MsBree

Alla Hjärtans Dag närmar sig & jag har börjat fundera lite. Är ju ingen större fantast av denna dagen av en mängd olika anledning, av varav vi kan nämna ett par:

 

1) Men usch för högstadiet när det verkligen kändes som den dag då det poängterades hur opopulär man var, inga rosor till mig

2) Mitt ex & min årsdag

3) Det känns så fejk, sitta & betala överpris för en specialkomponerad meny tillsammans med 72 andra par som är på en "speciell" date

 

Nope, fungerar inte riktigt för mig. Dessutom... det här låter ju så himla skrytigt, men jag tycker att Paul & jag så kärleksfulla året om att jag inte riktigt känner att vi behöver en dag då vi tar i så att vi kräks. So, jag tänker att det här kanske kan bli en dag då vi hjälper till istället. Den där middagen på Ronald MacDonald House fick mig att vilja hjälpa till mer & att ägna denna kärlekens dag åt att göra någon annan glad känns så himla fint & klockrent. Måste bara komma på VAD vi kan göra & VAR vi kan tänkas behövas. Har ju en vecka på mig att spåna fram något så nått måste jag väl kunna komma på!

Som i många andra stora städer ligger sjukhusen här i Toronto i framkanten om man jämnför med landsortssjukhusen. Det innebär att många familjer måste åka in till Toronto när deras barn blir sjuka. Det är naturligtvis en fruktansvärd situation att ha ett sjukt barn i sig, men det blir inte lättare av att lämna hus, rutiner & trygghet bakom sig & hamna långt borta i en storstad. Det är här Ronald McDonald House kommer in i bilden & erbjuder en fristad för dessa familjer. Faktum är att världens största Ronald McDonald hus ligger just här i Toronto - en oas med lekrum, bibliotek, biosalong & en alldeles egen lite skola. Alla som jobbar eller spenderar volontärtid där brinner verkligen för att göra livet lite lättare & ljusare för familjer i behov. Eftersom många föräldrar varken har tid eller ork att laga mat har de bland annat startat upp ett program som de döpt till "Home for Dinner". HfD innebär att ett gäng volontärer kommer in en lördagseftermiddag & lagar mat till alla som bor i huset. Pauls kontor fick nys om det hela & skrev upp sig som frivilliga. Eftersom jag bakar till alla deras födelsedagar var det rätt självskrivet att jag blev ansvarig för bakhörnan, så den här dagen har varit ett riktigt bakmaraton. Räknar på att jag i runda slängar fick ihop 280 cupcakes...

Nu är årets julmarknad avklarad & jag känner mig lite som om jag blivit överkörd av en bil - fick ta en värktablett igår innan jag gick & la mig för att kroppen kände sig så slut som artist. Fast det är en skönt nöjd känsla ändå, att ha jobbat så hårt för något bra! Vet inte än hur det har gått, men jag vet att de sålde för $20000 bara i förbeställningar. Alltså - mer än 120.000 kronor bara på knäckebröd & annat smått & gott som vi Sweor hämtade ut innan marknaden. Paul lyckades totalt dra in nästan 15000 kronor på kokböckerna, inte så illa med tanke på hur han ser ut just nu!

Happ, det var ju TUR att jag tänkte till där & åt ordentligt till frukost för sen blev det inte så mycket mer. Vid halv tre fick jag två minuter över & då åt jag 5 köttbullar & drack en liten kartong (250 ml) mjölk. That was it. Resten av dagen visade jag alla volontärer hur man ska göra mackor, delade ut mat till personalmatsalen, gjorde en massa mackor själv & tvättade... men en 50 salladshuvuden hade jag nog tippat på. Det har helt enkelt varit en HYSTERISK dag nere på julmarknaden - en dag då vi har sålt något helt otroligt. Bland annat har vi helt slut på pepparkakor till imorgon, himla tur att Paul & jag redan i fredags kunde hämta upp vår förbeställning som innehöll 4 burkar Nyåkers.

 

Kokböcker har vi också sålt, eller Paul rättare sagt. Jäklar vad den människan har säljsinne, mer än 10.000 kronor i böcker har han lyckats mångla ut idag. Det trots att han ser ut som en 70-tals porrskådis... Bild kommer imorgon, för nu ska jag dricka välförtjänt vin!

 

Paul & jag började dagen tidigt, tidigt, med att åka ut till Ontario Food Terminal för att plocka upp cirkus 108 salladshuvuden. Det här brukar vara en rätt problemfri runda, men inte den här gången. Vakten vid porten hade nämligen en YTTERST dålig dag/hemorrojder & vägrade släppa in oss. Efter otroligt många om & men kom vi i alla fall in & kunde köpa 12 av de salladshuvuden vi behövde... Inte hel-lyckat. Men efter ett par vändor till fick vi tag på resten & kunde köra ner till Harborcentre & set up för årets SWEA-julmarknad. Har således ägnat dagen åt att:

 

Skära ytterst många cocktail-tomater

Skivat jättemängder citron

Tvättat +20 salladshuvuden

 

& lite annat smått & gott tills Paul kom & hämtade upp mig vid 6-snåret. Känns som om vi faktiskt ligger rätt bra till för morgondagen så jag hoppas att det inte ska bli allt för hysteriskt. Hade liksom varit trevligt om det hade varit så ostressigt att jag i alla fall hade hunnit med en fem-minuters lunch. Fast för säkerhets skull blir det MASSIV frukost imorgon innan vi åker!

Så, inte världens bästa foto på mig - men låt oss fokusera på min längsta brudtärna, hon till vänster om mig på kortet:

Happ, tjugo över 6 & det är ljust ute! Ida har hitintills hunnit rita, färglägga & scanna ett första utkast på vår logga för nästa års Garlic Mustard insats. Tanken är att vi ska trycka upp T-shirts till alla volontärer & moi har fått i uppdrag att ta fram en design. Kände så där lite otippat för att påta ihop något med lite tatueringsvibbar, så det här tog form...

Paul väckte mig vid halv sex i morse & så körde vi ner till Exhibition Place & Ride for Heart. 13.000 cyklister som alla samlats för att samla in pengar (mer än 4 miljoner dollar!) till hjärt- & kärlforskningen. Hela motorvägen var avspärrad för eventet, så det var en galet stor tillställning. Jag cyklade som ersättare i Pauls kontorslag, så vi var en grupp på cirka 10 personer som rullade iväg. Visade sig snabbt att alla inte höll samma tempo, så det tog cirka 2 minuter & så var vi alla utspridda som plockepinn i startfältet. Två av killarna cyklade 50km, men Paul beslutade sig för att korta & bara köra 25 så att vi skulle komma i mål någorlunda samtidigt. Var en lätt surrealistisk känsla att cykla mitt på en av Torontos allra största motorvägar & kunna susa ner för alla off-ramper, sjukt vad fart man fick! Gjorde min snabbaste kilometer på precis under 2 minuter när det gick som fortast! På slutet fick vi sällskap av Pauls chef & hans lilla son som också var med i sin egen pyttelilla racetröja, så söt (till skillnad för moi som ser lätt förstoppad ut... men men, jag bjuder på den)!  Av de som cyklade 25km, så var Paul, hans chef med son & jag först i mål - så den var jag nöjd med. Jag är inte i toppform i nuläget, men om jag jämför mig med resten så hade det alltså kunnat vara värre! Det firade vi med Starbucks efteråt!

Paul har plåttrat lite med min garlic mustard illustration under lunchen & skickade mig precis det allra första utkastet på hur hemsidan mot allas våran fiende GM kan se ut! Känner mig redan rätt nöjd med hur projektet går frammåt - nu ska vi bara lägga till lite fakta flikar a la "Vad kan du göra?" & sen trycker City of Toronto upp mina posters! Kommer att kännas så kul att knata runt i grannskapet & se på något som jag designat själv men inte behövt betala för att få i tryck!

Jag ska inte ljuga, när Paul hoppade på movembertåget var jag... ja men lite tveksam till hur det skulle se ut. Ansiktsbehåring kändes liksom SÅDÄR. Fast så skaffade han skägget & jag tyckte faktiskt att det passade honom rätt bra. Ok, det var väldigt roligt när han beställde dricka på Starbucks med grädde i & det fastnade i skägget - men det såg också rätt snyggt ut. Stiligt liksom. Jag hann faktiskt bli rätt fäst vid det där skägget.

Paul & jag har konstaterat att det här movemberprojektet går så där... för så fort vi har bestämt att "nu rakar vi av skäggbiten" så kommer vi på att vi har något viktigt inplanerat. Typ julmarknaden & middagen igår. Känns mycket mer ok att dyka upp på sånna event med skägg än med mustasch. I mean, tänk er själva om ni för första gången hälsar på hos något & karln i huset dyker upp med värsta 70-tals mustaschen. Jag hade börjat spana efter dörren på direkten. Så än så länge är Paul bara skäggig, inte ett dugg mustaschig.

Jag inser ju att ni typ sitter på nålar där hemma, hur går det med Pauls movemberprojekt?!

Happ, så nu är det officiellt dag nummer 1 på Pauls movemberrörelse. Än ser det bra ut... blir ju intressant att följa utvecklingen de närmaste veckorna. Tack & lov har han ju rätt rejäl skäggväxt, för jag hade dött lite om han gått runt med silkiga testar på överläppen - hurv!

Nej vad roligt, Paul kommer att haka på movember-rörelsen i år! Eftersom jag är rätt på alla projekt som handlar om att samla in pengar till cancerforskningen så hejar jag på hejvillt! Sen skadar det ju inte heller att det kommer att bli så roligt att följa hans mustaschodlande - blir helt full i fniss bara jag tänker på det! Hitintills är de två på Pauls jobb som är på, jag hoppas på ett par till.

 

Har redan beslutat mig för att donera ett gäng cupcakes till slutet av månaden som belöning för mödan. Det blir naturligtvis något som passar in på temat, något som får folk att dra på mustaschen! :)

Idag har det varit fullt upp! Först råvaruinhandling, följt av massa matlagande & så fotograferande för kokboken. Fem rätter lyckades Maria & jag klämma in idag. Så himla nöjd! Dessutom fick jag in årets första glas glögg i & med att vi fotade en julkaka. Åh vad jag ÄLSKAR glögg - även den trista alkoholfria versionen.

Oki, jag ska inte ljuga... det var lite svårt att komma igång under morgonens uppvärmning - vi kunde liksom höra hur vattnet bara forsade där ute. Är ganska säker på att alla 4600 pers som trängdes i samma hangar gärna velat stanna där vi var.

Fast, det fanns ju inget annat alternativ än att ge sig ut - så det var bara att klistra på det allra gladaste leendet & försöka uppbåda någon slags motivation i alla fall!

& tänka "Jag är inte gjord av socker, lite regn dödar ingen!!!" Så satte det igång...

Starten var blöt, folk pep när regnet i princip omedelbart gjorde så att man var dungsur in på trosorna.

Där är jag, i röd jacka & svarta byxor - marcherande i SS-soldat takt/min mammas normala promenad takt.

Paul var som vanligt världens gulligaste & hejade på längsmed hela vägen!

Han körde från station till station & servade med skavsårsplåster, sock & skobyte. Samt tuggummi utfodring.

Här - målgång! Fy tusan så skönt att komma in i målfållan & få höra att man är topp 100!

& nej... det är ingen tävling, jag vet - men jag tävlar i alla fall! :) So, sjukt nöjd med tiden (5 h 40 min), mindre nöjd med den biten vi var tvugna att korsa motorvägar med vatten upp till vaderna... Men vad gör det om hundra år att man blir lite blöt? Inte ett dugg! Inte när man tillhör en grupp personer som tillsammans lyckats samla in nästan 70 miljoner kronor till bröstcancerforskningen! Dessutom glömmer man lätt den tunga biten när man korsar mål-linjen & möts av en kramglad varm Paul, en plastkopp iskall öl & två ibuprofen. :)

 

Förlåt farmor för vad som komma skall...

 

Helvitis, jävla, fan... Det VRÄKER ner där ute. Det är som om vi bor i ett vattenfall, som om någon satt på kranen på max. Till vilken vädergud som än satt igång detta - gå & dö. Inte av cancer, det förtjänar ingen, men en snedgående blixt hade inte suttit fel. I typ 100 dagar har vi haft sommar & sol & kort kjol & allt annat som rimmar på det temat, utom just kanske ordet pool. Men det prickar vi alltså in idag, dagen för Princess Margaret. Fucking freaking fantastic. 

Jag kikar ut genom fönstret - ännu en vacker morgon & vår morning glory lyser upp hela trädgården...

Vänder mig om till Paul & utbrister "Oh what a GLORIOUS morning!". Varpå Paul svarar att det är bäst att njuta, för imorgon blir det storm... Det blir tyst i vardagsrummet, sen kommer ett ledset litet pip från mig följt av språngmarch till soffan & Weather Canada. Japp, mycket riktigt. Imorgon räknar de med minst 20 mm regn, åska & vindbyar upp mot 70 km/h. Helt fantastiskt bra timing med tanke på att jag imorgon ska gå 30 km för Princess Margaret. Från djupet av mitt hjärta... BUHU! Hela sommaren har det varit snustorrt, eldningförbud & 30 grader varmt & så den ENDA dagen då jag verkligen bett om fint väder... STORM?! Rättvisan i det finns ingen jävla stanns kan jag tala om.

Idag nådde jag Princess Margarets mål för att få gå en dag under "The Weekend to End Women´s Cancer"! För att få gå en dag måste man nämligen samla in minst $1250 (båda dagarna=$2000) & efter en ny födelsedagsbakorder kom jag idag upp till $1265. Jag är så sjukt stolt över den siffran, mer än 8500 kronor & allt i bak/virkintäkter! Mitt team - Team UofT St. George - har hitintills lyckats samla in mer än 45000 kr. Inte så illa för tio studenter! Om lite mer än en månad går starten för våra 30 km & jag ser fram emot det så mycket! Faktiskt ännu mer än förra gången, för den här gången har jag verkligen kämpat ihop varje öre! Inte en enda donerad krona utan att jag presterat något tillbaka. Det känns himla fint! Jag tror att jag ska fira lite redan nu till helgen, tänker rosa daiquiri!

Ni vet ju att jag letar brudklänning - mest för att jag vill ha det gjort så att jag inte behöver tänka på det sen. För det sista jag vill är att leta efter något i sista stund... så har det varit i princip med varje klänning jag någonsin ägt & jag vill verkligen undvika att än en gång springa runt som en skållad råtta & sistaminuten leta. Så, jag letar nu istället - ett år i förväg. Känns som väldigt bra framförhållning, om det nu inte vore för att allt är så vulgärt. Tyg nog för ett tremannatält, pärlor & paljetter & skit - sånt som jag vet att jag kommer att lyckas dra av innan jag ens stigit in i kyrkan. Tremeters släp som gör att man inte kan gå på toaletten själv går också bort. ALDRIG att jag kommer att tvingas göra som Romina på Pauls jobb - vars klänning var så stor att hennes mamma & maid of honour fick hålla upp den varje gång hon skulle kissa. Vill helst spara ma, Jo & Sussie & mig själv den förnedringen. Så jag ska inte ljuga, jag har lite slitit mitt hår över den här sabla klänningen. Men så igår... igår kände jag att jag kanske hittat åtminstonde stället att gå till... The Bride´s Project. En välgörenhetsorganisation här i Toronto dit man kan donera sin brudklänning - antingen som privatperson eller om man äger en butik med brudklänningar. Pengarna från varje såld klänning går sedan oavkortat till cancerforskningen. Jag tycker att det här är ett helt fantastiskt initiativ - jag är så oerhört imponerad av att någon har kommit på, formgett & förverkligat det här projektet. Att bära en av deras klänningar nästa år hade känts så fint, så varmt om hjärtat - veta att det jag bär inte bara är en vacker bit tyg, utan även något som kanske kan göra en liten, liten, skillnad för någon som just nu kämpar sitt livs hårdaste kamp. Det hade känts perfekt för en dag vigd till kärleken.