Two Swedish Balls in tha house!
Vanligtvis brukar vi bestämma allt här i hemmet tillsammans. Eller, det faller sig rätt naturligt att saker & ting blir som de blir eftersom vi nästan alltid tänker lika kring hur vi vill ha det. Så inga debatter riktigt & ingen som behöver känna sig sårad för att ens idé inte föll i god jord. Väldigt sällan lägger någon veto eller säger "Nu är det bara så här" - men igår inträffade det senare. Vi var på vår mer eller mindre dagliga runda på Home Depot för att plocka upp någon elektrisk komponent som Paul behövde & medan han stod & pratade med Dave (killen som är ansvarig för ljusavdelningen, jo det är så illa att vi faktiskt vet vad de flesta anställda där heter) knatade jag runt i gångarna med lampor för att se om jag kunde hitta något fint till badrummet. Allra längst bort i den jättelånga raden hittade jag den, lampan som var tvungen att följa med oss hem:
Dels för att jag tyckte att den var fin, dels för att priset knappast kunde bli bättre (minde än 100 sek) men framförallt för att jag kände en omedelbar, grundläggande, anknytning. WHITE SWEDISH BALL - it is me and the lamp, bästa vänner för evigt! Aldrig tror jag att jag identifierat mig så starkt med ett föremål tidigare!
De um... flög ut!
Paul har förvandlats till en liten hönsman sedan jag blev gravid. Som exempel, häromdagen kom han hem med två telefonenheter (farmor, samma nummer som innan så nu är det bara att ringa!) - en för nedervåningen & en för övervåningen. Inget konstigt i sig kan tyckas, innan jag såg vart han placerat enheten på övervåningen. I badrummet. På det lägsta hyllplan han kunde hitta. Jag menar, han kunde lika gärna ha investerat i en alarmknapp a la handikapp badrum! Så när jag kånkar runt på saker, då ångestar mannen i kvadrat. Jag tänker mig lite samma skräck/panikskala som teknikerna på Tjernobyl måste ha upplevt sekunden innan allt gick åt pipan. Det här gjorde att jag kände mig lite smånervös innan han dök upp i hallen nu ikväll, för i morse såg vårt badrum på bottenplan ut så här:
Skrangligt fult skåp över toaletten, städpinaler & trött skåp på väggen åt ena hållet. Katternas hänghörn åt andra hållet & alltihop färgsatt i någon sjukhusinspirerad nyans. Alltså, jag vet inte vilket badrum som är fulast - pendlar fram & tillbaka mellan de två vi har - men just idag kände jag bara "Neej, nu orkar jag inte ha det så här fortsatt fult!".
Så jag plockade fram målar byttan & påbörjade operation "fräscha upp". Vilket var relativt lätt åt katthållet, var ju bara att städa ordentligt först & sen köra på med färgen.
Åt andra hållet... lite mer knepigt, men skam den som ger sig! Monterade ner allt bråte, fixade till alla tusen hål i väggen & efter att ha slipat ner lite diverse ojämnheter hann jag få upp all edging innan Paul kom innanför dörren.
Fast som sagt... det kändes lite smånervöst när han kom in i huset, för hyllplan är väl kanske inte det han direkt helst ser att jag kånkar runt på. Han tog det dock väldigt bra - tittade bara på mig med snälla ögon & sa "Ida, en av de saker jag älskar mest med dig är att du är intelligent, så jag får nog helt enkelt tänka som så att du är smart nog att känna av vad som fungerar & inte fungerar för dig just nu". Med andra ord, jag har numera frikort att göra vad jag vill i huset & behöver inte använda mig av mitt gamla vanliga skyll när något tungt helt plötsligt förflyttat sig - "Um, det flög dit helt av sig själv, lovar!".
Our weekend...
Totalt bortkastad lördag den här helgen, Paul har varit skraltig hela veckan med halsont & lyckades toppa formen just till igår. Själv bestämde jag mig tydligen för att vara solidarisk, för jag var någon form av mänskligt vrak mest hela dagen & somnade klockan 8 på kvällen. Sorgligt. Tack & lov vaknade vi piggare idag, så vi har lyckats få lite saker gjorda här i huset. Jag har fått lära mig hur jag ska använda vår cirkelsåg & så har jag målat alla väggar i vardagsrummet med "sizing" - en produkt som gör att tapet både fastnar & går att ta bort lättare. Paul har bänt av alla skadade dörrlister, någon som bott här innan oss har nämligen haft en katt med väldigt vassa klor... Ingen poäng att lägga ner en massa tid på att måla dörrlister som ser ut som om en galen flismaskin gått lös på allt material från golvet & en meter upp.
När listerna kom av fick vi en liten inblick i hur det sett ut här tidigare, både gröngrått & vinrött har det varit innan det blev den persikonyans som vi flyttade in till:
Nu är planen att vi ska få upp alla dörrlister inom de närmsta dagarna & sen håller vi tummarna för att vår tapetbeställning kommer in så snart som möjligt. Vi var nämligen tvunga att ändra tapetplanerna lite baserat på att vi inte riktigt hade nog med tapet för att täcka alla väggar. Så det blir en favorit i repris, stugtapeten som vi båda känner någonslags anknytning till även fast det bara råkar vara lite papper vi pratar om. Fyndtapeten får åka upp i någon av sovrummen istället.
Känner mig steget före!
Sedan vi installerade tapetfondväggen i stugans master bedroom har jag drömt om att ha en i vårt "riktiga hus" också, men det kändes inte riktigt aktuellt att dra igång det projektet när vi bodde i något vi bara hyrde. Nu däremot, nu har jag låtit den lilla tanten inom mig drömma om mönstrande fräscha tapeter & spetsgardiner som vajar i sommarvind. Tills Paul beslutade sig för att vara okaraktäristiskt praktisk & bara "Men är tapetfondvägg så smart nu när vi ska få barn?". Min dröm skumpnade ihop & dog lite... allt jag kunde se framför mig var min vackra tapet med små kletiga peanutbutter tassar från golv till midjenivå. Depp. Tills igår! Paul har hummat & haat & mätt vårt middags-/vardagsrum en hiskeligt massa gånger sedan vi köpte de där tapeterna häromdagen & igår kom han till slutsatsen att vi inte hade tillräckligt. Så vi åkte tillbaka till tapetaffären för att se om vi möjligen kunde hitta en eller fyra rullar till & medan Paul bara hittade en extrarulle & väl kände sig lite frustrerad hittade jag min fondtapet!
I vinyl - så nu kan Baby C bara bring it on & jag kommer att skratta & säga "min lilla knasboll, du vinner inte den här omgången i "sabotera hus & inredning" för jag kan SKRUBBA av tapeten!". Extra nöjd är jag för att den fanns i samma utförsäljningslåda som den andra tapeten, så för tre rullar betalade vi typ 120 kronor. Det är så där billigt att jag nästan känner att vi måste kompensera genom att betala överpris för något annat - för att jämna ut den kosmiska balansen lite!
Merjobb...
Det här med att bo i ett gammalt hus... ett jobb blir i regel minst tre & merjobb föder merjobb. Det här är ju sånt vi får ta, vi visste ju vad som väntade när vi bestämde oss för att köpa ett hus som hade 100 år på nacken. MEN IBLAND - ibland drömmer jag om att få komma på ett litet enkelt projekt & sen lalla rakt igenom det utan minsta komplikation. Kunna få något klart på en dag & sen stå där med ihopslagna händer & betrakta mästervärket - nöjd & fortfarande rätt utvilad. Som sagt, en dröm... I verkligheten ser det lite annorlunda ut. Ta till exempel vårt middags-/vardagsrum. Sist ni fick se det här på bloggen hade vi ju GOLVYTA - klang & jubelkör! Det här trevliga tillståndet höll kanske i sig en dag eller två, sen bestämde vi oss för att ta itu med väggarna. Färgen var ju så trist & så åkte alla möbler in till mitten av rummet & jag drog på ett lager grundfärg:
Medan jag målade monterade Paul ner världens fulaste takfläkt samt vår brandvarnare som fungerat lite si så där (den går igång varje gång jag kokar majskolvar, men däremot inte när jag satte en gryta med en etikett på undersidan på en platta häromdagen). Så fort brandvarnaren åkte ner gav Paul ifrån sig samma ljud som en treåring som just råkat vända ett festispaket upp & ner över sina byxor... Jag försökte ignorera ljudet i fråga, men blicken drogs ändå långsamt uppåt för att se vad som orsakat det hela:
Jaha - taket ska inte vara cremefärgat! Så nu blir det till att plasta in alla möbler, tvätta taket & sen måla det. Hade ju varit trevligt om vi kunnat komma undan med att bara måla... Men å andra sidan kommer vi inte att behöva måla väggarna i rummet, för efter att ha kliat mitt stackars huvud sönder & samman för färginspiration (så svårt med ett rum med så lite naturligt ljus) bestämde jag mig för att vi helt enkelt bara tapetserar in hela alltet. Åkte ut till en tapetaffär för inspiration igår & kammade hem världens jack pot, i alla fall i tapetsammanhang. Fyra rullar medaljongtapet för motsvarande 150 kr i rea-lådan, originalpris för alla fyra låg på mer än 2000 kr!
Alltså, jag vet inte hur länge det är lämpligt att nöjdskrocka över lite papp med lim på baksidan, men vi börjar närma oss 24 timmar nu. Tänker att lite av glädjen nog också ligger i att jag aldrig brukar vara så haj på att få till bra deals, jag är liksom den personen som köper saker dagen innan de går på rea, så nyhetensbehag värmer ett par extra kilowatt!
Uppdatering på huset...
Pauls föräldrar sov som sagt över här natten mellan tisdag & onsdag & det hade ju varit lögn att säga att vi vaknade upp till ett hus i tipptoppform på tisdagsmorgonen. Vardagsrummet såg väl marginelt bättre ut än vad det gjorde innan, men inte på långa vägar lämpligt för äldre personer som har en tendens att snubbla på minsta lilla. Tror ärligt att jag inte haft så mycket panik-känslor över ett rums skick sedan oktober 2012. Nu fick vi ju inte till den nivån på panik-uppstäd, men vi kände oss nog båda lite chockade över mängden golvyta som vi lyckades frigöra!
Så pass mycket fick vi undan att vi nu planerar att måla om hela rummet till helgen & efter det känns det faktiskt som om vi kan ringa flyttkillarna & be dem komma över med vår soffa. Det hade jag aldrig trott tidigare i veckan! Sen fixade vi till lite annat smått runt om i huset - mest nöjd är jag över att köket faktiskt har börjat ta sig från enbart funktionellt till mysigt.
Gav mig på slagborren för första gången i mitt liv & fick upp IKEAs STENSTORP i princip helt själv. Var bara tvungen att ropa över Paul för att kolla så att jag faktiskt mätt upp allt rakt. Lite jobbigt om jag satt två hål rakt igenom gips- & tegelvägg & allt sen hängt så snett att pryttlarna glidit av!
Nu måste jag bara se till så att Paul faktiskt tar sina flingor härifrån istället för köksskåpet. Har annars en vag känsla av att det här bara kommer att fungera som en installation utan att faktiskt komma till praktiskt användning...
RAST - step one!
I inflyttningspresent fick vi en slant av farmor till att köpa oss en byrå, väldigt välbehövligt eftersom avloppsfloden i förra huset dessvärre helt förstörde de två vi hade. Si så där kul att lägga in sina underkläder i en möbel som stått & dragit in toalettvatten! Anyway, hade jag nu varit lite mer praktiskt lagd hade jag köpt en fix & färdig byrå & saken hade varit ur världen, men så fungerar inte jag. Står valet mellan något fint & färdigt & något som utgör en kreativ utmaning blir det väldigt lätt så att jag kärar ner mig i tanken att få skapa något eget. Så vi köpte på oss två RAST & jag har funderat lite fram & tillbaka vad det ska bli av med dem - så många möjligheter! Under tiden jag funderat på detta har vi vackert fortsatt att förvara alla våra kläder i var sin resväska på övervåningen, men igårkväll kände jag att det var läge att få tummen ur & i alla fall tåta ihop något provisoriskt så att vi har någonstans att gömma allehanda påt innan Pauls föräldrar dyker upp. Idag ser således vår ena RAST ut så här:
Bara målad med grundfärg än så länge, men det duger gott för stunden. Bara vi kan få undan lite av allt det pryttel som har exploderat i vardagsrummet så är jag mer än nöjd. Sen kan jag ta ordentlig färg samt mer pimp när saker & ting är lite lugnare här i huset. En sak som helt höll på att sätta käppar i hjulet för mig var dock att få dit beslagen. Att borra de nya hålen var ingen match, men skruvarna som kom med dem var alldeles för långa för lådorna. Så där så att de antingen stack ut 1.5 cm på insidan eller puttade ut beslagen på framsidan. Inget alternativ fungerade & jag kunde inte heller hitta andra skruvar av lämplig längd & började känna mig rätt frustrerad. Har så svårt för att inte kunna slutföra projekt & speciellt inte om det faller på en sån här dum sak som jag känner att jag borde kunna fixa, bara det att jag inte vet hur. Så jag skypade Paul som föreslog att jag skulle kapa skruvarna till lämplig längd med hans "dremel". Alltså, har ingen aning om vad det heter på svenska - men det känns som ett sånt där verktyg som män har & som vi tjejer aldrig blev intruducerade till i träslöjden. I alla fall, efter lite skypeinstruktioner från Paul fick jag till det - lagom skruv, för lång skruv.
Kändes så himla skönt att kunna fixa det här själv, inte behöva vänta på att Paul skulle komma hem & slutföra den biten som jag "inte klarade av". För så tycker jag att det så ofta har varit annars i mitt liv, att jag som kvinna sätts på att måla & göra andra sysslor som är "lätta", medan männen går igång med borrmaskiner & annat elektriskt & "verkligen fixar". Uppskattar så mycket med vårt förhållande, men jäklar i min lilla låda vad jag älskar att Paul alltid peppar, pushar & utmanar mig att ta tag i projekt som jag aldrig tidigare pysslat med/vågat mig på. Även om det nu bara råkar vara något så litet som att kapa en skruv!
Ingen lat söndag här inte...
Pauls gudfar kommer att begravas på onsdag, men här i Kanada ser begravningstraditionerna lite annorlunda ut mot i Sverige. Så på tisdag kväll ska vi på "visitation". Paul har noll koll på vad som gäller vid begravningar, så jag har googlat & som jag förstår det är det här ett tillfälle att prata lite med de närmast sörjande, se den avlidne & prata med andra som är där. Igår fick jag reda på att Pauls föräldrar enbart kommer att närvara vid begravningen, eftersom det är för långt för dem att åka mer än tre timmar tur & retur två dagar i rad (de är ju båda kring 80, så helt förståeligt). Det kändes bara helfel, Pauls gudföräldrar är ju deras närmsta vänner. Så jag kastade ur mig förslaget att de skulle stanna hos oss natten mellan tisdag & onsdag, eftersom vi bara bor lite mer än en halvtimme från vart begravningen kommer att hållas. Där & då kändes det helt rätt att erbjuda dem att bo här - en akt av medmänsklighet. Nu, så här vid 7 på morgonen då jag varit vaken sen 5 känns det fortfarande som det rätta att göra, men kanske inte som en lika bra idé. Herregud vad vi kommer att få slita för att få till någon form av vettigt boende för dem... Vardagsrummet ser fortfarande ut som en tromb passerat & hallen är en byggarbetsplats. Det här kommer lätt att bli en sån där dag som faller in under kategorin "Hur mycket jobb kan vi få gjort på kortast möjligast tid"!
Det blev en lyckad kväll trots allt!
Vi försöker sätta upp ett nytt innertak i vår hall & i skrivandets stund går det väl sådär... Fyra gånger fick Paul kånka ut alltihop till trädgården innan han lyckades såga till de rätta dimensionerna (rummet är inte helt perfekt rektangulärt om vi säger så) & den senaste timmen har han stått & försökt hammra in panelen utan något vidare resultat. Bjälkarna i taket verkar nämligen sitta lite helt hur som helst, så spikarna går in men utan att fästa i något. Paul brukar inte svära, men när "fuck" nummer fem västes fram insåg jag att det här projektet nog kvalificerat sig som hans absoluta ofavorit av alla projekt vi hittat på genom åren. Så pass att jag började tycka riktigt synd om honom/ångra att vi startade upp det hela. Frustrationen låg alltså på topp & då, precis då kom värsta bästa räddningen. GLASSBILEN. Under alla år i Toronto har det inte rullat fram en glassbil längs vår gata en enda gång, men nu - i nödens stund - anlände den på vår gata här i Guelph. Det var lite som att vifta med ett trollspö. På en gång lyste Paul upp som det gladaste sol där han stod på sin stege & jag vaggade iväg det fortaste jag kunde & hämtade lite pengar så att han skulle hinna ut i tid för att köpa sig något. Det blev en vanilj/chokladmjukglass doppad i chokladsås (här säljer de tydligen bara den typen av glass från glassbilen, inga pinnar i flerpack som jag är van vid) & sällan har jag sett någons sinnesstämning skifta så snabbt & så radikalt. Från skitfrustrerad vuxen man till superexalterad liten pojke som typ skuttade på fläcken. Det var hemskt sött & hemskt välkommet!
Världens minsta barnrum!
Så - garderoben idag!
Möjligtvis världens minsta barnrum! Alla pyttiga små kläder som vi har samlat på oss så här långt ligger på vagnen nedanför skötbädden. Använda blöjor kommer att förpassas till hinken. De två små vita lådorna som står på den översta hyllan är faktiskt hyllor de med, så de ska upp på väggen & kommer att fyllas med allehanda krämer & tvättlappar. Sen måste vi få upp någonslags annordning för hushållspapper, jag ska sy ett mysigt "fodral" till skötbädden & så måste vi filura ut lite andra smarta lösningar. Men överlag känner jag mig så grymt nöjd med den här lösningen! Check på att ha löst skötbordsproblematiken något grymt mycket smidigare än vad jag trott möjligt. Vi har nämligen inte plats för ett riktigt skötbord i vårt temporära sovrum & det har väl känns så där kul att knöla in det i vardagsrummet/matsalen. Mycket bättre att kunna gömma undan det lite så här istället, plus att alla Baby Cs saker nu kan stå framme utan att för den sakens skull sväva i livsfara. Små katter tycker nämligen enormt mycket om babyprylar har jag lärt mig. Under tiden jag plockade in alla saker hann Digby attackera en liten stickad kofta som farmor gjort & Mammut sprang iväg med ett par pyttiga babysockor... Sen är jag också väldigt nöjd över att inget riktigt är permanent. När vi inte behöver ett skötbord längre kan vi ju bara montera upp lampan någon annanstans i huset & sätta in fler hyllplan så har vi en garderob som vi kan använda för någon annan typ av förvaring!
Canadian building standard 3...
Vårt hus var ju indelat i två lägenheter när vi köpte det, vilket gör att saker & ting kanske inte alltid är optimalt placerat. Vi har till exempel en garderob i vårt temporära sovrum som jag tycker hade varit så mycket mer användbar om den varit spegelvänd. Alltså, om vi inte haft en öppning in till det här rummet, utan dörren hade suttit i hallen istället så att vi hade haft en naturlig förvaringsplats för jackor etc. Men... nu känns det inte riktigt aktuellt att sätta igen dörren & slå upp en ny öppning - vi har liksom nog med saker att sysselsätta oss med som det är. Vilket har gjort att garderoben har fått tjäna som tillfällig förvaringsplats för allehanda pryttel. Bara det då att den är så dåligt planlagd att den inte ens varit bra för det ändamålet. Vi har helt enkelt packat golvet så fullt vi kunnat & sen stängt dörren fortast möjligast om eländet...
Ja men ni ser ju... Fast ALLRA värst har ändå garderobens enda hylla varit. Kan ni se den? Den sitter allra längst upp i bild & vem som än monterat den kanske satte den liiite väl högt! Så där pass högt att den faktiskt är i det närmast obrukbar. Vi fick in en kartong för en låg skål - allt annat tog helt enkelt tvärstopp. Alltså, går ju att bli trött för mindre.
Så igår fick jag nog & rev ut hela eländet & sen fick jag kanske det här årets inredningssnilleblixt, åtminstone för mig. Det var ett riktigt AHA-moment, så vi har jobbat som små blådårar idag & imorgon blir det efterbild. Fast jag kan redan nu säga att jag är så där nöjd att jag tjatat sönder minst ett hål i Pauls huvud!
Lite veranda tankar...
Vårt hus är vad Isolde beskriver som ett "lovely traditional Ontario farm house". Det har hundra år på nacken & ser rätt typiskt ut för hur andra lika gamla hus ser ut. Bara det då att vi inte har en veranda. Den hade en någon gång för länge sen, märkena syns fortfarande på fasaden, men jag antar att någon snål tidigare ägare inte orkade renovera utan istället bestämde sig för att riva. Drömmen tills idag har alltså varit att återuppbygga den, så att vi får det där härliga extra utrymmet för ett par gungstolar. Fast så började jag kika på liknande hus när jag var ute & gick & kände väl mer & mer att det kanske inte var en så bra idé i alla fall. För även om det är grymt pitoreskt & fint så måste det ju bli väldigt mycket mörkare inne i huset...
Eftersom ljusinsläppet på nedervåningen hos oss är det största minuset med hela huset enligt mig känns det lite dumt att smälla upp något som gör det hela värre. Så då är frågan, ska vi bygga något som inte följer den traditionella formen (här kan ni ju passa på att njuta av ett fint exemplar av hur kanadensarna drar ledningar)...
Fast så är ju nästa fråga, hur mycket vill vi sitta & glo ut på gatan egentligen? Det är väl ungefär hundra gånger mer härligt att sitta i sin egen trädgård på baksidan & titta på allt det fina gröna istället för asfalt (nu ser ju vår trädgård ut som kriget i nuläget... men nu pratar vi vyer lite så där allmänt)! Växte upp i ett hus med jättebalkong på framsidan av huset & mina föräldrar släpade väl pliktskyldigt ut lite trädgårdsmöbler även där, men det var ju inte en kotte som satt där för den sakens skull. Alla hängde alltid på baksidan av huset & jag kan inte riktigt se att Paul & jag skulle vara så annorlunda i just den här frågan. Så för ett tag där kände jag bara "Nehej... men då kanske vi får skrota hela konceptet då" - tills jag såg det här huset:
Går det att bli passionerat kär i en farstukvist så blev jag det när jag såg det här huset. Stannade upp helt knyckigt & bara dog lite av verandakärlek på fläcken. Jag inser ju att den kanske inte är den mest praktiska trappen, noll förvaringsutrymme & massa snickarglädje att underhålla, men ÅH vad jag vill ha något liknande!
Reality check...
Jag måste bara tacka för all pepp jag fått kring det här med att vara själv med pyttig Baby C, det känns så mycket bättre nu! Från alla kloka råd jag fått är det ett par saker som jag verkligen tänker försöka fokusera på:
1) Det är ingen idé att måla fan på väggen. Sure, vi kanske får en liten bortbyting till unge som bara skriker non-stop, men vi kan ju lika gärna få en jättebehändig liten baby. Eftersom vi har noll koll är det bara dumt att sitta & stressa redan nu.
2) Det kan vara rätt skönt att bara vara vår egen pyttiga lilla familj i början, ingen mamma-guru som kommer in & bara "Epp, epp, epp - nu gör du fel!".
3) Jag måste vara zen när det kommer till hemmet, det FÅR förfalla lite - baby är viktigast.
Den där sista punkten, den känner jag att jag kanske inte kommer att ha så där jättemycket problem med nu. För ett år sen hade det klart varit sjukt jobbigt, men när jag blev så illamående i början av graviditeten fanns det liksom inget alternativ - jag kunde helt enkelt inte städa 30-60 minuter varje dag längre. Sen kom avloppsfloden med begränsad tillgång till vatten. Vilket helt klart gjorde det hela snäppet värre & nu, ja nu lever vi ju mitt i byggkaos & noll förvaring & fans moster. Vi arbetar mot en perfekt fasad, absolut, men under tiden kan vi väl låta en bild tala de där berömda tusen orden!
Välkommen till vårt vardagsrum, hemtrevnad på topp!
Det är ju bara att skratta åt eländet & att städa... tja, jag försöker väl damma av golvet där det syns! Sen kan ni ju tänka er hur det såg ut för bara någon vecka sen också, då vi dessutom lyckats pressa in ugnen & kylskåpet i kaoset. So, nu har vi en 13 veckor på oss eller så att få till något bättre från det här. Tänker att om vi bara kan få undan bråten, få upp lite trevlig färg på väggarna & baxa in vår soffa - ja då kommer vår nedervåning att kännas så lyxig att jag bara kommer att ligga där med Baby C, medan dammet ackumuleras & katthåret sakta snurrar runt över parketten, & känna mig mest avslappnad i hela världen! Känner mig alltså lite oväntat glad & tillfreds med att ha ett hem där ribban ligger riktigt jäkla lågt!
Canadian building standard 2...
Som sagt, jag brukar ju vara mindre imponerad av hur saker & ting byggs här i Kanada. Fast än lever hoppet, för när Paul sa att han var lite tveksam till att bryta bort en taklist i vårt temporära sovrum var jag helt orealistiskt optimistisk & bara "Nej men det är inget att oroa sig för!"...
FEL
Pauls vs. Idas intuition: 1-0
Tillåt mig presentera - Kanadensisk lösning på problemet "Oj, vi var för snåla när vi köpte gipsskivor till taket"... Så nu vet jag det för framtiden. I fall att ett rum sitter på en enda fattig list längsmed en vägg utav fyra så innebär det inte att den förra byggledaren ville dekorera lite men satt på en budget som inte riktigt höll hela vägen!
45% klart...
Det känns lite som om helgen har ägnats åt 153 olika husprojekt, så allt är ungefär en si så där 75% klart. Helt & hållet baserat på att Paul & jag hela tiden känner att vi kan göra saker & ting lite bättre. En del av mig är helt ärligt skitfrustrerad, jag vill liksom bara säga "Men skit i sista lagret färg, det duger i alla fall!" medan den del som vinner bara "App, app, app... slarvar du så där kan du aldrig med gott samvete sucka över hur dåligt saker & ting är byggda här i Kanada!". Det är lite som Spara & Slösa, fast i renoveringsform - Superpedant & Slarva. En sak har jag i alla fall fått till nästan till 100% - mitt nattduksbord, behöver bara en liten strykning till:
Fast sen väntar ju samma process med Pauls bord... så jag antar att det bara räknas som om jag klarat av 45% om vi ska vara riktigt petnoga. Anyway, med tanke på att vi hittade de här borden helt slitna & bruna i en liten antiklada för 4 år sen så tänker jag glädjas åt det faktum att de i alla fall inte längre ser ut så!
Dagens mindre lyckade...
Paul får ju ingen pappaledighet eftersom de inte tror på konceptet här i Kanada, så fastän han har sparat all semester som går är det bara att inse att det kommer att vara en period då det enbart är en pyttenliten Baby C, jag & katterna i huset. Har ju ingen aning om i vilken form jag kommer att vara i då, jag hoppas så klart på det bästa men sätter förväntningarna lågt & håller tummarna för att det inte ska bli alltför chockartat. I vilket fall, igår kom jag på att det kanske inte är så smart att jobba järnet för att få klart vårt sovrum på andra våningen om det innebär att jag i helt skadeskjuten form måste ta mig upp & ner för trappen varje gång jag behöver äta. Så jag kläckte tanken att vi kanske ska fortsätta bo temporärt i vårt framtida TV-rum på första våningen - åtminstone tills dess att jag känner mig mer stadig på fötterna. Paul nappade direkt på förslaget & vi körde ut till Home Depot & kittade på oss en burk Martha Stewart färg & idag började alltså pimpet av sovrummet/TV-rummet. Paul jobbade hemma & satt i vardagsrummet & arbetade medan jag målade, allt kändes prima & det var så skönt att få täcka över den gamla fula färgen! Fast så skulle jag gå ut ur rummet & passerade den vägg jag målat först & lyckades spana in en liiiten, liiiiten, bubbla på väggen. Nu är det så här med mig, jag har någon form av pet-tvång. Jag kan bara inte låta bli att pillra på lösa hudbitar, klämma pormaskar & peta bort sånt som är "fel". Så den här bubblan... jag visste ju att jag borde låta bli, vända bort huvudet & bara låtsas som om den inte satt där den satt men det GICK INTE. Så jag petade & petade lite till & rev bort en liten flik & sen kom paniken... När jag väl ropade "Eh... honey, can we brainstorm a little?!" såg min nymålade vägg mer ut som "övergivet hus i Tjernobyl".
Paul såg lite trött ut, men tack & lov mest för det totalt undermåliga grundjobbet som någon tidigare ägare presterat (målat över puts som inte fått torka helt). Nu så här några timmar senare har han skrapat & sandat ner alla ojämna kanter & spacklat över hålet en första vända. Omgång nummer två åker på imorgon & sen hoppas vi få allt färdigmålat & fix till helgen. Men alltså... memo till mig själv, det behövs inte alltid petas så himla mycket! Det är OK att för en enda gångs skull hålla fingrarna i styr!
PAXified!
Nu så, idag blev det IKEA igen & den här gången kom vi ut med allt vi behövde för att få ihop en PAX-garderob till hallen. Känns nämligen som en väldigt viktig investering - blir typ knäpp på hallar där det ser ut som om en jackaffär har exploderat. Vill kunna knöla in allt i en garderob & bara stänga dörren om allt bylsigt. I förra huset fanns en inbyggd garderob & det var ju bara lite smått fantastiskt, men PAXen får räcka för stunden (vi har planer på att få till en inbyggd någon gång längre fram). Sen hängde vi lite på Home Depot eftersom vi aldrig verkar få nog av stället. Den här gången har vi köpt på oss jättestora paneler som vi ska försöka få upp i taket i hallen... Jag är väl lite osäker på hur det kommer att gå, men håller god min eftersom Paul är ännu osäkrare. Bättre om åtminstone en låtsas som om det kommer att vara piece of cake!
Nu jäklar börjar vi snacka hem!
Det har fixats mycket sen vi flyttade in här i huset - men ikväll fick vi till det fix som jag verkligen längtat efter:
Stång för mina Mumin-koppar CHECK! Är så där klappahändernaglad över att den är uppe! Nu måste jag bara lokalisera de två koppar jag har som fortfarande befinner sig ute på vift i någon flyttlåda - Sniff & Stinky måste ju också få vara med! Sladdarna som går över stången förresten, vad är det kanske ni undrar. Jo, Paul håller på & installerar ljus under överskåpen - ett annat stort steg i köksförvandligen. Är nämligen allergisk mot dåligt ljus & måste ha en lampa att tända när jag ska laga mat & det är mörkt ute. Säkerhetsfråga! I skrivandets stund är det uppenbarligen inte riktigt klart, alla sladdar måste ju gömmas undan lite snyggt, men det gör mig så glad att projektet i alla fall är påbörjat. När det väl är färdigt ska jag sätta honom på att byta ut den där fula kontakten i bakgrunden. För ju finare det blir runtomkring desto mer "eyesore" känns den. Vad jag gjorde medan Paul skruvade med stång & lampor? Jag målade alla de kvarvarande fogarna på andra sidan diskbänken. Hjälp vilket omak det var - var tvungen att halvligga över diskbänken för att få gjort skarvarna längst inne & det var ju så där lagom skönt. Men, nu är det gjort & alla fogar i hela köket är skinande vita istället för nikotingula, så det var värt lite lidande!
Step one!
Så - steg nummer ett avklarat, allt har fått sig en första strykning & det känns redan mycket bättre. Kan nog i & för sig ha att göra med att jag har dåligt tålamod. Kvicka förändringar som går att få igenom på en eftermiddag tilltalar mig alltså något enormt!
Sen har trapptankarna snurrat vidare medan jag jobbat. Min vän Åsa mailade nämligen & föreslog att jag skulle måla trappen vit & trappstegen marinblå. Blev helt på, kändes som en perfekt lösning, men när jag stod där i trappen kom jag på att något ljusare kanske ändå fungerat bättre. Ljusinsläppet är så där & så är det ju det här med allt vitt katthår som virvlar runt här i huset. För det är ju bara att inse, oavsett hur mycket jag städar så går det bara inte att få vårt hem katthårsfritt. Då hade jag typ fått ta död på mig själv, som en liten SIM som dammsugit & sopat tills hon först kissat på sig & sen dött av matbrist. Så nu tänker jag mig något i den här stilen, fast med lite mer kontrast kanske. I en ton i samma skala som väggfärgen, fast ett eller två snäpp mörkare. Det tror jag hade blivit jättefint, varit snabbt åstakommet & städvänligt - nu gäller det bara att vinna över mannen. Eller, om han velar, säga "Nu gör vi så här för jag är gravid & det är jag som bestämmer eller så blir det psykbryt"! Ibland är det himla smidigt att vara gravid alltså - ursäkternas ursäkt!
Transfering the stairs, many little steps left...
I förra huset köpte vi en färg för varje sovrum plus ytterligare en till hallen. Sen målade vi, fick massa över & bar ner allt till källaren "for future use" & där stod burkarna kvar orörda när vi flyttade ut fem år senare. Inte igen, här ska det målas tills det är helslut i varje burk innan vi köper nytt! Så idag har jag flyttat hallfärgen in i "trapphuset". Det här var den orörda paletten lite tidigare idag:
Samma jobbiga persikofärg som vanligt... Hitintills har jag hunnit städa, spacklat igen en massa gropar & målat kring kanter, lister & hörn så att allt är färdigt för rollern. Hoppas att spacklet ska ha torkat om en liten stund så att jag kan få upp ett första lager täckande färg tills Paul kommer hem. Vad jag fnular på nu är själva trappen... som är behandlad med någon form av hemskt gul färg som ändå låter träet lysa igenom:
Jag får ärligt talat lite ont i huvudet av att titta på den, för jag vet att det här kommer att bli något som inte kommer att lösa sig "bara så där". Paul gillar ju trä & trärent, så jag kan se hur han kommer att rösta för att vi ska slipa ner hela trappen & sen olja in den. Personligen tittar jag på alla 152 trappsteg & tänker "Nej men... vi kan väl bara måla över skiten med en riktig slitstark vit färg". Har dock inte pitchat detta till Paul ännu, jag känner att det kanske är lite för mycket av en mental barriär för honom för att jag bara skall slänga ut det så där oförhappandes. Kanske att jag kan sälja in någon form av kompromiss... Tror att jag ska testa det först!
