Wike Challenge Week 6!
Ska jag vara ärlig kände jag mig inte ett dugg motiverad för den här veckans wike-utmaning. Hade jag haft någon att lämna över allt på så hade jag lätt gjort det... men nu hänger ju hela utmaningen på mig så det var bara att bita ihop, maila donatorer, åka runt & hämta grönsaker, väga, tvätta & leverera. Lyckades få ihop nästan 20kg, så med tanke på hur låg min motivation var så är jag ändå nöjd. Sen måste jag också visa upp den här potatisen som jag grävde upp ur vår trädgård, 560g... lätt den största potatis jag sett i hela mitt liv!
Men tillbaka till utmaningen, på 6 veckor har jag samlat in mer än 150kg grönsaker - nu är målet att samla in ytterligare 70kg de kommande 5 veckorna. Känner mig lite lätt stressad eftersom jag inte lyckats få tag på några nya trädgårdar de senaste två veckorna, men min kompis Sarah har lovat att hon ska börja hjälpa mig så jag hoppas dels på lite avlastning men även nya idéer & kontakter. Vi får se hur det hela slutar - drömmen hade ju varit om vi kunnat få in ett helt lass med sugar pumpkins OCH ett gäng nya företag som är villiga att gå in med pengar...
Losing someone and something...
Fick reda på att en äldre släkting gått bort hemma i Sverige - en av farmors systrar - & blev bara så himla ledsen. Kände mig verkligen helt förstörd & insåg än en gång att det finns så otroligt många bottnar i sorg & att de i det här fallet samverkade för att göra allt extra jobbigt. Till att börja med så kom det här beskedet som en total chock, även fastän hon var gammal, helt enkelt eftersom farmor & hennes systrar har varit en sån urkraft i vår familj i hela mitt liv. Det känns på riktigt helt overkligt att det plötsligt bara finns en enda kvar av dem... Det är som om kittet i familjen pulveriserats & blåst bort för vinden. Sen sörjer jag också alla fina minnen som jag har förknippade med dem - som liten firade vi nämligen alltid jularna ihop & jag minns de åren som en enda fantastisk fin, glittrig, familjefest. Känns helt klart som en bit av min barndom raderats. Samtidigt som jag också sörjer att ytterligare ett band till Sverige kapats. Den här biten är verkligen något jag inte skänkt en tanke åt innan farmor dog, men nu inser jag att det tar upp en jättestor del av sorgeprocessen. Verkligen en sekundär sorg. Så himla jobbigt att inte få ett ordentligt avslut, inte för att begravningar är särskilt festliga men de fyller verkligen ett syfte. Sen känns det även som om jag tappat bort ytterligare en bit av mitt ursprungsland när någon dör... min svenska identiteten är så pass svag att den vacklar så fort en katt dör eller ett hus säljs eftersom jag inte är på plats själv & kan skapa nya minnen. Så när en kärnperson från ens formativa år dör tar hela min identitet en jättetörn - vem är jag egentligen, hur länge kan jag egentligen fortsätta se på mig själv som svensk? Det blir helt enkelt lite mental kris.
Suck, men ni hör ju, känslorna & tankarna är all over the place & jag har bara känt mig så himla deppig & nere hela dagen. Flashback till hur hela rövåret 2017 kändes & kanske lite PTSD-varning. Fast jag lyckades i alla fall hålla mig från att gå & lägga mig i sängen eller fly ner i pinteresthålet igen, så det var i alla fall något. Istället drog vi ut på en 90minuter lång cykeltur med massa backar & 100-miljoner mygg - väldigt effektivt sätt att hålla de jobbiga tankarna i schack...
Pelee Island get away...
I två år har jag velat åka till Pelee Island, Kanadas allra sydligaste utpost, & varje år har det varit omöjligt att få tag på ett ställe att bo. Det har på riktigt varit helt fullbokat redan i februari & eftersom framförhållning inte riktigt är det vi är bäst på så vi har hamnat på andra ställen i Ontario istället - norrut i Honey Harbour förra året & österut i Prince Edward County när Tor var 1.5. Så när Paul helt plötsligt släppte bomben i veckan att han fått in oss på ett B&B som dessutom var en liten hobby farm (getter, en mula, guinea fowl!) i Pelee höll jag typ på att DÖ av lycka. För att komma till Pelee från vårt hus måste man först köra 3 timmar mot gränsen till Michigan & sen ta en 90 minuters färjetur till ön. Färjan går bara på sommaren, på vintern kan man bara ta sig dit med ett 8-sits plan en gång per dag, så det är ett väldigt speciellt ställe att åka till. Dels är det ett otroligt vänligt & sammansvetsat litet ställe men sen är det även helt unikt för sitt ekosystem. Har aldrig sett så många kolibris på ett & samma ställe samtidigt eller monarkfjärilar för den delen! Det är helt enkelt ett litet stycke magi mitt ute i Lake Erie! Första kvällen på ön satt jag på vår balkong & tittade ut på solnedgången & kände en sån inre frid, hade kunnat flytta dit på stört... Kände samma sak nästa dag när vi gick längsmed stormruskiga stränder & samlade snäckskal...
Är ingen beach människa, men här kände jag att jag fick lite det bästa av två världar... kunna sitta på en liten bondgård omgiven av höns & titta ut mot "havet" (jag vet ju att det är en sjö, men när det är så stort som the great lakes så känns det definitivt mer hav än sjö...).
& att se sin lilla unge skrika av lycka över alla "skatter" vi hittade... sånt man lever lite på som förälder.
Sen är det ju inte helt fel heller att åka ut till en lite pytteö som samtidigt lyckas producera ca 4 miljoner liter vin per år! I fall att ni någon gång ser en flaska Lola från Pelee Island så KÖP - fantastiskt rosé vin! Vi fick gratis inträde till vingården av vår fantastiska värd så vi tillbringade en del av lördagen med att smaka på alla olika vindruvor som växer på ön.
De hade säkert 15 olika varianter, men vi enades alla om att vi tyckte allra bäst om sauvignon blanc druvan - handy eftersom det också är vårt favoritvin!
Tyvärr blev Tor sjuk samma dag med en eländig förkylning så resten av resan blev lite damage control - så ledsen liten kille & så svårt för alla att hålla humöret uppe när det liksom bara blir fel vad man än gör. Så sista dagen fick Paul dra ett lite tyngre lass medan jag laddade batterierna för att kunna tackla jobbveckan & 100% egentid med Tor.
Men massa gråt till trots, så himla lycklig för att vi fick till den här lilla resan! Känns som om hela den här sommaren har varit väldigt mycket jobb för oss alla så det var skönt att få ta en liten paus & logga av från allt.
Ska jag vara helt ärlig så ville jag inte åka därifrån - tyckte så mycket om lugnet där ute. Hade verkligen kunnat se mig själv sitta där på en liten bongård resten av mitt liv. Samtidigt som jag inser att det inte är realistiskt. Ön har bara grundskola, så det går inte riktigt att stanna där efter att barnen fyllt 13 & sen tror jag att Paul hade blivit lite knäpp av att flytta till ett så isolerat ställe. Lite lättare kanske att flytta till en avlägsen ö om man växt upp i en pytteliten stad i norrlands inland än om man vuxit upp i en metropol som Toronto... Jaja, drömma kan man ju... & googla hus...
Val & tidningsartikel...
Först av allt, tack till alla er som hörde av er på olika sätt gällande valet. Känner att jag börjar luta lite mer åt ett håll, men ska ta imorgon till att läsa på lite mer & sen hoppas jag skicka in min röst på fredag. Eller, om jag inte kan bestämma mig, så skjuter jag på det lite ytterligare & åker in & röstar i Toronto den 28e. Inte mitt top-val direkt, men som sagt - att motsätta sig SD är det viktigaste, så om det krävs att jag åker in till stan så får det helt enkelt vara på det sättet.
MEN nu, till andra nyheter... TADA! Kolla vilken fin artikel jag fick i lokaltidningen! Så himla lycklig över hur bra den blev (ser till artikeln i stort & har överseende med vissa grammatiska missar)! Morgonens möte med reportern & Bob Bell på marknaden var också så genompositivt - bara det att marknaden för första gången kan hålla öppet i 90 minuter sedan vi började leverera mat, hur fantastiskt är inte det?! Snacka om att verkligen kunna SE att man gör skillnad! Det enda jag önskar ikväll är att farmor kan se det här från vart hon än är nu... Farmor som verkligen var den mest generösa människa man kan tänka mig hade gett mig världens goaste kram om hon varit i rummet nu... det är nästan så att jag kan känna den...
Röstångest...
Argh, jag har SÅ svårt för att bestämma mig för vad jag ska rösta på i höstens val & nu börjar jag få ont om tid om jag ska få iväg min brevröst så att den hinner fram i tid. Tänker därför att jag kör en liten tillbakablick på hur jag har röstat i tidigare val & vart jag ligger nu & så hoppas jag på lite insikter från er läsare som kan ta del av valrörelsen på ett helt annat sätt än vad jag kan här!
Jag växte upp i en familj som var genom-moderater & i en massa år fanns det liksom inte på kartan att jag skulle rösta på något annat. Var till & med medlem i muf & såg i ärlighetens namn ner lite på "rödvinsdrickande, gnällande, vänstermänniskor"... men ni hör ju, det här var kanske inte helt åsikter som jag kunde förankra i verkliga erfarenheter utan väldigt mycket fördommar från min sida.
Men så flyttade jag först hemifrån & fick lite nya influenser & sen till Kanada & då blev det helt plötsligt så tydligt var alla de där skattepengarna i Sverige går till... & jag började vackla, den där moderatfundamentet som jag stått så stadigt på i så många år började vittra under fötterna på mig. Det finns liksom en poäng i att betala en massa skatt när man ser på hur barnomsorgen ser ut i Sverige jämnfört med här i Kanada. Eller det här med att alla svenska skolbarn får varm lunch på skolan... I vilket fall, så i förra riksdagsvalet gjorde jag en valbarometer & hamnade på Centerpartiet, läste på lite & kände mig så pass bekväm med dem att jag la min röst där utan att tveka. Det kändes i ärlighetens namn rätt skönt attskapa en egen politisk identitet baserat på mina egna livserfarenheter!
Men så det här valet... jaaa, dels har jag helt enkelt inte hängt med i debatten - det ska jag ärligt erkänna. Kanske lite för att jag känner mig mycket mer "bortkopplad" från Sverige än vad jag gjorde förra valet. Efter att farmor dog har jag helt enkelt inte längre samma anknytning. Så en del av mig känner att jag kanske helt enkelt inte borde rösta. Är det OK att påverka ett lands framtid när man har så lite koppling till det? Men samtidigt så känner jag att jag MÅSTE rösta eftersom min röst garanterat kommer vara en röst mot Sverige Demokraterna... Så jag körde inte bara en utan två valbarometrar & det gick... men helt galet? Första barometern tyckte att jag skulle rösta på Miljöpartiet. Vilket jag tokvägrar - jag vill ha superskickliga yrkespolitiker som leder landet & det tycker jag helt enkelt inte att de lyckas med. Andra barometern sa Kristdemokraterna, vilket kändes helt verklighetsfrämmande. Vem röstar på dem liksom? Så himla mossigt... Happ, så nu står jag här & velar & ångestar & kommer ingen vart. Möjligen då att jag röstar på Centern igen för att det kändes bra i förra valet, men den motivationen känns så vek att jag skäms...
So - hit me, vad tycker ni att jag ska göra?
Three crazy things...
Okay, de senaste dagarna har helt klart varit lite lätt crazy. Vi börjar i fredags:
Eftersom vi samlat in tillräckligt mycket grönsaker för att matcha Wikes VDs vikt bestämde jag mig för att knata över med donationspappren i fredags. Problemet var bara det att jag hade både Tor & Aviva att ta hand om, kändes inte optimalt men eftersom jag ville ha det här gjort innan helgen lastade jag dem båda på Wiken med inställningen "ja men hur illa kan det gå"... Vi kommer dit, ingen är på kontoret, jag bara "Hello?", Aviva, "I need to pee!", jag "HEEEELLO, ANYONE HERE?!". Tillslut kom en liten tant knatandes, lovade att hitta VDn & visade oss till toaletten. Medan Aviva kissade valde Tor att högljut annonsera skillnader mellan flickor & pojkars anatomi - helt fantastiskt vad många gånger man kan skrika penis under en enda lite kisspaus! Vi öppnar dörren & där står VDn & väntar... Försöker föra en vettig konversation med honom men barnen har nu bestämt sig för att vara karaktärer ur Paw Patrol & går således all in i att vara hundar. De busar runt på golvet, skäller & som kronan på verket slickar Aviva VDns hela ben. Alltså, jag trodde att jag skulle dö - har nog aldrig svettats så mycket i hela mitt liv. Men på något sätt tar han det ändå med någon form av ro & följer med på vår reträtt till dörren, där han helt plötsligt föreslår att vi alla ska gå till ett företag som ligger precis bakom hans byggnad. Så vi knatar dit, han knackar på & går in & säljer in hela grönsaksprojektet & nu har jag alltså en ny potentiell sponsor! Vårt nya mål är att samla in 500lbs (227kg) till Thanksgiving...
& sen i söndags fick jag ett helt okaraktäristiskt vansinnesryck & skrev upp mig på ett 5km race i slutet på september. Det här är HELT loco för att vara jag. Har tillbringat 35 år på jorden med mottot att springa så lite som möjligt & så gör jag det här mot mig själv helt medvetet... Det enda jag kan förklara det med är att jag verkligen vill komma i form igen & jag hoppas att det här kommer vara den spark i arslet jag behöver. Men jäklar vad jag redan har ångest över det här... jag springer liksom inte ens 50m i nuläget...
& så idag ringde lokaltidningen & bad om en intervju eftersom någon tipsat dem om mitt lilla grönsaksprojekt! Har ju skrivit artiklar till tidsskrifter & så, men nog aldrig så vitt jag kan minnas kommit med i det lokala nyhetsflödet så det känns rätt stort. Samtidigt som jag hoppas att det här verkligen ska göra att det rasslar in både donationer & grönsaker till marknaden - hade varit så häftigt om vi backyard farmers verkligen hade kunnat göra rejäl skillnad!
Animal lover...
Uppdaterar imorgon om den smått vansinniga fredagen jag hade, men för stunden - låt oss fokusera på den supermysiga dagen vi hade idag! Började dagen med att vi körde ut till the Donkey Sanctuary på morgonen. Tor har bett om att få åka dit i princip hela sommaren & nu var det äntligen svalt nog att det kändes OK att tillbringa ett par timmar kring lunch utomhus. Till skillnad mot tidigare år var dock Tor inte superintresserad av åsnorna, utan vi tillbringade merparten av tiden nere vid picnic-platsen:
Typ världens mest pitoreska plats, så inte mig emot. Sitter där & känner hur jag blir helt lugn i själen för en stund. För Tor är det också en total happy spot av den här anledningen...
Jättestora koi... de största mäter nog lätt en 40-50cm & efter att Tor upptäckte att de gillar att äta kex var lyckan total. Vi tillbringade således en timme av dagen med att bryta kex i små smulor - himla tur att vi alla är så pass lättroade att ingen blev trött på det hela! Sen följde ett par timmar med att hjälpa en rad olika vänner & familjemedlemmar med en mängd små projekt samt cupcakesfika & så avslutade vi dagen med ett street party i närheten av Pauls föräldrars hus. Jag vet inte, är street parties något man överhuvud taget gör i Sverige? Här är det rätt vanligt, har varit på två den här sommaren med hade lätt kunnat gå på åtminstone en varje månad. I korta drag så stänger man av en hel gata för ett par timmar, kör lite musik (gärna live), låter ungarna kuta runt & blåsa såpbubblor & få facepaint, BBQ & olika typer av spel på gatan. Supermysig för gemenskapen i kvarteret & jag blir alltid så glad in i själen över hur mycket folk vi ändå känner här - i Toronto kändes det som om vi knappt kände en enda person på vår gata... I vilket fall, vi drack lemonad & pratade med en hel massa vänner samt nya människor & Tor... Tor fell in love...
En bearded dragon... skäggagam tror jag de heter på svenska... Barnet var helt förtrollat.
& sen förkrossat när han var tvungen att säga hejdå. Men ni ser ju, han var HELT trollbunden & grät typ hela vägen hem för att han inte kunde få en på direkten. Tillslut, efter att jag sagt att han kunde önska sig en av tomten (över min döda kropp) hulkade Tor fram "No mamma, then I have to wait for too long. I'm going to ask momo to get me one"... med andra ord, Tor har fattat att min mamma kommer hit & hälsar på i höst & han har också insett att grandparents är bra när det kommer till presenter... Han är inte dum den där lille....
Wike Challenge Week 4!
Igår lämnade vi av vårt fjärde lass med grönsaker & med det har vi redan kommit upp i 115kg på fyra veckor, alltså nästan 30kg per vecka! Så himla lycklig över att all den här maten kommer från lokala trädgårdar & hamnar hos familjer som verkligen behöver det! Sen kan jag tycka att det borde finnas mer lokala odlingsalternativ för familjer som inte har möjlighet att ha en egen trädgård, för det är ju helt klart så att det är ytterligare ett privilegie att ens kunna odla sin egen mat. Satt & tänkte på det bara i förgår när vi skulle äta middag...
Paj på egna ägg, egen mangold & lök samt egenodlade tomater, gurka, morötter & bönor... Klart att man alltid kan odla lite tomater i en kruka på sin balkong, men nog aldrig i den utsträckning att det går att producera tillräckligt för en hel familj... & absolut inte nog mycket för att kunna dela med sig. Så där känner jag lite att det är vår plikt att dela med oss av det överflöd vi har. Det som är så härligt är att så många verkar känna samma sak - när vi lämnade av gårdagens lass mötte vi för första gången ett gäng andra urban farmers som lämnade av grönsaker de med - helt oberoende av min utmaning, men word has spread & de kände precis som jag att det här var ett fantastiskt sätt att kunna hjälpa lokala familjer som kämpar ekonomiskt... & på tal om ekonomi - med gårdagens leverans har vi officiellt samlat in mer grönsaker än VDn för Wike väger så nu kommer de att donera $600 till marknaden! Mina små medhjälpare firade med freezies...
& Paul & jag korkade upp en flaska bubbel & skålade igårkväl! Nu måste jag bara samla ihop mig lite & sen försöka lista ut hur jag bäst ska jobba vidare på projektet under resten av sommaren. Hade ju på mig till Thanksgiving (så första veckan i oktober) att samla ihop 100kg så jag har 6 veckor kvar om jag ska hålla mig till det schemat & eftersom behovet inte förändrats bara för att jag uppnått målet för min utmaning så kommer jag naturligtvis att fortsätta. Bara det att jag alltid tycker att det är lättare att jobba MOT något, inte bara fortsätta att åka runt & plocka upp tomater & sallad lite willy nilly... Så jag måste brain storma lite kring hur jag ska kunna upprätthålla samma nivå på motivationen...
Sunflower joy...
I våras blev ju Tor inbjuden på ett födelsedagskalas i ett fjärilshus & det hela var bara så fint & välordnat. Här kör man ju inte fiskdamm så som vi gör i Sverige, men det är lite tradition att alla barn istället får en liten goodie bag när de går hem - i regel fullproppad med klubbor & plastkrimskrams. Jag avskyr de där små påsarna med hela min själ, så ni kan kanske förstå hur glad jag blev när mamman för det här födelsedagsbarnet istället lät alla barn välja en påse med pollinator friendly frön från fjärilshusets frökollektion. Tor valde en påse med solrosfrön & vi planterade dem tillsammans längsmed husväggen & hoppades på att ekorrarna i alla fall skulle lämna en eller två av dem... Well, the stars aligned & de missade ALLA fröna & nu ser gaveln på vårt hus ut så här:
Alltså, på riktigt så gör det här mig så glad varenda dag - tycker att det är helt fantastiskt att vi lyckats skapa den här solrosskogen från ett enda litet fröpaket som vi fick som present! Att sitta på min bänk med ett glas vin i kvällssolen med solrosorna bakom mig, hummandes av humlor - pure feel good!
& nu har vi dessutom börjat få besök av världens sötaste små gula fåglar som kommer för att äta fröna & som tack bjuder på skönsång utanför vårt badrumsfönster!
Så - till Tors nästa födelsedag ska jag helt skamlöst kopiera hela konceptet & ge barnen var sin påse med frön. Fast jag lutar kanske lite mer åt grönsakshållet...
Hair Cuts & back to school...
Jag klipper inte håret så där jätteofta (alldeles för sällan om jag ska vara ärlig) men Paul måste klippa oftare & blir superkinkig om han väntar för länge. Problemet är bara att han alltid har jättesvårt att få ändan ur, så i regel går han runt & klagar i 3-4 veckor innan han väl bokar in en tid. Vi har ju hållit på så här i ett par år så jag har lärt mig att det får ta den tid det tar - så den här gången svarade jag bara "Japp, vet känslan, mitt hår behöver också klippas!"... & det där gick tydligen in för inte bara bokade han en klipptid åt sig själv utan även en åt mig. Väldigt smidigt för mig som avskyr att prata i telefon! Så i lördags cyklade jag dit & fick mitt hår klippt först & sen kom Tor & Paul förbi för Pauls klipptid. Tanken var att jag skulle ta Tor på cykeln & dra hem, men Tor tog en titt kring salongen & bara "Jag vill klippa mitt hår i en röd stol!" & så parkerade han sin lilla rumpa i en stol & satt där genom hela Pauls klipptid & väntade tålmodigt. Tack & lov hade vår stylist en liten lucka i schemat så hon kunde klämma in honom...
Dog lite när jag såg honom sitta där i stolen - han är ju så himla pyttig fortfarande! Själv var han SÅ nöjd & bad om att få "a big cut!". Klarade inte riktigt av att klippa det jättekort, men vi trimmade till det så att det ser lite mer välvårdat ut & nu känns det som om vi är ytterligare ett steg närmare skolstarten i september...
Fick en klump i halsen när stylisten sa "Look, you have a big boy haircut - ready for school!" för som sagt... han känns ju fortfarande så himla liten för mig. Känner redan nu att Paul måste ta ledig för skolstarten i fall att jag blir för rörd & inte riktigt kan hålla ihop det framför Tor...
RIP Fan Girl...
Nej idag var det ingen bra dag... hittade min fina Fan Girl död i sin nesting box imorse. Hon hade varit lite off de senaste dagarna, men som vanligt med höns så mörkar de så himla bra att jag inte hann bli jätteorolig. Det var mest så att jag reagerade på att hon inte längre var högst i rangordningen & att kanske att hon låg ner lite mycket, men samtidigt så har det varit varmt igen & då ligger de i regel ner för att reglera kroppstemperaturen... Så när jag inte såg henne när jag kom ut imorse blev jag absolut lite fundersam, men inte så där att jag sprang runt med andan i halsen. Men så öppnade jag dörrarna till hönshuset & så låg hon där - så fin fortfarande, men alldeles uppenbart död. Ringde till Paul på jobbet & bara grät - Fan Girl var verkligen min favorithöna & vi har tagit hand om henne genom ett antal mindre hälsokriser innan (hon var ofta egg bound för att hon alltid la så stora ägg) så jag kände ett extra stort ansvar för henne... Så det blev hönsbegravning nu på kvällen & det var bara så himla sorgligt. Tor stod & grät vid graven med en solros i handen & bara "But mamma, I want her to eat grass again like the other chickens - she loved grass!". Himla svårt att veta vad man ska säga, men vi pratade om att hennes "fire went out just like Queen Mary's" & det hjälpte lite & så avslutade vi dagen med att Tor fick tända ett tomtebloss till hennes minne. Att se sin lilla unge stå där med ett brinnande tomtebloss i skymningen med tårar på kinderna till minne av en höna - heart breaking. Samtidigt känner jag att Fan Girl, hennes relativt korta liv till trots gjorde otroligt mycket skillnad. För hade det inte varit för henne & hennes systrar så hade vi fortfarande ätit kycklig & köpt billiga ägg från burhöns. Nu stödjer vi inte längre den inustrin & det är till 100% deras förtjänst, ett rätt stort arv för en höna vi köpte för 76 kronor...
Wike Challenge Week 3!
Vilken vecka! Folk verkar verkligen älska det här projektet & nu har nya trädgårdar börjat ticka in utan att jag måste jaga runt som en tok. Det största som hände var att en av mina "trädgårdar" pratade med sin chef som äger en handelsträdgård & hon plockade ihop 38kilo grönsaker som vi hämtade upp i tisdags. Alltså, så galet mycket grönsaker på en & samma gång! Två fulla kassar med bara gurka & på det en massa jättezucchinis & till & med en liten vattenmelon! Sen hörde en annan kvinna av sig & frågade om jag kunde tänka mig att plocka grönsaker från deras trädgård medan de var borta i sin stuga, så efter jättelasten med grönsaker körde vi vidare till en boulevard garden & plockade typ ett kilo bönor. Kolla på det här...
I de allra flesta fall är en boulevard garden en yta som till 100% består av gräs, även fast man då & då ser någon som planterats med blommor - men en produktiv trädgård, det har jag bara sett på en handfull ställen innan. Jag älskar det, naturligtvis, så himla mycket vettigare att använda den här lilla remsan till något produktivt! Funderar på om jag ska göra något liknande utanför hyreshuset nästa år... Väl hemma från vår lilla runda spenderade jag i princip resten av kvällen med att väga & packa grönsaker. Eftersom det bara var att glömma att kunna förvara allt i vårt kylskåp packade vi in dem i kylväskor & rubbermaid lådor & kånkade ner allt i källaren där det är svalare, bara för att sen kånka upp allt nu imorse. Det var lite att bära om vi säger så...
& kolla lådan till höger, årets första tomater har äntligen börjat mogna! Är omrimligt pepp på detta - dels för att trädgårdstomater är bland det godaste jag vet men också för att de väger mycket. Har lite lätt dille på grönsaksvikt dess dagar...
& hur mycket blev det då totalt den här veckan? 56 kilo!!! Förlåt, men är det inte helt enormt egentligen? Att folk jobbar så hårt för att odla all den här maten & sen glatt skänker bort den... blir helt lipig när jag tänker på det.
Tally! 80.7kg & vi är 84% på väg mot vårt mål!
Eating local and goats...
Är så himla lycklig över hur bra trädgården går i år! Visst, det är vissa saker som inte fungerar 100% (typ allt som växer i sparrislådan går uselt - ja förrutom sparrisen då, så jag måste klura vidare på det) men på det stora hela går det fantastiskt. Vi har kunnat skörda sen mitten på maj & hitintills har vi fått ihop mer än 14kg & då har tomaterna inte ens börjat komma in än! Dessutom har jag lyckats odla en massa olika saker som jag tidigare har tänkt på som "svåra" - typ spenat & morötter.
Att kunna gå ut & dra upp en handfull morötter till lunch är typ ren & skär lycka för mig! Är lätt besatt av morötter med hummus - så himla gott! I princip varje lunch under den här långhelgen har sett ut enlig följande: morötter med hummus, surdegsbröd från marknaden med egna tomater & fetaost & så en liten ostbricka med ostar från världens bästa getostfarm. Faktum är att vi är så pass hardcore fans av deras ost att vi åkte ut dit idag & hälsade på - så att Tor skulle få se vart osten kommer ifrån. Känner att sånt är viktigt, att han förstår att det här är något vi får från djuren, inget som bara magiskt dyker upp i affären.
Nackdelen med besöket var dock att Tor, som var i himlen så länge vi var kvar på farmen, tillbringade merparten av hemresan gråtandes över att han inte fick ta med en get hem. Eller som han sa, "mamma and pappa, you keep making bad decisions!" Hepp... Så nu är vi två i familjen som har "GET" på vår bucket list!
Mamma Mia...
En av de saker jag verkligen önskade mig den här helgen var att gå & se den nya Mamma Mia filmen med ett par av mina kompisar. Efter en massa oförutsedda händelser (sjuka föräldrar, småbarn som varit vakna hela natten etc) slutade det med att Jess & jag var de last women standing. Funderade lite på att ställa in, men så kände jag bara - nej, Paul & Tor har redan planerat annat så vi kör! & jag är SÅ glad för att vi gjorde det, vilken underbar film! Har nog aldrig sett in film innan då jag både skrattat, gråtit & sjungit med i princip non-stop. Åh, helt klart en känslostorm men så härlig! Slutscenen i kyrkan höll typ på att ta död på mig, försökte hålla inne tårarna men sen insåg jag att typ alla andra också satt & toklipade så då släpte jag lös & bara gräääät. Har nog inte velat se en film omgående igen på bio sedan Gladiator, men nu känner jag att Paul & jag bara måste tillbaka & se den tillsammans. 10 av 10 ouzos!
Har någon av ni sett den, älskade ni den lika mycket?!
(& om ni inte sett den SÅ MÅSTE NI GÅ OMEDELBART - eller vänta, se första filmen först & gå sen!!!)
Fem år...
Idag är det 5 år sen Paul & jag gifte oss, herregud så snabbt det gått & vad mycket som hänt på de här åren! Från att inte ens veta vart i världen vi skulle bo till att flytta till Guelph, köpa hus, avsluta min doktorand, få Tor & starta upp studier i ett helt annat fält... Samt skaffa en hel ny uppsättning med hobbies. :) Samtidigt som andra saker är helt oförändrade - det finns fortfarande ingen som får mig att skratta så mycket som Paul eller som avslutar mina meningar lika frekvent!
Dagens firande fick en något knackig start då det tog Paul cirka två timmar att gräva klart Pounces grav - men när gravsättningen väl var avklarad blev det snabbt bättre. Brunch på flygplatsen är ett väldigt bra sätt att lyxa till det, speciellt när det dessutom inkluderar glass till efterrätt!
Sen åkte vi & köpte en hel uppsättning lunchlådor till Tors skolstart, vilket ju låter som en så där kul aktivitet men det eliminerade ett stort stressmoment i mitt liv. Är nämligen med i en lokal mammagrupp på FB & den senaste månaden har folk inte pratat om något annat än lunchlådor dag ut & dag - det är som om barnens hela skolgång står & faller på att man väljer rätt lådhelvete - så det var skönt att få det gjort. Sen vill jag inte riktigt tänka på det faktum att jag måste fylla lådorna också, två måltider per dag måste jag packa om bara en månad... Men men, tillbaka till bröllopsfirandet. Ursprungsplanen var att köpa takeout & äta i trädgården bara vi tre ikväll, men efter Pounces död känns det inte helt schyst att lämna Pauls föräldrar ensamma ikväll så vi ska ut & äta ytterligare en gång. Bord är bokat & sen är det bara att hålla tummarna för att det ska gå bra... måste erkänna att kombinationen sörjade kattägare & potentiellt övertrött 3-åring kanske inte kommer att vara helt optimalt... Jaja, om det går käpprätt så vet jag i alla fall att Paul will have my back. För är det något jag har lärt mig under de här fem åren så är det att han alltid står på min sida & att vi är helt fantastiskt bra på att ta oss igenom kriser, stora som små, tillsammans!
Mixed bag day...
Väldigt blandade känslor idag. Paul är på semester så dagen började ungefär så harmoniskt & fint som det bara går. Vi åt frukost & satte oss i bilen för att åka ut & plocka hallon. På vägen dit räddade vi i sedvanlig ordning en liten sköldpadda - känns ungefär så Paul & Ida som det bara går.
Sen 2011 då vi började köra ut från Toronto på somrarna har vi nog räddat i snitt 5 sköldpaddor per sommar. Den här lilla filuren försökte korsa en fyrafilig motorväg & hade det inte varit för Paul kan jag liksom inte se att den tagit sig över helskinnad. Väl på hallonfarmen spenderade vi lite mer än en timme med att plocka gigantiska hallon medan Tor roade sig med att ta hand om två små sniglar som han döpte till Arnold & Minnie... men ni hör ju, så himla happy bubble alltihopa!
& sen knatade Tor & jag över till Hannies hus där de precis fått reda på att deras hund har en gigantisk tumör & måste avlivas... Vilket resulterade i att mitt vanligtvis supermysiga lilla barnvaktsgig blev en enda lång likvaka komplett med 100 frågor kring döden från en storögd 3-åring med superskakig röst. Inte helt lätt & inte blev det bättre när vi kom hem & fick reda på att Pauls mammas katt precis dött - som om de behövde ytterligare något att sörja. Happ... så Paul fick åka över & påbörja ett hål med en hacka & imorgon blir det begravning. Men sen somnade Tor klockan 6 så då kändes det liksom lite bortkastat att sitta där & känna sig som sju svåra år så vi avslutade dagen med rose & laxrullar med cheve... Som sagt, en riktig berg & dalbanedag. Men det är väl lite så livet är, det går lite upp & ner & så länge man håller sig på en stadig bas av att känna sig lycklig & glad så kan man ta det mesta...
Wike Challenge Week 2!
Okay, så efter att Wike accepterade min utmaning hade jag helt klart lite lätt ångest. Att få ihop närmare 100kg grönsaker från ett gäng villaträdgårdar är nämligen inte helt lätt när man kommer på något sånt här så pass sent på säsongen. Finns liksom inte så där jättemycket som man kan så i juli-augusti (även om jag fått tag på ett par frön som jag hoppas ska hinna ge utdelning!). Så jag har pressat mig till max med att vara utåtgående & pratat om det här med typ ALLA jag känner & inte känner & det har redan gett resultat för den här veckan fick vi ihop nästan 20kg grönsaker från sju olika familjer, varav sex är vänner/bekanta sedan tidigare medan en donator är en tjej som råkade jobba på den handelsträdgård där jag köpte frön i söndags. Var så fint att åka hem till henne igår för hon hade inte bara samlat ihop mer än ett kilo mat utan hon hade också slagit in en liten present till Tor & jag fick fyra pack med frön. Hur fint?! Det enda jobbiga var väl att jag kände mig lite som en skit - där dyker vi upp klockan halv åtta på kvällen, tar typ alla bönor hon lyckats odla & så får vi superfint inslagna presenter som tack... Måste nog koka lite marmelad eller något annat till henne för att visa min uppskattning. Eller kanske arrangera en harvest fest för alla bidragsgivare? Jo, så får det nog bli! Men tillbaka till den här veckan, som även var första veckan som vi leverarade maten med cykel! Min kompis Jess hjälpte till med sin Wike eftersom det helt enkelt inte gick att få in alla grönsaker i en enda cykelkärra...
Tor satt inklämd mellan en kylväska med kryddor & en hel IKEA-kasse med zucchini & bara, "Mamma, I like that we are agriheroes!". Han frågade mig nämligen förra veckan om vi var superhjältar som hjälper familjer som inte har råd med mat & jag svarade att vi var agriheroes istället & att det var ännu bättre eftersom vi kan hjälpa genom att plantera växter som även hjälper honungsbin & det satte sig tydligen. :)
So, tally! 24.8kg & vi är 26% på väg mot vårt mål!
