MsBree

Hepp, så var första filmfestivaldagen avslutad. Ett par var grymt bra, som den om två killar som paddlade i 50 dagar mellan Australien & Nya Zeeland. Andra var typiska "jaha sitt du där & känn dig nöjd med livet men det finns faktiskt massor av människor som lider i världen" filmer. Vilket naturligtvis är sant. MEN. Om jag nu går på en filmfestival med fokus på bergsklättring & äventyrssport så vill jag ju inte matas med propaganda om hur räligt livet kan vara. Det är ju inte som om alla 1600 pers på biografen kommer att kliva ut, sälja alla bekvämligheter på auktion & sedan dra till Afganistan & röjja minor. Ibland känner jag att alla filmer som ska få en att tänka till lite har motsatt effekt, dåligt samvete gör i regel att de flesta människor bara sticker huvudet under en sten. Eller gräver ner sig änu djupare i popcornspåsen...

Anyway, nu är vi hemma igen - snabbcheckar våra mailkonton & pillrar i oss alldeles för sena efterrätter.

I mitt fall grekisk yoghurt med hallon & kardemumma. Perfekt mitt i natten efterrätt! Hoppas på en riktigt bra natts sömn nu så att jag har massa energi imorgon så att jag kan träna i äkta Ueli Steck anda! FATTA FYSIKEN! När jag tränar på gymmet & det känns riktigt så där grismotigt & jag bara vill lägga ner & gå hem & dricka te - då tänker jag på honom. På allt man faktiskt kan klara av bara man inte är så himla svag & så pushar jag ännu lite hårdare. Ueli är verkligen min träningshjälte & en ofantlig motivation inför sommaren!

Checkade snabbt igenom aftonbladets nyheter under frukosten & snubblade över lilla Ebba som gråter hejdlöst efter det att Bollnäs förlorat i bandy. Småälskar Sverige för att två av lagkillarna åkte hem till henne med en tröja, men vad som förvånar mig lite är att de inte räknat med att även ett barn kan brinna väldigt starkt för en sport eller ett lag. Jag minns så väl när jag var en fyra år & låg på ryamattan under vardagsrumsbordet hos farmor & farfar i Älvsbyn & var helt förstörd över att Krokororo inte vunnit längskidåkningen. Ja nu hette han ju egentligen Alexey Prokurorov & om jag minns rätt så skulle jag egentligen had varit superglad eftersom Sverige med Gunde & Torgny sopade banan med alla andra. Men jag hejjade helt ensam på Krokororo & tvingade sedan farmor att sticka mig en tröja som såg ut som hans skiddräkt. Faktiskt så hög det också till i kroppen på mig när jag nu insåg att han gick bort 2008 - för för mig så kommer Krokororo alltid vara världens bästa skidåkare.

Nej idag blev det inget Nia på tränings-schemat. Fast inspirerad av Ross kände jag att något slags försvarsmoment behövdes arbetas in. Så jag skippade de där 40 vändorna i poolen (lite också för att det blåser helt snorkallt idag) & drog hem för lite vardagsrumsträning. Fick nämligen två tränings DVDs av Paul samtidigt som mina hantlar - så det var snabbt gjort att trycka in "Total Blast Boothcamp" i min MacBook! Sedan var det bara att köra järnet i 30 minuter, helylleamerikanskmilitärskolestuds med MASSA klyschiga tillrop. Lite utfall & jumping Janes senare fick jag också lite visdomsord på köpet - "You have to take care of your body. OK? It's not like a car. OK? It won't break down if you push it. OK? It needs tuning. OK? I don't take care of my car. OK? I take care of my body - that's my fate. OK?"

Unagi - I'm now aware of the fact that my body is not like my car. Despite the fact that both are Swedish. OK. Need to create a healty lifestyle as well as relationship to the SAAB.

Faktum var att jag var så låg efter alla upprörda känslor att jag bestämde mig för att smita lite tidigare från institutionen. Har nämligen hittat en ny träningsform som verkligen rensar huvudet - Nia. En blandning av yoga, pilates, kampsport & jazzdans. Jag vet, det låter flummigt värre & det är det kanske lite också (haha, speciellt nu när jag kikat på den lilla filmsnutten!). Fast det spelar inte så stor roll, för det är den enda dansbaserade träning där jag känner att jag kommer in i ett flyt. Jag kan faktiskt koppla bort "herregud, VAD gör instruktören nu" & "Apa... vilken fot ska jag stå på?!" & bara dansa & det är helt otroligt skönt. Efter avslutat pass kändes det faktiskt mycket bättre, men inte helt hundra. Så det fick bli stekta pilgrimsmusslor till middag. Lite lyx så där på en skitig måndag & det hjälpte!

Så jag tränar på universitetets stora träningsanläggning AC en tre-fyra gånger i veckan. Det har blivit så att jag bara går på klasser som en viss man också tar. Har ingen aning om vad han heter eller vad han har för bakgrund, men har har ett sånt oerhört driv att han peppar mig mer än alla instruktörer sammanlagt. Ser jag honom på en klass, ja då vet jag att den är bra nog. Att det inte är något mes - det tas i från tårna. Mannen i fråga är i 50 årsåldern, i min längd, bär alltid svart & är flintskallig - så detta är inget crush annat ur ett rent träningsmässigt perspektiv. :) I vilket fall, jag har tjatat på om honom här hemma de senaste månaderna. Ibland glatt för att han pushat instruktören att köra oss mer slut, ibland för att jag hatar att han orkar mer än mig. Paul har skrattat & sagt att jag borde gå fram till honom & säga att han inspirerar mig, men det har känts alldeles för konstigt. Lite som om jag stalkar honom... Idag - efter mitt boxpass - var jag precis påväg att gå då jag hör en röst bakom mig säga "You didn't show up yesterday". Vänder mig om & där står han. "No, I was resting my knees" sa jag lite förvånat. "No excuse" kom svaret "You need to stuck to it, see you next week".

Det är kanske lite smågalet - men jag blev så himla glad. Det var en diskussion mellan jämnlikar, han räknar mig som lika dedikerad & det är jäklar i mig så inspirerande att jag känner mig starkast i hela världen!

vattengympan då?! Ja det började ju inte så bra... Det var jag & fem tanter med grinchform (väldigt underligt hur vissa äldre tanter verkligen blir som små päron uppstyltade på sugrör). Jag kände mig ju så där måttligt exalterad, men så droppade det in några unga tjejer & då kände jag mig inte längre lika udda i sammanhanget. Själva passet visade sig sedan vara riktigt roligt. Det som är så bra är att det blir så jobbigt som man gör det. Går utmärkt att trampa på i stillsamt tempo om det är det man klarar av, men det går också att köra järnet. Lite vanskligt var det dock att inte flyta in i andra gympadeltagare. Försök själv att göra "vertikala delfinrörelser" & hålla er på samma fläck så får ni se hur svårt det faktiskt kan vara!

I vilket fall, summa summarum, det blir ett återbesök.

Jag är en grym vanemänniska på morgonen. Varje morgon går enligt samma modell: vitaminer, 10 min träning & så frukost framför datorn. Inte idag dock - Pauls mamma har stannat över natten & det känns ju lite vanskligt att ligga på golvet i vardagsrummet & pusta när man har gäster i huset. So, jag får skippa mitt lilla 10 minuterspass just idag. Eftersom gårdagen var en sån slappardag funderar jag lite på att köra två pass på gymmet idag - zumba följt av vattengympa. Just vattengympan är jag sjukt nyfiken på. Det känns ju mer som något för tanter med permanentat hår & bygelbadräkter men på sista tiden har jag sett väldigt många galet vältränade människor trampa vatten i poolen. Istället för att bara simma fram & tillbaka som jag gör drar de på sig ett flytbälte runt midjan & så trampar de fram & tillbaka med en något skrämmande frenesi. Eftersom jag vägrar att lägga in löpning på mitt träningsschema så funderar jag på om det här kan vara lösningen till att få upp hjärtfrekvensen utan att jag mördar mina knän på kuppen... Testar jag inte får jag ju aldrig veta, så det är bara att pallra mig dit ikväll. Visar det sig sedan att det är jag & en grupp kakstinna tanter så behöver jag ju inte gå dit igen. Fast jag måste erkänna - det som känns svårast att komma över den här mentala bilden... Det ÄR ju lite sällskapsresan varning över det hela.

Lite roligt - igår deltog jag i en paneldiskussion för internationella studenter med tema "fysisk aktivitet". Det pratades näringstänk, motivation, hur man ska få ihop vardagen som PhD-student om man ändå vill kunna träna kontinuerligt. Väldigt intressant med andra ord. När vi skulle presentera oss ombads vi ge de andra deltagarna lite bakgrund - land, ämnesområde, favoritsport & vad som driver oss allra mest just nu när det gäller vårt sportutövande. Sista frågan är ju rätt lätt att besvara i mitt fall - 500 kilometer, 10 dagar, tre länder.

Det blev knäpptyst i rummet efter att jag avslutat min presentation. Knäpptyst. Sedan kom ett stort "WOW" från en av killarna, en tysk ubermänniska som extraknäcker som PT. Det var nog gårdagens utan tvekan skönaste stund. Mest oskönt... krigarens position i det efterföljande yoga-passet. Jäklar vad mina knän är ringrostiga.

Medan jag stod & slet på trampmaskinen idag travade fyra tjejer förbi mig en tre, fyra gånger. Inte sprang, utan snarare släntrade. Efter varv fyra samlades de framför en järnstång som satt uppmonterad på väggen (horisontellt läge) mitt emot min trampmaskin. En & en hoppade de upp, greppade stången & sedan bände de upp hela underkroppen så att benen vilade mot väggen, över deras huvuden. Sedan gjorde de push ups med armarna - fast med all vikt ovanför sig. Svårt att förklara, men jag bara gapade som en fågelholk. Det var en sån oväntad, & smått bisarr, uppvisning i styrka att jag blev helt star-struck. Sedan såg jag texten på deras tröjor, UofT Track Team & påmindes om att jag inte längre är i Sverige. Här kan man få en gratis biljett till universitetsvärlden om man är en grym atlet - så här är det värt att satsa & inte lägga ner bara för att man kommer i tonåren & man hellre vill hänga på rummet & göra nada.

... Paul lyckades för andra gången i ordningen ta sig upp ur sängen i tid för att joina min lilla morgongympa! Så vi tre, Mammut var naturligtvis med på ett hörn (attackerandes Pauls stortå), startade morgonen liggandes på vardagsrumsgolvet för sit ups, hoppandes upp & ner i "jumping jacks" (argh, svenskan tryter igen... sprattelgubbe känns ju lagom töntigt & fel... men sånna här!), dips i trappan & så avslutade vi på alla fyra med olika versioner av kissande hunden. Tio minuter låter kanske så lite att det varken gör till eller från, men testa - man hinner få in rätt bra med övningar på den tiden. Fast fokusera inte på att klämma in så många olika moment som möjligt, bättre att satsa på att repetera ett par ordenligt. Sedan kan man spara de övriga till morgondagen.

Nope, nu ska jag till jobbet & Paul på intervju - håll tummarna för honom i dag med andra ord!

Nu har jag testat zumba för första gången. Hade lite svårt att hänga med i vissa av övningarna pga min urusla koordinationsförmåga, men det gjorde inte så himla mycket - känns inte direkt som någon prestigesport där folk tittar snett om man inte sätter alla steg. Kommer definitivt att gå på fler lektioner, känns som ett bra alternativ de dagar man inte vill köra superhårt eller om man vill lägga två pass rygg i rygg.

Måste ju ge mig själv en liten klapp på axeln för veckans träningsfrekvens! Förra veckan låg jag på 5 timmar, denna på 8. Inte så illa. Sedan behöver vi ju inte tänka på att sommarens lilla äventyr kommer att snitta över 50 timmar/vecka. Det är lååångt dit - massa tid över till att bygga muskler & uthållighet!

I vilket fall, det viktigaste just nu är att jag känner mig nöjd. Nöjd & hungrig - så det känns ju himla smidigt att dagens middag inte innebär ett dugg jobb för moi. Middag hos Joao & Isabel, så jag ser fram emot massa fisk & skaldjur. En liten fågel har viskat något om hummer, så jag håller tummar & tår för det. Paul lär väl inte studsa upp & ner av glädje i fall att det blir det som serveras, men han ligger bara på 5 timmars fysisk aktivitet så det gör inte så mycket om han inte är fullt lika till sig.

Nu drar stora packningspådraget igång - vi ska ut på en 20 kilometer lång runda på snöskor! Fyra till fem timmar beräknar vi att det kommer att ta. Denna gång blir också första längre projektet med ryggsäckar som vi vägt innan så att vi har en referens att jobba mot. Har googlat lite packlistor som tidigare deltagare i Fjällräven Classic lagt upp & satsar nu på att inte ligga över 10 kilo. Fast jag vill bli stark nog att hålla igång ett par dagar i rad med upp till 15 kilo.

Anyway - nu blir det att preppa matsäck. Fast vi struntar i termosen denna gången. Hitintills har vi glömt bort att dricka våra medhavda pulveralternativ i vilket fall, så det känna bara som en onödig dövikt. Däremot måste grapefruitjuicen med, absolut ovärderligt när orken tryter men man inte vill stanna så att man förlorar värme.

Skickade efter en liten present till mig själv, det måste man få göra ibland. Som vanligt när jag skämmer bort mig själv nuförtiden så blev det en bok - en fakta bok. Rätt långt ifrån de glada Lunda-dagarna då lyckliga impulsköp innebar ett par nya skor. Det värsta på hela nördighetsskalan är att jag ser fram emot att få paketet något helt vansinnigt. Jag känner en sån energi för sommarens projekt att det nästan är lite overkligt. Hur kan man liksom elda upp sig så mycket för en tio dagar lång ansträngning? I mean, de flesta vettiga människor hade väl knappt kunnat tänka sig något värre än att piska sig fram 5 mil om dagen i närmare två veckor. MiffoIda däremot... sitter & klickar hem böcker för att riktigt kunna gotta sig i förberedelserna.

Eftersom dagen bjuder på hard core gympa pass kände jag inte för att starta morgonen med plankor & armhävningar. Nope, istället "vardagstränade" jag. Ner på alla fyra i köket & så skrubba, skrubba. Nu, så här vi åttasnåret, har jag ätit frukost med gott samvete & har ett spegeblankt köksgolv på köpet. Win, win situation. I övrigt så har Paul & jag totalt nördat in oss på vad som måste ske fram till sommarens utmaning. Hade ingen aning om att det fanns så många olika sätt som man kan klassificera vältränad på. Hade någon frågat mig för en vecka sedan hade jag nog hummat något om cardio & stamina men inte så mycket mer. Nu däremot, nu är jag tex helt eld & lågor över det faktum att balans faktiskt är en del av ekvationen. Har alltid tänkt att det har med innerörat att göra & att det bara är att ta vad man får, men så är inte fallet. Nope! Genom att fokusera på överkroppen kan man bygga upp muskler i ryggen & kring bålen som gör att man har mer styrka att parera & således får bättre balans. Är inte det himla häftigt?! Jaha, då är det bara att börja planera för en världsomsegling med start sommaren 2020! :)

Mitt alldeles egna par snöskor! Är så himla glad & kär i dem att jag inte vill släppa taget om dem. Så där som när man var liten & drog med sina nya pryttlar till sängen när det var dags att sova. Allra sista paret som fanns på MEC i min viktklass - så det känns som om det var meningen att jag skulle ha dem. Var ju egentligen där för att kika på "touring bikes" inför sommaren (för att få ett hum om vad vi ska skriva i ansökan) men om ens drömsnöskor endast finns kvar i ett enda ex så är det liksom lite läge att lägga vantarna på dem. Suger ju lite om man måste vänta en 10 månader tills nästa laddning kommer in. Oh så himla nöjd jag känner mig nu - optimal uppladdning för att sätta sig ner & pillra med stipendieansökan!

Dagens bästa var lätt att möta upp Alex & Christina för en mil på snöskor. Tog oss cirka 2.5 timmar & det var faktiskt helt oki trots att temperaturen låg på minus 20 grader. Lite kalla tår, men det var allt. Tror på fullaste allvar att min Canada Goose jacka kan vara ett av mina allra bästa inköp någonsin.

Om ni kikar riktigt noga kan ni se att vi har matchande vantar - farmorstickade! Jag använder dem konstant medan Paul oftast har bara händer. Idag var det alternativet uteslutet & då passade dessa perfekt, var nämligen det enda han kunde få på sig pga fingret.

Efter avslutade skogsaktiviteter drog vi till Newmarket för fondu hos Pauls föräldrar. Herrejäklar vad glad jag är för att vi i Sverige skippade det matkonceptet någon gång på 70-talet.

Jag har kommit på världens uppslag! Alpine Club of Canada delar ut anslag till unga kvinnor som upplever äventyr i alpin miljö - alltså sånna som jag. Finns en bunt kriterier som jag uppfyller - allt jag behöver är några tokiga som hakar på ett förslag som jag kommit på. So, jag tänker så här. Efter att vi går i mål i Abisko efter våra tre Fjällräven Classic dagar & 110 km så är vi faktiskt bara 145 kilometer från Halti. Vi kan alltså gå därifrån till Halti, klättra toppen & sedan dra nedför åt väster så att vi hamnar i Norge, dvs den kortare hajken ut.

Vad säger du? Är du på? Kom igen mamma, det fixar vi! En vecka räknar jag att vi behöver - det är mindre km per dag än Spanien trippen. Pepp, pepp, pepp mamma! Säg JA!

Måndag idag - innebär att pass på gymmet. UTRCC har dessutom "prova på kväll" för folk som är nyfikna på att lära sig klättra. Så det blir att leka lite ordentlig ordförande också. I ärlighetens namn känner jag väl inte så där jättemycket för den biten just idag, jag vill mest bara slita mig uppför så många väggar som möjligt för att bygga upp lite armmuskler igen. However, ansvar är ansvar & går inte att smita ifrån - så lite tid får jag väl ägna åt att representera.