Hyyyperventilerar...
Oh. My. God. I'm toast. Har precis lagt på luren efter ett samtal med Imigration Canada, tydligen har derat system brakat ihop det senaste året vilket innebär att processtiden nu ligger på 75 dagar istället för 30. Vilket innebär att jag inte kommer att få mitt visum förän mitten av December. Alltså, om allt går bra kommer jag inte att få betalt på 2½ månad, går det inte bra så jaaa... Just nu vill jag bara gå hem & supa ned mig på Drambuie & krypa ned under täcket tills Lucia.
Workshop...
Har just tittat tomt bort i fjärran genom en två timmar lång workshop. Livet hade varit mkt roligare om inte alla hade varit så galet förtjusta i att tåta ihop egna små arbetsgrupper. De riktigt stora här på UofT, som styrs av personal speciellt anställda för ändamålet, är underbara att gå till - man lär sig verkligen massor & moi lämnar alltid rummet med en 'nu jäklar ska jag ändra världen!' känsla. De mindre, som äger rum på alla andra små fjuttiga nivåer här på avdelningen, är inte lika givande, snarare bara tröttande. Oh well, får ju iaf betalt för att sitta & dagdrömma en timme eller två så jag ska väl inte klaga så där vansinnigt mkt! :)
Krax...
Min hals har inte uppträtt normalt sedan imorse, fruktar att konceptet förkylning ligger & lurar. But, eftersom jag faktiskt inte har tid att vara sjuk just nu försöker jag ignorera detta enligt mitt gamla vanliga koncept 'Håll dig sysselsatt, sjuk kan du vara på loven!'. Således sippar jag just nu i mig min femtiofjärde kopp te (vanilj & hasselnöt) med massor av socker samtidigt som jag rättar mina elevers labbar. Sedan blir det klättra med Jaime & Rob & efter det blir det middag. Lutar dock åt att det blir Duff's Wings, moi hurrar inte direkt. Kycklingvingar kan mkt väl vara en av de saker som jag tycker absolut sämst om på denna jord. Oh well, i värsta fall beställer jag in en massa selleri & morötter & dippar bort hungerkänslorna tills jag kommer hem & kan äta mat & inte suga på friterat, såsindränkt, ben.
Snö...
Vanligtvis hälsar jag den första snön med ett utropstecken, men detta året har varit helt förskräckligt. Bara massa storm/kast vindar & kyla som isar sig in i märg & ben. Ish. Vill ju att det ska vara som när man var liten, när den första snön kom enligt två lika trevliga scenarion:
1) Uppvaknandet. Kväll=höstrusk, morgon=vintervärld. Helt underbart att vakna upp till en helt ny fräsh värld!
2) Fröken mal om något oerhört tråkigt när någon av oss ungar plötsligt hojtade 'titta det snöar!' & på en mikrosekund stod vi alla där vid fönster & tittade ut helt andräktigt
Förra året kom snön precis så där stillsamt som jag vill att den ska komma. Stod på Dundas Sq nere i downtown, omgiven av skyskrapor, & sträckte skrattande upp mina vantklädda händer mot skyn. Det är så jag vill att snön ska kommar nu när jag är vuxen...
Totalt obegripligt...
För att summera ett besök vid Niagara fallen så blir det lätt lite svårt att finna de rätta orden. Det är en helt unik upplevelse: lite som en blandning av en nöjespark, turistmål där alla är apfulla/Finlandsfärja samt budget Las Vegas... Anyway, kanske underligast är alla hopplösa prylar de säljer - skrot utan dess like men som ändå på något vänster måste ha en marknad. Moi vägrar av princip att köpa något över huvud taget i den staden & känner mig lite ledsen över tanken på att det finns folk där ute som tycker att det är jätte finurligt att köpa på sig en plast Oscar med lite småspeciell text...
Blonda flickor inte till salu, däremot är det fritt fram att investera i hur många plast Oscars som man kan få plats med i sitt hem. Jo gråter över att ha vunnit pris som bästa syster & moi försöker komma över den överväldigande glädjechocken att ha blivit utsedd till Best Drama Queen.
En fattig uppväxt...
Däremot fick jag ju växa upp utan stora gröna plastgrodor - surt. So, nästa gång jag dimper ned på hemmaplan ska jag lämna in ett litet förslag till kommunen. Med tanke på att Lycksele kommun återkommande hamrar upp en jättetomte, påskkärring, blomstervas i den ena av stadens tre rondeller så tycker jag faktiskt att en av de andra åtminstonde hade kunnat få en groda till midsommar. Sedan hade vi kunnat konkurrera med gigantiska restaurangälgar...
Utan en tanke på hur många som gjort det innan pussade jag på grodan, trots att det var totalt onödigt. Skyller på att det är något som är nedärvt genom kvinnosläktet! :)
Lycksele... nästan som Niagara!
Checka! I Niagara har de också en rullande sten! Fantastiskt eller hur?! Precis lika nödvändig som den hemma på torget, ah... världen är liten & små ställen har oerhört mkt gemensamt...
Jo posar & är glad för att hon kommer från Liiinköping.
Trots allt...
Fastän gårdagen var grymt stressigt på endel sätt var den oerhört underbar på andra...
1) Klättring på TCA med han som alltid får mig att le, & moi klarade av att klättra en 10+ i bouldering grottan! Alltså, hela vägen från golvet & upp, whii! Nu säger det kanske inte så jättemkt för merparten av ni som läser, men för mig var detta stort!
2) Middag på Insomnia, med massa rödvin &... ROB! My charming Scottish boy is back för snabbvisit & moi är lycklig, lycklig, lycklig!
3) Jag har fått en inbjudan om att fira julafton & juldagen här i Toronto med Pauls familj. So, lite blandade känslor naturligtvis eftersom detta blir första julen utan min familj... men ändå glad för att jag får tillbringa den med så underbara människor!
Cross your fingers!
Har tillbringat hela dagen på International Student centret här på universitetet & har tillslut fått lite lugnande besked - eftersom jag skickat in alla papper i tid är bollen nu på deras planhalva & så länge de inte informerar mig om motsatsen ska jag utgå från att jag är här lagligt. Nu innebär det ju inte att jag får lön förän papperna är i min hand men moi är iaf betydligt lugnare än igår...
And then...
Sedan barkade allt utför & Jo bara dog lite inombords för varje sekund hon tvingade tillbringa i Niagara. Moi som redan varit där tre gånger innan var dock van (läs själlöst hjärntvättad) & roade mig glatt med att få ut så mkt av alla attraktioner som jag kunde. Således tvingade jag Jo att ta kort på all plastig utfyllnad samt att posera med vanvettiga små detaljer som någon i stadsfullmäktige tydligen har en förkärlek för...
Affär numbero uno, här tror Jo fortfarande att saker & ting kommer att bli bättre...
& här har realiteten sjunkigt in... :) Jo är dock en trouper som återhämtade sig relativt snabbt & insåg att man bara har så roligt som man gör sig, kort på det kommer imorgon. Nu ska jag åka iväg till TCA & klättra, ie göra av med lite energi så att jag inte slösar den på tårar. After that... drinkar med någon väldigt, väldigt speciell...
Fast när allt känns lite grått...
Kan jag ju iaf muntra upp mig med att kika lite på de bilder som jag knäppte när Jo var här. Hade så himla roligt, men en av de mer utflippade dagarna spenderade vi utanför Toronto. Efter lite tjat från båda hållen (Jo för att hon ville åka, moi för att jag försökte förklara hur hemskt gärna jag ville slippa) åkte vi ut till Niagarafallen. Själva fallen är vansinnigt fina & värda ett besök - staden i sig är horribel. Detta hade dock darling Jo inte riktigt greppat vare sig innan vi åkte eller under den första timmen eller två...
Så då såg hon fortfarande glad & turistig ut & posade glatt under mitt chockrosa paraply (vatten blåser hela tiden in från vattenfallet).
Ingen rolig dag idag...
Hulk, idag är det ingen bra dag. Vaknade i morse & vände mig genast om för att berätta en sak för Jo som jag hade drömt om & så var det tomt på golvet. Sedan tillbringade jag hela dagen hemma i väntan på posten, som kom vid fyra - utan mitt visum. Efter det blev det språngmash till institutionen & nödsamtal med den administrativa personalen. Imorgon är moi alltså i Kanada illegalt, för trots att jag skickat in allt material i tid (jag har checkat med posten & allt var framme innan sista ansökningsdag) så har jag inte fått mitt visum. Vilket innebär att jag inte får betalt från UofT längre & naturligtvis värst av allt kan ställas inför deportation. Tårarna har inte varit långt borta idag... Han som alltid får mig att le har sagt att han gifter sig med mig om det kommer till det, men jag hade ju gärna sett att deporation inte hade varit det övervägande skället till att sätta ett datum...
Jo lever...
& är återfunnen. Pust, moi kan andas ut. Visserligen sitter jag fortfarande på kontoret, men nu vet jag iaf att hon har mött upp med han som alltid får mig att le - hon är räddad! Oh, så skönt - nu behöver jag inte känna mig som om jag satt ut en kartong med kattungar på gatan, som Edwina när hon inser att Patsy sålt Saffy...
Gratis drinkar...
Moi har förövrigt kommit fram till slutsatsen att det finns få saker som killar gillar så mkt som en blond tjej, undantaget är i så fall två blonda tjejer. Jo & jag är således en omtyckt liten kombo - häromdagen insisterade en kille på Insomnia att bjuda oss på shots (absolut). Hinkade i oss två var & betraktade sedan glatt hur killen i fråga blev way för full på ett mkt amerikanskt sätt (han kom från Detroit). Som Jo sa - Det är så roligt! Han förstår verkligen inte att vi skrattar åt honom, inte med honom!
Kunde inte sagt det bättre själv... :)
Ångest...
Jag sitter på kontoret, tillfällig paus mellan två labbar med mina studenter, & har ångest. Jag har nämligen pytsat ut Josefin på egen hand i Toronto. Det känns lite som om jag skulle ha tappat bort mitt barn på ICA, åkt hem, lagat middag & bytt kattsand till katterna innan jag inser vad jag gjort... Försöker intala mig själv att Jo kommer att klara sig alldeles utmärkt & att hon har min mobil som livlina, men en liten del av mig vill springa med hysteriskt flaxande armar till Yonge & Dundas & bara vråla
'Have anyone seen my friend, she's small and wears a red duffel!'
Men jag andas mig igenom dessa impulser & styrker mig med tanken på att han som alltid får mig att le kommer att plocka upp henne vid fyratiden. So, jag har bara lite drygs en timmes ångest att ta mig igenom & sedan blir klockan fyra & jag kan ringa & höra mig för hur allt går. Hm, kommer kanske att bli lite kycklingmamma om jag får barn någon gång, jaaa...
Jo har roligt på kontoret
Jo is here!
& har introducerats till Paul, han tycker att vi är lika, hon bara skrattar. Igår när vi klättrade släppte han sin talkpåse på henne & drog sedan runt henne i det, Jo pep av skratt & fick tillslut fram 'Hjälp mig'. Ah, det är så fint när folk som jag tycker om går ihop med varandra!
& moi är glad som vanligt, fast naturligtvis lite extra när darling är hör & vi toppar upp det hela med alkohol!
I'm ready!
Nu har moi tillverkat en liten lapp så att Jo kan lokalisera mig när hon virrar sig ut från immigrationen på Pearson. Själv tycker jag att detta är omåttligt roligt, helt & hållet baserat på att jag vet att hon kommer att dö lite när hon får syn på mig! Risken finns ju att hon blir sur, men jag chansar på att hon kommer att vara i stadiet övertrött=fnissar åt allt. Så detta kör vi på! Ska försöka att fota ögonblicket när Jo kommer ut. Sedan får vi se om det dyker upp på bloggen eller inte, beror lite på hur skadad hon är efter allt flygande (jag hade ju till exempel gått över lik för att eliminera foton av mig efter det att jag kom tillbaka från Brisbane). Å andra sidan så kom jag ju undan med att kabla ut bilder av henne i ansiktsmask...hm... fast det kan ju hända att hon var mer tolerant eftersom jag också såg ut som om jag höll på att smälta bort. Oh well, den som lever får se - nu ska jag skutta hem & preppa!
Magnus=100% rätt
Korn, checka uttrycket i hundens ögon! När du sa att dina favoriter var bilder där minspelet matchade texten hummade jag med lite smått & trodde att jag förstod vad du menade. Sedan hittade jag denna bilden & kunde konstatera att jag inte helt hade greppat konceptet innan. Aaargh, jag smågråter fortfarande på kontoret... Nu arbeta! :)
Unfortunately, she's not a guy...or human
Tror dock att det måste bli burkmat, har en känsla av att Flatty bara skulle bli lyckligare om jag ignorerade henne. Tvärtemot män med andra ord... Sedan jag kom hit till Toronto går jag alltid till Toni & Guy för att fixa mitt hår. Människorna som jobbar där är strikt indelade i följande kategorier:
1) Stylisten -
superstjärnorna. Alla män, i stilfulla kläder med fantasifullt lagt hår & mjukt viftande händer
2) Colorist - B-kändisarna. Alla kvinnor, alla vackra, alla med ett IQ under medel
3) Slav - sopar hår & kan
ibland få hämta te till kunden
Nu råkar ju en av killarna som jobbar i kategori nummer tre vara gorgeous. Riktigt, riktigt perfekt. I
ett jäkla år har jag suttit & tittat på broomboy & bara hänförts. I går pratade han med mig för första gången, precis när jag skulle betala fick han syn på mitt rack (klättrarsele + alla tillbehör):
BB - You climb?
Moi - Yes I do. It's the best thing in the world.
BB - But you climb in a gym, right?
Moi - Yes, most often. But I climb outdoors as well. Single pitches at the Niagara escarpment, but multipitches as well.
BB - How does it feel? When you're at the top looking out, what do you feel?
Moi - I feel like I'm invincible, like the most perfect being there is!
BB - It sounds wonderful, I would like to try. But I would need a teacher, someone that feels really intensely for it...
Moi (gällt) - Well there are three excellent gyms here in Toronto, and they all have beginners' courses! Oh, look at the time! Need to go, bye!
Moi ute på gatan -MEN jäkla apa också, orättvist!
Det ligger & gnager...
Inatt drömde jag om Flatty. Kom in till kontoret & hittade henne utanför min dörr, kunde inte för mitt liv begripa hur hon lyckats ta sig dit men släppte in henne för att ge henne mat. Som vanligt trodde hon att allting skulle döda henne, & precis när hon tillslut lät mig klappa henne lite kom min handledare in & skrek på mig för att jag tagit med ett husdjur till avdelningen. Ingen jättespännande dröm så där, men det visar väl rätt tydligt på att jag stör mig på det faktum att Flatty dyker upp på vår trapp en fyra gånger per dag & ändå tror att jag ska döda henne. Har aldrig stött på ett så knäppt litet djur tidigare, & jag finner det oerhört irriterande att hon inte har blivit van vid mig ännu. Hm, vad ska nästa steg bli i kampen om att vinna hennes paniskt klapprande lilla hjärta? Ignorera eller kitta upp mig på fanzy burkmat?
Äntligen!
Whii! Idag kommer Jo hit till Toronto! Ska bli så himla roligt, mitt första riktiga 'bara på grund av mig' besök! Nu korsar vi fingrarna för att detta blir ett superbesök & att de närmsta 10 dagarna blir precis så där TV-höstiga! Isolde ser som vanligt
dystert på just mina väderförhoppningar.
Isolde - Oh, your little Swedish friend will arrive today?
Moi - Yes, I can't wait to see her!
Isolde - I find it painful...
Moi - Oh, but she's really nice...
Isolde - No, no! Not in that way! No I mean that she didn't come a weak ago. There are bound to be a storm the other day, and then she'll not be able to see the leaves...
Moi - But they haven't really started to turn yet...
Isolde - Some years they never do, there will just be one sharp wind and its winter. Winter... oh I hate winter.
Last session...
Igår avslutade jag min ELWS-kurs. Har under hela kursen småstört mig på en människa vid namn Kamal. Kamal är ca 35-40 år gammal & pratar 'målande', ni vet så där religöst högtravande att man bara dör lite för varje blomreferens som kommer över hans läppar. Kamal var dessutom den individ som jag stirrade ut under mitt frågetillfälle eftersom jag tyckte att han var så urbota dum. Anyway, Kamal inledde sin 7 minuter långa presentation om väntetider inom den Kanadensiska sjukvården med en liten sketch...
Kamal - Oh, I'm dying... Oh, WHERE are all the nurses, WHERE are all the doctors? Oh, I'm dying... 36 hours, I've been sitting here, and nobody has attended me. No help. Oh, I'm dying...I'm dying...I'm dyyyiii...
Moi - Fniss
Alltså, jag försökte så hårt att inte skratta, men det gick bara inte. Speciellt inte som Semal bakom mig dog av återhållna små hick av skratt. Efter Kamals presentation frågade Meroseh (vår lärare) hur han uppfattade situationen när publiken skrattade. Kamal svarade att det kändes bra, att han vann oss över med sin humor innan det att han startade sitt föredrag. Eftersom moi redan barkat käpprätt genom att skratta åt honom kände jag att det var lika bra att go all out...
Moi - To be honest, I found the play a bit painful. Because I didn't know if I was allowed to laugh or not. And then we did, and that is perhaps not what you should strive for as it is a serious subject. Humor is good, but your little act just made a very sad true story a topic of ridicule...
Oh Jo sweetest!
Eftersom jag insåg att min beskrivning av vad du ska packa i klädväg kanske inte var den allra mest beskrivande tog jag & knäppte två kort från min gata åt dig! Så här långt har det hunnit nu & moi sportar trench men med tunna små handskar till. Hoppas det hjälper! En sjal hade jag nog också pushat för, men det vet jag ju att du har... Suck, blir ett avundsjukt litet troll vid tanken på att jag inte återkommande har fått shoppa sjalar i London tillsammans med dig, jag som troligtvis hade varit den av dina vänner som njutit allra mest ohämmat av det tidsfördrivet...
Dagens tröttaste...
Vissa av mina elever är oroväckande tröga, så där dumma att jag undrar hur de lyckades undvika specialklass under sin uppväxt. Dagens tröttaste kommentar orkade jag inte hålla inne när en av dem tittade på mig med en förbryllad min & undrade hur hon skulle kunna veta vad:
1) Pinus egentligen var för träd
2) Vilket klimat det återfinns i
Moi - Well, I'm sure you can find that information if you really try. If you just try to do some research, which infact is what we do here at the department. As this is a university...
Gissa vilka som vann?
Hepp, vaknade idag upp till en konservativ regering (igen, de blev återvalda). Jag orkar ju inte bry mig så där ofantligt mkt, partipolitik är något som jag känner endast & enbart kan engagera mig i det land jag de facto kan rösta i själv. Fast lite gottar jag väl mig ändå, finner nämligen partiledaren för det liberala partiet lite lätt irriterande. För det första är min engelska bättre, för det andra så gick han till val på att införa en koldioxidskatt som en av sina huvudfrågor. Eftersom det finns få saker som gör mig så trött som politiker som försöker förstå sig på klimatförändringar/tror att de vet vad de pratar om är moi med andra ord strålande nöjd med valresultatet!
Working girl to ballerina...
För er som undrat...
& denna gången har jag dessutom riktiga skor! Splitt nya Angelo Luzio med gummiband över foten. Irriterande nog i storlek 7B, hade velat ha A men de var slut i alla färger utom ful. & moi ville ha svarta nu. Oki, nu ska jag graciöst glida över till AC för min lektion, so long farewell!
The first north american election 2008...
Något försummat även på hemmaplan, men idag går i alla fall Kanada till val. & här hymlar man inte vem man röstar på. Nope, så här ser det ut i vår trädgård just nu. Har typ noll koll på vad Olivia Chow egentligen gör för vårt område, men jag vet att hon jobbar för oss & att hon kan spanska - för på de stora affischerna (tack & lov tyckte Isolde att de var lite för stora) står det nämligen att hon gör just det, fast på spanska. Anyway, jag finner det hela mkt fascinerande - för tänk om någon hade plingat på din dörr hemma i Sverige & frågat om du hade velat ha en affisch i din trädgård.
Affischmänniska - Hej! Jag undrar om du vill skylta med din politiska åsikt?
Svensk röstberättigad - Eh...nej du, jag tror inte det va...
Affischmänniska - Men varför inte då? I ditt område röstar ju ändå 83% av befolkningen på sossarna så vad spelar det för roll?
Svensk röstberättigad - Nu är det ju på det viset att jag faktiskt inte behöver skylta med vad jag röstar på ska jag be att få informera!
Imorse plingade det dessutom på dörren igen, Isolde öppnade & blev påmind om att THIS IS THE DAY! YOU SHOULD VOTE! Jaaa, jag säger då det...
Start early!
Ah, denna bilden gör mig glad! Lite så som att få se en femåring läsa dinosaurieböcker, det finns hopp för framtiden. Hopp om att jag inte kommer att sitta & blänga surt omkring mig, hötta med käppar & muttra 'dagens ungdom' & 'annat var det när jag var ung'.
I'm the fun person!
Hushållets andra katt, Pounce, har förövrig utsett mig till ständig lekkamrat! Något som jag är hysteriskt lycklig över, var så länge sedan en katt beslutade sig för att det är just det jag är - världens bästa tokkompis! Så fort Pounce numera får se mig lämna badrummet vill han leka. Vilket jag naturligtvis alltid är med på, fast riktigt lika rolig som Wilma är han ju inte. Å andra sidan så korrumperade jag ju Madame redan som liten ulltott...
Big Guy!
And here he is! Min nya kärlek! Isobel & Milans katt Big Guy! Lika förtjust som jag är i honom är han i mig. Hela tiden vill han gossa - vilket passar mig utmärkt! Är faktiskt så illa att jag ibland måste påminna mig om att vara social med de männsikor som är närvarande! :) Absolut roligast är dock att varje gång jag är i jämnnivå med Big Guys huvud så gnider han sina kinder frenetiskt mot mig, medan han bara ser trött ut/smäller till honom med tassen då Paul försöker göra samma sak. Detta finner jag hejdlöst roligt, medan Paul lite ledset inte förstår vad han gör fel...
En liten pilgrim...
Igår hade jag fetångest över vad jag skulle sätta på mig. Det var verkligen en av de där tillfällerna när man bara - Oh My God, JAG ÄGER INGA KLÄDER ÖVER HUVUD TAGET! Inte kul. Efter femtielva ombyten & lika många checkar med Julia beslutade jag mig slutligen för min lilla marinblå klänning som jag köpte till den stora geologkonferensen i februari (mitt lilla $20 fynd). Vad moi glömde att ta med i beräkningarna var vad vi egentligen firade... So, därför dök jag upp hos Paul's föräldrar & såg ut som något som precis lite småförvirrat & andtrutet trippat av Mayflower. Um, det är ju kul att man tänker så långt...
Nu blir det hemgång, har kalkonrester som väntar på mig! Återkommer i morgon med bilder av min nya kärlek i livet! Puss!
Antiklimax...
Sedan jag flyttade hit till Kanada har jag provat på åtskilliga saker innehållandes tranbär & min slutsats har ständigt varit att min uppväxt har varit lite fattigare just på grund av att tranbär inte sportas jättestarkt i Sverige. So, ni kan ju gissa hur mkt jag såg fram emot THE CRANBERRY SAUCE! But no, det var ingen höjdare. Inte äckligt, men lite för dallrigt & poänglöst - som en mix mellan gelé & lingonsylt, två tillbehör som jag alltid funnit överflödiga i kombination med kött.
Oh, Maja!
Vet att du någon gång ångestade över vad man kan ge bort som present om man inte direkt kan köpa något verkligt presentigt. So, jag fotade den lilla påse jag satte ihop åt Isobel - innehållandes Yogi te, svenska skorpor samt en burk med skotsk apelsinmarmelad med whiskey smak. Inte så där himla lyckade presenter var för sig, men nedknölade i en lite uppiffad pappåse med texten 'A little bag for dark and gloomy autumn mornings' gjorde de succé. Förutom påsen & pajen hade jag också med mig en liten burk med wasabiärtor & wasabinötter åt Milan - även det en mkt lyckad present, trots att jag köpt burken för $2 i Chinatown & innehållet för ca $1.5 (typ 22 kr)!
Kitt blir alla männsikor glada för!
The dinner...
Har ju också kommit till slutsatsen att Thanksgiving är farligt, allt är tillagat i smör eller lönnsirap (sötpotatis in lönnsirap är min nya drog i livet) & de få undantagen dränks i kalkonbaserad, supertjock, sås. Men ibland får man faktiskt inte bry sig, ibland måste man inse att en gång är ingen gång & att man banne mig ska vara tacksam för allt som står framför en. So, jag åt tills magen stod i fyra hörn & vi alla bara satt & tomt småpetade i oss vindruvor. Vilket naturligtvis var starttecknet för att det var dags för pumpapaj & min lingon & kanelpaj + ton med vispad grädde. Då var det skönt att kunna falla tillbaka till min policy att inte äta något sånt! So, medan de andra svettades över sina fullastade tallrikar (Isobels version av en liten bit paj är ca 1/6 av pajen) satt moi & knaprade vindruvor & sippade vin & kände mig så där alldeles underbart lagom lullig, varm & älskad.
Isobel i farten, i henne kan farmor ha mött sin överman när det gäller att utfodra massorna...
Milan skär upp kalkonen, moi älskar kalkon!
Min lingon & kanelpaj till vänster & pumpapaj till höger, de två äppelpajerna var kvar i ugnen vid detta fotoögonblicket...
I love thanksgiving!
Oh my, jag är fortfarande mätt. Mätt & helt förälskad i denna super nord-amerikanska tradition. Hade en helt underbar dag igår. För det första - Sandra var rädd för att baby Luna skulle smitta henne med någon pesticid så hon, hennes mamma (84 år gammal & superkristen, för två år sedan bad hon tills kalkonfettet stelnade) & hennes tvillingsyster Julia (nutcase) stannade hemma. Paul fick åka iväg under strikta förhållningsorder att inte krama någon (vilket är som att be Göran Persson att inte se dryg ut) - något som Isobel (hans mamma) först skrattade hejdlöst åt & sedan avfärdade med orden 'Screw her' :) Sedan blev det Slivovice & vin ute i trädgården där jag pratade klimatförändringar med Sandy (Pauls ex innan Sandra) & hennes man Juan. Supertrevliga båda två - hade så roligt! & baby Luna var kanske den sötaste lilla baby jag någonsin sett.
Juan & Luna, det är ju inte utan att det värmer lite i hjärtat!
Moi - Look at her cheeks! They are so round!
Paul - I know, I want to touch them but I'm afraid that that would have a balloon effect...
Inte helt enligt planerna...
Dagens plan var att inhandla balettskor samt en vinröd klänning till morgondagens middag. Vilket föll helt platt på att jag valde att göra en liten detour till avdelningen innan min shoppingrunda - har således tillbringat de senaste timmarna med att maratonprata i telefon. Något som jag även roade mig med innan det att jag lämnade huset... Shit vad jag pratat, men oh vad roligt det har varit! Nu ska jag knata hem, köpa på mig ingredienser till morgondagens, fortfarande något oklara, lingonbak samt investera i en flaska vin & sushi. Så här på rak arm är sushi det enda jag kan komma på att jag verkligen skulle tacka mitt ex för att han införde i mitt liv. Allt annat är dåtid, & med andra ord känner jag mig så där lite smått ointresserad, men sushi ligger mig varmt om hjärtat & det kommer jag alltid att komma ihåg honom för. Arigatou
En annan sak som inte gick enligt planerna idag var dagens outfit bild - min kamera har numera nämligen kommit på att det är roligt att ta bilder utan att man egentligen trycker ned knappen så där jättemkt, det räcker med att man nuddar den för att kameran (snart död & utbytt) omgående ska tro att det är fototillfälle...
Introducing Flatty to the blogg
Sedan juni har vi haft återkommande besök av en liten katt, ibland upp till fem gånger per dag. Flatty, som vi döpt henne till eftersom hon alltid är klistrad mot golvet i skräck, trotsar sin fasa för oss enbart eftersom vi har KATTMAT. Hade Flatty levt i en perfekt värld hade dörren till vårt hus öppnats automatiskt när hon är hungrig & allt mänskligt liv hade varit utplånat från jordens yta. För två veckor sedan fick jag nog. Sure, något har uppenbarligen skrämt sans & vett ur denna lilla varelse, men någon måtta får det vara. So, operation 'tonfiskmuta' startade. Vilket har varit häpnadsväckande framgångsrikt. De senaste dagarna har jag fått klappa henne en handfull gånger & hon har bara klöst mig en gång (hon var trött & förvirrad & tippade omkull för att jag skulle klia henne på magen - jag blev så chockad att mina reflexer rann ut i intet & var således för långsam när hon väl insåg vad hon gjort). Vidare så har listan över vad hon tror kommer att (brutalt) döda henne denna veckan krympt till:
Julias paket med Annas pepparkakor (från IKEA)
Tekokaren, tre gånger, men bara när den knäpper till
Min mobiltelefon, för varje sms
Introduktionen av konceptet egen skål med vatten
& ja, jag kanske var taskig som inte öppnade stormdörren åt henne, men jag var trött på att försöka ta en bild av henne & detta var enda sättet att få henne någorlunda stilla. Så fort bilden var knäppt släppte jag ut henne i friheten igen.
They say you're most desirable when...
& precis som jag skulle publicera föregående inlägg kom Oz förbi (en av de andra PhD-studenterna) & frågade om jag ville hänga med ut på en kopp te. So, det blev tripp till Starbucks & Chai Tea Latte. Passade på att knäppa en bild på en liten del av min väg till avdelningen, som ni kan se börjar löven ändra färg nu men lönnarna har inte riktigt blivit så där surrealistiskt klarröda som jag vet (& längtar tills) att de kommer att bli. Oz tog också ett kort på moi lite lätt kisandes... Satt på en bänk, smuttade på te & pratade om lite ditt & datt när jag började inse att det där säget att man aldrig är så åtråvärd som när man är upptagen stämmer lite väl bra. Satan i gatan också, här har jag gått runt & varit singel i evinnerlighets evinerlighet utan alltför mkt uppmärksamhet, typ. Men nu sen jag träffat någon, då sänder jag tydligen ut någon ny slags feromon som bara skriker 'I'm not yours and I'm damn sexy just because of that!'. Moder natur är med andra ord nära besläktad med ironi & Murphy... Känns konstigt, ovant / lite småsjukt att ducka datehintar...
First hint of autumn 
But the sun is still warm!
Pip - hemlängtan...
& mitt i alla små funderingar kring den kanske mest husliga högtid som nordamerika inte har lyckats överexploatera så drabbas moi av hemlängtan... Vilket händer ytters sällan (tror att jag är lite för rotlös som person för att orka bry mig, mitt hem är där jag befinner mig i nuläget), men just precis nu blev jag väldigt sugen på att ta ett snabbflyg över Atlanten. Vilket i mångt & mkt beror på kära bror
, tack snälla söta för alla kattbilder. Men gissa om jag längtar efter denna lilla idioten!
Nope, just nu är det nostalgi!
För min dator visade sig även innehålla Håkan Hällströms 'Kom igen nu Lena', vilket är väldigt hetro men även synonymt med första året i Lund. Mitt första år vid universitetet, egen lägenhet, när jag fick vänner vars existens jag inte tidigare varit medveten om, det året jag träffade mitt ex, det år jag körde tequilarace för första gången, det år jag dansade så att jag fick hål i sidan, fann mig i prekära situationer mot väggar, studsade så att jag nästan slog mig sanslös mot taket på Värmlands... allt till tonerna av '& jag vet är allt är falskt & bedrägeri, men det struntar jag i för vi dansar & du har så mjuka läppar'. Ledsen Jo, men vi måste ladda med denna låten när du kommer hit - moi måste får vara lite nostalgisk, se tillbaka på den tid då jag var mer oförstörd & mer oorganiserat excentrisk.
Älskade bror...
& gissa Korn vad moi också hittade?! 'Darling'! Men detta är ju underbart, nu kan jag spela den när ni kommer hit - jag vet ju hur mkt du bara älskar Baccara!
Darling, darling, darling, leave a little love for later on...
Jag upptäckte även att min, numera, älskade lilla dator innehåller 'Yes sir I can boogie' men jag vet ju hur mkt du älskar de trånande, utdragna små suckarna i 'Darling' så det kör vi på när du kommer hit. Det kommer att kännas PRECIS som om jag aldrig flyttade hemifrån! Fast det är inte vad jag lyssnar på just nu under min lilla tepaus på kontoret...
Tepaus - gör alla gladare, eller iaf mig. Settet skickade Rob till mig från Skottland, så gulligt!
Never failing being me...
Bror brukar ibland sucka & mumla att jag är en homosexuell man återfödd i form av ett blont yrväder. & idag har jag en dag då jag förstår vad han menar - idag är det en all out dag. Idag blir det inga trista jeans & tråkiga toppar - idag blir det rosa, tight, guld & klackar. Plus min nya fäbless - rosa läppstift! I ett rush av 'ladda, ladda' tidigare lyckades jag påminna mig själv om att min dator de facto innehåller lite musik, vilket resulterade i att moi upptäckte en liten guldgruva av alldeles otroligt bögig musik (nu vill jag ju påminna om att jag var typ en av två kvinnor på Mr Toronto Leather 2007, så detta påstående baserar jag inte helt & hållet på fördomar) & snubblade över en gammal favorit! Alcazar - welcome to our galaxy, the place to be, our universe...you can be an Alcastar!
Ikväll ska jag sippa GT! Oh, & att kameran återigen är i bruk är ett tecken på hur mkt jag verkligen ser fram emot Thanksgiving - jag trotsar alltså min tidigare bojkott av helvetesmaskin nr 1 enbart så att jag skall kunna föreviga denna super nordamerikanska tradition åt er alla!
Might it still be there?
På väg till omklädningsrummet stannade sedan Julia till vid en av informationsdiskarna, stod bredvid & väntade när någon gick in i min axel bakifrån. Bad lite små pafft/förstrött om ursäkt (idiotisk drag som jag försöker göra mig av med men jag gissar på att det är en av jantelagens oskrivna regler; be om ursäkt även om det inte är ditt fel) innan jag insåg att det var Remo som gjorde det för att påkalla uppmärksamhet. Stod & pratade drygt en kvart & introducerade honom för Julia så att de kunde prata lite tyska tillsammans. En sekund efter att vi kom in i omklädningsrummet:
Julia - So is THAT the PhD-student you dated in the beginning?!
Moi - Yes, that was Remo.
Julia - Ooohhh...
Moi - Yes I know, he looks really nice. Like really nice... But unfortunately he's boring, VERY boring. That was the reason why it ended, I could not stand it.
Julia - Oh, so how did he take it? Was he very upset?
Moi - Hm, well I know that he liked me a lot but...
Julia - Because I think so, he was so tense & he completely focused on you the entire time!
Egentligen borde jag ju inte bry mig över huvud taget, men en del av mig kan inte låta bli att tycka att det är roligt - lite småkittlande så där. So, då är frågan - gör detta mig till en dålig person, eller är det bara helt mänskligt att känna en aldrig så liten skön power-rush?
Two not so smart girls...
Igår drog jag till AC (Atlethic Centre) & tränade med Julia. Sprang 30 min på en inte alltför ondsint maskin, gjorde plågsamt många sitt ups & tränade armarna i bästa klättrar anda. Vilket resulterade i att jag & Julia uppvisade en pinsamt hög nivå av icketänk vid chin ups maskinen. För de som inte vet hur en sådan makapär fungerar så är ställer man sig helt enkelt på knä på en platta & drar sig uppåt med armarna. Hela tanken med maskinen är dock att man kan ställa in olika nivåer av hjälp, dvs om jag väger 50 kilo (I wish) & jag ställer in vikten på 20 kg så behöver jag bara lyfta 30 kg av min vikt. Inte alltför komplicerat. Körde på ett tag & sedan ville Julia testa på att lyfta hela sin vikt, sagt & gjort vi ställde in maskinen & hon ställde sig på plattan - noll resultat. För istället för att köra på noll vikt hade vi ställt in maskinen på hennes vikt = stillestånd. Um, kände mig ju så där lagom smart... Lite skönt dock att vi var lika blåsta båda två, & att Julia är rödhårig!
Gräset är inte alltid...
Drog ned till Chinatown med han som alltid får mig att le, efter ett aldrig tidigare skådat maraton i obeslutsamhet när det gällde att besluta sig för vart vi skulle äta lunch slutade vi upp på en kinesrestaurang (surprise). Dessvärre inte en av de bättre jag varit på där nere. Stooor besvikelse när jag insåg att min fisk i sötsur sås var friterad. Allt på min tallrik såg rätt ledset ut: vitt ris, gul fisk, lök & sås. Inte blev det bättre av att min lunchdates mat såg betydligt mer aptitlig ut. However, efter att pliktskyldigast ha petat i mig en fjärdedel av min portion testade jag en av hans biff-bitar.
Moi - Oh, oh my!
Han - Strange, right?
Moi - Yes! It's like...like squids in consistence! Like rubber!
Han - Yeah, I know...
Moi - But thanks, now my food feels tastier!
But I want to!
På söndag har jag blivit inbjuden till Pauls föräldrar för att fira Thanksgiving. Detta ser jag fram emot något helt oerhört, som jag förstår det så kör de fullt ut. Squash, kalkon, tranbärssylt, sötpotatis & pumpapaj. Jag förväntar mig major matkoma. However, för att bidra lite till överflödet hade jag velat baka något svenskt & ta med mig. Det är här jag stöter på problem, allt med jäst är ju omöjligt, så jag tänker lingon (enda jag har överflöd av just nu, farmor knölade ned två refiltuber i sin senaste sändning). & jag vet att vi brukade äta världens godaste lingonrutor när jag var liten. Naturligtvis kommer jag ju inte ihåg receptet & ma är i Stockholm & oanträffbar för världen... Vilket gör att moi nu sitter & googlar bakverk med lingon, det går sådär. Suck. Här hade jag ju kunnat släppa det hela men så fungerar ju inte riktigt moi, so - om någon skulle råka ha ett recept med kakor innehållande lingon hade det mottages tacksamt.
/Martha
När tackkulturen går för långt...
Igår under min ELWS-kurs tvingades jag genomlida ett smärtsamt långt tacktal. Tack i måttliga mängder är trevligt & ibland alldeles nödvändigt. Problemet är bara när man aldrig slutar tacka, det är då alla först tröttnar & sedan börjar fundera över tingens existens. Det sistnämnda stadiet uppnådde jag efter Ramonas tacktal. Upplägget är alltså att vi presenterar ett 3 eller 7 min långt tal om något, i mitt fall 7 min klimatförändrigar, hennes fall 3 min influensa. Only difference, Ramona avslutade med att tacka allt som bara fanns att tacka. Hon tackade sitt fosterland Ryssland, hon tackade sitt nya hemland Kanada, hon tackade universitet, vår klass & vår lärare samt avslutade det hela med att säga att vår ELWS-grupp var det som räddat henne igenom den första tiden vid UofT... Alltså, detta är en klass på två timmar varje onsdag, en klass som endast syftar till att få oss att bli bättre på att presentera vetenskapligt material. Hur hennes liv ser ut om hon på allvar menade vad hon sa vill jag inte ens tänka på, det enda som poppar upp i mitt huvud är Felix julbord i enportionsförpackningar.
Ibland blir jag stum...
Har precis kommit tillbaka från en något omskakande upplevelse - lab med mina elever. I förenklade ordalag behövde de bemästra tekniken 'mäta den längsta axeln på en oval', något som kräver att man placerar musens lilla hårkors längst upp på ovalen & sedan klickar längst ned på ovalen. Naiva lilla moi trodde att en apa skulle kunna bemästra denna enkla manöver. But no. Istället ställdes jag inför sex frågetecken (två elever hade tack & lov avancerat bortom orangutangstadiet & lämnade salen efter en timme). Som jag slet. Jag ritade på tavlan, jag ritade i deras föreläsningsanteckningar, jag pekade på bilder, jag slet mitt hår & önskade mig långt bort - inget hjälpte. Inget fram tills jag i panik myntade uttrycket 'Imagine your oval, think outside the box, picture your inner oval - don't let anything disturbe you, just picture an OVAL!'. Sedan gick det lite bättre. & medan de alla satt & småkonfunderat hummade 'picture your inner oval' kunde jag trött konstatera att det inte är alla förunnat att vara doktorandmaterial...
Nu vin!
Well, but it makes me happy!
Ute vräker det ned, allt är blygrått & duvorna som bor på innergården utanför mitt kontor ser ut som om de är rejält trötta på livet. Moi är superglad, har precis fått paket från Amazon - min Shostakovich cd som jag gått runt & väntat på i hundra år! Har väl en vag känsla av att detta inte direkt hade piggat upp vardagen för de flesta, men jag är happy! Det enda jag är lite missnöjd över är att den som designade cd-fodralet av något outgrundlig anledning tyckte att hammaren & skäran skulle tillföra en liten charmig touch... Oh well, man kan inte få allt - kommer likväl att njuta av den ikväll tillsammans med lite rödvin, & mer vänster än så kommer jag nog aldrig att bli.
Hur tänker man som förälder?
Innan det att min dag förvandlades till ett stressfyllt maraton hade jag dock ganska trevligt när jag skuttade in till avdelningen. Kikade på pumpor i stånden bredvid Bloor, luktade på krysantemum som alla affärer börjar sälja så fort det kommer lite höst i luften & log åt alla lönnlöv som börjar skifta färg. However, denna idylliska sinnestämning kom helt ur balans när en liten asiatisk familj fångade min uppmärksamhet. Detta är scenariot - liten asiatisk mamma med tre minatyrasiater a la tripp, trapp, trull. Är ingen expert på barn men hade jag tvingats gissa hade jag sagt att de var 3.5, 4.5 samt 5.5 år gamla - samtliga utrustade med var sin fiol i fiolfodral som matchade deras höstjackor. Alltså, skulle jag någon gång begåvas med en kull ungar i den ålderskategorin så är nog fiol ett av de sista instrument jag lobbat för... Kan ni tänka er oljudet som tre dagisbarn kan åstakomma med en hartsad stråke & en liten gnällig låda? Jag hade dött. Får jag barn någon gång så hade det naturligtvis varit roligt om de varit musikintresserade, men hade de varit så nära varandra i ålder & dessutom varit så, för mig, surrealistiskt många hade jag gett dem något mindre migränframkallande. Typ en xylofon med ordentligt vaderad klubba.
Stress...
Idag har jag upplevt en av de mer stressfyllda dagarna i mitt liv. Knatade in till institutionen vid halvtio tiden & möttes av följande lilla meddelande från min handledare:
Hi Ida,
I have a lecture from 10 to 11. Therefore, I don't have the time to make the corrections. Please, correct the instructions and make 18 copies.
Vilket innebar att moi hade si så där 35 minuter att skriva om hela labb-protokollet innan jag tvingades springa till min ELWS-kurs. Lyckades på något vänster fixa alla ändringar & ta mig dit någorlunda i tid. Only problem, efter lektionen var slut hade jag tutorial-möte med min ELWS-lärare. Vilket innebar att moi spurtade som en tok direkt från det mötet till Jörgs efterföljande lektion. Flåsandes som en blåsbälg lyckades jag precis svänga in i klass-rummet innan han startade upp dagens föreläsningar. Vid det laget var jag så i spinn att mitt hjärta pickade på i näbbmusfart under de första 15 minuterna, för att sedan sakta ned till en malande oro över hur Jörg skulle ta emot mina ändringar. För det är väl en sak att ändra ett ord här & ett ord där - men moi tog sig friheten att infoga extra frågor som jag tyckte att han saknade i sitt upplägg... So, major lättnad efter lektionen när han sa att de var ok - mkt högt beröm från honom! :)
But nooo...
Irk, klockan är tio i sju & jag kom precis på att jag glömt köpa på mig balettskor... Vilket innebär att jag kommer att känna mig helt missgynnad även denna lektionen. Satan i gatan. Återigen - vad hade jag inte gett för ett fungerande minne?! Underhållande nog är han som får mig att le ungeför lika dålig. Igår när vi klättrade förklarade han att han tänkt ta med sig två saker till gymmet, två saker varav han bara kunde komma ihåg en & varav båda låg kvar på hans kontor. Moi lyckades dock lista ut vad den andra saken var, ie vi kompleterar varandra alldeles utmärkt! & skulle det vara så att ingen av oss kommer ihåg vad det nu än må vara så kommer vi iaf att vara lyckligt omedvetna om det! :)
Nu, kuta!
But yesterday was fun!
Gårdagen var dock desto roligare - åkte ut till Pauls föräldrar för att välkomna hans pappa tillbaka från hans europa-turné, fira hans födelsedag samt dricka Slivovice (apstark, men mkt trevlig plommonsnaps). Fick reda på att det var Milans födelsedag dagen innan so det blev lite panik när det gällde presentbiten. Snodde ihop en kasse med lite svenskheter - & suckade lättat när det torkade renköttet gjorde storartad succé. Var lite smårädd för att de antingen skulle titta på det & säga 'Ötzi?' eller 'Oh, you eat santas reindeers?'.
Jaaa...
Kom fram till att Megha hade fel om Nuit Blanche - för att jag skulle ha förstått mig på eländet hade min studieskuld kunnat fixa finanskrisen i USA. Jag kände mig som ett konstant, småfruset, frågetecken. Litet utdrag av vad vi såg:
1) En glob tillverkad av metalrör med fastsatta vita paraplyer som visade halvpornografiska filmer (samtliga med män i vita klänningar, samt en stackars Border Collie). Inne i globen låg en madrass som man kunde vila på - moi skippade
2) En 8 gånger 3 meter stor ruta med godis i silverpapper - publiken kunde sedan böja sig ned & äta godiset, ie delta i konstverket
3) Sex vuxna män i vita kläder & kobjällror kring benen dansandes till folkmusik - allt i käck takt till käppsmällar & tjoande... Vad som fick dem att bete sig på det viset är för mig obegripligt - folkdans med tillbehör har nu hamnat högt upp på min lista över saker som ens partner inte får befatta sig med
Nuit Blanche...
Hepp, nu ska jag skutta hem i krispig höstluft & piffa till mig lite inför kvällens begivenhet -
Nuit Blanche 2008! Förra året var jag hysteriskt upptagen med arbete & kunde inte gå, men detta året blir det av! Nu var ju inte Megha jätteimponerad förra året, om jag minns rätt så suckade hon bara & sa att man behövde ha en studieskuld motsvarande ett mindre afrikanskt lands BNP i konstvetenskap för att uppskatta eländet - men moi tänker så som så att det är något annorlunda, & annorlunda saker kan man aldrig få för mkt av! & skulle det suga något alldeles gräsligt så kan jag iaf trösta mig med att jag har han som alltid får mig att le att dissa det hela med!
In my book...
Ikväll Jo kommer jag att skriva in dig i min lilla bok över saker som gör mig tacksam, var så underbart att få prata med dig efter det att hela 'galet tjut i luren' episoden var över! Saknar dig massor & längtar så tills vi ses igen, vilket sker om 13 dagar/312 timmar/18720 min/1123200 sek = alldeles, alldeles snart! & till dess får vi helt enkelt bota eventuella svackor med allas våran favorithemsida! Puss!
Another woman at the podium...
Har förövrigt kikat igenom mitt inspelade tal & slogs av en hel rad olika saker. Bland annat, & det här vill jag att alla ska ta till sig, hur smooth det gick! För medan jag stod där framme tappade jag tråden ett par gånger, så där så att mitt huvud bara 'Mayday, mayday', vilket min mun omformulerade till 'eeeh' & 'hmmm'. Only thing, det är inte med på inspelningen. Mina små panikattacker existerade i princip bara i mitt huvud, ur publikens perspektiv verkar det (om det ens syns) bara som jag gör små konstpauser för att förstärka mitt budskap! Känns med andra ord enormt lugnande! Två saker som jag dock måste försöka undvika i framtiden:
1) Låta mina känslor stå skrivna över mitt ansikte (jag har noll poker face), fick en idiotisk fråga & hela min kropp utstrålar verkligen till 100% 'Oh my god you're an idiot!'
2) Jag får aldrig mer säga 'Well yes, it might be the end to human kind' & sedan skratta pärlande, detta råkade moi kanske göra typ två gånger...
And speaking of...
Tittade på delar av vicepresident debatten på Julias dator i förgår, & kom på mig själv med att bli lite lätt ohämmat förtjust i både Joe Biden & Sarah Palin. Kan inte de vara presidentkandidater istället för de andra torrbollarna? Joe Biden påminner mig lite om grisbonden i Babe, inte till utseendet utan till sättet, i.e. om jag gifter mig en dag så vill jag att min man ska bli så när han är gammal. Så där stramt stilig, sympatisk så att jag inte riktigt vet vad jag ska göra med mig själv, stark & tyst men med ett leende som lyser upp. Lika småkär som jag är i Joe är jag också i Sarah Palin, vilket jag vet att man inte får vara - men jag tycker att hon är underbar! Hon är så välslipad & stilfull på ett helt hysteriskt amerikanskt sätt att jag bara vill springa iväg & köpa en bok om henne så att jag kan sätta mig in i ALLT som hänt i hennes liv. För säga vad man vill (& jag är säker på att åtminstone Jo redan har börjat printa ut artiklar för att informera mig om alla hennes fel), men jag tycker att det är imponerande hur en fembarnsmamma från Alaska kan hamna där hon är nu. And Jo, innan du slösar alldeles för mkt skog...tänk på att hon är kvinna, tänk på feministerna! :)
At the office again...
Har ägnat de senaste dagarna åt att arbeta på mitt undervisningsmaterial, vilket i princip gör att jag är begränsad till att arbeta hemma. Sure, jag hade väl kunnat göra vissa av sakerna inne på institutionen men helt ärligt så älskar jag att kunna stanna hemma om jag vill. Tror att det är en av de absolut största fördelarna med att jobba vid universitetet. Hm, upp i ottan & gå in i höstkylan till mitt kontor eller stanna hemma, duscha varmt, dricka massa te, tåta lite vid datorn & nynna med till Maria Callas version av 'O mio babbino caro'...? Inte så där jättesvårt val. Vilket har fått mig att inse att jag antingen måste stanna vid universitet för evigt eller så blir det till att se till att hitta en man som är oki med att jag stannar hemma & bakar kakor & arrangerar blommor. Moi tänker - lägga beslag på republikanernas lista över personer som bidrar till deras kampanj!
And I'm out!
Whii (universiellt uttryck för lycka, myntat av Liesel i Sound of Music...typ)! Han som alltid får mig att le hörde precis av sig, han kommer förbi för att plocka upp mig för middag! Underbart! Jag blir så lycklig av att spendera tid med honom, han får mig alltid att skratta så att jag kiknar & så känner jag mig som världens vackraste när jag är tillsammans med honom. Till & med när jag var fruktansvärt, bottenlöst, illamående efter festandet i Bon Echo (Ox roast) fick han mig att känna mig vacker. Satt & mådde illa under lunchen i Tweed när han tog en bild av mig, tittade ledset på honom & frågade varför han var tvungen att föreviga eländet varpå han svarade att jag var vacker oavsett hur illa jag mådde... sedan visade han mig kortet, som otroligt nog är det finaste som togs av mig under hela helgen! So, genom hans ögon... :)
Puss alla!
Man blir visare för var dag...
Detta lärde jag mig under baletten igår:
1) Det är apsvårt att ta sådanna där pyttesteg åt sidan som ballerinor gör, ni vet så som de gör när de förflyttar sig i rad. I min ensamhet går det halvskapligt, i grupp ser vi ut som skadeskjutna gäss - inga svanar i sikte.
2) Det gör ont att dansa balett med en bit glas i foten. Satan i gatan, nu blir det till att köpa ett rakblad & en gång för alla se till att få bukt med den idiotiska lilla skärva som uppehåller sig i min högerfot
Vad jag inte lyckades lista ut är hur vissa av mina kursare fungerar. Detta är alltså en balettkurs på tio veckor (ie 10 lektioner) för totala nybörjare & vi har nu klarat av lektion nummer två. Ändå dök tre av dem upp iförda transparanta vita trikåer, små svarta bodys samt håret uppsatt i knut med tillhörande hårnät... Moi bara glodde stumt.
Det bästa är...
Gillar ju som sagt att opponera - så det är alldeles underbart att jag kan gå i princip direkt från min kurs i 'Hur man håller ett föredrag' till mina elevers klass! So, istället för att sitta & anteckna vad min handledare (deras professor) säger sitter moi som en annan liten ordhitler & noterar not to does. Mkt användbart, & mkt underhållande! Sedan är det väl kanske bäst att hålla mitt anteckningsblock lååångt borta från honom, alternativt börja anteckna på svenska! :)
Triumf!
Ah, jag var överlägset bäst under dagens ELWS seminarie! Nu säger ju inte det så där jättemkt, med tanke på att Yun-Mi vid ett tillfälle råkade irra sig bort från podiet & direkt ut i projektorljuset vilket fick henne att frysa som en kanin framför en bil, men är ändå lite småtrevligt för självförtroendet. Belönade mig själv med min all time Starbucksfavorit - Vivanno - & kan nu luta mig tillbaka under fortsättningen av kursen & koncentrera mig på att vara obehagligt petig när det gäller presentationsdetaljer - moi älskar att opponera!
Lite småintressant - vår lärare filmade mig, vilket innebär att jag har hela min presentation på en liten 30 min DVD... En del av mig vill se den omgående, en del av mig skriker 'bränn, bränn'. Tror att jag kommer att buffra upp mig med en två, tre koppar te innan jag kikar igenom den ikväll...& sedan bränner jag den så att kära bror aldrig får möjligheten att lägga beslag på den, i.e. så att han kan skratta åt mitt sätt att prata.
Innan jag springer...
Dagens sista fniss-sammanbrott innan min balett. & jag älskar denna sidan, var precis på väg att byta om inne på kontoret när jag beslutade mig för att ta en sista titt - vilket räddade mig från att strippa inför vår städtant. Vilket jag tror att vi båda är väldigt lyckliga över (även om hon nu inte är medveten om hur nära det var att hon fick se lite för mkt av mig)... Nu, diskret ombyte bakom skrivbordet & sedan iväg för att träna positioner!
Shoppingtur...
Har precis kommit tillbaka från en runda ned till UofT:s bokhandel. Har köpt på mig enorma roligheter så som linjal, häftapparat & pärmar... Suck, de pengarna hade ju kunnat gå till något roligare. Tröstar mig dock med att jag bara behövde betala $35 totalt för min kasse med blandade tråkigheter medan Isolde imorse konstaterade att hon måste hosta upp $500 för ett nytt handfat till badrummet. Shit vad boring säger jag bara, & jag som trodde att det inte kunde bli tristare än sockinköp.
Något som jag däremot väldigt gärna ville köpa var balettskor, men det fanns inte tid till det denna veckan - så nu är det överst på min lista över måsten. Jag kan väl härda ut att gå dit ikväll utan fancy skodon, men jag tänker inte göra det nästa vecka också. Det känns lite sådär ångestladdat som det gjorde när man var liten & glömde inneskorna på gympan så att man var tvungen att springa barfota. Kände mig alltid lite u-land när det hände, på ett mkt medvetet & jobbigt sätt.
