MsBree

Det börjar ju närma sig jul, så vi tänkte att det var läge att börja öva på det här med julklappsutdelning...

Vi hade en mindre lyckad dag i torsdags... Det började i & för sig bra med att hela familjen tog sig iväg ut ur huset tidigt nog för att ta sig in i tid till mitt morgonmöte i Toronto. Jag var trött men skönt nog inte speciellt nervös inför min intervju - det blir väl lätt så när det känns helt OK om man inte skulle få jobbet. Vilket jag inte heller tror att jag kommer att få. Det hade kört ihop sig på kontoret den morgonen, så han som intervjuade mig var även tvungen att sköta det ordinarie arbetet. Vilket ledde till att han frågade mig en fråga & en mening in på svaret var han tvungen att springa iväg & fixa med något annat - gång på gång. Blir lätt att man tappar tråden i en sån situation, så mina svar belv rätt hattiga känner jag. Oh well, som sagt, blir det inte av så fortsätter jag ju bara att vara hemma med Tor & behöver inte oroa mig för barnomsorg (vilket verkligen är något att oroa sig för här).

 

Men när intervjun var avklarad... ja då gick det nedåt rätt snabbt. Mötte upp Paul & Tor & knatade ner till vår bil. Som inte stod där Paul ställt den. RÖV. När ens bil försvinner bara så där i Toronto ringer man ett nummer & frågar vart de bärgat den, men den här gången fick vi höra att den inte registrerats som bärgad. Nu visade det sig tillslut att så var fallet ändå, men i två timmar trodde alla inblandade att den var stulen - med bilbarnstol & skötväska i. Naturligtvis sammanföll allt detta med att Tor var övertrött, hungrig & bajsade på sig. STRESSEN. Tillslut fick vi tillbaka bilen & $200 fattigare avrundade vi vårt Toronto-äventyr med en lungröntgen för min del (för immigrationen).

 

Var länge sen jag var så glad över att få komma HEM som vad jag var när vi körde in på uppfarten. Känns liiite som om det kan få dröja till nästa år innan vi åker in till Toronto igen. Bara det då att vi ska dit redan nu i eftermiddag. Matt & Megha har nämligen bjudit in oss på Thanksgiving middag. Matt är ju från USA & vanligtvis åker de hem tills hans föräldrar i Michigan över Thanksgivinghelgen, men nu sitter även de fast här på grund av immigrationsrelaterade frågor. Eftersom jag till 100% kan relatera till hur surt det känns att typ aldrig få åka hem så blir det alltså en dagstur in igen - vi måste ju skåla för allt utom just kanadas immigrationsverk!

Idag drog Becky, Kristen, jag & bebisarna iväg på ett litet äventyr. Det ligger nämligen ett fjärilshus cirka 20 minuters bilväg bort & det kändes som ett perfekt utflyktsmål nu när det blivit kallt ute. Har känt mig helt köldstel i alla leder den senaste veckan, så bara själva inomhustemperaturen var lite värt inträdet. Hade kunnat gå runt i värmen & fukten ungefär hela dagen! Sen gjorde det ju inte saken sämre att det vimlade av små söta vaktlar på marken & så alla fjärilar på det:

Farmor, jag vet att du var lite orolig för Tor efter helgens gråtpärs - så den här bilden är för dig!

För ett tag sen skrev jag om ett litet jobb jag sökt. Det blev inget av det hela & först kändes det i ärlighetens namn rätt deppigt. Känner mig inte speciellt "hårdhudad" nu för tiden, så det träffade väl självkänslan rätt rejält att de inte ens kallade mig på intervju. Fast så träffade jag människan de anställt istället & hon var liksom ett sånt stolpskott att jag bara kände att jag faktiskt inte kunde ta åt mig längre. I vilket fall - skakade av mig känslan av att vara ett misslyckande & kände mig rätt nöjd i att fortsatt vara hemma med Tor. Att se efter en minimänniska är ju ett heltidsjobb i sig själv. Lovade dock mig själv att jag inte skulle låta allt det här hindra mig från att testa igen om rätt tjänst dök upp. Kriterierna för "rätt" var dock så pass snäva att jag inte direkt höll andan, det vimlar ju inte av tjänster som: 1) någon annan tipsar en om 2) är på mindre än halvtid 3) är något som man verkligen är intresserad av/kanske till & med brinner för.

MEN - det tog kanske två månader så dök just den tjänsten upp. Fick ett meddelande om den, tänkte över det hela, skrev ihop en ansökan, skickade in & nu ska jag på intervju på torsdag! Det känns jättespännande, för det hade varit ett jobb som jag verkligen älskat att ha men samtidigt känns det rätt stort & skrämmande. Får jag jobbet innebär det att vi på något sätt måste lista ut barnomsorg för Tor två dagar i veckan & ni vet... han känns ju så liiiten. Väldigt blandade känslor helt enkelt! Fast jag tänker att det kanske är bra - för får jag jobbet så är det helt fantastiskt eftersom jag får jobba med något som känns otroligt viktigt för mig & får jag det inte, ja då får jag ju fortsätta spendera varje dag tillsammans med världens viktigaste lilla människa. Blir liksom win win hur det än går!

Alltså... helgen vi haft... Det började redan i fredags med att Tor i princip grät non-stop hela dagen. Ny tillväxtfas enligt wonder weeks. Redan här skulle vi väl ha tänkt över lördagens planer & ställt in, men ni vet... julmarknaden är en gång per år & nu var jag ju dessutom inbjuden till VIP-lunchen. Folkdräkten var framtagen, allt katthår bortrullat, jag hade klippt håret enkom för att se lite respektabel ut under lunchen... Det kändes för surt att ställa in, så vi åkte & hoppades på det bästa. Det föll inte så väl ut. Tor vägrade att sova i bilen, så när vi kom fram till marknaden var liten helt hysterisk. De där 40 minuterna vi hade för att jag skulle få byta om till folkdräkten försvann ut genom fönstret, amma var liksom det enda som fungerade för att få stopp på VRÅLEN. Fem minuter innan lunchen fick jag bända lös honom & lämna skrikgrisen till Paul. Kände mig helt hemsk, men det var så skönt att få komma ifrån hela situationen, lämna över allt ansvar & gå på lunchen samt det efterföljande luciatåget:

Idag blev jag lite ledsen. En nära anhörig har tagit fel på vilken dag Tor fyller år & bokat in annat. Det är inte så att jag förväntar mig att hela världen ska komma ihåg vilken dag det är, men ni vet... kan ju tycka att man i alla fall borde ha koll när detkommertillbarnbarn & så... MEN, jag får tänka på vad Paul sa - att vi i alla fall kommer att komma ihåg vilken dag det är för resten av våra liv & att vi alltid kommer att göra den 6e december till en småmagisk dag. Den tanken gör att det genast känns bättre. Vår lilla familj är ju det allra viktigaste, så även om det inte riktigt klaffar på andra håll & kanter så har vi i alla fall varandra! Jaja... nog om det, till sånt som gör mig gladare - Tors julklappsfilt tuffar på rätt bra! Så här ser ruta nummer två ut:

För att vara lite nordamerikansk... OMG! Vi har i nuläget samlat in mer än 40.000 kanadensiska dollar, i nuläget har vi nästan 300.000 kronor till vår syriska familj. På två månader - är det inte helt otroligt?! Är liksom bara helt golvad av folks givmildhet. Golvad & lite tårögd, det finns mycket fult i den här världen men också mycket godhet & värme!

 

Men nu till ett litet personligt dilemma som jag hoppas att ni bloggläsare kan hjälpa mig med. Varje år får Paul nämligen en julbonus av sitt företag & vi hade planerat att ge en procentsats av de pengarna som vårt stora bidrag till vår syriska familj. Fast nu känner jag lite att just den här familjen faktiskt har alla de pengar de behöver för att etablera sig här i Kanada. Vi har en lägenhet som väntar på dem, alla möbler, kläder & så pengarna på det - deras trygghet är garanterad. Tillskillnad mot alla de som fortfarande sitter fast i flyktingläger. Hade det varit alldeles fel att inte donera våra pengar till just den familj som vi jobbat på att få hit, utan istället gett pengarna till UNHCR istället?

 

 

Nu är jag ju inte riktigt klar med Tors födelsedagsfilt än... men det hindrar mig inte från att jobba på julklappsfilten!

När det lilla barnet startar sin morgon 05.20 (röööv) är mitt föräldraskap kanske inte precis på topp. Idag hade vi en sån start & det kändes lite som om jag skulle dö av trötthet. Orken att leka är obefintlig & jag får väl lov att erkänna att jag "passar" Tor i väldigt lösa former. Typ sätter på en podcast, lägger mig på golvet med amningskudden under huvudet & drömmer om ett tyst, svalt, ensamt hotellrum medan Tor får underhålla sig själv... Målet i livet är just då enbart att slå ihjäl två timmar så att vi sen kan gå & sova ytterligare en timme innan dagen startar på riktigt. Under dessa två timmar ska det helst hända så lite som möjligt enligt mig, medan Tor tycker om att späcka dem med saker som får upp mamma från golvet. Idag lyckades han helt förträffligt med det målet. Hade i tröttdimman glömt att ställa undan katternas torrfoder, så det högg liten glatt in på. Vanligtvis är jag rätt snabb på den bollen & får väl som mest gräva ut en eller två torrfodersbitar men idag slog vi nytt rekord - 12! Vilket vi firade med skrik & gråt & utvält vatten... Det här med food waste alltså, går tydligen i arv, barnet blev nämligen heligt förbannat när jag envisades med att gräva ut alla torrfodersbitar & kasta dem i sopan. 

 

Ni andra som läser & har eller har haft små barn... Hur mycket liv känner ni att ni har i kroppen när de vaknar så här okristligt tidigt? Jag har en mammakompis här som tar sin kotte på promenad varje dag vid halv sex & alltså, jag vill jättegärna vara en bra mamma till Tor men den orken har jag bara inte.

Idag sa jag något till Paul som jag verkligen inte vill säga, nämligen att jag är glad att vi bor här - Europa skrämmer mig för mycket. Det tar fysiskt emot att säga något sånt. Sverige & kontinenten är ju det jag vuxit upp med. Hemma. Vant. Tryggt. Men något har hänt det senaste åren som gjort att det där sakta bleknat & förvandlats till något som gör mig rädd. Tror att det började med Sverige Demokraternas framgångar & sen tog det lite mer fart i & med Rysslands agerande i Ukraina. Lägg på allt annat - terrorattacker, tältläger, tårgas mot flyktingar, stängda gränser, utanförskap, extremhöger, drunknande småbarn... Det svindlar i huvudet på mig, vart är det Europa jag trodde att jag kände?

 

& så läser jag nyheterna här i Kanada, där ledarskribender uttrycker sin oro för att vår nya premiärminister visar sin kärlek till sin fru lite för öppet & jag känner bara en närmast skamfylld lättnad över att vi bor i ett land där Ryssland är långt borta, där politiken är rätt utvattnat mittimellan & där folk har tid att bli upprörda över färgen på Starbucks julkopp.

Alltså, sjukt bra fredag! Jag har förvisso lite ont i halsen & sov som en kratta, men det bleknar när man följer upp med detta:

 

1) Tor fick en tomtedräkt med posten & den passar perfekt - tusen tack till tomtefarmor!

2) & här krävs närmast trummvirvel, fyrverkerier & absolut bubbel ikväll... CIC ringde & berättade att de håller på att gå igenom min ansökan om permanent uppehållstillstånd!!! Så här en 17 månader efter att jag skickat in pappren tänkte jag väl mest att de nog tappat bort alltihop, men niet - kvarnhjulen mal bara väldigt långsamt men de MAL!

 

& väldigt roligt, CIC-tjänstemannen informerade mig om att det enda de behöver för att klubba igenom min ansökan är en bröstkorgsröntgen & så frågade han mig varför den inte var inkluderad. Förklarade att jag var 7 veckor gravid när jag gjorde min immigrationsundersökning & att jag således inte kunde röntgas:

 

CIC-mannen - I see... but, so, are you still expecting now?

Moi - Eh, no, but I have an almost 1-year-old...

 

& här måste man ju fråga sig följande - lever mannen i förnekelse över hur lång tid det tar för dem att gå igenom en ansökan eller har han bara helt ooorimligt dålig koll på hur länge en kvinna är gravid? För säg att jag gjorde undersökningen i april 2014, det är liksom 19 månader av graviditet... Bara tre månader mindre än vad det tar att få till en elefantbaby.

Nu har ni väl kanske inte gått runt som på nålar & väntat på en filtuppdatering, men jag tänkte att jag postar en lägestrapport i alla fall! Hade ju helt ställt in mig på att ta bort alla smokeygrey rutor, men så var ni så rörande överens om att de skulle vara kvar att jag blev alldeles osäker & ni vet vad man säger - when in doubt, buy more yarn. Så det gjorde jag, i seafoam, & sen lekte jag hela rutskyfflarleken fem varv till & kom på att ni hade rätt. Inte bara i smokeygrey, men också i att filten var obalanserad - så jag gjorde något jag aldrig trodde att jag skulle göra. Jag tog bort allt det vita! Tror att Paul var farligt nära att dö chockdöden där... Fast jag har inte strukit vitt helt ur ekvationen, använder den nämligen som "fästgarn".

Tor har ju kunnat leka tittut ett bra tag men nu när han är mer mobil så blir man typ TVINGAD att leka tittut mest hela tiden. Helt plötsligt när man håller på med något, då dyker det upp ett glatt litet ansikte & bara tvingar en att säga PEEKABOO!

Jag är inne i ett sånt virkflow just nu att det finns inte, varje vaken stund då händerna är fria så kliar de efter virknål & garn. Har en mängd projekt igång parallellt (för det roligaste med allt pyssel är att starta upp, inte lika kul att slutföra...) så vi kan väl köra lite show and tell vartefter saker & ting börjar bli klara. Först ut - en liten kompis till Tor blev precis ett & jag gillar ju det här med hemma-gjorda presenter så något virkat kändes givet. Fnulade på lite olika idéer & kom tillslut fram till att någon form av musikinstrumment kändes bra. Bebisar gillar ju sånt som LÅTER. Maracas kändes som ett lagom öronvänligt alternativ för föräldrarna så för första gången på typ 20 år köpte jag på mig kinderägg. Donerade chokladen till Paul & fyllde upp de gula behållarna med ris. Lite frivirkning senare & TADA - babyracas!

Tor har fortsatt feber & är en liten ynklig tott - fast han är så söt, för han försöker vara lika glad som vanligt i all fall. Typ i natt, han vaknade för att han var så varm & han grät & grät & mitt i all denna gråt började han nysa. Vilket fick liten att temporärt glömma hur ledsen han var, för nysa är ju något roligt! Så han började skratta - fortfarande med stora tårar på kinderna. Paul hakade snabbt på det glada temat & började fejknysa, vilket fick Tor att typ kikna av skratt & så kunde vi somna om ett tag till.

 

Vid fem klev Paul upp för att ta det tidiga Guelph-tåget till jobbet (bilen står ju fortfarande på stationen i Milton) & vad som händer sen är något som jag tror att vi kommer att kunna skratta åt snart, men som jag i nuläget har SÅ dåligt samvete för. Jag ligger & sover & Paul smyger över för att ge mig en hejdå-puss. Vanligtvis vaknar jag till när han är på min sida av sängen, men idag var jag så trött att jag inte registrerade någonting innan hans skägg kittlade mig på läppen (han har inte hittat sin elektriska rakapparat, så han dras fortfarande med sitt Halloween skägg). I mitt trötta, yrvakna, skick var jag 100% säker på att jag hade en sån här på läppen... Förstå paniken. Så jag SKRIIIIKER & smäller till med handen, naturligtvis rakt i ansiktet på stackars Paul. Kul sätt att starta dagen på, örfilad av sin fru...

Jahapp, bidde det en bättre dag idag då? Nej det blev ju inte det! För efter gårdagens lite ledsna inlägg har vi bockat av följande roooligheter:

 

1) Bebis med feber: 39C gör att livet för kotten känns lite jobbigt

2) Mer tänder! Gör livet jättejobbigt

3) Väldigt lite sömn för alla pga punkt ett & två...

4) & så kom vi på att vi inte hade några blöjor kvar - alls

5) Så eftersom vi inte har en bil den här helgen (@#!*>) var det bara att snöra på sig skorna & gå till närmsta affär där de säljer blöjor. Affären ligger 30 minuter bort, 20 minuter bort började det spöregna...

6) 25 minuter bort började det hagla

 

& så här har liksom precis hela dagen varit... Hade ju velat skriva någon om att det är en ny dag imorgon, men alltså... vågar inte riktigt. I nuläget känns det som om det varit jackpot i livet om vi bara kan ta oss igenom den här natten utan mer eller mindre konstant gråt.

Kanske inte bästa dagen jag haft. Tor har varit supergnällig i två dagar, så jag gissar på mer tänder - i vilket fall, det har ynkats rätt rejält under dagen. Sen knackade det på dörren, vår granne som undrade om vi råkat få en fel-leverans. Så det var bara att vinka iväg de där halsbanden jag trodde att vi fått av någon gullig själ. På det så glömde Paul bilnycklarna på skrivbordet i Toronto. Han fick skjuts hem från tågstationen av en kollega, men alla våra Torontoplaner för imorgon är ju bara att stryka (snyft... julbasar, garninköp & te hos Megha). & så tillslut fick vi maten på bordet till ljudet av ledsen baby & jag ska bara ställa fram våra dricksglas & jag tappar ett av våra finaste antika vinglas rakt på diskbänken av klinkers. Tusen bitar.

 

Jag försöker tänka att jag i alla fall slipper baka en massa nu ikväll till basaren imorgon, men det hjälper väl sådär. Det känns lite som om luften gått ut fredagsmysbubblan om vi säger så. Ska försöka rädda resten av kvällen med lite virkterapi.

Ni som hängt med här ett tag vet att jag ägnat en rätt stor del av min tid de senaste åren åt diverse välgörenhetsprojekt & frivilligorgansiationer. Det finns liksom alltid något nytt att engageras sig i - samla in pengar till cancerforskningen, servera mat åt sjuka barn, skriva en kokbok för SWEAs stipendiefond, få hit en familj från Syrien (vår grupp har i nuläget samlat in mer än 200.000 sek!!!). Efter alla dessa projekt har jag kommit fram till att det ligger lite i det där ordspråket om "otack är världens lön". Har varit med om att ha jobbat järnet för något & så får man ändå höra att man hade kunnat göra något snabbare/mer effektivt... så ofta ofta har tacket för allt detta jobb mest varit att jag gått & lagt mig & känt mig varm i själen för att jag vet att jag gjort något bra. Men inte idag! Idag blev jag nämligen inbjuden till SWEAs VIP-lunch på julmarknaden! Alltså, jag som tillverkat hur många mackor som helst för den där VIP-lunchen genom åren & så helt plötsligt blir jag själv inbjuden! Blev så där glad att jag nästan trillade av soffan när jag läste mailet. Det kan ju kanske ha att göra med att jag tillbringar mina dagar med Tor & att han kanske inte är världsbäst på att tacka för min service, men det kändes så SJUKT bra att liksom få ett kvitto på att jag gjort något bra genom åren, att jag bidragit & är uppskattad. Aldrig har jag varit så taggad på laxmacka innan!

Igår träffade vi Jess & Lewis för en långpromenad med lekplatspaus & när jag kom tillbaka hem hade någon varit förbi & lämnat en present i brevlådan. Ingen lapp eller avsändare, bara en vanlig kasse som körts ner i brevlådan så jag har ingen aning om vem som varit förbi. Vad vi fick? Först en liten återanvändbar påse för snacks & i den låg två bärstenshalsband för bebisar. Så himla snällt, jag blev så glad & rörd att någon tänkt på oss & svängt förbi med en present bara sådär! Tor har sportat ett av halsbanden hela dagen:

Big scare... Paul kom hem mitt i middagsfixet, så han tog Tor & jag fixade i köket. Eftersom maten hade lite tid kvar bestämde han sig för att springa över till grannen & hämta en leksak åt Tor som de lämnat på sin trapp. Sagt & gjort, de försvann ut & kom tillbaka någon minut senare. Jag fortsatte att laga mat kanske en 5-10 minuter till & sen vet jag inte riktigt varför, men jag gick ut i hallen & där upptäckte jag att ytterdörren stod på glänt. Precis så där lagom mycket så att en kattkropp kan slinka ut... Paniken jag kände. Alldeles bäckmörkt ute & stora vägen inte allför långt borta. Skrek åt Paul att katterna var borta & sprang ut. Spanade runt ute på trottoaren med hjärtat hamrandes i bröstet & får långt borta, ut mot stora vägen, syn på en liten rund kattsiluett - DIGBY! Ni vet på film, när två älskande möts springande mot varandra. Det var jag & Digby i nattmörkret. Digby var så livrädd över att vara ute ensam att han sprang mot mig med tassarna uppe vid öronen & kroppen slickad mot backen. Han flög i princip upp i mina armar & jag sprang tillbaka med honom till huset. Där Paul stod i dörröppningen & bara "Mammut, hittade du Mammut också?!". Så vi byttes vid, Paul sprang ut efter Mammut & jag stannade kvar med Tor. De där 10 minuterna det tog innan Paul hittade & kom tillbaka med Mammut... Så evighetslånga! Sitter fortfarande & känner mig helt stirrig.

 

& ja, jag inser att det finns hur många utekatter som helst som går ut kvällstid utan några problem. Men nu är varken Digby eller Mammyt utekatter för fem öre, så att de båda försvinner ut i natten så där - väldigt läskigt!

Även om Halloween är barnens högtid så tycker jag personligen mer om dagen efter, den 1a november. För här i vårt område innebär det post-Halloween-pumpkin-promenade! Kanske världens bästa idé. Alla pumpor samlas på ett ställe, tänds, det spelas säckpipa & tuba, alla barn är utklädda ännu en dag & det serveras massor av koppar med varm choklad. Ja & så går alla pumpor till en lokal farm där de går i kompost - winwin för alla! Så här såg det ut när vi körde in mot parken vid halv sju-snåret:

 

Stor dag idag! Halloween här är ju verkligen barnens högtid, så även om vi firat varje år jag bott i Kanada så har det aldrig varit så roligt som nu! Har kallat Tor för Tintin rätt länge, pga håret, så det kändes som ett givet val när det kom till hans outfit. I torsdagskväll körde vi till Cambridge & cirka världens bästa secondhand affär för barnkläder. Där hittade jag direkt en liten tröja & pikétröja som passade perfekt, men jag fick kämpa lite mer för trenchcoaten. Hittade tillslut en liten jacka för treåringar & den fungerade med upprullade ärmar. Sen behövde jag bara övertyga Paul om att Tintin har bruna byxor, inte röda, & så var vi i hamn!