MsBree

Här har flitets låga lyst i helgen! Inte bara har vi hunnit med att tvätta ofantliga mängder tvätt, städat hela stället & haft Ron & Helen på middag - nej, vi har hunnit julpyssla också! Kransen till dörren är tillverkad & väntar bara på att Paul ska hänga upp den. Adventsljusstake har också knåpats ihop - en alternativ sådan eftersom jag inte kunde få tag på vare sig mossa eller lav (u-land)... Så det fick bli enbär istället.

Fick också med Paul på att dekorera pepparkakor. Använde mig av glasyr baserat på äggvita vilket jag sedan blev informerad om att de gör kakorna oätbara - man kan nämligen få salmonella av det okokta ägget. Min följdfråga "men jaha... gäller det för kakdeg också?" fick samma svar. Tydligen får kanadensiska barn INTE äta kakdeg eller slicka kakbyttor eftersom de kan få salmonella. Alltså, jag har checkat detta - i USA blir ca 142,000 personer sjuka av salmonella per år. Av dem dör 30. Det är alltså 0.02% som stryker med. Antagligen gamla & sjuka personer som ändå inte klarat influensa säsongen. Så, satan i gatan också, om jag någon gång får barn ska de banne mig få slicka byttan! Det är ju halva nöjet med att vara liten!

Tycker att de blev riktigt fina, våra små salmonellakakor. Sedan svängde jag ihop lite kanel "granola bars" samt julnougat med hasselnötter i. Det senare får följa med mig till avdelningens potluck - känns väldigt märkligt att redan ha alla bidra klara. Känner inte riktigt igen mig själv, håller jag på att bli ordentlig?

& till Paul. Glöm INTE jättestora ölflaskor i frysen...

Å andra sidan - den delen av frysen är nu ungefär 100 gånger mer välorganiserad (& välstädad) än resten av frysen!

Trots att jag började shoppa julklappar redan i September (!) detta året så har inte julkänslan infunnit sig. Tills igår, innan filmen startade visade de nämligen reklam, däribland Coca-Cola isbjörnarna. PING sa det i mitt huvud & blev officielt jul... Lite skadad är man kanske.

Nu har jag varit nere en vända på Starbucks & plockat på mig en tonfisk-wrap samt en Chai i julkopp. När jag travade därifrån lovade jag mig själv att få ordning på huset till helgen. So, det blir till att övertala Paul om att det är ABSOLUT nödvändigt att vi tillverkar en julkrans till dörren, köper julljus till våra lyktor utanför trappen & kanske slänger in lite små julgranslampor på det. Jag hoppas att Paul kommer att vara med på planen, han brukar vara rätt bra på att haka på infall av denna sorten. Fast man vet ju aldrig... han är ju man så det kan hända att han bara "Nej men det är väl onödigt, vi ska ju inte ens vara här i jul". Ifall att den genen kickar in antar jag att jag får försöka lirka mig till det jag vill ha. Jag är ju kvinna, så jag har ju den genen istället... :)

Igår skakades de sista kornen granola ut ur våra glasburkar som är reserverade för detta ändamålet. Var således en mkt besviken Ida som anlände till köket vid halv åtta i morse. Plockade ut ett vanligt flingpaket, tvekade någon sekund eller två, stoppade tillbaka det & satte igång med att göra en ny sats. Så, nu luktar det kardemumma i hela huset & jag har precis ätit en skål yoghurt med granola som fortfarande var lite ljummen från ugnen. Oh, det är det absolut godaste jag vet - hade kunnat sluta äta allt annat & bara knölat, youghurt, fryst mango, blåbär & granola för resten av livet!

Nu ska jag slå in ett paket som skulle ha skickats iväg för mer än två månader sedan & sedan drar dagen igång på allvar!

Vaknade tröttare än tröttast i morse. Bände mig ur sängen, öppnade sovrumsdörren & möttes av pepparkaksdoft från gårdagens (nåja, nattens) pepparkaksbak. Otroligt hur mycket lättare allt kändes efter det - tänk att lite pepparkakslukt kan få en så glad att man faktiskt piggnar till! :)

Har bakat ut en av längderna som jag fick med mig hem efter SWEAs julmarknad men har en kvar, planen är att bygga pepparkakshus på fredag. Paul & jag ser fram emot detta på ett helt barnsligt vis & han har förklarat att vi MÅSTE köpa Shreddies som vi kan använda till takpannor. Jag försökte tala om att den riktiga takdekorationen på pepparkakshus skall vara non-stop men den blicken av besvikelse jag fick gjorde att jag anpassade mig till den Canadensiska traditionen. So Shreddies it is. Nu ska jag googla pepparkakshus mallar - vi har nämligen en liten inofficiel tävling om vem som kan komma på den trevligaste layouten på vårt lilla hus.

Sedan fick jag också ett sammanbrott utan dess like i går eftermiddag. Efter att ha jobbat hela dagen, som sagt med en fem minuterspaus, kommer Paul springandes in i köket när jag står & diskar som en tok. Han förklarar att stora rummet håller på att packa ihop & undrar om jag inte ska skynda ut & köpa något. Moi får panik, inser att jag jobbat så otroligt mkt att jag helt glömt bort att köpa svartvinbärssaft - det ENDA som är riktigt viktigt för mig under marknaden. Så vi stressar ut & springer bort till bordet där de har all mat. Flaskorna står där fortfarande & jag andas ut. Förklarar att jag vill köpa två flaskor (till överpriset $14) & får ett blankt nej tillbaka. Det är FÖRSENT på dagen. Jag förklarar att jag jobbat så hårt i köket att jag inte kunnat komma ifrån men svaret förblir detsamma. Kassan är stängd. Jag ser rött. Har man jobbat & ställt upp i flera veckor, satt ihop hela julmarknadens julspel, ordnat en fototävling åt de lea kärringarna & ligger ute med över $700 (Paul & jag tillsammans, men ändå) så kan man väl ändå inte nekas två flaskor saft?! "På riktigt" sa jag "Ni menar att ni är så oflexibla att jag inte ens kan få KÖPA två flaskor saft när jag skött om hela restaurangen i två dagar. Vet ni, om ni nu på riktigt har mage att vara seriösa & vägra & sälja mig två ynka flaskor saft då kan ni faktiskt behålla dem". Sen gick jag, marcherade ut ur rummet, tårarna kom när jag väl kom ut i köket. Jag vet att det bara var två flaskor saft, men jag var så trött & så förbannad att jag inte orkade med annat. Beslutade mig för att det helt enkelt var nog. Satan heller att jag ställer upp & jobbar om det ska vara så otacksamt. Medan jag försöker samla mig kommer Paul in i köket & möter Birgitta (som jag har haft ansvaret tillsammans med för restaurangen) som undrar var jag är. Han förklarar vad som hänt & Birgitta går ut i stora rummet, tar två flaskor saft från bordet & går tillbaka till mig & ger mig dem med en kram. Det är den typen av personer som SWEA behöver - personer som inser att det är jobbigt att vara långt hemifrån ibland & att man faktiskt ställer upp för varandra...

De lea mattanternas bord...

Hur slutar hela historien då... Jo lite senare springer jag på Barbro, vår chef för hela marknaden. Jag förklarar vad som hänt & undrar om jag kan ge henne pengarna så att hon kan vidarebefodra dem till mathörnan. Barbro kastar runt lite mynt i fickan, funderar lite, ger mig en kram & säger "Ida, jag tar hand om de där $14 - det är det värt för att ha dig kvar i SWEA". So, slutsats. Det finns en liten klick SWEOR som jag verkligen inte känner att jag har något som helst tillsammans med & som lika gärna kan hoppa över ett stup. & så finns det vardagshjältar som räddar situationen...

ÄNTLIGEN är denna helgen över. Herre gud vad jag har jobbat, redan vid nio har vi börjat med alla förberedelser i restaurangen & sedan har vi jobbat på non stop till klockan 18.00. Igår satt jag ned sammanlagt 5 minuter för att slänga i mig en macka... Sammanfattning av helgen:

- Om du är lätt bakfull (efter Linz födelsedagsfest i fredags...) så suger det att åka på att göra 6 liter gravlaxsås

- Paul är en ängel

- Det är svårare än man tror att pillra in 10 köttbullar på en macka

- Moi blev helt vekhjärtad & började gråta när jag såg luciatåget...

Middag med Victoria & Ebba igår - de ENDA i SWEA som inte just nu ägnar sig åt "Du måste göra detta inför julmarknaden!". Får mig att fundera på exakt hur lite jag tänker bidra med nästa år samt hur trevligt det är att umgås med folk som inte ställer krav. Människor som bara vill spendera tid med en för att det är trevligt, inte för att de kan skyffla över en femtioelva saker från sin egen lista.

Anyway, mkt trevlig middag med tomatsoppa till förrätt, vaktel till huvudrätt & i mitt fall ett glas rött till efterrätt. Trevligt att få skämma bort sig lite mitt i veckan! & hur skönt som helst att bara få umgås med tjejer. Blir så mkt män & dricka öl på pub för mig annars! :)

Jaha... Då har det valt julvärd till tv i år & så lyckas jag pricka in damernas år... Nu är det väl inget större fel på Lisbeth Åkerman, hon är ju i varje fall inte Lotta Bromé, men jag vill faktiskt ha en man i rutan. En med lugn mörk röst som sitter där år efter år & blir mysigare ju längre tiden går. Så det faktum att jag inte kunde åka hem förra året & numera har pojkvän suger ju lite. Ser framför mig hur det blir varannan jul hemma med start denna julen & då är jag ju fast i tantträsket. Det blir ALDRIG jul med en man i rutan för mig & det känns uppriktigt uselt... Dessutom, här har jag berättat för Paul, med värme i rösten, om Kalle & det lilla ljuset som tänds så fint för alla ensamma - hur värdelöst är det då inte att jag själv kommer att sitta där & rynka på pannan i irritation?! Det underminerar ju totalt min trovärdighet gällande hur viktigt detta är!

Oki... Nu gör vi på detta sättet. Vi överlever i år men nästa år får vi helt enkelt spela in vilken gubbe det nu än må vara & så kör vi det i repris året efter så att jag får min gubbkvot uppfylld. Oki?

Drömde så otroligt verkligt i natt. I drömmen hade vi precis anlänt till Lycksele för att fira jul när Pauls mobiltelefon plötsligt ringde. Han svarar & det visar sig att det är hans ex som ringer för att tala om att det här med att vi firar jul i Sverige känns alldeles för jobbigt & att hon är påväg över. Vilket får Paul att lova att han ska hämta upp henne på flygplatsen. Jag, som i drömmen lider av svårartad halsfluss, får tokspel men inte ett ord kommer över mina läppar eftersom halsen är kaputt. Så jag kastar en sko i huvudet på Paul när han går tillbaka till bilen & mimar fram att om han åker så gör han det permanenet. & så backar han ut bilen & kör iväg & jag vaknar & är så där arg att jag bara vill SLÅ till Paul... Är så märkligt att en dröm kan kännas så verklig att man vaknar upp & känner sig fly förbannad & helt ond. Speciellt när denna ilska riktar sig mot ens partner som sover fridfullt bredvid en & inte har den blekaste aning om att man i princip vill se dennes huvud på chavotten.

YTTERLIGARE en detalj som fick mig att bli aparg var att det inte fanns någon snö alls i Lse i drömmen. Har jag åkt över hela Atlanten får det allt banne mig vara en vit jul!

Suck. Not happy Ida today. Min högra arm fortsätter att ställa till bekymmer, trots att jag knölat i mig anti-inflammatoriska tabletter mest hela helgen. Detta gör att jag blir enormt grinig. ENORMT GRINIG. Jag vill ju kunna klättra, dansa & bära min jäkla dataväska utan att grina illa för att det gör ont. Stackars Paul igår alltså, deppet var uppskruvat till max & jag var helt hopplös. Något jag insåg själv, men det är ju så svårt att skärpa till sig när man väl börjat tycka synd om sig själv. Tillslut tog jag mig i alla fall lite i kragen & frågade Paul om vi kunde åka till Home Depot. Tack & lov insåg Paul att detta var livlinan så vi packade in oss i bilen snabbt som sjutton & körde iväg. En taklampa, två blommor, en pytts målarfärg & lite annat jox senare kändes det lite bättre. Väl hemma skruvade Paul snabbt upp lampan & svängde upp en spegel som stått & skrotat i ett hörn i ett halvår & vips så kändes livet lite mindre dystert.

Nu, så här på måndagsmorgonen & efter att ha tvingats skicka ut ett skademail till alla mina träningspartners, känner jag hur vemodet lurar i faggorna igen. Men jäklar - nu får jag inte förstöra denna dagen också. Nope, istället ska all överskottsenergi gå till jobb. Det behövs & jag vet dessutom att det kommer att få mig på bättre humör. Inget är så farligt som att sitta & göra intet när man tycker lite synd om sig själv!

Jaha... Så har jag klarat av min tandläkartid. Var ju en intressant upplevelse. Hela mottagningen kändes lite lätt 70/80-tal. Öststatskänslan vilade tungt över linoleumgolven. Kontrasten mellan den gamla utrustningen & den nordamerikanska "sälja på kommission andan" var rätt bisarr. Låg där i stolen med sugen inkörd i munnen & bara önskade mig hem till folktandvården. Satan i gatan vad bortskämd man har varit i alla år! När sedan notan hamnade på 2500 kronor för lite avlägsnande av tandsten höll jag på att svälja hela min tanduppsättning i chock. Tack gode gud så står UofT för notan, i annat fall hade det i sig varit en anledning till att flytta tillbaka till Sverige igen...

När det gäller hälsostatusen så uppdagades det att jag har ett par små anlag till hål i mina visdomständer. Hatar rent ut sagt skiten. Brukar inte gnälla om att saker & ting är orättvisa, men på fullaste allvar så känns det grymt orättvist att jag var tvungen att få alla dessa onödiga visdomständer. De är det enda ok jag har när det kommer till tänder, det enda som någonsin har ställt till problem. Önskar dem käpprätt åt helsike men är för feg för att dra ut dem... Får dränka mina sorger i kväll med lite rödvin.

Har precis checkat med Paul & det blir fokus på mys till helgen. Vi behöver det båda två. Alltså blir det till att kämpa sig igenom resten av idag (försöker banka in statistik & så ska SWEA baka kakor till julmarknaden) samt morgondagen (forska & sedan pole-dance, som jag ser grymt mkt fram emot!). Sedan är tanken att vi ska bunkra upp oss på mer ljus från IKEA, köpa lite "Holiday" filmer för att bygga upp lite julstämning (ser fram emot julen något enormt detta året eftersom jag inte kunde åka hem förra gången), dricka lite vin & så kör vi på konceptet gryta. Enligt mig finns det ingen bättre vintermat. Det är gott, varmt, kan ätas ur en skål med sked, fungerar grymt bra med en klick creme fraiche på & går att återvinna (gör en pajdeg, tillsätt färdig gryta & ost & tada...). Förra helgen körde jag gryta med lite försenad Halloween feeling...

Ser så fint ut men är superlätt att göra!

Allt du gör är att börja med lite kött - typ 500g upp mot ett kilo. Bryn det hela i en stekpanna men sätt det inte åt sidan efteråt, då får du bara trista köttklumpar i grytan. Häll istället över någon form av vätska över köttet, jag brukar köra antingen på äppelcider eller öl. En hel massa går det åt - jag brukar koka köttet i stekpannan i minst två timmar. Tillsätter också två biffbuljongtärningar, basilika, mald ingefära (inbillar mig att det mörar köttet), muskotnöt & allspice (lite pepparkakskrydde feeling) till det hela. Samt en eller två klyftor vitlök mot slutet. Medan köttet sköter sig själv (för det gör det rätt bra om man bara ser till att det finns nog vätska) hackar jag massa grönsaker. Typ vad man råkar ha hemma, för min del blir det ofta morötter, någon potatis, selleri, zucchini, palsternacka & paprika. Stek upp allt detta i en stor gryta, toppa med en 6-7 grovt delade tomater & låt sedan ånga ihop sig lite under lock. Stek sedan upp lite bacon & lök i en liten stekpanna & tillsätt till grönsakerna. Häll i 2-3 dl grädde (jag kör på 5%, fungerar utmärkt), 2-3 matskedar tomatpuré, grönsaksbuljontärningar & massa basilika. När köttet har så mkt smak att det nästan känns för mkt häller du ned det i grönsaksgrytan. Koka på svag värme ännu en stund, tillsätt lagerblad, vitlök & smaka av - tillsätt vad du än känns saknas. I mitt fall ofta ingefära. Sedan är det hela klart! Om du inte vill köra pumpavarianten förstås. Då måste du karva ur en pumpa, fylla den med grytan & sedan knöla in hela härligheten i ugnen (180 grader) i två timmar. Se till att gräva ut pumpaköttet tillsammans med grytan - så gott!

Jehup, det var dagens husmor från min sida. Tillbaka till hur man räknar Spearman´s rank correlation coefficient.

Usch. Nu blev ju förra inlägget helt hemskt & dystert. Inte alls ett bra sätt att starta dagen på - finns ju så mycket annat att vara glad för! Som:

att det bara är 36 dagar kvar tills jag flyger hem till Sverige

att jag inledde denna morgonen med att läsa att piloter blir 5 år äldre än genomsnittet, dvs det finns hopp!

att jag fick massa beröm (nåja, så mkt som man nu kan få av en tysk) av min handledare igår

att Paul har gett mig ett alldeles nytt fint USB-minne

att jag kunde klättra en 5.10- igår trots att min högra arm var som den var

att jag & Paul ska på Body Worlds till helgen

att det snart är helg!

Vilket i sin tur gör att jag kan ägna en hel dag åt att laga den perfekta grytan på!

So, nu är det slut på att tycka synd om sig själv - dags att ta itu med denna dagen!

Visste ni förresten att nyckelpigor bits?! Moi hade ingen aning utan har alltid tänkt på dessa små kryp som söta små varelser - lite som humlor. Ni vet, insekter som man inte skriker sig sönder över & som man inte drämmer ihjäl så fort man bara kan. Detta ändrades dock efter vår lilla exkursion till Buffalo Craig - hela stället var invaderat av nyckelpigor & det tog väl cirka 5 minuter innan en av dem landade på min arm, drog in benen under sig & sedan borrade ned käftarna i mitt hull. DEN CHOCKEN! Kom mig liksom inte ens för att peta bort den först - nyckelpigor ska ju inte bitas! Nästa attack riktades mot min nacke & det gjorde så ont att jag bara drämde till på reflex. Sedan höll det på så hela dagen. Det bara virvlade av nyckelpigor kring oss & våra försiktiga små skutt i början för att inte krossa dem byttes snabbt mot en "nej nu jävlar!" attityd. Mina illusioner kring nyckelpigor är efter denna helgen alltså totalt grusade.

Speciellt eftersom de också är kannibaler...

Suck. Bloggen krånglar & ett par inlägg har försvunnit. Försöker igen...

So, överlevde mitt kommitte-möte & firade med att tillbringa delar av helgen ute i Buffalo Craig. Vädret här är nämligen lite smågalet för tillfället & i helgen hade vi närmare 20 grader varm. Mkt trevligt! Himla smidigt att kunna tillbringa en helg i november (i Canada!) i uppkavlade ärmar & med sol på näsan!

Sedan var jag kanske inte smidigast i stan denna helgen. Att sitta framför en datorskärm en hel vecka & bara tokjobba må vara bra för karriären men inte så mkt för fysiken...

Mötet gick sådär. Var så trött & slut när jag stod där att jag fick en total låsning på en fråga & bara hummade. Backning på det, tills mitt PhD-förslags försvar (som sker någon gång i februari) gäller det att vara helt hundra på varje liten fråga som kan tänkas komma. Nåja, nog om detta.

Kom hem vid nio-snåret med en kartong curryget (love Jamaican food) & sippade i mig en flaska pumpaöl framför Lost. Allt kändes rätt prima & vi skulle precis starta upp avsnitt två när Paul kom på att han bara ville checka en sak på sin mail. Så medan han gjorde det passade jag också på att öppna upp min inbox. Där det fanns sju (7!) olika mail från cirkus fem SWEOr som bad mig göra olika saker. Fatta, sju mail på en & samma dag. Fick typ spel. Alltså, jag kan ställa upp på ideelt arbete, men jag är jäklar i mig inte en liten apa som man kan kommendera än hit än dit. Nu klarar jag av julmarknaden den 21-22 & sedan får det banne mig vara nog. Jag ska inte göra en mer sak än vad jag absolut måste.

Imorgon mina vänner känns det som om livet återvänder lite. Imorgon har jag nämligen mitt kommitee möte i ryggen & kan, om inte slappna av, åtminstonde ta mig tid till lite annat än jobbet. Jag kan klättra igen, ringa hem, maila folk utanför jobbets ramar, titta på ett tjog nya Lost avsnitt & kanske (håll tummarna för det) fira med ett litet glas vin.

Fram tills dess... lite ont i magen av nervositet... Nu öva redovisning. Puss!

Ida sitter & meckar vid mikroskopet. Klockan är 18.20 & ögonen börjar så smått gå i kors efter att ha glott ned i 1250 gångers förstoring de senaste fem timmarna. Beslutar mig för att börja packa ihop. I samma stund som jag skjuter tillbaka stolen slås dörren upp & Jörg rusar in med något vilt i blicken. Moi krymper ihop där jag sitter. Visar sig att han glömt att imorgon (idag alltså) är sista drop date för studenterna - vilket innebär att 30% av betyget måste vara satt. Vi är inte där ännu... Så jag får en bunt om 20 labbar som ska rättas på studs. Försök att rätta 20 labrapporter när du:

1) Inte undervisade under den laborationen (ENDA på hela kursen som jag inte står för)

2) Du aldrig jobbat med diatomer

3) & all referenslitteratur som uppgiften hänvisar till finns på biblioteket, som är stängt

4) Fråga ett omfattar 6 set av parametrar som ska mätas gånger 20. Alltså 120 ekvationer som måste kollas & sedan sättas in i en något mer komplicerad ekvation för att få ett värde på standard deviation...

På något vänster gick det. Klappade ihop min Mac vid halv tio (ungefär samtidigt som jag drabbades av ett major blodsockerfall) & knatade ned till parkeringen där sötaste Paul väntade med sushi. Väl hemma kurerade jag mig med sagda sushi, te samt ett avsnitt av Merlin & ett av Lost. Sedan svängde jag ihop en omgång granola & damp i säng.

Pga akut tidsbrist (som vanligt) blev årets Halloween outfits inte så där jättespännande. Snörde bara på oss lite klättrarprylar. Kom dock fram till att om vi väljer att stanna hemma nästa år också så ska vi banne mig inte vara tråkiga & bara öppna dörren & sticka fram godisskålen. Nope, jag vill repellera ned från taket. Fatta vad spännande för en liten 4 årig knatte om godiset kom från någon som precis studsat ned från taket! Paul är inte lika på idéen men hey, jag har ett år på mig att övertala... :)

Så här såg vi alltså ut detta året. Aptöntig bild, men det var den enda som fanns att välja på. Femtiotre kort på pumpor & ljuslyktor, ett på oss - det kallas planering...

Bidde inte en till pumpa för Paul & mig. Nope. Från att finnas över hela Toronto bara dagen före så fanns det inte en endaste liten pumpa att få tag på den 31... Vet detta eftersom vi körde runt i ca 2 timmar & letade. Var med andra ord strandade med en enda pumpa, vad göra? Paul stack kniven i handen på mig & förklarade att jag naturligtvis skulle stå för karvandet. Funderade på det hela & räckte sedan tillbaka den till honom med motiveringen att efter 11 års tråkförhållande där högtider endast har fungerat som spott & spä så behöver han lite pumpakarvning för att få tillbaka barnasinnet. Så han gick lös på vår lilla JackO - med följande slutresultat.

I med ljus, tända upp & ut på trappen - att ha en tänd pumpa är A & O när det kommer till att dela ut godis. Utan lyktan säger man nämligen att man inte är hemma/inte vill dela ut godis/hatar barn/or what ever de kommer i varjefall inte. Vi hade tur, kom säkert en 20-30 små varelser förbi vår dörr. Endel av dem var så otroligt söta att man bara kunde skratta. Ett syskonpar, 3 & 5, kom som krokodil & riddare.

Jag bara "Oh, look at the pretty DINOSAUR!".

Riddaren "Mam... He's a crocodil actually...".

Moi "Right. Sorry. So, um a modern dinosaur?".

Riddaren "Just a crocodil please..."

Sedan mutade jag mig ur "dum vuxen" kategorin med godis.