MsBree

Hjälp så svensk man blir när man lever i exil... I julklapp fick vi pengar av farmor till att köpa en bob till Tor. Eftersom vi fått hur mycket snö som helst de senaste dagarna kändes det som läge att åka iväg & köpa sagda bob så att vi förhoppningsvis kan få Tor att tycka lite bättre om vintern (så här långt är han inte förtjust, han tycker att snön är "dirty"). Sagt & gjort, vi packade in oss i bilen & puttrade iväg i snöstormen. Jag, som hade gjort lite efterforskningar innan, hade kommit fram till att vi skulle köpa en STIGA - eftersom de är svenska. Lärde Tor att mässa STIGA, STIGA, STIGA, så vi var alla rätt psykade när vi svängde in utanför Canadian Tire (the store to go to när det kommer till den här typen av inköp). Bara det att de var helt slutsålda. Paul "Men vi kan ju köpa en rolig Star Wars bob!"...

 

Niet. Här blev det total låsning i Idas huvud. Fixade liksom inte att köpa ett random, ickesvenskt, märke - så istället fick vi köra iväg till Cambridge, typ 30 minuter bort, & leta igenom alla deras Canadian Tires innan vi tillslut hittade en STIGA-bob i den sista affären vi åkte till. Alltså, hade vi bott i Sverige hade jag med 95% sannolikhet bara snappat åt mig första bästa bob & varit nöjd med det. Men här, efter 9.5 år i exil, fungerar saker & ting lite annorlunda. Här hänger man liksom behårt fast vid minsta lilla smuuula svenskhet som går att hitta & BANNE MIG att barnet ska göra bob-premiär på en svensk klassiker!

 

Nackdelen var ju att vi kom hem efter klockan fem, så det bidde inget första åk idag eftersom det redan var bäcksvart ute...

Paul är i princip omöjlig att hitta på julklappar åt, så jag var sämst det här året & levererade noll & intet under granen... Men idag lyckades jag få till en lite överraskning som gjorde honom jätteglad. Fixade barnvakt & så drog vi & såg Rouge One i 3D. Paul var helt lyrisk när jag berättade vad vi skulle göra & det kändes så himla bra att få göra något som han verkligen önskat sig.

 

Vad som kändes mindre bra... alltså det här med att "lämna bort" Tor. Är ju inte speciellt bra på det får jag lov att erkänna. Vissa dagar kan jag bli tokig på att att aldrig få egentid, men samtidigt har vi har ju varit som ler & långhalm de senaste två åren, så när vi väl är ifrån varandra känns det lite som om att jag skulle ha glömt en viktig kroppsdel hemma. Det skaver liksom i hela kroppen, en obehaglig tryckande känsla i bröstet & så huvudet som snurrar iväg & föreställer sig allt möjligt elände. Detta trots att han var hemma hos Jess & co som han har känt hela sitt lilla liv. När filmen väl var slut var jag först ut ur bion & älgade mot bilen som om jag hade eld i baken & när vi kom hem till Jess & jag såg Tors lilla ledsna ansikte (han hade börjat storgråta fem minuter innan vi kom dit) gjorde det fysiskt ont. Men... vi avslutade kvällen med kramkalas & massa fjantiga lekar (Tors nya favort är "Mamma peekaboo butt") & det hjälpte att läka det skavande mamma-hjärtat!

Vilket otroligt tråkigt slut på det här året - hade så hoppats att Carrie Fisher skulle klara sig. Men niet, så fungerar tydligen inte 2016. Blir helt matt när jag tänker på alla terrordåd, alla fantastiska personer som gått bort (alldeles för tidigt) & så kronan på dynghögen - Trump som president.

 

Det känns så kluvet för mig det här året. För på det personliga planet har det mestadels varit väldigt, väldigt, bra. Visst, vi kämpade ju på där med Daisy & bitandet & det var väldigt tungt, men annars har det liksom gått från klarhet till klarhet här hemma. Vi har äntligen fått det mesta gjort renoveringsmässigt, trädgården har börjat ta form, hönsen är typ det bästa som hänt mig, Tor börjar äntligen bli lite mer självgående, vi har världens bästa grannar & vänner & så engelskakursen som jag bara älskar på det.

 

Men på den globala skalan... får ont i magen när jag tänker på de närmsta åren. Känns inte bara dystert, det hade jag kunnat leva med, men jag känner hur dommedagen liksom flåsar oss alla i nacken. Hurv... Jag vet inte, vad gör man åt sånt som man som privatperson inte riktigt kan rå på? Kanske det enda man kan göra är att försöka vara en bättre medmänniska & vän? På det senare planet så har det varit alldeles för länge sen vi kramade om en hel massa människor i Sverige, så i juni bär det iväg över Atlanten. Något att se fram emot en dag som denna, när allt känns himla grått...

Vet ni... jag bestämde mig för att den bästa julklappen var att helt stunta i all måsten. Så det blev inga köttbullar, janssons, gravlax eller skinka. Jag orkade liksom inte med att stå i köket en dag eller två för att få till ett julbord. Istället åkte vi ut till flygplatsen när det blev dags för lunch & Tor shottade mjölk ur små kaffeförpackningar & vi åt omelett med massa ost & homefries.

Kanske inte bästa timingen, hade ju varit härligt med lite julfrid, men jag har bestämt mig för att vi MÅSTE få ett slut på allt nattammande. Helst hade jag ju velat sluta amma helt & hållet, men då tror jag att Tor hade exploderat... så vi får ta det lite pö om pö & just nattammandet är det som tär på mig allra mest. Nu när vi varit sjuka har det ammats något helt extraordinärt mycket & det gör att jag dels är urtrött & dels får helt kass rygg. Att vara trött & ha ont är liksom ingen höjdare & allt det här kulminerade i onsdagsmorse då jag varit uppe & ammat varje timme hela natten. Var så trött när Tor drog igång morgonrycket att jag trodde att jag skulle kräkas. Så jag bad Paul att ta Tor i fem minuter så att jag skulle få hämta mig bara lite. Well... Tor är just nu inne i VÄRLDENS mamma fas, så de där fem minuterna blev fem minuter av vansinnigt skrikande vid min kudde medan Paul bara "Alltså, Ida... han vill ju vara med dig...". Tillslut klev jag upp, helt rabiat, & bara skrek "Helvetes, jävla, skit - jag går väl upp då!!!". Tror det var första gången jag skrek inför Tor - du kunde ha hört en knappnål falla. Sen stacks en liten näve i min & Tor pep fram ett litet "Mamma, gröt?". Fick naturligtvis dåligt samvete på sekunden & började gå ned för trappen med honom. Halvvägs ner vänder sig barnet om, sätter upp ett litet pekfinger i luften & säger till Paul som kommer bakom oss "No pappa, no - pappa go sleep". 

 

HJÄRNBLÖDNING.

 

Bestämde mig på fläcken för nattamningsavslut - för mitt eget förstånds skull. Men som sagt... några stilla nätter är det ju inte direkt här i huset i nuläget.

Snyft... idag åkte Tors små babylockar. Jag har verkligen fasat för det här ögonblicket, alla Tors små vänner har sett så stora ut när de har en riktig frisyr & jag vill liksom inte helt skiljas från babystadiet... Men, nu var håret så pass långt att det hängde ner i ögonen & nacken var så otroligt tovig att vi var tvungen att göra något åt det hela. Hade förberett mig på totalt sammanbrott så men det gick över förväntan:

Vår lilla granne Lucy blev 1-år i söndags så jag virkade en liten poncho åt henne av restgarner.

Idag fick Tor brev från Kanadas miljö & klimat minister, hon skickade en tidig julklapp till honom!

Har precis skickat in min näst sista uppgift innan jag är klar med min första engelskakurs & jag måste säga att jag är SÅ lycklig för att jag bestämde mig för att läsa vidare. Det var nämligen på inget sätt självklart. Var så stukad efter min tid vid UofT att jag under en period kände att jag fått alldeles nog av universitetsstudier. Fast så började det mala inne i mig... kände att jag var TVUNGEN att lära mig något nytt & så väcktes tanken på att läsa engelska. Den här kursen på halvfart har varit precis vad jag klarat av, precis vad jag orkat med tillsammans med att ta hand om Tor, men det har varit helt fantastiskt att få sätta mig in i nya koncept & utmana mig själv igen! Har precis skrivit en liten uppsats om Australiens "Stolen Generations" & har nu hur många som helst tankar & uppslag som studsar runt i huvudet. Alltså, att vara svensk & kunna läsa helt gratis på distans är ju verkligen bara fantastiskt!

 

Nästa inlämningsuppgift har deadline andra veckan 2017 & sen drar kurs nummer två igång nästan på direkten. Funderade ett tag på att byta universitet till Linnéuniversitetet men som det ser ut nu blir jag kvar vid Umeå Universitet. Dels för att jag verkligen gillat deras kursupplägg men kanske mest för att jag har kommit att tycka om mina lärare så himla mycket. Deras pepp & fina feedback har nämligen varit helt fantastisk - det har varit så fint att för en gångs skull få höra att jag inte är helt dum i huvudet (tillskillnad mot hur det var på UofT). Så ja, jag stannar nog där jag är åtminstone tills jag har tuffat till mig lite igen & återfått lite mer akademiskt självförtroende!

Hela familjen följer årets julkalender med stor iver & Tor som har lärt sig säga Selma har sedan dag fem eller så pratat en massa om "Semmas hatt". Så så fort jag började känna mig mikroskopiskt bättre åkte virknålen fram, klart barnet ska ha en Selma mössa! Virkade upp ett stort grått nystan som jag köpte för något sedan länge bortglömt projekt, sydde på en liten röd kant & så fick det bli en boll i en annan grå nyans eftersom ursprungsgarnet inte riktigt räckte hela vägen.

Imorse bänkade jag Tor i soffan för Lucia-mys - det ska börjas i tid! Pepparkaka i vardera näven, värmeljusen på, massa filtar. Jag var REDO för Lucia-magi! Men alltså, det var ju ingen höjdare... Eller, miljön var superfin & själva tåget med gröna kransar i håret var jättevackert men det kändes bara SÅ överproducerat. Jag menar, ska det vara nödvändigt att slå till på BÅDE nyckelharpa & harpa till "Gläns över sjö & strand"? Rent generellt tycker jag inte att saker & ting blir bättre per automatik bara för att man vräker på med medeltida instrument... Någonstans kring att de drog igång någon acapellaversion av en låt som jag inte ens kände igen gav jag upp. Då hade i & för sig Tor redan vägrat soffan i mer än 20 minuter. Så jag vet inte, antingen så är jag väl:

 

1) för dålig på allt som ens snuddar det finkulturella

2) eller fortfarande för sjuk & småbitter över de senaste dagarnas elände för att uppskatta ansträngningen

 

& ska jag vara lite lucia-nostalgisk så kan jag ju inte låta bli att minnas en av de ställen som jag bodde på i Lund. Det låg vägg i vägg med ett dagis & hela december månad vaknade jag varje morgon av små pyttiga barnröster som övade på luciasånger inför den stora dagen. Det här var när jag var 20-21år gammal & inte speciellt barnkär, men de där små rösterna gjorde mig helt lipig ändå - det var liksom så fint att de ansträngde sig så! Hade det varit idag hade jag fulgråtit så mycket att jag inte hade tagit mig upp ur sängen!

Urk, gårdagen var ungefär den värsta dagen ever. Tor var nämligen uppe i princip varje timme under natten till söndagen & ville bara amma. Min kropp bestämde sig därför att skippa att sova - jag skulle ju liksom ändå upp så ofta så det var ingen idé. Att ha nästan 39 grader i feber & noll sömntimmar i kroppen är ingen höjdare om vi säger så. Lägg till att jag inte ätit ordentligt sen i torsdags så förstår ni missären. Paul fick typ springa & stötta upp mig två gånger när jag fick yrselattacker & höll på att trilla i backen...

 

Men, ta i trä, idag känns det som om sjukskutan håller på att vända lite. Vi har alla tagit oss ner i 37C-gradersfållan, alla fick i sig i alla fall lite både till frukost, lunch & middag (första gången sen i torsdags det hände) & vi sooov. Allra bäst - Tor & jag sov TRE timmar på eftermiddagen. Alltså, känns ju inte som om jag behöver något mer i julklapp efter det!

Så himla sämst - vi har alla blivit jättesjuka. Kan liksom inte minnas sist jag hade 39C i feber, men nu så. Tor leder dock temperaturligan med 39.5C under natten till idag. Han har dessutom åkt på en skrällig hosta som han delar med Paul (Paul är förövrigt piggast av oss alla idag, han har "bara" kommit upp i 38C). Det enda som varit bra med den här dagen är att vi alla är hemma. Paul var nämligen tvungen att åka in till jobbet igår för ett event, så jag blev ensam hemma med Tor. Att själv ta hand om en sjuk 2-åring är väl aldrig en höjdare, men att göra det när man konstant ligger kring 38.8C SUGER. Det är sällan som jag tycker riktigt synd om mig själv, men igår var jag inte långt ifrån tårarna. Happ... peppigare uppdatering än så blir det faktiskt inte idag. Sitter mest av tiden tills Tor somnar så att jag kan gå & lägga mig tillsammans med honom.

 

 

Nu när Tors födelsedag är avklarad har jag börjat känna julstressen smyga sig på. Det här är något jag tycker SÅ illa om. Jag vill verkligen att julen ska vara så där mysig & härlig - massa värmeljus, fint pyntad gran, pepparkaksbak... Men i ärlighetens namn hade jag allra helst velat hyra in någon som gjort det mesta av det jobbet. Jag VILL gilla att göra allt det där, men egentligen tycker jag att det mest känns som en massa måsten som faktiskt inte är speciellt roliga. Ta bygga pepparkakshus som exempel. Paul älskar det, tycker att det är jätteroligt & mysigt. Själv tycker jag att det är lätt livsfarligt (smält socker, huvva) & så blir det aldrig så fint som jag tänkt mig. Men mest stressar jag nog över julmaten. För en del av mig vill verkligen ha julbord med all mat som man SKA ha. Det här har väl lite att göra med att jag känner mig ensamt ansvarig för att se till att Tor ska få en så svensk jul som det bara går här på andra sidan Atlanten. Samtidigt så vet jag ju att barnet kommer att äta ungefär noll & inget av det som jag hade ställt på bordet - så tanken på att laga ett helt julbord som sen bara hade ratats känns så där roligt... Suck, jag vet inte... går det att komma undan med skinka & hembakt vörtbröd & lite julmust på det?

Idag har vi firat Tors andra födelsedag & som vanligt när det kommer till sånt jag älskar är det svårt att förstå att tiden gått så snabbt samtidigt som det känns som om han varit här en hel evighet. Vi började dagen med en playdate, vår lilla granne Aviva var här i 90 sötdödiga minuter. Sen, på farmors begäran, blev det lunch ute på vår lilla flygplats. Så här på vintern kan det vara lite dåligt med flygplan, men vi hade tur & det stod parkerat en liten Cessna precis utanför vårt bord - så Tor var helt till sig under större delen av lunchen. 

I höstas började vi med något som jag bara älskar - en brödprenumeration! Så varje måndag får vi en limpa surdegsbröd levererat (med cykel) till vår dörr. Varannan vecka osmaksatt & varannan vecka med tex rödbetor/potatis/tranbär i.

Som sagt, det har varit lite stressigt här den sista veckan - så för första gången sen jag startade min engelskakurs i höstas kändes det lite... ja men inte jättebra. Har varit så duktig med att få saker & ting klara i tid & har hela tiden känt att jag gjort mitt bästa. Inte en enda gång har jag känt den där sugande paniken i stil med "Åh herregud, om jag bara hade eeeeen dag till...!". Förrän idag då. BLÄ för den paniken. Spenderade hela morgonen med att paniskt försöka få ordning på mina tankar & kring fyra-tiden, med två timmar kvar till deadline började det äntligen kännas som att det höll på att lätta lite! Det var inte så att jag hade 600 brilliant välstrukturerade ord i mitt word-dokument, men jag hade en gedigen outline & en handfull meningar som jag kände var riktigt bra. Då hände det här:

 

"Chacko is placed in a unique position compared to his peers 猠 愀挀琀甀愀氀氀礀 氀椀瘀攀搀 椀渀 䔀渀最氀愀渀搀 栀攀 椀猀 椀渀 愀 甀渀椀焀甀攀 瀀漀猀椀琀椀漀渀 愀猀 栀攀 栀愀猀 猀攀攀渀 琀栀攀 experience the society that has exploited his country and permanently modified its history and inhabitants 楰琀猀 椀渀栀愀戀椀琀愀渀琀猀⸀ 䄀猀 愀 礀漀甀渀最 洀愀渀 昀爀漀洀 䤀渀搀椀愀Ⰰ 䌀栀愀挀欀漀ᤀ猠 愀爀爀椀瘀愀氀 椀渀 䔀渀最氀愀渀搀 挀漀甀氀搀 栀愀瘀攀 戀攀"

 

?!... jag skulle väl säg att kanske 80% av texten bara BOM förvandlades till... kinesiska? Jag dog. Har absolut ingen aning vad som hände, Paul har heller inte lyckats lista ut det, men jag hade i alla fall sinnesnärvo nog att bara släppa hela datorn som om den var ON FIRE & bröla PAAAUUUL så att det hördes till andra sidan gränsen. Vet inte vad mannen gjorde, men på något vänster lyckades han dra fram en nästan intakt version av mitt dokument innan kina-krisen. Alltså, ibland älskar man ju helt klart sin partner lite extra mycket!

Total bloggfrånvaro pga kaos i huset. Istället för att, tja... men dammtorka lite & call it a day bestämde Paul & jag oss nämligen för att möblera om i princip hela huset inför Tors födelsedag. Som ett litet exempel flyttade vårt sovrum en våning upp. Det har målats & tapetserats & kånkats möbler så att svetten lackat. Alltså, är det någon annan som håller på så här? För ibland kan jag inte låta bli att undra om det är något fel på oss... Anyway, på något vänster fick vi ihop det hela & vi hann till & med pipa in i duschen innan gästerna dök upp igår eftermiddag.

 

Själva kalaset då? Jo det blev jättemysigt. Tor hade i princip bara önskat sig en enda sak, att lilla baby Lucy (vår granne på andra sidan gatan) skulle komma - så det blev ju en stor hit. Lägg till balonger, en George docka samt obegränsat med pepparkakor & succén var ett faktum!

 

Nästa festlighet blir på tisdag då Pauls föräldrar kommer hit för att fira den egentliga födelsedagen. Men fram tills dess ska jag lägga upp fötterna & bara pusta ut för shit vilken sprint det här var!