MsBree

En av mina kompisars child care körde ihop sig så vi tog hennes lilla tjej över dagen för att hjälpa till. Det som slog mig under dagen var att det här nog var första gången som vi fick till en playdate där jag kände mig närmast överflödig. Klart att de ville att jag skulle hjälpa till titt som tätt, & vi hade jättemysigt när vi bakade kakor ihop, men större delen av tiden lekte de helt självständigt. Nästan så där att de ville att jag skulle gå iväg när jag tittade till dem då & då. Typ jobbiga morsan! Kändes helt plötsligt som om Tor blivit SÅ stor & när jag hittade dem så här pep han fram "can we have a sleepover mamma?". 

Hjälp vad jag kämpar just nu med min senaste inlämningsuppgift! Vi ska nämligen analysera ett TV-program ur ett väldigt specifikt perspektiv & även om jag känner att jag har rätt bra grepp på själva metoden så står jag & vacklar på det faktum att jag i princip aldrig tittar på TV (enda undantaget är Wahlgrens värld, men det faller på att det inte är på engelska). Har ju varit TV-fri i rätt långa perioder (först i mer än 1-år i Lund, sen ytterligare 2-3 i Toronto) & har liksom aldrig kommit in i en rutin av att titta på TV igen. Det blev väl lite mer serier som vi laddade ner medan Tor var yttepytte, men numera används vår TV närmast uteslutande när Tor tittar på Paw Patrol på Netflix. Så det här med att dra paralleller mellan metod & ett specifikt program kommer inte direkt gratis. Har tillbringat dagar med att försöka komma ihåg något program som möjligtvis kan passa in, men det har i ärlighetens namn känts helt blankt. Eftersom jag i vanliga fall har FÖR MÅNGA uppslag när det kommer till mina uppgifter så kändes det jätteobehagligt att befinna mig i detta mentala vacuum. Paul bara "Men analysera Paw Patrol då" men problemet med det förslaget är att jag aldrig tar in vad Tor tittar på (till skillnad mot Paul som hade kunnat vinna Jeopardy om det var på barnshower). Nu har jag tillslut landat på den senaste showen vi såg, Galavant, & har väl fått ihop något som är hjälpligt vettigt - men i nuläget känner jag kanske för första gången ever att jag är nöjd bara jag får godkänt...

Hade en så himla bra dag idag! Jess, som är en av mina allra bästa vänner, & jag möttes upp på en stor marknad för ekologisk mat/odling & körde en workshop på hur man konserverar mat. Tillbringade således dagen med att lägga in morötter:

Idag är det ett år sedan farmor dog. Det känns så där som det ofta gör med stora saker i livet: som om det hände igår fast för en livstid sen. Det här året har varit jättetungt & när jag tittar tillbaka på det så önskar jag att någon hade satt mig ner för ett år sen & sagt en enda sak "Ida, det tar tid att sörja - ha inte dåligt samvete för att det inte känns lättare om 4/6/12/18 månader". För det där kämpade jag med jättemycket de första månaderna efter att hon gått bort. Kunde inte riktigt förstå varför jag hade så lite ork, varför trädgården mestadels blev ett fiasko, varför jag inte orkade leka med Tor på samma sätt som innan, varför jag inte ville träffa folk... Det hade ju gått X antal månader & rent mentalt kände jag bara "Men ryck upp dig!", samtidigt som kroppen kändes som ett läckade såll - all energi bara sipprade ur mig. Kanske 6-7 månader in delade tack & lov min fina vän Jo med sig av sina egna erfarenheter av sorg & sa att för henne hade det tagit minst 1 år innan hon kände sig någorlunda "som vanligt" igen & det där hjälpte mig väldigt mycket. Kände inte längre samma dåliga samvete, även om jag fortfarande kunde bli väldigt irriterad på mig själv.

 

I vilket fall, för någon vecka sen skrev jag en uppsats som behandlade just ämnet sorg & gud vad jag önskar att jag läst mer om det här ämnet för ett år sen. Eller ännu bättre, att sorg hade varit ett obligatoriskt ämne i skolan! För helt plötsligt såg jag svart på vitt att sorg i regel tar minst 18-månader att hantera, att man kan få återfall under hela sorgeperioden då det känns tyngre i stunden än vad själva dödsfallet gjorde & att man ofta känner sig vilsen & "letar" efter den man förlorat. Sånt som känns helt självklart när jag skriver det här, men som inte alls kändes det när jag levde igenom det hela. Kände bara en press från alla håll & kanter (upplevd i vissa fall & inbillad i andra) att jag skulle "skärpa till mig & vara rolig/produktiv igen". 

 

Där jag befinner mig nu så känns livet faktiskt väldigt fint igen. Tänkte på det bara igår när jag cyklade hem från min pilatesklass, det känns som om jag kan andas lättare igen & som en dimridå lättat. Plötsligt kan jag se, & uppskatta, allt som är fint omkring mig igen. Från det stora - vänner, vårt hus, Guelph - till det lilla - tulpanskott bland bruna löv & ett litet blått hönsägg på en bädd av hö. Så oerhört tacksam för det. Samtidigt vet jag nu att jag kanske dippar igen om en månad eller tre, men då vet jag i alla fall att det är normalt & att det hör till sorgeprocessen när man mister någon man verkligen älskar...

Jag älskar vår lilla granntjej Lucy så himla mycket, så när jag såg att hennes hemmagjorda julklappsdocka fortfarande saknade en garderob spontanerbjöd jag mig att fixa lite kläder. Lucys mamma som lite tappat ångan efter att dockan var klar lämnade glatt över den & sen var det ju bara att försöka leverera... Problemet är bara det att jag egentligen inte kan sy. Så igårkväll när jag tillslut bestämde mig för att jag var tvungen att sy ihop mina utklippta tygstycken så var det tur att Tor redan sov för jäklar vad jag stress-svor! Planen var att jag skulle sy en mindre variant på den här klänningen, men det gick genast käpprätt. Klarade inte ens av att läsa mönstret rätt, så jag råkade klippa av kjolen på mitten (?!)... Här hade jag ju kunnat backa & gjort om, men nej nej - jag körde istället vidare på "Ida Syr Regel" #1: Eh, det löser sig! Bestämde mig därför för att göra en liten peplum-midja & sydde således ihop de två delarna med en jättevind rad spets. Sen kunde jag inte hitta mitt strykjärn, så jag försökte bara platta till alla sömmar så gott jag kunde, vilket kanske inte är bästa sättet att lösa saker & ting på men helt enligt regel #2: Det måste gå snabbt! Originalklänningen skulle ha kanaler för resåren, men det kändes för komplicerat så det sket jag i enligt #3: Nej men det går lika bra att höfta! Slutligen, klockan ett på natten var jag klar & idag är dockan i alla fall inte naken längre!

Det är så himla härligt att det äntligen börjar kännas som vår, bar backe & små små tulpanskott som tittar upp ur rabatten om man tittar noga (det gör jag, står som en häger & blänger ner i backen - willing the spring along)! Var tvungen att ta ut cykeln på ytterligare en liten vända idag, gick liksom inte att sitta inne nu när vi äntligen har SOOOL. Faktum är att jag har tänkt ut en liten plan. Så här, vi har ju bara en bil så det gör att vi ofta får åka & handla efter det att Paul kommer hem från jobbet. Det här är jobbigt av ett par olika anledningar: 1) Paul är redan supertrött efter en lång dags pendlande & jobbande så det känns så där att tvinga ut honom igen när han äntligen kommit hem igen, 2) Det blir alltid mycket dyrare när Paul är med - han impulsköper så mycket mer mat än vad jag gör, 3) Det blir ofta sent så Tor är övertrött & vi måste muta oss igenom affären för att undvika totalt psykbryt. Så nu tänker jag att Tor & jag ska försöka klara av åtminstone mindre inköp på egenhand - på så sätt kan vi köpa bara det vi behöver, under dagtid när Tor är piggare & Paul slipper sätta sig i bilen igen. Win Win!

Det Guelph är allra mest känt för är sitt lantbruksuniversitet samt veterinärskola & varje år slår de upp portarna till nordamerikas största öppna hus för just den här typen av utbildningar. Själva eventet kallas för College Royal & eftersom det här var tredje året i rad som vi åkte dit får det väl numera räknas som tradition i vår familj. Det här året var det dessutom SUPERFINT väder så vi drog ut våra cyklar ur vinteridet & cyklade dit. Den känslan alltså av att vara ute & cykla för första gången efter en lång vinter, den blir aldrig gammal. Känner mig alltid som om jag vore 12 igen - vårdoft & frihet... Anyway, väl på området så var första stopp den stora ladan med alla djur. Dog lite över hur söta alla små grisrumpor var. Det här med att äta djur, blir knepigare & knepigare varje dag för mig...

Det har varit March break här den här veckan, så Tor har varit ledig från förskolan hela veckan & herregud vad det känns när man vant sig vid att få tre lediga förmiddagar/vecka! Känner redan ångesten krypa på inför sommaren, hjälp så mycket tid att slå ihjäl innan september... Men men, jag får försöka styra upp någon form av återkommande schema så att vi kan beta av de veckorna & sen hjälper det så klart att jag inte har mitt eget skolarbete att försöka hålla igång samtidigt. Kombinationen 100% tid med 3-åring samt analytisk förmåga... inte min bästa sport! Anyway... den här veckan har vi kört på massa playdates & så Tors nya favorit, biblioteket. Han har äntligen blivit jätteförtjust i böcker, så det är så kul att ta bussen (stort spänningsmoment om man är tre) dit & sen tillbringa ett par timmar med att läsa & leka med alla leksaker & deras touch screens. Ni kan ju kanske föreställa er hur lycklig pusselgalna Tor blev när vi upptäckte att man kunde ta ett kort med datorn & sen använda det till att göra ett eget pussel!

Under ett par år, i princip från det att vi flyttade från Toronto, rullade livet på lite för snabbt & jag hittade liksom inte tiden för de där sakerna som egentligen är måsten. Som att hitta en läkare eller en tandläkare. Men nu, efter skitåret 2017, har jag tagit itu med allt det där & idag var dagen då jag kunde bocka av ALLT på listan! Inga cellförändringar, ingen hudcancer, bra värden på mina blodprov, rena tänder & så det sista av allt - fixa ett hål i en visdomstand. Så skönt! Ja, eller inte att fixa hålet då. Shit vad det var obehagligt. Dels för att jag dök upp hos tandläkaren med en redan molande huvudvärk... inte så smart, så här i efterhand inser jag ju att jag skulle ha svalt en mindre arsenal med ipren innan jag dök upp, men så långt tänkte jag dessvärre inte. Fast vad som var ännu värre än att borra när huvudet redan kändes skit var bedövningen. För den tog inte bara i munnen utan gick upp över kinden & in i ögat! Alltså, det var så vidrigt - hela ögonlocket bara "slooow moootion druuunk!" Har någon av er någonsin råkat ut för samma effekt? Det här var bara den tredje tanden jag fixat i mitt liv, så jag har liksom inte riktigt koll på det här med tandläkarbedövningar - men en sak är helt säkert, nu blir det noll rafinerat socker framöver & tandtråd varje dag. Vad som helst för att aldrig mer behöva gå runt en halv dag med ett ögonlock som känns helt Frankenstein!

Som jag skrev igår så finns det knappast något som Tor älskar mer än att dansa, nästan varje kväll bjuder han på dansuppvisning & är vi ute & shoppar så dansar han lös så fort han hör högtalarmusik som svänger det minsta lilla. Vi har därför pratat rätt länge om att vi kanske ska försöka få in honom på en danskurs & efter vår resa till GWL kändes det som ett måste. Så i april börjar han på en kortare nybörjarkurs & så får vi se hur det går, förhoppningsvis gillar han det & så kan vi skriva in honom för en termin till hösten. Nu har vi inte berättat för Tor om kursen än, att vänta är liksom inte hans forte, men när vi åkte iväg för att köpa nya skor till Paul igår föreslog vi att vi skulle kolla på dansskor när vi ändå var där. Jag tänkte väl mer typ lätta gympaskor, som nike, men Tor hade bara ögon för ett enda par skor. De enda RÖDA barnskorna de hade. Funderade på om jag skulle pusha för ett par mer praktiska skor men fixade inte att släcka det där överlyckliga glittret i hans ögon... så röda converse it is. 

Som ni kanske minns så tappade vi sav från våra egna träd förra våren & fick på så sätt ihop typ 3dl sirap. Jag var jättenöjd & har uteslutande använt den här sirapen för speciella dagar (födelsedagsvåfflor till Paul etc), men det har visat sig att Paul inte alls tyckte att det var nog med sirap. Under det gågna året har han alltså stillsamt samlat på sig en hel massa lönnsirapsattiraljer (typ en refractometer för att mäta sockerhalten i saven!) & tålmodigt väntat på att saven ska stiga igen. Jag hade väl tänkt att vi skulle tappa sav det här året med, men inte kanske i den utsträckning vi gör nu. Paul har nämligen också kört charmoffensiv på gatan, så i nuläget tappar vi sav från grannars träd också & har hela nio "tapps" ute. 

Gaah, valde ett ämne för min senaste uppsats som kanske var lite väl ambitiöst (psykoanalys från Freuds perspektiv av Charles Dickens Dr. Marigold - ja men ni hör ju...) så jag har slitit mitt hår sen i onsdags för att få ihop något vettigt. MEN, nu är jag klar åtminstone tills dess att jag får min första vända feedback så nu kör vi bildbonanza från vår lilla getaway som vi var iväg på i början på mars. Pauls föräldrar gav oss nämligen två nätter på ett ställe som heter Great Wolf Lodge, så vi bestämde oss för att åka dit som en del av mitt namnsdagsfirande. Hade hört SÅ mycket bra om stället, så när vi packade in oss i bilen låg förväntningarna på max. Eller... ja, de låg väl i alla fall någonstans där för övriga familjen, jag var kanske lite mer tveksam eftersom: 1) GWL ligger i Niagara Falls & sorry, men det är så trash 2) Jag inte tycker om vattenland/bada i pool, vilket är GWL speciallitet 3) Min idé om fridfull semester är en liten koja i skogen & jag hade en föraning om att det här inte riktigt skulle vara samma sak... Anyway, vi rullade in på området & alltså HJÄLP - det här var verkligen enligt devisen allt är större i nordamerika. Världens jättekomplex helt & hållet för barnfamiljer. Bara kolla vårt rum, det här var min vy från sängen...

Nu blev det lite tyst igen, men först reste vi bort (herregud, tre dagar på super nordamerikansk resort för kids, blir ett eget inlägg...) & sen kom vi tillbaka & fick koka lönnsirap som dårar i två dagar för att inte svämma över av sav & sen dess har jag haft ångest inför idag & inte fått nått gjort. Idag är det nämligen dagen D som i dermatolog-besök. Ska äntligen få det där födelsemärket kollat på & jag är så himla nervös att jag känner mig kräkfärdig. Så håll gärna en tumme eller två för mig att det ska gå bra...

 

UPPDATERING: Det gick bra! Läkaren hittade två födelsemärken som vi måste hålla koll på (så återbesök var 6:e månad) men jag behöver inte göra något i nuläget. Så himla lättad. Har haft sån ångest den senaste veckan med massa skräckscenarion i huvudet... vad gör vi om jag blir jättesjuk & måste ligga på sjukhus? Hinner jag ens hem till Sverige först för att hinna försöka ta itu med alla idiotiska bankärenden som släpat efter så att Tor har något att ärva om det går käpprätt? Det låter så sjukt när jag skriver det så här svart på vitt, men jag har verkligen varit helt sjukt stressad över det här läkarbesöket - när man blir mamma blir det helt plötsligt livsviktigt att hålla sig vid liv, kanske inte så mycket för sin egen skull men för sin lilla kotte... Så den lättnaden när läkaren sa "Du, det är definitivt en förändring, men just nu går du hem & är lugn - för vi har koll". Det kändes som om jag kunde andas lättare för första gången på en månad.