MsBree

Suck vilken skitdag det här blev... Dels föll Tor ju rätt illa (hjälp så han ser ut, hela ögat är igensvullet & blått), sen fick jag reda på att en kär läsares katt fått somna in (hejdå lilla Svante...) & så fick vi ett så himla trist besked från Pauls jobb. Varje år har de nämligen en kick-off i slutet på september/början på oktober & det är då de delar ut alla bonusar för året. De senaste veckorna har vi liksom gått på nålar över hur utdelningen ska bli, men så blev det för första gången noll dollar extra i kassan & jag VET ju att jag inte kan räkna med bonusen i vår budget, men det blev ändå en så himla stor finansiell besvikelse att få vår gultkant helt bortryckt. Det är årets andra jättesmäll rent finansiellt & jag ska vara ärlig - jag blev så besviken att jag grät. Vilket gjorde att Tor blev helt hysterisk & började gråta han med, så det var lite som den där scenen i Sound of Music när alla gråter kring middagsbordet... Eftersom Tor blev så ledsen var det ju bara att rycka upp sig omgående, går ju inte att vara ledsen om det gör ens barn ännu ledsnare, men åh så himla trist det känns just nu. Sämre inledning på helgen får man ju leta efter. Skit-trist inlägg, men kände att jag var tvungen att skriva av mig lite... 

Lilla skrutten trillade så himla eländigt när vi var ute & gick idag, jättestor blåtira på ögat - liksom en blå vindruva under ögat. Det är ju sen gammalt, men fy sjutton vad ont det gör i mammahjärtat när de trillar så där - man hade ju gjort vad som helst för att kunna ta smällen istället för dem. Men innan dess hade vi himla trevligt, rullade ut en stor tapetvåd & lät Tor gå loss med pennorna & titta vad han knåpade ihop! 

Jag blev ju lite shock-skadad över Pauls familjs horder-tendenser tidigare i år & det där har legat & gnagt i mig ända sen dess. Känner att jag måste vara on-top när det gäller pryttlarna här hemma eller det är risk att vi trillar ner i samma hål vi med. Så den här veckan, när energi-depåerna av någon outgrundlig anledning helt plötsligt kändes pre-Tor, satte jag igång & började rensa. Har packat ner en massa av Tors saker i kartonger, fyllt två kassar till frälsningsarmen samt hivat ut så himla mycket bråte - massa papper, gammalt godis, tröjor med hål, trasiga leksaker, udda sockor... Bleh, helt otroligt vad man knölar ner i lådor & skåp & tänker "det tar jag sen"! Jag ösnkar att jag hade kunnat vara ännu hårdare men har tex väldigt svårt att skiljas från saker som jag fått av farmor. Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att göra mig av med sånt som väldigt tydligt känns "inte oss". Men typ små askar med blommor & kattungar på... Det är absolut en process, men när jag kan backa tillbaka & vårt linneskåp inte längre ser ut som om en rabies-smittad apa har gått lös på det så känns det helt klart väldigt skönt! Dock är Paul sjukt skeptisk & tror att jag slänger varenda pryl han äger & har. Vilket jag inte gör. Jag slänger bara väl valda saker som jag känner att jag kan argumentera för i fall att han saknar dem... Hobby-horders alltså, man får ta det lite i sänder för att komma undan med det!

Pauls föräldrars "hyreshus" har ju varit ett ständigt pågående projekt för mig sen juni & i nuläget håller jag på med loftet. När jag började var väggarna i super-risigt skick: stora hål, massa klotter med märkpennor, klistermärken (hatar ta mig faaan klistermärken!), en miljon små hål efter häftstift & världens risigaste heltäckningsmatta. Så himla trött. Så jag bad vår handy-man rycka ut mattan & sen dess har jag roat mig med att spackla om mer eller mindre hela utrymmet, sandat & målat ett första lager färg & det känns redan så mycket fräschare.

Tor älskar att baka chokladbollar med mig - allt från att få räkna ingredienserna, smaka när det är klart till att få hojta "SURPRISE!" så fort Paul kommer hem från jobbet. Problemet, för Tor, är att han blir SÅ till sig varje gång vi gör dem att han totalkraschar när jag rullar bollarna. Inte en enda gång har han lyckats hålla sig vaken genom ett helt chokladbollsbak... 

Argh, jag har lite svårt att få allt att gå ihop just nu så då blir bloggen lidande. Är lite mycket med att ta hand om Tor på heltid, plugga halvtid, extraknäcka 8 timmar per vecka samt renovera ett hus ovanpå det... & med huset menar jag alltså inte vårt hus, utan huset som Pauls föräldrar köpt & som kanske är det extrajobb som har den mesta tidspressen. Lägenheten på bottenvåningen är nämligen så pass klar att vi hade visning för två par tidigare i veckan - men när de ändå var där frågade de båda om de kunde få se ovanvåningen också & utan att egentligen ha planerat för det är den numera uthyrd från & med första november. Vilket ju är jättekul bara det att det är en liten bit kvar tills allt är klart. Hade ju tex varit trevligt med golv & så... Men men, Paul & jag jobbar ju bäst under tidspress så det är bara att bita ihop & tänka att det här är den spark i baken vi BEHÖVER för att få klart allt ihop innan jul. Har nämligen en tendens att få insomnia när det är lite väl mycket att hålla igång samtidigt & jag vägrar ligga vaken & stressa under julen.

 

Happ, men det här kanske inte var så uppåt inlägg så jag avslutar med en fantastisk Tor-sägning istället. Från baksätet igår "Look, look, a balloon castle!"

Tor blev pyttelite sjuk efter förskolan i fredags - typ lite snuva... Vilket har inneburit att Paul varit ute ur räkningen fram tills igår. Så det blev lite bloggtorka här eftersom jag fått dra dubbla pass. Dagisbaciller alltså, inte något vi stiftat bekantskap med förrän nu & det var ju helt klart något vi hade kunnat vara utan! MEN. Eftersom det varit bild & idé-torka här i nästan en vecka tänker jag att jag kompenserar med bild-bonanza från Pauls föräldrars 60-årsfirande. För som sagt, de firade ju 60-år som gifta för någon vecka sen & det var så klart tvunget att firas. Eftersom varken Paul eller hans syster fick ändan ur ryckte jag tag i planerandet & fick ihop följande lilla körschema för dagen...

 

På morgonen levererade Paul en inbjudan till sina föräldrar med tillhörande heliumballonger - för klart att man måste ha ballonger när man firar något så här stort! Inbjudningen är jag sjukt nöjd med, för förrutom lokal & värd är den en EXAKT kopia av Pauls föräldrars bröllopsinbjudan. Paul lyckades till & med hitta samma font som jag kunde använda i InDesign! 

Men CHEEECKA!!!

Det var min namnsdag i torsdags & det blev ytterligare en så tydlig påminnelse om att farmor är borta. Farmor var nämligen helt outstanding på att minnas allehanda bemärkelsedagar & högtider & det fanns liksom inte att hon inte skulle skicka ett litet paket eller höra av sig på annat sätt. Kändes så fint att veta att det alltid fanns någon som tänkte på en & brydde sig om en nog mycket för att minnas minsta lilla sak... & nu finns det där inte kvar alls på samma sätt. Paul försöker förvisso & är väldigt duktig på tex födelsedagar & julafton, men namnsdagar är inget han kommer ihåg. Vilket man ju får ha förståelse för eftersom det inte är något de firar här i Kanada. Men det gör ju ont i alla fall... lite "salt i sår". Sorg alltså... Så dubbelbottnad. Det bubblar liksom hela tiden upp nya saker som gör ont & den här veckan har varit extra intensiv. Namnsdagen, att inte kunna visa kortet från Tors första förskoledag, inte kunna plocka upp luren & berätta för henne hur jobbigt det kändes att lämna honom där, ett recept jag ville testa & så läste jag en bok jag om andra världskrig & kom på att jag ville fråga hur hon upplevde det... Usch, den här veckan skaver det helt enkelt i kroppen. 

Tors första dag på kindergarden idag... Åh så mycket känslor! Efter en skräckhistoria tidigare i veckan (en liten tjej som var så ledsen att hon grät tills hon kräktes - tre veckor i rad!) vaknade jag med världens klump i magen i morse. Det kändes INTE bra för fem öre. Problemet är att jag blir sjukt sammanbiten när jag är nervös, så det tog kanske två minuter innan Tor frågade "Mamma OK?" - så sen blev det kraftansträgning på att se lite mer normal ut. Höll fram tills Tor drog på sig sin lilla kånken-rygga... Sen blev det diskret lipfest. För ÅH vad jag hade velat att farmor hade fått se det här ögonblicket. 

Häromdagen fick vi en hel låda med små cherry bomb chilis av Pauls kompis Phil & det var ju jättesnällt, men vad gööör man egentligen med ett par 100 chilis på ett bräde?! Känner mig väldigt begränsad på just det här området, Sverige känns liksom inte direkt som en matkultur som vräker på med chili i maten... Anyway, något var jag ju tvungen att göra så jag beslutade mig för att försöka torka åtminstone en del. Har en "food dehydrator" (alltså en maskin med brickor i flera lager som cirkulerar varmluft) som jag ryckte fram & började fylla upp med chilis. Bara det att jag efter 10 urkärnade chilis började få andningssvårigheter. Kunde hantera en massa nysningar & hosta, men när halsen snör ihop sig är det liksom läge att sluta. Så Paul fick ta över &... jaaa, han är ju inget kitchen genius det är ju helt säkert. Inte bara fick han till att gnugga han sig i ögonen med chilismutsiga fingrar utan han gick även & kissade utan att kanske helt tänka till... Men han fick i alla fall till 30 chilis innan han kollapsade på soffan i en liten kvidande hög!

 

& i fall att någon sitter på ett bra, chili-rikt, recept så får ni gärna lämna en kommentar. Har liksom fortfarande väldigt mycket att arbeta mig igenom...

Hela lördagen var ett enda långt tomat-race som resulterade i mer än 150 liter konserverade tomater. Här kan ni se lite hur hela operationen gick till:

Åh åh, jag har ångest! Vad har vi gjort?!

Åh vad vi har firat idag! Det finns liksom inget annat att göra när två stora årsdagar sammanfaller. Så vad firade vi?

 

Jo, den 6e september 1957 gifte sig Pauls föräldrar. Med andra ord, 60-årig bröllopsdag & diamond anniversary. Måste bara pausa en stund här... alltså, huuur galet länge att vara gifta?! De flesta moderna par har inte ens en chans att komma upp i så många år - man måste ju lova evig trohet så sjukt tidigt i livet! & 1957 känns som en helt annan värld... Eisenhower blev president, frisbeen började säljas, Sputnik sköts upp i rymden... & i Sverige gick det Sjunde Inseglet upp på bio. I vilket fall, helt klart en anledning att fira! Vanligtvis när jag preppar för... tja men allt, går jag direkt till pinterest för inspo men i det här fallet var det i princip bara att arbeta fram en agenda på egenhand Fanns knappt något att gå på, folk lever liksom inte tillräckligt länge för att fira den här typen av högtider. Allternativt står de inte ut med varandra så himla länge.

 

Andra anledningen att fira... kanske inte fullt lika märkvärdigt för gemene man, men väldigt viktigt för mig. En milstolpe. I dag var det nämligen 10 år sen jag landade i Kanada. Minns det som igår, hur jag klev ut från Pearson till 32C & trodde att jag på något sätt hamnat i fel land! Det känns i ärlighetens namn helt surrealistiskt att jag bott här så länge - det var ju aldrig planen! Men, nu är jag här & det är ju bara att erkänna att Kanada mer & mer börjar bli mitt hemland.

 

& hur vi firade, det tar vi i ett annat inlägg. För jag är HELT slut efter allt preppande & imorgon lämnar vi huset klockan 07.00 för att åka iväg & köpa ett kvarts ton tomater... Yes, for real.

 

Nu försvann jag ett tag här igen, en kombination av följande:

 

- Jag blev farmordeppig igen. Det går i skov har jag märkt. Ibland tänker jag inte på att hon inte finns längre på flera dagar & allt känns som vanligt, men så smäller saknaden till av någon anledning & då är det hemskt lätt att jag blir deppig. Den här gången var det att jag rotade igenom ett par stökiga lådor i ett försök att bli lite mer organiserad & så hittade jag en massa brev som hon skickat. En så himla liten sak, men tanken på att aldrig mer få ett brev från farmor gjorde att jag känt mig låg i över en vecka. Tack & lov har vi haft långhelg här, så vi har megafamiljemyst i dagarna tre & det har hjälpt!

 

- Kurs-start på Engelska B1! Åh som jag har LÄNGTAT. Än så länge är tempot inte i full gång, men det är så skönt att få fortsätta plugga. Först ut blir att läsa Robinson Crusoe & Gullivers Resor... böcker jag senast läste när jag var... men kanske 11? Ska bli intressant att se vad vi ska göra med dem så här på universitetsnivå!

 

- & på tal om böcker, förra veckan dog vårt internet & i brist på annat att göra ryckte jag fram min Kobo (e-reader) & började kolla igenom mitt bibliotek med ännu olästa böcker. Det i sin tur resulterade i att jag sträckläst mig igenom hela Ken Folletts century trilogi. Första boken ligger på 1008 sidor, andra på 940 & den tredje på 1103. Jag läser snabbt, men 3000 sidor är ju inget man läser på en dag... så det kan hända att jag varit lite lätt osocial av den anledningen med.

 

- & så har jag jobbat vidare på lägenheterna. Sååå nära att vara klar med den första. Hoppas på att visa bilder under veckan!