MsBree

Nu har jag funderat runt kring bloggen & bestämt att just den här platsen inte längre är för mig. När farmor dog tappade jag liksom så mycket av mitt sammanhang & med det bloggen & det kändes helt enkelt inte på samma sätt när jag då & då försökte komma tillbaka i rutinen igen.

 

Vet inte riktigt vart jag kommer att landa tillslut, & jag känner mig heller inte riktigt redo att trycka på delete när det gäller hela mitt arkiv här, men i nuläget kan ni som fortsatt kika in följa med på instagram istället. Kontot är rätt nytt, inte fullt lika privat som vad det varit här, & rätt mycket mer politiskt vinklat - men i fall att ni ändå vill ta en titt så kan ni hitta mig som ida.chvostek   s.w.a.g.d

 

Tack & hej - det har varit en rolig resa!

Kom av mig med bloggen igen - läkarnämden hörde nämligen av sig & berättade att de två detektiver som jobbat med mitt fall, & som kom hit & tog mitt vittnesmål, blivit utbytta mot någon jeppe som inte träffat en enda av oss som gått igenom detta. Vill ju tro att det inte kommer att påverka slutresultatet, men i ärlighetens namn känns det väl lite kört. Fick så himla bra kontakt med Dan & Heather när de var här & kände verkligen i hela kroppen att de trodde på min historia & att det som hänt var fel... så att någon som inte ens pratat med mig på telefon ska besluta om läkarens licens känns ju bara som ytterligare en smocka & jag börjar bli så himla trött på det. Känns som om jag gått en boxningsmatch hur länge som helst utan att få in en enda smäll själv, bara varit slagpåsen som fått ta emot... 

 

 

Tack för feedbacken på förra inlägget - det har verkligen varit så tungt de senaste månaderna & det betydde kanske mer än jag trodde att få höra att ni också tycker att det hela är helt vansinnigt. Blir bara så ledsen när jag tänker på det, inte bara för min skull utan mer för alla små flickor jag känner... Bara en sån sak som att åklagaren försökte skuldbelägga mig i det hela, "Men Ida, tänk om läkaren varit gammal (det är han inte - han är typ max 50 nått), hade du verkligen velat dra honom till rättegång då & kanske kastat honom i fängelse bara för att han var lite glömsk (med glömsk referar vi då alltså till att han "glömt bort" att bröstundersökningar inte varit del av immigrationsansökningar under de senaste 11 åren)". Alltså, orken slår liksom i så tokhårt i botten att det flyger damm i luften. 

 

MEN - som sagt, jag har i alla fall kommit till ett stadie där jag känner att livet på det stora hela återvänt till det normala. Vissa dagar är sämre, andra är bättre... & tack & lov var både igår & idag den typen av dagar som fyllde på med energi i ställer för att sluka den. Gårdagen var dels min namnsdag, men så hade Tor också kulturkväll på sin skola & vi var där & representerade Sverige. Har inte haft på mig min folkdräkt sen... men typ 2013 (!?) så det var härligt att få vädra 100-åringen lite grann. Jag är ju av den övertygelsen att man ska ANVÄNDA sånt som är fint & speciellt, annars är det liksom inte lönt att ha, så det kändes bra att äntligen få ur hela dräken ur garderoben. Mja, förutom hatten då. Fixar bara inte hatten... det går verkligen omedelbart från att jag känner mig fin till att jag känner mig töntigt utklädd så fort jag sätter på mig hättan. 

Jag fick ett mail som frågade hur det var & kände att jag måste skriva ett inlägg till er som så troget hängt med här så himla länge. Så här, hösten var ju rätt jobbig för att uttrycka det milt. Pauls pappa dog & så var det hela den där härvan med immigrationsläkaren som tog GALET mycket energi. I kombination med att jag jobbade tokmycket (hela veckorna + att jag snittade mer än 20h per helg) för att få VG på hela C-kursen, så fanns det inte så mycket kvar att ge efter det. Så jag bestämde mig för att slopa allt som inte var absolut nödvädigt = bloggen blev collateral damage. När det gäller kursarbetet så spikade jag i princip allt - så det kändes jättebra - men eftersom jag inte fick slutbetyget förrän första veckan i januari blev hela julhelgen lidande eftersom jag inte kunde koppla av. Dessutom kände både Paul & jag att vi kanske fokuserade lite väl mycket på att göra alla andra glada & till lags under julen så vi försvann lite båda två i det hela, bara massa jobb & inte tid för återhämtning eller direkt mys. Så när januari väl drog i gång kändes det super den första veckan Tor var tillbaka i skolan & jag fortfarande var ledig... & sen kom den riktigt tunga käftsmällen. 

 

Så här, rättegången mot immigrationsläkaren var spikad till den 14 januari & jag visste att jag skulle kallas som vittne (en bidragande orsak till julstressen). Samma dag som det hela skulle dra igång ringer polisen som är ansvarig för ärendet & talar om att åklagaren lagt ner fallet pga rättspraxis. De har helt enkelt gått igenom en mängd fall som involverar läkare som ofredat patienter & hittat ett fall där en dommare friat en läkare från att ha gett 6 patienter klitorismassage under gynkontroll & baserat på det kände dom sig inte säkra nog på att vinna så de valde att lägga ner hela ärendet i stället. Vi var 11 stycken kvinnor som ofredats - men de lägger ner för att "vi inte kan vara säkra på att det inte bara var en väldigt utförlig undersökning eller att han kanske glömde bort praxis eller var lite klumpig". Det finns liksom inte ord för att uttrycka hur upprörande det här har varit & fortsätter att vara. Går helt upp i varv så fort jag bara tänker på det. Djupandas... Så sen dess har jag försökt lista ut vad jag kan göra åt det hela, för i nuläget går ingen kvinna säker i hela Ontario - som åklagaren sa till mig, "Vi kommer inte att åtala läkare pga rättspraxis om det inte är extremt, som om du tex hade gått till en optiker & fått en vaginal undersökning i stället". Alltså... ?!!!! Polisen som är ansvarit för utredningen är lika upprörd som jag & vill att jag ska gå till pressen, men efter att ha trilskat mig igenom systemet för att få prata med en advokat som jobbar med den här typen av fall så vågar jag inte. Enligt henne kan läkaren nämligen stämma mig från hus & hem för förtal om jag pratar med media... Så mitt enda alternativ i nuläget är att stämma honom privat, men ingen advokat vill ta tag i fallet innan dess att läkarnämden tagit ett beslut gällande om de ska dra licensen eller inte. Så i nuläget befinner jag mig i limbo - väntandes på nämden & bara så otroligt besviken på hela rättsystemet. Det känns helt enkelt förjävligt att kvinnors rättssäkerhet är så himla usel trots Me too & det faktum att det är 2019.

 

Nu är ju inte allt bara jobbigt, det har hänt mycket bra också - som att jag bestämt mig för att satsa på lingvistiken, att vi skaffat en hamster & att vi helt slutat äta kött - men det här lagliga fiaskot har sugit så pass mycket energi att jag inte riktigt orkat skriva om något av det innan jag åtminstone fått känslorna lite bättre i styr. Vad gäller bloggen... vi se vad som händer... jag känner mig starkare, men jag vet inte riktigt om jag & den kan återhämta sig från det här avbrottet. Kanske det är bäst att lägga ner, eller fortsätta i ett annat lite annat format... Till er som fortfarande tittar in, vad hade ni velat se?  

Gud vad jag bröt ihop idag... Sov knappt igårnatt eftersom jag kände mig så stressad över Paul stackars mamma & sen tillbringade jag hela morgonen & halva eftermiddagen i hennes hus med att börja jobbet med att röja undan Pauls pappas saker. Ett jättejobb & väldigt tungt både fysiskt & psykiskt, så när jag väl var på väg hem från Tors skola var jag bara helt slut både i huvudet & kroppen. Någonstanns halvvägs hem skickade Paul ett sms för att höra hur dagen gått & jag började skriva tillbaka - stod & väntade på grön gubbe (eller vit gubbe som det är här då) & när det väl skiftade till GÅ började jag korsa övergångsstället samtidigt som jag avslutade den sista meningen & tryckte sänd. Precis då nitar en röd SUV en meter från mig & mannen som kör vevar ner rutan & SKRIKER "Get off the fucking phone - you are an awful mother!!!". Alltså, jag tappade det helt. Bara stannade upp mitt i gatan & vrålade tillbaka "My father in law just died, don't you dare judge me you ASSHOLE!" Inte mitt stoltaste ögonblick... speciellt inte som jag avslutade med att räcka upp långfingret. Korsade övergångsstället helt skakigt samtidigt som han brände iväg & sen ringde jag upp Paul & bara stortjöt. Fi fan så ledsen jag blev... & ja, jag skulle kanske inte ha SMSat samtidigt som jag puttade Tors vagn över gatan, men jag var på ett övergångsställe & det var min tur att gå - vilket jag hade stenkoll på, men att bara dömma ut någon som en usel mamma för en sån relativt liten sak... Vad vinner man på det som människa? Åkte han därifrån & på riktigt kände att han gjort världen till en lite bättre & säkrar plats? När han i verkligheten fick någon som redan går på knäna att bryta ihop totalt & ett litet barn att börja gråta över stressen att se sin mamma så ledsen...

Camilla skrev & beklagade sorgen & sa "Ni har haft väldigt mycket sorg på kort tid (känns det som)" & det här fick mig att börja lägga ihop (så hemskt, men det känns nästan som om det börjar behövas ett excel ark!)... Mellan Pauls mamma & jag har vi under de senaste 20 månaderna förlorat:

 

 

Jaa... vad ska jag säga, den senaste månaden har varit otroligt tung. Dels har jag haft väldigt mycket skolarbete (tack & lov var mamma här & kunde underhålla Tor, så det underlättade väldigt mycket) men sen har jag varit så sjukt stressad över hela den här immigrationsläkargrejen. Har varit på inspelat videoförhör på polisstationen & det var väl inte helt inom min comfort zone. Poliserna som jag lämnade mitt vittnesmål till var jättesnälla, men att sitta i en liten kal låda utan fönster med en stor väggkamera riktad mot en samtidigt som man pratar om något oerhört traumatiskt var väldigt påfrestande. Tack & lov har jag ett väldigt bra minne, som jag verkligen litar på, så det kändes som en trygghet i det hela - att jag kunde svara så utförligt på alla frågor. Men nervositetsnivån var ändå helt utan dess like. Hade på mig nyinköpta jeans & jag svettades så mycket i handflatorna att jag gick ut därifrån med helt blå handflator... 

 

Men allt det här bleknar gentemot den senaste veckan. Förra helgen fick Pauls pappa nämligen en stroke & efter att de tog honom av livsuppehållande åtgärder dog han i torsdags. Så himla tungt & eftersom min mamma åkte hem till sverige i samma veva hamnade stackars Tor i en total livskris. För honom försvann nämligen grandpa, momo & pappa på samma gång (Paul bodde på sjukhuset under de sista dagarna) & eftersom han fortfarande är så liten trodde han att de alla dött. Vet inte hur många gånger jag försökt förklara de senaste dagarna att momo & pappa i alla fall lever... Usch, när ens lilla unge är så där ledsen så känns det verkligen som en kniv i hjärtat & att sen behöva lämna honom på skolan ovanpå det var ett trauma i sig. Helt hysteriskt barn som bara skrek eftersom han trodde att jag skulle lämna honom jag med... Men nu är i alla fall Paul tillbaka & jag känner att vi redan återfått åtminstone en del av balansen i familjen, även om det naturligtvis är fortsatt kämpigt. 

Totalt bloggstopp, men jag har haft så himla svårt att tänka på något annat än mitt vittnesmål de senaste två veckorna - men idag var det äntligen dags. Två utredare kom hit imorse, utrustade med skrivblock & bandspelare. Kändes så skönt att få göra förhöret här hemma & inte på ett kallt kontor. Klart att det inte är jättekul att berätta om ett övergrepp, men de gjorde verkligen allt för att få mig att känna mig bekväm. Det tog två timmar totalt & det var helt klart en obehaglig resa tillbaka i tiden, klarar nämligen av att prata om det där läkarbesöket med vänner som redan kan historien men det blir av någon anledning alltid jobbigt att prata om det med någon som aldrig tidigare hört vad som hände. Men som sagt, utredarna var superproffs & det kändes som om de frågade "snällt" - det var aldrig så att jag började fundera på om jag "slösade bort" deras tid. På slutet sa de båda ett par avslutade ord som jag känner att jag måste dela med mig av. Den kvinnliga utredaren sa att jag aldrig, inte en sekund, behöver känna att det här bara var jag som överreagerade - det här var ett övergrepp, inga gråzoner. Har ju känt det här i hjärtat hela tiden, men det var skönt för huvudet att höra det också & inte bara från vänner & familj utan med sånna som jobbar med sexuella övergrepp varje dag. Sen sa den manliga utredaren något som jag kände var så starkt, att förövaren tar styrka från överlevaren & att hans viktigaste uppgift i sitt yrke var att ge tillbaka den styrkan... & det kändes verkligen så. Bara att någon lyssnade & tog det här på allvar, inte sopade det under mattan med ett "inte mitt problem", så som jag blivit bemött innan, vilket på sätt & vis känts som ett sekundärt övergrepp. Man blottar sig & blir ignorerad eller bortsopad som lort. Men inte idag, nej idag kände jag (trots att jag nu känner mig helt slut i både huvudet & kroppen) att jag tog ett stort starkt steg framåt!

Det har varit lite tyst i ett par dagar - dels för att det varit mycket skolarbete, men kanske mest för att jag varit, & är, så himla upprörd över Kavanaughs nominering till högsta domstolen. Jag vet inte hur mycket det har pratats om det här i Sverige, men i förra veckan kändes det lite som om nordamerika stod stilla medan Dr. Ford vittnade om hans sexuella övergrepp & han sedan försvarade sig. Det var en enorm uppvisning i argt vitt manligt privilegium & jag satt där & ömsom grät ömsom skakade av ilska över de här jävla männen som försvarar & håller den här typen av beteenden om ryggen no matter what. Men seriöst, att Donald Trump nu går ut & säger att det är en "scary time" för unga män i USA, jag kräks... Precis som när #metoo exploderade rev det här upp det där gamla såret från 2014 - när min immigrationsläkare antastade mig. Då, hösten 2017 ledde det till att jag kontaktade både Immigration Canada & polisen - vilket båda föll helt platt. IC förklarade torrt att det inte längre var deras problem eftersom han inte längre jobbar för dem (efter en anmälan från en annan kvinnlig patient) & polisen, ja de lovade att ringa tillbaka men hörde aldrig av sig & min ork räckte liksom inte till att ligga på att tjata. Men det här gången, efter att ha lyssnat på oerhört starka Dr. Ford, fick jag lite ork igen så jag plockade upp telefonen & ringde till det som kallas för College of Physicians and Surgeons, den organisation som förvaltar läkare & kirurger här i Ontario. Pratade med en kvinna som lovade att skicka ut någon för att intervjua mig & det är ungefär det mesta någon någonsin har gjort för mig i det här fallet, i annat fall har folk mest klappat på handen & sagt "Vad hemskt, vad synd jag tycker om dig" - vilket ju inte hjälper ett skit. I vilket fall, just nu känns det lite som om jag befinner mig i limbo igen. När ska de ringa, när kommer de & intervjuar mig, vad händer sen? Så sporadiskt bloggande är helt klart ett utslag av stress, sen att jag sitter här & bloggar klockan 4 på morgonen... japp, insomnia också, som ett brev på posten när jag är stressad. Men jag försöker tänka så här, om Dr. Ford kan klara av att förhöras om sina upplevelser i flera timmar inför enorm publik, så kan jag ta mig igenom det här också. Dessutom, känner så starkt att även om det river upp en massa obehagliga känslor just nu så är det så himla viktigt att inte pressa tillbaka de där känslorna, inte bara "ta det", utan kämpa vidare för en bättre framtid där unga tjejer får växa upp i en värld där skammen i alla fall inte ligger på dem utan på de män som begår brotten.

Näst sista veckan på min utmaning & vi gick i mål = under de senaste 10 veckorna har jag lyckats samla ihop ~8000sek & 500lbs/227kg grönsaker till behövande familjer! Så himla stolt över mig själv & så tacksam för alla som ställt upp & donerat, spelar liksom ingen roll om det bara är 200g kryddor - för de familjer som aldrig annars har råd att köpa färsk basilika gör det ändå skillnad.

Visst ser det nästan ut som om jag har en kartong med påskägg?!

Paul plockade upp tre nya tjejer idag! Tre cream legbars, knappa året gamla - så himla fina!

Jag har känt mig lite nere med min utmaning de senaste veckorna - det har varit så himla mycket & så började skolan & alla mina donatorer blev superupptagna & jag kände att "shit, jag tror inte att jag kommer att kunna fixa det här"... Har ändå kämpat på, gett ungefär allt jag bara kunnat ge från vår trädgård, & låg innan idag ungefär 50kg från målet. Hade "bara" 10 kilo själv men så började mobilen sakta plinga igång igår & tillslut landade vågen på mer än 25kg. Åkte till marknaden med korg efter korg som såg ut så här & kände mig i ärlighetens namn helt hög på livet. Hur underbart att kunna ge bort en sån här höstbuffé?!

Men jag är ju hopplös... Med mållinjen på mitt produkt projekt inom nära räckhåll, bara tre veckor kvar med den här onsdagen inräknat, så hade man ju kunnat tro att jag bara "men då har jag välgörenhetat klart för 2018!"... men icke. Hittade en artikel i tidningen idag där jag direkt bara, men det här måste jag följa upp på! Organisationen heter Elderdog & är ett nätverk av volontärer över Kanada som hjälper pensionärer att ta ut sina, ofta äldre hundar, på promenader när de själva inte längre orkar gå. Eftersom Tor & jag ändå är ute så pass mycket, nu när han är i skolan går jag i snitt 6km per dag, så kände jag direkt att det här hade passat oss. Vi hade så lätt kunnat plocka upp en hund på vägen om vi har någon gammal granne som behöver hjälp & sen knatat fram & tillbaka med den två gånger per dag. Dessutom ÄLSKAR Tor hundar & tjatar om en ungefär fem gånger per dag, så det hade kunnat vara ett sätt för honom att få en liten hund-dos utan att vi själva behöver skaffa en hund (i nuläget känns det nämligen som ett alldeles för stort projekt, speciellt eftersom vi inte har något erfarenhet av att själva ha hund). Återigen, win win situation! Så jag ringde upp kvinnan som var ansvarig & så himla lägligt, de hade ett infomöte just idag som jag blev inbjuden på! Tillbringade således kvällen med ett gäng andra potentiella volontärer & fick lära mig mer om hur Elderdog fungerar. I nuläget har jag ingen dedikerad hund att ta ut på promenad, så det blir något som vi får försöka jobba på de närmsta veckorna men även om vi inte hittat en match så tycker jag ändå att det är en så fin tanke att jag vill stötta den oavsett. 

 

& på spåret charity & djur - Paul frågade precis om vi kan rädda tre höns från att hamna i grytan, så det verkar som om vår flock oväntat kommer att växa till sig inom de närmsta dagarna... så jaaa, det är väl kanske inte bara jag som är hopplös - men vi får ju vara tacksamma över att vi i alla fall hittat varandra att vara hopplösa tillsammans med! 

Förlåt för dåligt bloggande, men det blev lite skolshock här hos oss i & med att både Tor & jag startade skolan förra veckan. Eller Tor tog det hela rätt bra, men jag var kanske inte helt beredd på hur mycket jobb de skulle skyffla på oss redan första veckan. Började kursen på måndagen & hade första deadlinen torsdag & sen ytterligare en på söndag. Så det känns lite som om jag dök ner i ett hav av kognitiv lingvistik & precis kom upp till ytan igen. Den här veckan står intertextualitet på schemat & jag måste läsa både en rad dikter & en bok så jag har att göra här med, men det känns lite lugnare eftersom deadlinen ligger på söndag. Pust, känns lite som om sommarhjärnan blev igångkickad med stålhätta - men, men, förhoppningsvis kommer jag in i rätt mind frame snart igen. Anmälde mig nämligen till kandidatprogrammet i engelska imorse, så det är liksom bara att bita ihop & se till att jag har den behörighet jag behöver tills januari!