuläget hade vi nog klarat oss cirka 5 veckor på det vi redan har. Idag blev det en jättegod svamp & purjolökspaj till middag, varav hälften packades in & försågs med en liten bit beskrivande frystejp. Kände mig jättenöjd när jag pulade in den i frysen, till jag plötsligt kom på något - det här med lök & amning... Skyll på gravidhjärnan, men jag hade liksom helt glömt bort alla historier jag hört om att det inte är någon vidare hitt. Ni som har barn & har ammat dem, spelar er kost någon roll? Eftersom det dessutom står en jättegryta med garam masala kyckling & puttrar i köket just i skrivandes stund hoppas jag innerligt att så inte är fallet! Indiskt råkar ju vara bland det mest lökpackade som går att äta & i fall att det nu kommer att resultera i en alldeles vansinnigt olycklig liten baby känns det lite småtrist. Sure, vi kan ju äta upp hela alltet nu under veckan - men det gör också att rätt mycket av min matbank inte riktigt kommer att fungera & i så fall blir det lite panik på torpet!

Säljer svenska affärer också slut på alla barngummistövlar i april/maj & sen är det dött lopp? Igår var det ju Pauls födelsedag & jag hade lovat honom ett par gummistövlar i födelsedagspresent, det blev liksom smärtsamt uppenbart att han inte var innehavare av ett par när vi dealade med allt avloppsvatten. Anyway, gummistövlar är inte något jag bara går & chansköper till en vuxen man så jag tänkte att jag skulle köpa ett par söta små barnstövlar till vår lilla unge & sen stoppa ner pengarna till ett vuxet par i ett skaft. Kändes som en väldigt bra idé, jag hade till & med visat så mycket framförhållning att jag googlat vilken storlek en 1.5-2 åring kan tänkas ha här i nordamerika, bara det då att jag inte kunde hitta ett enda par. Alla affärer bara "Nej, vi sålde slut i april/maj". Men alltså... det regnar rätt regelbundet under sommaren här & ändå ska det inte gå att impulsköpa barngummistövlar? Har alla föräldrar ett två veckors fönster där på våren, i annat fall blir det inomhuslek för ättelägget hela sommaren? Blev så trött... fick i alla fall ihop en liten panikpresent &  vi kunde fira in Paul födelsedag med trevlig middag. Som var trevlig ända fram tills i morse då jag upptäckte att jag glömt min medicin där... nu sitter jag här med ångest delux i magen & vill typ inte ALLS åka ut till Guelph & fixa det sista med husköpet... vill bara åka till restaurangen & hänga på låset. Håll tummarna för att de inte städade ut det igår utan satte undan min lilla pillerburk!

Idag klockar vi in 17 veckor - 23 kvar! Häromdagen stötte jag på två bekantas bekanta, en av dem visste att jag var gravid medan det var en nyhet för den andra. Reaktionen jag fick från kvinnan som inte visste om det "Men vart har du babyn om du är 4 månader?!". Antar alltså att det fortfarande inte syns så där jättemycket, men även om det inte står skrivet GRAVID över hela mig så är det ju liksom ingen tvekan om att så är fallet. Illamåendent var ju liksom en rätt given signal på hur det hela låg till & lägg sedan på trötthet & yttepyttesmå babysparkar (som jag känt i lite mer än en vecka nu) & jag hade fått vara bra jäkla dum (typ vegetabilisk) för att inte begripa att jag inte var med barn. Ändå läser jag gång efter gång om personer som gått igenom hela graviditeten utan att ha en aning om att de var gravida. Jag bara HUR?! Hur går detta att missa?! Ximena, Annabelles tjej, & jag pratade om det bara förra helgen & som hon sa "Men alltså... jag vaggar fram, märker de inte sånt?". Eh... har liksom inget bra svar, men kanske att de tror att de fått plötslig gikt? Fast sen är det ju det här med viktuppgången... tänker de bara att de ätit lite för mycket pizza? Illamående kan de ju inte gärna vara, men mensen & sparkarna - tänker de att de gått in i klimakteriet i förtid & att de kanske plockat upp en ovanligt livlig binnikemask? Alltså jag BEGRIPER inte. Klart att det går att "hitta skyll" för en eller ett par gravidåkommor/symptom, men en hel jäkla uppsjö? Nope, där känner jag att jag famlar i tomma intet. Ett är jag i alla fall säker på, de här personerna måste ju bara DÖ av spänning när de läser deckare. Hur dåligt skrivna de än är kan jag liksom aldrig tänka mig att de har en susning om vem som är mördaren. Klarar de inte av att lägga ihop de rätt logiska bevis som finns för en graviditet så ligger de inte direkt på Hercule Poirot nivå. 

Men jag bara dör... vår gamla hyresvärdinna har hört av sig till Paul & förklarat att vi är skyldiga dem hyra för juni eftersom "ni inte gav oss nog med tid innan ni flyttade ut". Alltså, ursäkta. I april informerade de oss att vi var tvugna att flytta ut "när det passade oss". Jag vet inte med er som läser bloggen... men vi tyckte att det passade oss rätt bra att flytta ut när källaren fylldes med avloppsvatten. Allt äckelpäckel som inte försvann som det skulle förtog liksom lite från husets mysighetsfaktor. Jag antar att vi kunde ha tänt lite mer doftljus & försökt förlägga alla toalettbesök till omkringliggande caféer & restauranger, men det hade blivit lite meckigt att hålla på så genom hela juni känner jag. Jag frågade Paul hur han tog hennes begäran & han bara "Ärligt talat började jag gapskratta, det var kanske inte så diplomatiskt men jag kunde bara inte hålla igen". Jag försöker skratta jag med, men det känns faktiskt helt otroligt jobbigt. Speciellt som hon nu dragit in deras advokat i frågan - så nu måste Paul deala med den biten också. Hur fungerar de här människorna egentligen? Ni är medvetna om att era hyresgäster lever i ett hus utan fungerande avlopp, ni förklarar att ni inte tänker göra något åt det innan de flyttar & sen när de flyttar... då kräver ni dem på hyra för tid de inte ens bott i det OBEBOELIGA huset?! Alltså, tröttheten jag känner nu är så monumental att jag faktiskt tror att jag ska gå & lägga mig & bara dra täcket över huvudet för resten av dagen.

I morse vaknade jag av att Paul bara "Älskling, vi har slut på frukost så jag är på väg ut för att handla lite nu - är det något speciellt du vill att jag ska köpa". Trött & dan sluddrade jag något om Weetabix & eller någon annan flingsort om den såg rolig ut. Alltså, jag tror verkligen att de flesta kvinnor jag känner kommit hem med en, max två, kartonger flingor. Helt enligt devisen att "Mer ryms inte i skafferiet" samt "Det här räcker i en månad, så mer än så behöver vi inte". Hur många kartonger Paul kom hem med? SJU. Nu var han ju himla snäll som löste frukostsituationen innan det blev frukostkris, så jag sa inget, men... det är lite som om karln ständigt förbereder sig för en atomvinter. Har inte så jättemycket på fötterna så där bevismässigt, men det här beteendet känns verkligen bara så typisk manligt för mig. Eller, är jag helt ute & cyklar - är det bara min man som hade kunnat få för sig att bygga en liten skafferibunker i trädgården?

I natt drömde jag att jag blivit satt på ett nytt yrke, inte självvalt alltså, utan någon hade bara bestämt att "Det här är vad du ska göra från & med nu". Pannkakslagare. Av någon ytterst märklig anledning var mitt första uppdrag att laga pannkakor till hela klanen Wahlgren, hemma hos min farmor. Så i farmors lilla kök trängdes säkert 20 vuxna & barn, alla ivrig väntandes på PANNKAKOR! Jag hade blivit utrustad med en jättelik gjutjärnsstekpanna, en liten fattig skål med smet & massa smör. Pernilla Wahlgren servade alla med sylt, grädde & de färdiglagade pannkakorna & påminde mig lite titt som tätt att det var OK om de vuxna inte alltid hade något på tallriken, men barnen fick aldrig få slut. Jag stekte & stekte & svetten lackade dels av värmen, dels i panik efterom jag de facto är himla dålig på att steka pannkakor - jag hade verkligen sats på fel jobb - & folket de svalde pannkakorna i två tuggor & satt sedan & trummade med fingrarna mot duken. Oh stressen! Tillslut reser sig Nicklas Wahlgren upp & bara "Nej nu kan vi inte ha det så här, jag tar över". Så jag skickades iväg med en rätt knölig pannkaka till ett hörn & Nicklas började svänga pannkakor som Pippi. Inte bara hade han en mindre panna, han hade dessutom öppnat ett överskåp & dragit ut en jättestor spritspåse full med pannkakssmet som portionerade ut exakta mängder smet i pannan. Men här kommer min fråga - i drömmen säger han så "Alltså, du använde ju på tok för mycket smör. Efter första pannkakan kan du bara sprinkla lite mjöl i pannan, så fastnar de inte".

 

Var det här helt & hållet ett fabrikat av min hjärna, eller något gammalt husmorstips som steg upp till ytan många år efter att det glömts bort? Någon pannkakslagare där ute som vet? För i annat fall måste jag nog nästan dra ihop en sats någon dag bara för att stilla nyfikenheten!

Men vad säger ni, lill-lördag & allt - då får vi klämma in ytterligare ett I-landsproblem!

Ståndarna på liljor... Varför har inte de odlats bort?

Jag har typ aldrig ont i huvudet. Kanske någon enstaka gång om jag druckit lite för mycket bubbel, spenderat för mycket tid ute i solen eller om jag åkt på en sinusinfektion. Fast då brukar det vara en lite försiktig huvudvärk som jag nästan måste känna in. INTE igår. Satt barnvakt fram till tretiden, knatade hem & ungefär halvvägs tillbaka började jag känna hur huvudet värkte. Kom hem, åt lite, tog en ipren & hoppades på att det skulle bli bättre. Det blev det inte. När Paul kom hem vid sex hade jag så ont att jag släckt ner alla lampor & bäddat ner mig själv i soffan. Jag hade så ont att jag mådde illa & jag kunde inte ens bita ihop tänderna för då strålade värken bara ner genom käklederna & in i underkäken. Nu undrar jag, var det här migrän? För i så fall förstår jag alla viktorianska romankvinnor som bäddar ner sig själva ett halvdecennium eller så. Fy för den lede vad ont det gjorde!

Rob Ford är ju bara helt fantastisk, följetången tar aldrig slut! Det är som att titta på Glamour fast utan de vackra skådespelarna! Nere i staterna har de SÅ roligt åt oss & det kan jag verkligen förstå - för det är helt skrattretande att den här sagan bara rullar vidare. Idag kläckte han ur sig en groda som fick hela staden att kollektivt dra efter andan... Alltså, tänk er om den översättningen kommit ur en svensk politikers mun. Nationen hade dött av chock. Här verkar tongången mer vara att "men det är ju sånt han gör & hur länge ska vi orka uppmärksamma den här typen av beteende". Mitt svar på den, så länge det behövs. Bara för att något är jobbigt, obehagligt eller tjatigt så betyder ju inte det att man ska igorera det hela! Bortsett om man nu råkat vara  Rob Fords fru... För tror man på det här med "tills döden skiljer er åt" & råkar vara gift med den här mannen så är det nog bäst att utveckla en väldigt selektiv hörsel.

När man växer upp i norrland kommer det med en rätt rejäl portion "Skratta åt Stockholmarna som inte klarar av lite snö". Flyttar man sen till Lund dör man lite inombords när bussarna slutar gå för att det ligger 10 cm snö på backen. Så kommer man till KANADA & tänker "Nu blir det ordning på torpet!"... & sen brister bubblan. Åtminstone här i Toronto, för de är så hopplöst dåliga när det kommer till konceptet vinter. Man hade ju till exempel kunnat tro att vinterdäck varit absolut nödtvång, men det är inte lagstiftat här i Ontario. Ordentligt isolerade hus får man skatta sig lyckig om man bor i & trippelglas i fönstren är ett helt nytt koncept. I det första hus jag bodde när jag kom hit var det enkelglas, & en stor spricka i en av panelerna - så där var det så kallt på vintern att snoret fryst i mustaschen om jag haft en. I stugan är det marginelt varmare, där har vi nämligen två lager glas i merparten av fönstren (ett par fönster har ett lager glas & ett lager plexiglas) men det blir ju ändå så kallt att Digby inte vill gå på golvet utan propsar på att bli buren. Men... Kanadensisk uppfinning till vår räddning! Extra glas! Eller plast, men nu ska vi inte vara så petiga!

Dagens stora nyhet här i Toronto är att vår borgmästare nu erkänt att han de facto rökte crack. Um... är nu detta olagligt kan man fråga sig? Det känns ju som om det inte hade gått hem så där alldeles hemma i Sverige, men här är det tydligen inte olagligt. Att inneha drogen for sure, men inte att bara puffa lite crack som någon annan äger. HERREGUD... men det är ju skönt att vi här i Toronto åtminstone kan roa den amerikanska nationen!

Jag vet inte om det här är nyheter som nått hem till Sverige, men här i Toronto skäms alla ögonen ur sig över vår borgmästare - Rob Ford. Ända sedan han vann borgmästarvalet har Toronto skakats av smärre katastrof efter smärre katastrof. Det har ljugits & hittats på budgetsiffor ur tomma intet, det har varit anklagelser om jäv & utnyttjande av offentlig person & nu senast följer vi med intresse den brännheta frågan om herr Ford är beroende av crack cocaine. Jag förstår ju om ni sätter kaffet i halsen där hemma i Sverige, där man typ blir petad från alla politiska poster om det uppdagas att man gått mot röd gubbe, men så här ligger det alltså till. HELT OTROLIGT. Jag kan inte för mitt liv begripa att den här människan sitter kvar, det är bortom pinsamt & sänder så vansinnigt dåliga signaler. Tänk er själva om det hade uppdagats att Fredrik R gillar att... tja, gå på amfetamin under semestern & sedan ändå suttit kvar. Eller om det läckt en video med Stefan Löfven när han kör över små kaninungar med gräsklipparen samtidigt som han skrattar rått & partiet bara "Ja det är ju inte något vi uppmuntrar till, men Stefan har gjort många andra saker som är bra så vi tänker att det ändå väger lite tyngre!"

 

Hur herr Ford sköter sitt jobb när han inte röker på tillsammans med personer som sedan blir skjutna till döds? Med mycket inlevelse skulle jag vilja säga!

 

Alltså, jag har svårt att riktigt greppa detta... men jag brände mig igår. Inte på spisen eller på en locktång eller något sånt, utan när vi var ute på farmen & jag var tvungen att ta av mig till linne för att inte dö värmeslagsdöden. Jag inser ju att kombinationen linne+värme+noll solskydd lätt kan ha den här effekten, men inte i KANADA & i OKTOBER. Här ska det ju liksom vara fleece-kallt året om, inte riktigt lika mycket köldhål som Finland eller Ryssland - men nästan! Fast... Nu sitter jag här med knallröda axlar med likbleka BH-ränder & får väl bara finna mig i att solskyddsmedel på Thanksgiving inte varit en helt dum kombination!

 

I vilket fall, igår blev det väldigt otraditionell Thanksgiving-middag för oss. Megha körde nämligen "Orphan Thanksgiving" & bjöd in alla som hon kände som inte hade en riktig familj att fira med. Det blev en salig blandning av indisk mat samt allt som vi andra tog med oss - turkisk torkad frukt, underbart god etiopisk gryta med deras specialbröd som är bland det bästa jag vet, salad från Bahamas & Danmark, paj från Pakistan & mycket mycket mer. Vi åt typ non-stop från klockan 7 till midnatt. Eller... en del åt fortfarande när vi åkte vid halv två! Själv bidrog vi med gravlax, knäckebröd & gravlaxsås (hade med ett jättestort fat & det gick åt på nolltid) samt nutellakakor. Megha är nämligen ett närmast fanatiskt fan av den ingrediensen & jag... jag hittade en burk i skafferiet från de som bodde här i somras & bara "men det här är ju inte mat, det får någon annan äta upp!".

Som jag skrev igår... stället vi bodde på i Nantes var lite "eljest". Inredningsdetaljerna var väl inte riktigt de jag valt, typ massa små leksaker överallt - vitmålade legobitar fastklistrade på lampskärmarna, leksaker uppträdda på ståltråd så att de blev en ljuskrona, små spel utställda över allt för underhållning (det blev lika)?

Sagan om min ickepassande vigselring rullar vidare - den går ju bara på om man för våld på sig själv, så nödlösning var tvungen att hittas på. För jag kan ju inte stå i kyrkan med en symbolisk ring eller typ skaka hand så som det var på förslag att man skulle göra på 70-talet!

 

Så idag knatade pappa & jag till Guldfynd för att köpa samma ring fast i silver. Den finns bara inne i en enda storlek, 16,  som gick på & kändes bra, om än liiite lös. Jag ber tjejen bakom kassan att mäta min förlovningsring igen, den är storlek 15 - samma som vigselringen. Frågar tjejen bakom kassan hur det kan komma sig att jag inte får på vigselringen fastän det är samma storlek & hon svarar att det är för att tjocka ringar, så som min vigselring, måste beställas en halv storlek större. Jag svarar att det hade varit trevligt om de kunnat informera mig om detta när jag la ordern & hon bara "Jo, men det är ju problemet när man lägger beställningar & inte kommer in i person. Då informerar vi inte om sånt".

 

Vad i HELVETE - så om man lägger en order, då undanhåller alltså Guldfynd viktig information på rent djävulskap?! När butiksansvarig är tillbaka tänker jag gå dit & fråga hur mycket detta kommer kosta att fixa & om jag måste betala för "reparationen" själv, då tänker jag fan ta min business någon annanstans för tid & evinnerlig evighet!