MsBree

Nu blev det lite tyst igen, men först reste vi bort (herregud, tre dagar på super nordamerikansk resort för kids, blir ett eget inlägg...) & sen kom vi tillbaka & fick koka lönnsirap som dårar i två dagar för att inte svämma över av sav & sen dess har jag haft ångest inför idag & inte fått nått gjort. Idag är det nämligen dagen D som i dermatolog-besök. Ska äntligen få det där födelsemärket kollat på & jag är så himla nervös att jag känner mig kräkfärdig. Så håll gärna en tumme eller två för mig att det ska gå bra...

 

UPPDATERING: Det gick bra! Läkaren hittade två födelsemärken som vi måste hålla koll på (så återbesök var 6:e månad) men jag behöver inte göra något i nuläget. Så himla lättad. Har haft sån ångest den senaste veckan med massa skräckscenarion i huvudet... vad gör vi om jag blir jättesjuk & måste ligga på sjukhus? Hinner jag ens hem till Sverige först för att hinna försöka ta itu med alla idiotiska bankärenden som släpat efter så att Tor har något att ärva om det går käpprätt? Det låter så sjukt när jag skriver det så här svart på vitt, men jag har verkligen varit helt sjukt stressad över det här läkarbesöket - när man blir mamma blir det helt plötsligt livsviktigt att hålla sig vid liv, kanske inte så mycket för sin egen skull men för sin lilla kotte... Så den lättnaden när läkaren sa "Du, det är definitivt en förändring, men just nu går du hem & är lugn - för vi har koll". Det kändes som om jag kunde andas lättare för första gången på en månad. 

Phew! Igårmorse fick jag tillbaka feedback på min senaste engelska uppsats (i akademiskt skrivande) & jag blev bara så grymt besviken. Hade lagt ned en massa jobb på ett ämne som åtminstone jag tyckte var jätteintressant (anemia under graviditet) & så fick jag bara G+. Deppade ihop totalt & trillade ned i mitt eget privata hål av dåligt akademiskt självförtroende. Tack & lov har jag Paul som bara "Men du, du var ju så nöjd med uppsatsen när du skickade in den - ta & sätt dig ner & verkligen lusläs hennes kommentarer så att du förstår vad som gick fel". Så jag gjorde som han föreslog & insåg efter ett par minuter att vår lärare betygsatt FEL uppsats. Så här, vi skickar alltid in uppsatserna i två steg - först för feedback från en annan student & sen (efter ytterligare en veckas jobb) en slutlig version till läraren & hon hade av misstag råkat betygsätta mitt första per review utkast. Efter att jag mailat henne kunde jag slappna av under dagen, men sen vaknade jag vid tre & ångestade mig igenom småtimmarna tills hon mailade mig vid 6.30 & bad om ursäkt & ändrade slutbetyget till VG. Den lättnaden! Spelar liksom ingen roll att jag knappt sovit på hela natten, känns som om jag flyter på små moln i alla fall! Så nu är jag uppe ur hålet igen & kan fortsätta vidare på nästa uppgift utan att känna att jag är SÄMST I VÄRLDEN... Men jag måste nog försöka börja jobba lite på att kunna ta ett nederlag bättre än vad jag gör i nuläget. Jag vet ju vad det beror på, blir man mobbad i flera år av sin professor så är det liksom inte plättlätt att kravla sig upp på fötterna igen - men jag måste försöka bli liiite mer hårdhudad så att jag i alla fall kan ta ett par mindre smällar utan att omedelbart vilja ge upp.

Vi har haft långhelg här i Kanada & firat Family Day. Så sjukt skönt med tre lediga dagar tillsammans, gud vad vi behövde det! Har bara ägnat oss åt myspysiga saker som brunch på flygplatsen, solig hike i skogen & shopping på handelsträdgård (Tor instisterade på tre saintpaulior till sitt rum, så himla tantvarning - men barnet var så glad att han skakade i bilen på vägen tillbaka). Inget så där jättespännande med andra ord, men precis vad som behövdes för att ladda batterierna & för första gången på länge känner jag att jag börjar närma mig den energinivå som jag hade innan farmor blev sjuk. Kanske beror lite på att det har gått ett år, kanske på att jag har börjat äta d-vitamin & kanske också för att det, åtminstone den här helgen, ÄNTLIGEN känds som om vi har lite flax. För först, på fredagen, så fick vi tillbaka vår energi audit - vet inte, har jag skrivit om den tidigare? Vi tar det lite snabbt utifall jag inte nämnt det tidigare. Här i Ontario kan man få ersättning om man gör en rad förbättring så att ens hus blir mer energieffektivt. I våras hade vi alltså en gubbe här som mätte alla förenivåer & sen hade vi 90 dagar på oss att fixa en hel rad to-dos för att uppnå våra mål. Bara att vi glömde bort det helt... samtidigt som gubben slutade sitt jobb... så någon gång i november ringde hans ersättare & bara "Du, jag hittade precis er fil - jag kommer om två veckor & utvärderar". Ridå... så i två veckor slet jag som en gnu med att täppa alla små hål jag kunde hitta i hela huset (kom ihåg Lex Canadian Building Standard + att vårt hus är 100 år gammalt=det läcker in & ut massa kall-luft!), spenderade ett par dagar i källaren med att isolera alla rör till pannan & så drog vi in ett gäng killar som sprutade in isolering på vinden. Jadijiadi... hörde aldrig av killen efter besiktningen MEN i fredags damp i alla fall kompensationschecken ner i brevlådan & vi blev så glada att vi firade med bubblor. Men inte nog med det, på själva Family Day fick vi äntligen vår check med Tors barnbidrag! Det här har också varit en följetång i tre akter, men återigen lite kort - eftersom min PR-status tog så lång tid kunde jag inte ansöka om barnbidrag när Tor föddes (för naturligtvis går det inte att söka för pappan... suck på den). Så vi fick vackert vänta tills jag fick min PR-status & sen vänta ytterligare några månader innan jag fick min SIN-kod (typ som ett person-nummer & som man måste ha för barnbidraget). Sen var vi tvugna att vänta tills vi hade deklarerat ytterligare ett skatteår & tillslut, i augusti förra året, fick vi äntligen ihop alla papper & nummer som behövdes & skickade in ansökan... & sen har vi väääntat ända sen dess. SEX månader - de är inte snabba jepparna på kanadensiska skatteverket... Men men, skit samma, någon fick i alla fall tummern ur & i måndags fick vi alltså en check med Tors barnbidrag för 2015 samt halva 2017 + januari & februari. Vad som har hänt med 2016 & resten av 2017 har jag ingen aning om, & det hade inte förvånat mig om det tagit ytterligare 6 månader att lista ut det, men det spelar inte så stor roll i nuläget. Blev bara så jäkla lycklig när jag sprättade kuvertet - kändes som om vi vunnit lite på lotto! Så det blev ytterligare en kväll med ABBA & bubbel. Går ju liksom INTE att fira när man äntligen, efter TRE ÅR, lyckats parera systemet & kan casha in!

Vi fick en akut-tid hos en barntandläkare redan idag & det var en så HIMLA bra upplevelse & en enorm lättnad. Tandläkaren var jättebra, så snabb, & han bara skrattade när vi frågade om vi skulle behöva söva Tor för undersökningen - som han sa "Jag ser ju att det här är ett barn jag kan resonera med, bedövning är bara för nödfall". Så redan där kändes det ungefär 100% bättre än innan, tanken på att söva Tor gjorde mig nämligen så grymt stressad. Så det var en enorm lättnad att Tor kunde vara vaken & att det dessutom räckte med en snabb titt för att avgöra att vi inte behöver göra något för tillfället. Han har början på ett hål där han slog av en massa emalj när han ramlade i badkaret förra sommaren, men det är långt ifrån det "rampid decay in dental health" som vi stämplades med den 14e. För mig som alltid varit väldigt noga med min egen tandhälsa & också gjort mitt bästa för att se till att Tor har bra tänder kändes den där första diagnosen som ett slag i magen. Har verkligen bara känt mig som världens sämsta mamma, som om jag svikit Tor något grymt, & alla de här känslorna har resulterat i att jag gått runt med världens spänningsvärk i käken sen i onsdags. Men så fort dagens tandläkare sa "han kan komma tillbaka för koll om 4 månader, men det här är verkligen inget att oroa sig för" lättade allt. Kände mig ungefär 20 kilo lättare när ångesten lossade sina klor! Men viktigast av allt, Tor har varit sitt vanliga glada jag genom allt detta & verkar inte alls ha utvecklat någon tandläkarskräck - är så himla tacksam för det!

Argh, hade så gärna velat skriva en peppig liten uppdatering på hur fin gårdagen var - men i ärlighetens namn var det en sjukt jobbig dag & jag kände mest för att gråta mig igenom hela eftermiddagen & kvällen. Paul hade nämligen bokat in hela familjen för ett enda långt gigantiskt tandläkarbesök & under det besöket konstaterades det att Tor har en mängd problem som gör att han måste på remiss till en specialisttandläkare OCH sövas för bedömning. Alltså, fy fan... får ångest bara av att tänka på det & min första reaktion var att "det där får Paul ta, jag orkar inte se min lilla fina unge under narkos". Fast sen insåg jag att det nog ändå är ännu värre att sitta hemma & vänta ut det hela, så när den dagen väl kommer så får vi båda boka av alla andra åtagande & vara där som ett team. Men ja, särskilt fesligt var det ju inte här hemma efter det. Ljuset i mörkret var dock att Tor var lika glad som vanligt - ja eller ännu gladare eftersom han fick en ny legosats som alla-hjärtanspresent. Så det var så kvällen slutade, med oss alla på vardagsrumsgolvet byggandes dinosaurier & robotar. Klart bättre än under täcket, vilket var min första instinkt... Gick & la mig samtidigt som Tor, så idag känns det i alla fall lite bättre, det där med att sömn hjälper är verkligen sant. Får väl se på det hela som ett hinder som vi måste ta oss igenom men att vi kommer att fixa det galant tillsammans - för är det något vår lilla familj är himla bra på så är det att hålla ihop när det blåser!

Hm... nu såg den jättestor ut på det här kortet, men den är verkligen så himla liten att jag blir så där gammal tant & bara "men herregud, är bebisar verkligen SÅ DÄR små!!!" 

Mr. Darcys första frieri... Mycket möjligt mitt bästa cringe ever, blir liksom aldrig trött.

 

5. Lära mig baka surdegsbröd: Nope.

Känns så tråkigt med bara en massa hälsouppdateringar men vi åkte in till en drop-in clinic idag trots att det är helg - var helt enkelt så himla risig att jag insåg att det nog var bäst att lida sig igenom ett par timmar i ett väntrum trots allt. Fick konstaterat bihåleinflammation samt luftrörskatarr med möjligt tidigt stadie av lunginflammation. Så nu är det antibiotika & steroidsprayer i en vecka som gäller. Läkaren bara "& så måste du se till att vila ordentligt"... Jag, fast bara i mitt huvud, "HAHAHAHAHA!". Går det ens att vila typ en kvart när man har en 3-åring?! Nu tog i alla fall Paul Tor ett par timmar på eftermiddagen så jag fick ligga ner ett tag så det var guld värt, men imorgon är det tillbaka till att försöka underhålla Tor så gott det går. Får bara hoppas att antibiotikan börjar värka snabbt! 

Har aldrig tidigare haft lunginflammation, men nu vette tusan om jag åkt på det. Låter som någon som kedjerökt i 60 år & värst är det när jag skrattar, väser något helt vansinnigt. Det låter bara helt sjukt, så varje gång jag börjar skratta slutar det med att Paul & jag får var sitt skrattanfall över hur jag låter... Vilket ju hade varit rätt underhållande om det inte vore för att det gör rövont i bröstet att skratta. Bara att andas gör ont & jag blir andfådd om jag går i trappor eller böjer mig för att plocka upp något från golvet. Att bära Tor är typ uteslutet. Så nu ligger jag i sängen & försöker vila bort det mesta onda till på måndag då vi kan åka till en drop-in clinic IGEN. Känns som vi inte gjort något annat de senaste veckorna... 

 

Men en rolig sak har det här i alla fall fört med sig. Försökte febrilt komma på en aktivitet att göra med Tor igår eftermiddag som jag skulle kunna göra utan att anstänga mig för mycket & kom på att vi köpte ett par LEGO classic kit när vi var i Sverige förra vintern (det var utförsäljning & de var sjukt billiga så vi bunkrade för framtiden). De är egentligen från 4-år, men eftersom Tor kan lägga pussel upp till 48 bitar (så kring 4-5 år) tänkte jag att vi i alla fall kunde prova att se hur han skulle hantera LEGO & han ÄLSKADE det. Har aldrig sett honom så fokuserad på något innan. Han kan läsa beskrivningen, förstå vad som ska göras & hitta bitarna. Sen får man hjälpa till att trycka fast de mindre bitarna (han har inte riktigt finmotoriken än) men det går bra så länge han själv får visa vart de ska sitta så att han ändå känner sig delaktig i processen. Har byggt ihop en massa små flygplan, bilar, lejon & hus så här långt & i eftermiddag åkte Paul & Tor iväg & köpte en lite större box så att han får lite mer bitar att röra sig med. Så himla häftigt att se hur han dessutom, efter bara en dag, börjar bli kreativ - så det har även byggts valrossar & flygande tåg. LEGO alltså... still going strong. 

Herregud så hemsk den här influensan är & då har vi ändå den milda varianten. Igår var värsta dagen hitintills. Tryckförändringar, massiva bihåleproblem, dålig sömn & lite för mycket fasta (enligt mig är all fasta för mycket, men jag har varit tvungen att fasta till efter lunch två dagar den senaste veckan för blodprov) kombinerat resulterade i "the perfect storm" & jag fick den värsta huvudvärk jag haft i hela mitt liv. Paul fick åka hem med det tidigare tåget för att ta hand om Tor & sen låg jag i tyst beckmörker från 5 igår eftermiddag till 8 imorse. Nu känns det som om jag har gått en boxningsmatch, men jag kan i alla fall stå på benen. Woot. Sen hjälpte det ju inte heller humöret & måendet att jag fick tillbaka ett G på min engelskahistoria tenta. Så himla surt att få 87% & ändå inte få ett VG. Bleh. 

 

Men nu är det en ny dag & jag försöker fokusera på annat & bestämde mig för att det bästa sättet att starta dagen på var att göra en god gärning. Min kompis Michelle jobbar på en veterinärklinik tvärs över gatan & igår smsade hon det här fotot på en patient:

Jag är expert på att skjuta på läkarbesök, men födelsemärket gav mig ingen ro så idag drog vi iväg till en drop-in klinik efter att vi lämnat Tor på förskolan... & det var ju inte det muntraste besöket ever. Läkaren tyckte nämligen att jag behövde se en dermatolog inte bara för det födelsemärke jag var orolig för utan även för att par som jag har på ryggen. Sen spände hon ögonen i mig & bara, "Du, jag ser på min dator att du inte har gjort cellprov sen 2014!". Ett klart "mask faces metkrok" moment för mig. Jag har ju vetat att jag varit liiite sent ute (det ska göras vart tredje år här), men jag orkade liksom inte med det förra året & har tänkt lite vagt att jag ska göra det någon gång det här året istället... men inte samtidigt som jag dealar med en möjlig hudcancerkris! Jag bara "Jaaa... jooo, men jag tänkte göra det snart..." Hon, "Bra. Du måste ta hand om dig själv för ditt barns skull om inte annat. Ska vi boka in dig nu då?" Var ju liksom inte mycket annat än att samtycka & när hon ändå höll på så bokade hon in mig för blodprov också, så nu ska jag fasta från fredag till lördag. Travade ut på kanske världens mest risiga humör, men nu så här ett par timmar senare så känns det ändå lite bättre. Klart att det bästa hade varit om hon hade sagt att det inte var något att oroa sig för, men nu är i alla fall bollen i rullning & det är bättre än att bara sitta & ha ångest här hemma utan att göra något åt det. 

Åh vad jag inte vill skriva det här, men samtidigt har jag sån ångest nu att jag bara måste få skriva av mig. Tor & jag tog precis en dusch & när jag torkat honom klart började jag sätta på mig kläderna & hittar då ett födelsemärke som inte ser bra ut. Jag har en hel massa födelsemärken, så jag brukar hålla koll på dem & jag har aldrig tidigare haft ett som ser ut så här. Det är rätt stort, 5-6mm långt, det är osymetriskt i formen & så är det ljusbrunt fast med en svart prick mitt i - alltså inte jämnt i färgen. Det är liksom 3 rätt av 4 på skincancer, att jämnföra med alla mina andra födelsemärken som ligger på 0 eller 1... En del av mig vill inte alls ta in det här utan bara vifta undan det som helt ofarligt & att jag bara stressar & är dramatisk. Fast den övervägande känslan just nu är att det känns som om jag förlorat all luft i lungorna, så jag inser att jag måste kolla upp det här fortare än kvickt åtminstone för sinnesfridens skull... 

Tentade av min språkhistoriekurs igår & det är ju inga små tentor det handlar om, fem timmar på ett bräde. Även om det är så mycket lugnare med en tenta man gör hemma än en salstenta så kan jag ändå sakna lite att gå in, lägga 2-3 timmar & sen är man klar. Fem timmar är liksom lite knepigt att få in när man har en liten 3-åring som är överallt med massa energi dagtid & som dessutom är en liten nattuggla... Känns inte heller schyst att kasta ut man & barn ur huset SÅ länge, så som vanligt blev det så att jag fick starta tentan rätt sent - vid 19-tid loggade jag på & började jobba & strax efter midnatt tryckte jag på "submit". Jag vet inte hur det är med er, men när jag jobbat intensivt med något (speciellt under tidspress) kan jag liksom inte varva ner på direkten - det är helt enkelt lite för mycket adrenalin som snurrar runt. Precis så var det igårnatt, typ lite hjärtklappning, så jag bestämde mig för att logga in på min nya kurs (som har inskrivning mellan den 11-19 januari) för att checka kurslitteraturen... & det första jag ser är ett stort fett DEADLINE-meddelande - stor inlämningsuppgift som ska in om... lite drygt 5 timmar. Alltså, den lilla tentaeftersvettningshjärtklappningen jag redan hade gick upp i någon form av maratonspead. Herregud så hemskt! Finns nog inget som jag ogillar så mycket som att missa deadlines & när det gäller akademiska deadlines försakar jag i princip allt för att hålla dem, så det här var bara panik på högsta nivå. Jag måste erkänna att min första reaktion var att rycka tag i block, rota reda på den kursbok jag redan har &  ladda upp dokumentet med texten som skulle analyseras. Stannade inte ens upp & reflekterade i det orimliga i att ha en deadline satt innan kursregistreringen ens är avklarad... Min tanke var bara "Ida, nu har du 5 timmar, det blir jävligt tight men du kan fixa det!". Men sen tänkte jag till lite & insåg att det inte går att pressa sig hur mycket som helst. Jag kan inte tentaplugga en hel dag, skriva en 5-timmars tenta, högprestera i ytterligare 5 timmar fram till klockan 6 på morgonen & sen fungera en hel dag ihop med Tor utan sömn på det. Så jag skrev till den ansvarige läraren, frågade om deadline verkligen var korrekt samt bad om ursäkt för att jag inte skulle kunna skicka in något material inom den angivna tidsramen om så var fallet. & det här låter kanske helt självklart för er, men för mig var det ett sånt stort steg att INTE sitta uppe hela natten för att få ihop något i sista sekund. Fick precis tillbaka ett mail & hon hade helt enkelt lagt in fel datum, 15 januari skulle egentligen vara februari. Så det känns jätteskönt, fast kanske ännu skönare är känslan över att jag faktiskt tog hand om mig själv lite - även fastän det rörde något akademiskt. 

Jag fick sätta mig ner & tänka lite på det här med nyårsmål det här året. Förra året satte jag ju en hel massa mål & sen blev det mest jobbigt & ångest av alltihop. Nu var det ju i & för sig eftersom året i sig var ett sånt train wreck, men när jag såg över hur saker & ting gått så kände jag bara att "neeej, i år måste jag sätta mål som handlar lite mindre om att prestera & lite mer om att må bra". Så, här kommer min lista med mål för 2018:

 

1. Mindre mobiltid: Alltså förra året var katastrof. Jag mobilknarkade på en sjuklig nivå. Mobilen satt fast i handen hela tiden & så fort det kändes minsta jobbigt så panikade jag in på pinterest för att ge hjärnan annat att tänka på. Jag känner att jag måste vända på det här av en rad olika anledningar, 1) Tor måste ju ha en mamma som är någorlunda närvarande 2) jag känner att jag har fått kortare attention span på grund av mobilen, det är liksom jobbigt att sitta igenom en 30 minuters föreläsning om samma ämne... 3) jag har även svårare att flytta fokus, eller snarare - min reaktionsförmåga är usel. Paul kan säga något & det är som hjärnan simmar i sirap innan jag lyckas fokusera på vad det är han vill kommunisera. Så, i nuläget är min plan att köpa fysiska kokböcker istället för att alltid använda mobilen & hitta andra sätt att fördriva tiden så att jag inte dras ner i mobilträsket igen.

2. Inte renovera: Mitt mobilberoende är väldigt starkt sammankopplat med att jag pinterestat så otroligt mycket för att hitta inredningsinspiration. Så nu är tanken att först ta en totalt renoveringspaus & sen får vi se om någon månad. Börjar det klia lite i fingrarna kan det hända att jag gör något litet, men då utan att göra "research" innan. 

3. Börja virka igen: Jag vet ju hur jag är, kan liksom inte sitta på golvet & leka med playdoh hela dagarna så jag måste ha något som fyller mobilhålet. Insåg häromdagen att jag inte virkade en enda pryl under hela 2017 (katastrof!) så nu har jag gett mig själv dispans på att köpa nytt garn & har påbörjat ett stort projekt som än så länge är hemligt. Så roligt & jag inser hur mycket jag faktiskt saknat det!

4. Läsa mer: Mina engelskakurser har varit så bra för att få mig att börja läsa mer böcker igen. Brukade plöja böcker men så blev det i princip mitt jobb att läsa så jag tappade gnistan för att läsa som avkoppling. Men som sagt, nu har jag så smått börjat komma in i det igen & det är ju bara helt fantastiskt. Känner mig lite tveksam till att sätta upp ett mål för hur många böcker jag "ska" läsa under året... vill inte pressa mig, men samtidigt är det ju bra att ha något att satsa på... Ska vi säga 2 böcker i månaden, så 24 på ett år. Det känns både mycket & lite på en & samma gång. 

5. Lära mig att baka surdegsbröd: En av de bästa sakerna vi köpte förra året var en surdegsbrödprenumeration, sån lyx med nybakt bröd varje måndag! Men så flyttade killen som drev det ifrån Guelph & jag har saknat det SÅ mycket ända sen dess. Så även med det låter som ett himla random mål så känns det som något som jag verkligen hade velat lära mig & som hade varit till nytta & nöje för hela familjen. Har börjat läsa den här boken & det känns för första gången överkomligt att få ihop en surdegslimpa... 

Pust, jag tog mig igenom helgen. Var så orolig för min lingvistiktenta att jag i princip stängde in mig på kammaren (med Patty - som glädjande nog piggnade till & fick flytta ut igen idag!) & satt där HELA helgen medan Paul fick sköta allt annat. Vår lärare hade nämligen laddat upp en gammal tenta & när jag läste igenom det kändes det i ärlighetens namn inte ett dugg bra. Väldigt komplexa frågor i sig, men det värsta av allt var att man var tvungen att detaljläsa en text något helt extremt. Tänk er att ni sitter med en hel A4sida full med text & så ska du hitta ett enda ord som fungerar som både substantiv, verb, adverb & adjektiv... Argh! Inte min starka sida! Men eftersom sista dagen att göra tentan var igår var det bara att ta mod till sig & öppna upp modulen & alltså den lättnaden när jag läste igenom tentan, så mycket lättare än vad jag trott! Nu tog det i & för sig ändå 4h 51 minuter att ta mig igenom alltihopa (vi hade 5 timmar till vårt förfogande), men det kändes ändå bra när jag klickade på spara. Godkänd ligger på 70% & VG på 90%, så det känns lite väl att hoppas på VG men det hade faktiskt känts väldigt jobbigt om jag inte fått ihop 70% eftersom jag kände att jag presterade bra på varenda fråga... Nåja, vi får vänta & se. Nästa tenta, den sista för kursen, är på fredag i språkhistoria & där känns det mycket bättre än vad det gjorde igår så jag ser fram emot att få tenta av & jobba vidare på nästa kurs. Men lite snabbt tillbaka till lingvistiken, ni måste ALLA ta & titta på det här klippet (MED LJUD!). Det här är så fascinernade från ett språkligt perspektiv! Pingvin nummer ett trillar & alla andra pingviner låter "Neeih", vilket jag antropoligiserar som "Men oj Steve, det där såg lite illa ut, hur gick det?". Bara det att djur inte kommunicerar på samma sätt som vi människor, deras kommunikation är baserat på instinkt & saknar möjlighet att skapa nya meningar. Men eftersom alla pingviner gör samma ljud så måste det innebära att pingviner, av någon anledning, har ett ljud som är associerat till att en flock medlem trillar. Eller mer specifikt, eftersom fåglar faktiskt LÄR sig ljud från sina föräldrar (jämfört med en katt, som jamar obehindrat även om den växt upp utan en mamma eller pappa, så kan inte fåglar göra "riktiga" ljud om de inte lärt sig dem som ungar från en vuxen fågel) så måste pingvinföräldrar ha ett ljud för typ "Är du OK" om deras lilla unge druttar ikull. & ja, jag vet att jag är världens nörd men jag dööör lite när jag tänker på det... Att det sitter 12 miljoner pingviner på sydpolen & bara "AKTA ISFLÄCKEN!!! Ouch... hur gick det älskling?"

Nyårsafton 2017... herregud vilket fiasko. Jag febertoppade, skippade bubblet & gick & la mig vid nio-snåret efter att ha festat lös på neocitrin (varm förkylningsmedicin med citronsmak, tjoha...). För att göra det hela ännu mer ofestligt så kraschade inte bara jag utan även vår diskmaskin. Vilket kanske låter helt banalt, men jag har på riktigt sett den där sabla maskinen som en av de få ljuspunkterna under hela skitåret 2017 - så att den gick & DOG tre timmar innan midnatt kändes bara som ett enda stort sista långfinger. Hade fått ett psykbryt om jag bara orkat... 

 

Men så vaknade jag igår & kände mig om inte frisk men i alla fall bättre för första gången på en vecka & så bestämde jag mig för att NU VAR BARA FÖRSTA DAGEN PÅ 2018 TVUNGEN ATT VARA BRA. Kändes så viktigt för det mentala att se till att starta det här året, som jag sett fram emot så mycket, på ett positivt sätt. Så jag hade picnic med Tor i vardagsrummet & så körde vi kitty quality time deluxe!

 

&... Paul kom dessutom fram till att diskmaskinen inte kånkat ihop & dött totalt utan att problemet "bara" består i att vattnet fryst så att den inte kan skölja disken (tveksam glad fanfar...). Nu är det ju inte världens bästa problem att ha i sig (alla vattenledningar till maskinen går inne i huset så det säger lite om huuur jäkla kallt det är just nu), men det betyder i alla fall att det inte är någon del av maskinen som gått sönder & när temperaturen steg upp till -10 igår blev det nog varmt för att köra en disk. Good enough for me!

Som jag skrivit om tidigare så var 2017 året då jag i princip blev helt livrädd för att bli en gammal människa som sitter på ett berg av pinaler. Vill verkligen inte drunkna i gamla prylar, varken mina eller Pauls. Nej, jag vill ha ordning & reda & göra mig av med allt sånt som vi har kvar "bara för att". De senaste månaderna har jag därför ryckt tag i diverse garderober & skåp & fått det hela att bli lite bättre, men det dräller fortfarande av prylar som vi aldrig använder & jag började i ärlighetens namn att misströsta. Det är så himla svårt att röja & få det fint när man: 1) har en 3-åring, 2) har en 47-åring. Stundtals så har det verkligen känts som om det har varit Tor & Paul mot mig & det här har lett till en himla massa frustration från min sida. Men så råkade jag ramla över en bok skriven specifikt om hur man ska städa mer effektivt & även om det kanske inte låter som världens mest spännade läsning så känner jag att den definitivt har ändrat om på spelplanen. För det första, istället för att snurra runt & städa lite här & lite där jag bestämt mig för att följa den rekommenderade ordning för hur man ska börja sin rensning - följaktligen rensar jag i nuläget bland mina/våra kläder. Det är faktiskt mycket lättare att ägna sig åt en kategori åt taget istället för att småplocka en hel dag & ändå inte känna det som om man fått något gjort. Nu hivar jag istället ut alla grejer på en gång i tre högar - behålla, donera, slänga - så går jag igenom allt på en gång & då märks det verkligen skillnad. Jag kan liksom få igen lådorna i byrån igen! Dessutom så är plaggen som ligger i lådorna sånt som jag faktiskt tycker någorlunda om, vilket gör hela processen med att klä på sig mycket lättare - jag behöver liksom inte längre gräva runt bland en massa saker som jag inte gillar/inte passar i/har en fläck. Bara mängden underkläder som jag haft kvar sen "innan Tor" (som verkligen inte passar längre), så otroligt mycket onödig plats det tagit! Eller den där regnjackan som haft en dragkedja som krånglat sen dag ett, så dumt att behålla när jag ändå har en annan regnjacka som fungerar hur bra som helst! Sen försöker jag även jobba enligt principen att bara behålla sånt som "sparks joy", men där är jag ju inte riktigt än för i nuläget innehåller min garderob kanske ett plagg som uppfyller det kriteriet så det hade ju blivit lite magert på klädfronten om jag gjort mig av med allt annat... & slutligen försöker jag också se till att allt i vårt hem har en angiven plats. Med andra ord, jag vill sluta med min ovana att bara köra in saker helt random i olika skåp för att få dem ur vägen. Det här är verkligen inget litet projekt, men jag tänker att jag ger mig själv 6 månader & så får vi se hur det ser ut till juni. Förhoppningsvis mycket bättre överlag & så håller jag tummar & tår för att även Paul ska drabbas av lite inspiration...  

Happ, två advent in det här året & det är ju bara att inse att jag måste "jul-ladda" lite annorlunda än vad jag annars brukar göra. Jag blir helt enkelt alldeles för deppig när jag försöker pynta med vårt vanliga julpynt. ALLT är typ sånt som jag fått av farmor eller, ännu värre, sånt som hon gjort själv för 40 år sen, sedan använt under alla mina barndomsjular & sen skickat hit för att jag ska få med en bit av "hemmajulen" fastän jag är så långt borta. GRÅT! Naturligtvis jättefint, & något som jag älskar alla andra år, men just det här året blir det verkligen alldeles för känslosamt. Är ju så där kul för samtliga i familjen om jag spenderar alla helger fram till jul snyftandes ner i olika lådor med julpynt. Så därför inledde jag operation "pynta trädgården" igår. Det här fungerar så mycket bättre - jag får julfeeling men behöver inte dras med ALLT känslobagage. 

Gårdagen var verkligen jättetung. Först all stress med att Queen Mary mådde dåligt & så försöka leka veterinär på det. Sen att se henne dö mitt framför ögonen på oss... Var med när vi avlivade min barndomskatt, men det här var något helt annorlunda. Även fast vår katt var i väldigt dåligt skick upplevde jag det ändå som om han somnade in & det var verkligen inte fallet igår... Fy så hemskt. Någonstans fanns väl ett litet hopp om att hon skulle kunna få en akut kalciuminjektion & på något vänster klara sig, men jag förstod redan när de sprang iväg med henne att det nog var helkört. Så beskedet från veterinären & det här jobbiga med att gråta över en höna... Mår ens katt dåligt har folk överlag mycket lättare att förstå har jag märkt, höns räknas inte på samma sätt, så även fastän veterinären var jättegullig kändes det dumt att stå där & gråta... Vilket i sig blev ytterligare ett jättejobbigt moment. 

 

& så Tor. När vi stod i lobbyn med vår tomma låda blev han helt orolig & började fråga vart Queen Mary var, "Mamma, no forget Queen Mary! Where is she? She come home to our house?!"... Kände mig så himla ställd över att behöva ta den konversationen precis just där & då - fortfarande gråtandes - men det gick ju inte att komma undan. Ville inte säga att hon somnat, det kändes som ett säkert sätt att få honom att bli rädd för att gå & lägga sig så jag drog på själva förklaringen & berättade istället att hon var så sjuk att hon inte kunde komma med oss hem. Vilket resulterade i att Tor förklarade att "But mamma, doctor makes her better. I go talk to doctor now!" Förklarade att det tyvärr inte gick & Tor la sig platt på golvet & grät, men sen hände det... Han slutar gråta, kommer upp nära, nära, & säger "Mamma, her fire went out?". Har ingen aning om vart det kom ifrån, men det kändes som en så perfekt summering. Gav honom en stor kram & sa "Yes honey, her fire went out, but it was such a pretty fire we'll always remember it & we can talk about her anytime you want". Min lilla fina unge... Fortfarande så liten men så klok ändå!

 

Det är ju bara att konstatera att det kommer att bli en känslosam jul i år. Drog upp de första julkartongerna från källaren igår för att börja pynta lite inför första advent (sparar dock merparten till efter Tors födelsedag) & det blev jättekänslosamt. Så mycket av mitt pynt som jag antingen fått av farmor eller som hon gjort. Dessutom hittade jag de kort som hon skickade förra året - ett för Tors födelsedag, ett för hans namnsdag, ett för julafton & ett för nyår - & då gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Hjälp vad jag saknar henne & usch vad tomt det känns utan henne! Försökte mig på att sätta upp hennes julgardiner som mamma skickat, men det gick bara inte. Fick typ gråthicka & var tvungen att stänga in mig på toaletten för att Tor inte skulle se. Idag då, försökte mig på att ta årets julkort & bara det kändes supertungt - att inte kunna skicka ett kort till farmor... hon som hade blivit gladast i hela världen för det...

Det är väl få som missat "Me too" & ännu färre kvinnor som inte kan ställa sig bakom det påståendet. När det drog igång i måndags fick jag genast en sån klump i magen, dels för den lavin av historier & delningar jag såg på min facebook sida men också så väldigt mycket för det som hände för lite mer än tre år sen... Jag, som har gått igenom livet & haft sån himla tur med killkompisar & pojkvänner, gick på en sån sjuk nit en dag i mars 2014 när jag var 7 veckor gravid med Tor. Jag skrev om det då & det kryper fortfarande i kroppen på mig när jag tänker på den där undersökningen. Så förnedrande, så över alla gränser... Har aldrig känt mig så liten & så utnyttjad i hela mitt liv. Gick hem & grät men tänkte att det väl bara var att svälja, att det var del av min immigrationsansökan hur otrevligt, gränslöst & vidrigt det än var. Men så förra våren så fick jag reda på att min undersökning inte alls följer det protokol som finns för immigrationsläkare & sen dess har jag gått runt & känt att jag BORDE göra något, bara att jag inte vetat vad. Har tagit upp det med olika personer jag träffat - en annan immigrationsläkare, handläggaren som godkände min permanenta status, handläggaren på motsvarande skatteverket - & överallt har jag fått sympati men ingen hjälp. Standardkommentaren har varit "Men fy så hemskt, jag har inte ord... Om du har ork tycker jag att du ska följa upp det här!"... & så var bollen tillbaka hos mig, offret, & nej - jag orkade faktisk inte. Även fastän jag viste att jag borde, för att han förmodligen fortsatt att tafsa på kvinna efter kvinna... Men så i måndags kände jag bara någon form av helig vrede välla upp inom mig & så googlade jag honom för första gången sen våren 2016 & vad hittar jag? Svinet åkte dit förra sommaren! Någon annan orkade. Någon annan gjorde det jag önskar att jag hade haft modet & energin att göra & det känns... oerhört kluvet. En del av mig är SÅ glad för att han åkte dit & inte längre jobbar som immigrationsläkare, men jag skäms också för att jag inte drev det vidare själv... MEN, om jag ska sluta skuldbelägga mig själv & istället fokusera på det som är bra så ringde jag faktiskt oteln för sexuella brott i tisdags & berättade vad han gjort. Fick berätta min historia för en jättetrevlig polis som lovade att kriminalaren som höll i den förra utredningen skulle ringa upp. Bara skakade i hela kroppen när jag la på luren.