MsBree

Jäklar... Jag har nog inte varit så mörkrädd som jag var i natt på många många år. Inte sedan jag var 14, 15 eller nått & jag och Sandra skulle sova över ensamma i den lilla stugan som min familj hade på den tiden. Skillnaden var dock att då var det bara att, efter många om & men & upptrissad rädsla, ringa efter mamma & pappa. Här fungerade det inte alls. Det var bara att bita ihop och tvinga mig själv att försöka sova. Strunta i att min lilla stuga ligger långt ifrån alla andra byggnader här på stationen, knarrar som om det vore 450 år gammalt och har en dörr vars lås jag inte riktigt kunnat få att fungera optimalt. Ni vet, det känns som om det är låst men så kastar man sig mot dörren samtidigt som man håller ned handtaget och då går den upp... Usch. Har nog varit uppe med ett FLÄMT minst tre gånger i natt. Dessutom är stugan kall utav bara sjutton. Så där står man med hjärtat i halsgropen, darrandes i en liten t-shirt & lyssnar om det är någon där ute eller om det bara är en av golvplankorna som satt sig igen. Eller en av dörrarna som glidit upp av sig själv, naturligtvis med ett gigantiskt knaaaarr... Sex nätter till, sedan blir det en sista natt i ett av de trygga små rummen inne på forskarnas övernattningsstation. Sedan bär det av hem igen. Åh vad jag längtar!

För i så fall börjar det banne mig närma sig. Argh vad uttråkad jag är! Gud vad jag vill härifrån! Jag vill hem, jag vill jobba i mitt labb, jag vill gå på promenad i min park, sova i min säng & banne mig kunna gå & handla när jag vill. Det enda roliga som händer här är typ lunchen & det är bara för att det finns sån där gnisslig keso varje dag. Jag avlider! Jag känner mig som när jag var fem & tiden stod stilla. Jag kommer aldrig att komma härifrån, jag är fast i en tidsbubbla & i evigheters evighet kommer jag att sitta & tomstirra ut på fjärden utanför & önska att jag kunde snabbspola tiden en vecka framåt. Jag har fan så tråkigt att jag kollar andra människors facebook uppdateringar på en kontinuerlig basis, då har man faktiskt inget liv längre. MÅSTE ta mig i kragen & kämpa vidare, vända skutan & göra något kreativt med min tid. Kanske det känns lite lättare om jag kan uppfylla lite små mål... Oki, bäst att sätta sig & lista göromål. Måste hänga upp mitt liv här på att prestera, för i annat fall blir det mentalt haveri.

Spelar ju tydligen ingen roll vart man är i världen, måndagar känns lika kassa i alla fall. Just denna dagen så regnar det tillexempel. Vilket inte känns så där jättekul med tanke på att jag måste förflytta hela mitt bohag cirka 400 meter, varav merparten inte direkt har någon väg. Nya huset ligger dessutom uppe på ett litet berg, så det blir extra roligt att släpa upp bagaget för den branta trappen som är enda vägen upp. För att skjuta lite på det kommande flyttandet drog jag ut på frukosten & satt tillslut & tom åt mina mini weetabix. Eftersom de är tillverkade av 95% fullkorn & 5% cellulosa var det kanske inte det smartaste uppslaget. Allt har liksom svällt & nu känner jag mig sjukt övermätt. Ynk vad jag vill hem... Paul åker tillbaka idag & jag hade så oändligt gärna velat sitta på samma flyg som honom. Inte behöva harva på i mer än en vecka till utan bara checka ut från Europa & flyga tillbaka till mitt vanliga liv.

Idag har det ylat kring labbet, vindmätaren har aldrig legat under 7 m/s på hela dagen. Var i vilket fall duktig & gick på promenad en timme. I övrigt har jag mest pysslat på i labbet samt uppdaterat saker som legat efter. Inte speciellt kul, men skönt att det är gjort. I morgon blir det jobb som vanligt (med FOLK, tacka vare gud i himlen!) & så funderar jag på att dra iväg till Lappvik med Leens cykel. Det ryktas ju om att det ska finnas en liten affär där, vilket hade gjort en cykeltur på 22 km tur & retur helt motiverbar. Shit, så svältfödd på storstadsfläkt som jag är nu har jag nog aldrig känt mig förrut. Jag kommer att löpa amok när jag kommer tillbaka till Toronto! Det kommer att bli ett litet maraton i nordamerikanska företeelser. Första anhalt kommer definitivt att vara Starbucks, iik, jag skulle ge min vänstra arm för en Chai just nu. För att inte tala om sushi... fem kilo bukfett utan att tveka! Här finns det i & för sig rå fisk att tillgå, men eftersom den ingår i ett forskningsprojekt så tror jag inte att det uppskattats om jag snattat lite för att tillgodose mina crawings. Motsvarigheten till chai är däremot obefintlig. Vill jag plocka något & koka till dricka här är jag rädd att jag endast är hänvisad till nyponen utanför huvudbyggnaden...

Kenneth & Leen har dragit upp i lappmarken & jag är ensam på stationen. Eftersom det är söndag är det RIKTIGT ensamt, som en liten spökforskningsstation. Tanken var att jag skulle flytta upp i deras lilla hus på kullen idag, men det sparar jag tills imorgon när det är folk här igen. Just nu känns det bättre att hålla mig till mitt lilla trygga dorm room. Visserligen innebär det att mina handledare får hosta upp en natt till i hyra, men de får de faktiskt stå för - när jag jobbar från 8-19 utan någon form av skillnad mellan helgdag & vardag. Ikväll ska jag i alla fall festa till det lite, blir varm mat samt en cider. Lite kul måste man få ha det i alla fall. Även om kul nu kanske är att uttrycka det lite väl generöst...

ledsamt men sant. För ikväll sjöngs den ut i Hangö. Det var lite som valborgsmässoafton, fast sorgset vackert. Augustimånen lyste över den grånande manskören, alla var tacksamma över elden eftersom det var så kyligt & man kände verkligen hur det vändes ett blad - från sommar till höst. Samtidigt var det en himla häftig känsla för jag kände en så stark anknytning till det hela, kanske börjar jag bli gammal på riktigt men jag känner numera en sådan kärlek till Sverige & norden lite i allmänhet verkar det som. Här spelade ju också de finska rötterna in, samt att Hangö är ett sånt sagolikt vackert ställe. Jag har inga fakta som backar upp detta, men jag inbillar mig att Tove Janson måste ha varit där innan Mumin blev till. För husen, ja de känns verkligen som muminhus & stranden med sina små hyttor, det är klart att Fillifjonkan kommer att komma ut ur ett av dem i vilken sekund som helst!.

Jag får inte riktigt till de finska dörrarna. Inte alls. Varken dörren till mitt rum, toaletten eller ens toalocket. Jag verkar vara totalt oförmögen att stänga eller öppna något av dessa utan att föra ett grymt oväsen. Vilket inte känns helt kosher klockan halv sju på morgonen... Känns grymt respektlöst mot de andra forskarna att liksom inte ens fälla ned toasittsen tyst. Värsta känslan är ju att jag faktiskt bryr mig, jag vill så förtvivlat gärna vara tyst men dessa finska dörrar motarbetar mig. Det är låsanordningar & vinklar som jag inte är van vid & så slutar allt med ett PANG. Det låter ungefär som om jag ensam tagit på mig uppgiften att varna den finska befolkningen för en ryssinvasion. Urch, jag är en usel korridorare - jag stjäl till & med tepåsar från köket eftersom jag glömde köpa egna - mycket klokt beslut av mig att sporta egen lägenhet alla de där åren i Lund.

väldigt trött blir man av sjösjukepiller. Jag höll i gång halvbra ute på havet (för jo, vi kom ut) men väl tillbaka i labbet var det goddag yxskaft. Helt sönderbombad kände jag mig. Båtturen gjorde i vilket fall dagen, så mycket roligare än så har man det inte här på Tvärminne. Som förövrigt ser ut så här från sjöss ifall att någon undrade...

Ute på havet roade vi oss med att samla vatten. Massa massa vatten. Allt för att få tag på så mycket plankton som möjligt. Dinoflagellater för att vara mer specifik.

Som vi tappar från dessa rör. Typ. Lite förenklat. I vilket fall, det blir en massa slaskande med vatten i sen augustivind...

Så mina händer checkade ut & förkunnade att de inte villa vara med längre. Nope. De ville vara någonstanns varmt, typ Brazilien eller Australien. Eller varför inte Hawaii? Eller kanske de bara kunde få lite punch för att tina upp? Men icket, det blev en armhåla var för dem & lite stela åkerbrasor inne i kajutan. Tvärminne bjuder INTE på glamour. Men rätt fint kan det vara imellanåt...

Helt förbaskat fint faktiskt. Tillbringade ju lite tid i Finland som barn, men så här vackert minns jag det inte. Det var mer bastukorv & smått igenvuxna torp. Inte skärgårdsidyll & ultimat fotoljus.

för att det inte ska vara för blåsigt idag. Vill så gärna ut med båten & ta prover men det går inte om vinden inte ligger på från rätt håll & är under 3 m/s. Efter tre dagars gloende ned i ett mikroskop behöver jag komma ut. Min rygg pallar inte mer mikroskopshäng. Sedan spelar det ingen roll att det är kul eller inte, moi måste UT. Har buffrat med sjösjukepiller & allt så jag är redo, nu är det bara att vänta & se vad Totti (vår kapten) säger.

råder här i Finland. Var över hos Kenneth & Leen på ett glas vin nyss & som vanligt när man är över hos folk trugades det med godis & småkakor. Tackade som alltid nej & fick sedan komma med den gamla vanliga förklaringen att jag vägt ohälsosamt mycket tidigare & därför avstår. Då händer det som jag inte riktigt kan greppa, Kenneth säger "Jaa, nu när du säger det - du är ju mycket smalare nu än när jag såg dig senast". Senast var alltså 2008 i Montreal. Har kikat igenom lite bilder på bloggen & kan väl inte direkt säga att jag tycker att jag var så grov då heller. Så nu sitter jag här & funderar. Är det fel på Kenneths minne, sportade jag kläder som på något sätt fick mig att se mulligare ut (tillskillnad då mot fleece tröjor & fjällräven byxor som är uniformen här på fältstationen) eller har jag helt enkelt blivit så gammal att ansiktet har börjat falla in & ge ett falskt intryck av spinkighet? Who knows?! Inte jag i alla fall. Jag är totalt lost...

kan vara så lite som att få handla sin egen mat. Efter en frukost, två luncher & en middag här på fältstationen var jag överlycklig när jag fick skjuts in till närmsta stad (tre mil bort) tidigare idag. Mataffären var målet. Så oerhört skönt att kunna få äta nyttigt & vettigt & veta att jag får i mig vad jag behöver. Allra bäst var dock att affären hade mini-wetabix. Alltså, samma ingredienser men tummstora. Perfekt när man som jag inte klarar av när flingor går i lösning. Mindre perfa var att moi glömde att köpa te. Så det verkar bli en liten hälsokur min vistelse här på stationen. Inget koffein, ingen alkohol (& med de två typ inget socker), tidiga kvällar pga bristande aktiviteter & cirka en timmes promenad per dag. Behöver bara öka på det sistnämda med en halvtimme eller så för att bli en helt ny & sund människa.

Jaha. Nu sitter jag på en vindpinad liten halvö & kikar ut på träden som bågnar. Tanken är att vi ska ut med båten & ta prover i morgon, men eftersom vinden just nu ligger på i 8 m/s så ser det inte speciellt ljust ut. Troligtvis kan inte båten lämna hamnen. Vilket innebär att vi får roa oss bäst vi kan i labbet istället. Just i skrivandets stund har dock Kenneth & hans fru Lee åkt till Helsingfors för att skjutsa hans föräldrar till flygplatsen. So, moi är själv här ute. Lite ensligt är det allt. Närmsta affär ligger cirka 10 km bort & jag vet inte riktigt åt vilket håll. Vilket betyder att jag inte vågar ge mig ut & leta eftersom middagen stänger klockan 17.30 & det känts lite trist att missa den med tanke på att min totala proviant i nuläget består av C, D & B-vitaminer samt två tuggummin. Oh, & vildäpplen utanför mitt dorm room. Fast lite måste jag nog ut & röra på mig. Känner mig så där helt avstängt slut i kroppen & huvudet & det brukar inte gå att vända på om jag inte får röra lite på mig. Så ut & kut (nåja, knata) blir det nu.

Eller snart så. Har precis avslutat maffig hotelfrukost & packat om det allra sista prylarna. So, nu väntar jag bara på att Paul ska få ihop sina pinaler & sedan kan vi bli skjutsade till flygplatsen & vårt Norwegian flyg mot Stockholm. Väl där har vi förhoppningsvis tid att äta en snabb lunch tillsammans innan Paul flyger vidare till Köpenhamn & jag bordar mitt flyg till Helsingfors. En del av mig är TRÖTT på att kuska runt i Europa & hade gärna sett att dagens resor utmynnat i att vi båda landat trygt & bekvämt i Toronto. Men, nu ska jag inte vara på det sättet utan istället glädja mig åt att jag får möjligheten att forska lite i Finland som ett avslut på denna sommaren. Ska faktiskt bli väldigt roligt att få se Finland igen, var så himla länge sedan. Sure, vi tog oss en liten avstickar dit när vi var i Haparanda (på vägen upp till Kiruna) men det besöket varade typ max en timme & involverade enbart ett stopp då övriga expeditionsdeltagare fyllde på med hjortronglass. Så, det ska bli himla trevligt att få chansen att vara där lite längre. Moi tänker Valio yoghurt, valio i massor!

Solsken & fint för oss, men Kebnekaise var osynligt - insvept i ett stort stormmoln med snö & vindar på upp till 35 m/s. Det sa i alla fall ryktet i dambastun. Så när vi insåg att det fanns fyra lediga platser till toppturen dagen efter tvekade vi lite. Kändes ju lite så där att lägga ut 850 kronor per person om man inte ens tar sig halvvägs upp. Men vi tog risken. Skrev upp oss, skålade i en Kungsleden öl, åt en underbar middag (trerätters - kändes väldigt lyxigt så långt ute i obygden!) & la oss tidigt. Dagen efter blev det upp i ottan, samling klockan 8 & sedan satte vi igång...

Backe upp & upp & upp. Det tog aldrig slut. Jag hamnade i en liten bubbla där ett steg frammåt var det enda som räknades. Varje steg uppåt var ett närmare nästa fem-minuters paus, vilka inträffade med 25 minuters mellanrum. Utan de pauserna hade det inte gått. Fem minuter var precis nog att kränga av ryggsäcken, sätta sig ned, dricka lite vatten & äta en torkad aprikos eller två. Sedan fortsatte färden. När vi slutligen lagt "storbacken" bakom oss gick det lite lättare. Speciellt eftersom vi fick lite variation på det hela. Nu gällde stegjärn & glaciärer, klättrarselar & via ferrata. Den senare biten tyckte tre av oss var otroligt rolig medan lillebror klamrade sig fast med vita knogar. Strax före ett kom vi upp på den sista etappen. Lite för sent enligt vårt tajta schema men vi fick tack & lov fortsätta upp till toppen i alla fall.

Så otroligt skönt att komma upp på toppen, titta ut & få höra att just denna dagen var den bästa på åtta säsonger! Tillbakafärden var dock tung. Två, tre pauser på 5 timmar... Jag darrade av trötthet när jag kom tillbaka till fjällstationen. Den duschen... Den var värd massor. Middagen också. Lamm. Som om någon planerat det hela för att göra det så perfekt som möjligt. Dagen efter var det 17 grader varmt istället för cirkus fem, perfekt väder för att gå tillbaka till Nikkaloukta. Men för mig hade det varit alldeles för varmt för ett toppförsök.

So... Tre dagar, 46 kilometer & en stigning på mer än 1500 meter. Inte illa. Då kan jag bocka av det på listan över saker jag vill göra innan jag kilar vidare. Nästa sommar blir det inte lika mycket klättring men desto mer hajk...

So, jag roar mig med att pyssla med min Mac, ordna upp min budget (jo det måste man ha på sommaren när man ligger ute med en miljon flygresor som man sedan måste kräva tillbaka av sina handledare), boka lite tågbiljetter & fylla i ansökiningformulär för hur mycket labbutrymme jag kommer att behöva i Finland. I vilket fall, är i det närmaste färdig så nu är tanken att ma & moi ska dra ned på stan. Mer Kebnekaise utrustning måste införskaffas & så tänker jag snurra in på Åhlens rea. Det är SÅ himla billigt & i Toronto är det ju ändå ingen som fattar att man knatar runt i samma tråkokläder som alla andra i lappmarken.