MsBree

Vet ni, vår familj har landat här i Kanada & imorgon bitti är de redo att bli hämtade till sitt nya hem här i Guelph! Vilken resa det här har varit, med både med & motgångar - men just nu känns det mest otroligt. Att de rest hela vägen från Libanon, från ett liv på flykt, hit till tryggheten. Blir lite gråtmild när jag tänker på vilken stor omställning det måste vara & hur lycklig jag är över att föräldrarna redan imorgon kväll kan bädda ner sina små barn i trygga sängar!

 

För det är något jag hade önskat att alla hade haft lyxen att göra - lägga sina små skatter i en varm skön säng, med mat i magen & tak över huvudet. Behovet är naturligtvis enormt, men att få vara med & ändra livet för en familj känns i alla fall helt fantastiskt!

Idag kom min mamma hit & vi hämtade upp henne på flygplatsen. Var lite orolig för hur Tor skulle ta det, han hade nämligen demonstrerat tidigare under dagen att "stranger danger" inte direkt är något han kommit över. Men mamma var tydligen helt OK. Så pass att han till & med kröp bort till henne under middagen & bad att bli upplyft. Den ni... Paul & jag satt som fågelholkar. Intressant hur en liten individ kan gå från att inte ens vara OK med en främmande person i sin mammas armar - till att bara "Du, jag vill sitta i ditt knä nu!".

 

Så det var jag väldigt glad för. En annan sak som gjorde mig glad var att julskinkan som jag kokt & griljerat själv blev bra. Även om jag kände mig lite som en idiot när jag ställde fram den på bordet. För det var lite så där som när en fattig by slaktar sin enda get & serverar gästen, ni vet - man ställer fram det finaste man har & här är ju riktig julskinka typ världens LYX. Bara då det att jag liksom glömt bort (?) att hela den svenska julen är en enda skinkorgie... Har uppenbarligen varit borta från Sverige alldeles för länge!

Tomten kom ju inte med någon snö i år heller (suck), men idag var det i alla fall så pass kallt att det kändes OK att inviga mina julklappsstrumpor som jag fick av farmor. För knähöga stickade strumpor känns lite mer som -2 väder än +12, som var skillnaden mellan idag & julafton.

Vår juldag började med ytterligare lite paketöppning följt av telefonsamtal till Sandra för att tacka samt önska God Jul. Eh... inget bra samtal alltså. Vi fick nämligen en mycket ledsen gudmor på tråden, hennes partner hade nämligen precis ringt & gjort slut med henne. Alltså, att efter att ha känt varandra i 30 år, bott ihop i 1.5 år & så kan karln inte ens hosta upp nog mycket ryggrad för att ta den konversationen öga mot öga. SÅ OTROLIGT USELT & på juldagen av alla dagar. Blir så arg att jag kokar när jag tänker på det, för att låna ett engelskt uttryck - vilken ASS HAT. Argh. Så morgonen blev en övning i krishantering - för i ett sånt här läge går det ju inte direkt att bara "Men vad trist, du våra gäster kommer om 1 timme så vi kan väl höras imorgon?!". Eller, ja, går & går - praktarslen hade väl inte haft några som helst problem med att bete sig på det sättet, men vi försöker vara lite trevligare medmänniskor än så...

 

I vilket fall, vi fick till lite pepp samt julgransfix & våfflor innan Matt & Megha rullade in på uppfarten. Sen tickade vi av trevligheter på löpande band - bubbel, pistachnötter, saffransrisotto, tranbärssallad & paketutdelning samt aktiviteten "sätta rosett på små varelser". Både Mammut & Digby åkte på att ha på sig rosett runt halsen & jag lyckades muta Tor till att ha en runt huvudet i typ en minut. Men det kostade mig två clementiner.

Vi stressade runt som små skållade julråttor igårmorse, men tillslut var alla ärenden avklarade & hela familjen välkammad & uppklädd & med det kom jul-lugnet smygande. Tor var helt uppspelt glad hela dagen, så det var i princip omöjligt att få till ett kort eftersom det hela tiden sprangs runt. Men farmor - titta, finklädd i den outfit du köpte åt honom när du var här! Plus stickad kofta med renhornsknappar, så tjusigt!

Dan före julafton & jag har shoppat julklappar... Kan vara första gången jag gjort det sen jag var tonåring, SÅ dålig framförhållning i år. Men jag lyckades få till Pauls julklapp, så det är i alla fall något. Hade ju varit hemskt jobbigt att sitta igenom vår julklappsutdelning & fått ge honom en liten lapp med "jag tänkte fixa något åt dig med det bidde liksom inte av". Däremot hann vi inte handla julmat... det får bli imorgon. Tur att vi har två dagar på oss att fira julafton, för i år känns det lite som om vi inte riktigt kommer att hinna med den 24e. MEN. Vi ska i alla fall få julskinka, för min vän Christina har bjudit hem oss till dem för svenskt julbord. Sån lyx! Tror inte att någon lagat julmat åt mig sen 2011, så oj vad jag ska njuta av någon annans julmat imorgon!

 

& på tal om att njuta... Hittade Tor inne i badrummet i dag där han njutningsfullt stod & sög på sin lilla näve som han först vispat runt med i toaletten. Tydligen var det en riktig höjdare, för han använde sitt nya favoritord för att beskriva sensationen "Haaappy". En som inte var lika happy var väl jag, som mest dog äckeldöden...

Jag försöker att inte stressa, men just nu känns det väldigt mycket att det är ALLDELES för litet tid kvar till jul. Vart tog december vägen?! Känner att jag inte har hunnit med något av det som brukar vara religion - knappt några julfilmer, inte ett endaste biscottibak... vi glömde till & med att ordna en adventsljusstake det här året! Mycket beror det ju på den här lille filuren, 1-åringar tar SÅ sjukt mycket tid.

Tada - Pauls Secret Santa gift!

Igår var det dags för Pauls kontors årliga julfest. Har inte gått på två år, men nu åkte min finaste blåa klänning på & vi åkte in till Toronto med baby & allt. Det är ju alltid lite nervöst att ta med en 1-åring på fina middagar & festligheter, kan ju gå lite hur som helst, men Tor var i sin allra bästa form. Han inledde starkt med att springa runt, runt, runt med sin lilla gåvagn. Naturligtvis iklädd tomteluva. Han applåderade sig igenom julklappsutdelningen (klappa är kul!), sov igenom själva middagen & vaknade till till kaffet - glad som en lärka - & så somnade han om så fort bilen rullade ut från parkeringen. Det var verkligen att vinna babyhumörslotteriet!

 

Andra roliga saker som hände under middagen - Pauls kollega Tanya frågade om hon fick hålla Tor. Jag räckte över honom & Tor drunknade med blicken i hennes dekoltage. Sen signalerade han på teckenspråk "mjölk". Höll på att skratta ihjäl mig.

 

Det var DIY tema på julklapparna i år & jag stod för vår present, en Baymax-hatt som blev mycket populär!

I sann "Men vi har ju ett barn nu, så då kan vi gå helt bananas på att samla ihop vuxenpoäng" anda tryckte vi upp ett gäng julkort med Tor på. Alltså... det är så där vuxet att jag nästan dör en smula... Men, men, nu låtsas vi att 100% av mig tycker att det är en rakt igenom opinsam idé & fortsätter med historien. Jag skrev duktigt ihop alla mina 20-nått vykort, väntade ett par dagar på att Paul skulle få ihop sina tre & gav sen upp & förklarade att vi helt enkelt får skicka iväg mina först & så är det upp till honom att se till att de där tre Kanada-korten kommer iväg. Låter helt rimligt, eller hur? Um, jag tycker ju det. Vad jag däremot tycker är helt ORIMLIGT är det faktum att Canada Post har slut på internationella frimärken. På obestämd tid... Så här, posten har ett jobb - att se till så att post tar sig från punkt A till punkt B. Då kan man ju tycka att de borde ha räknat ut att det blir lite större tryck kring jul & sett till så att det fanns x-antal fler frimärken att tillgå. Men inte. Åh jag blir så trött! Så nu kommer vi att få jaga runt på alla lokala små postkontor i hopp om att någon av dem sitter på en liten bunt som vi kan roffa åt oss. Eller typ vänta med att skicka dem tills dess att jag kan åka till Sverige igen & där dela ut dem för hand, det kan hända att det är ett snabbare alternativ.

 

& så avslutar vi med ett julkort som faktiskt gjorde mig glad! Kommer ni ihåg den lilla tanten som bodde en gata bort som gav oss en massa möbler i våras? Well, hon kommer i alla fall ihåg oss & skickade ett supersött egentillverkat julkort:

Är ett tag sen jag visade Tors julklappsfilt så vi tar en liten uppdatering eftersom jag fått ytterligare två rutor klara. Först en julstrumpa enligt angivet mönster (fast med ett par färgförändringar):

Idag började det äntligen kännas lite bättre, som exempel så åt vi båda upp hela vår frukost! Faktum är att jag till & med började må så pass bra att minnet kickade igång igen. Insåg att vi, ännu en gång, glömt Tors namnsdag. Med tanke på vårt track record skulle vi kanske ha struntat i att peta in Alexander... jag menar, två bortglömda Alexander-dagar av två möjliga är rätt uselt. Paul tyckte dock att vi kunde fira idag istället & det hade han väl i & för sig lite rätt i, det var ju ändå inte som om vi var i form att fira igår.

 

So, eftersom Tors allra största hobby i livet är LAMPOR åkte vi ut till Home Depot & tittade på julpynt. Så sjukt glad baby! Bäst var helt klart julgranen med olikfärgade lampor - han kunde liksom inte tro sina ögon. En sån mångfald i flerfärgad lyx!

Jaaa... Det är ju ingen idé att ljuga & säga att vi har det speciellt festligt här hemma just nu. Både Paul & jag är fortfarande helt slutkörda efter magsjukan & så pajade Pauls rygg på det. Blev ett åka in till akuten igårnatt & sätta en extra stor nål muskelavslappnande i skinkan & nu går han på smärstillande nog för att knocka en häst. Lägg till kass nattsömn för oss båda på det & nerverna ligger på ytan & minsta lilla gör att allt känna JÄTTEJOBBIGT. Började gråta i bilen på vägen hem från apoteket idag när Tor började gråta. Fixade liksom inte oljudet, det bara skar i huvudet på mig.

 

Nu sover i alla fall lillen & vi har båda påtat i oss lite pasta, vilket är första gången sen i onsdags som vi båda fixar att ta oss halvvägs igenom någon form av middag. Så jag tänker att det här får vara vändpunkten, att det helt enkelt bara måste bli bättre från & med nu. Men vill ni hålla en tumme eller två för att det ska bli så så får ni gärna göra det... För det känns hemskt jobbigt om det ska fortsätta så här eländigt.

Precis innan vi blev drabbade av maginfluensan från helvetet hann vi med Tors 1-årskontroll. Vilket ju var en väldigt sorglig upplevelse, hjälp vad många sprutor de stack i både armar & ben! Det är väl sånt de allra flesta föräldrar kämpar med & jag vet att det är något som måste göras - men vad jag INTE vill göra det. Det här med att hålla fast sitt barn med tvång känns inte rätt någonstans.

 

I vilket fall, under besöket frågade vår läkare oss om Tor kan säga mamma & pappa - vilket han kan. Sen frågade hon om han kan säga "No" - vilket han inte kan. Det fick henne att rynka på pannan. Fick en massa följdfrågor om hur Tor reagerar när vi säger nej & "han förstår väl ändå innebörden av nej?". Så säger hon "Ja, allt annat ser ju bra ut, men det här med att han inte säger nej... vid ett vill vi ju helst se att de kan säga tre ord". Paul & jag bara stirrade på varandra först, sen förklarade vi för henne att han kan säga bra mycket mer än bara tre ord: katt, do (dog), Tor, tar (star för adventstjärna), cup & upp.

 

Jag vet inte... men känns det inte lite ledsamt att nej ska vara ett av de första orden i ett litet barns vokabulär? Så Tor kanske inte förstår vad nej betyder, men han vet absolut vad "kram" är & det gör att det känns bra i magen även om vi inte fick ett check mark i den boxen på hans utvecklingsformulär.

 

Hur ser det ut på 1-årskontrollerna i Sverige, trycker de lika mycket på NEJ där?

I tisdags när Tor & jag var i lägenheten & målade träffade vi en annan mamma & hennes 1.5-åring som också var där & hjälpte till. Hennes lilla son hade ett namn som varit mindre lyckat i Sverige - Galen... & galet har det varit här hemma sen vi såg dem. Visade sig nämligen att Galen bar på maginfluensan från helvetet. Så det har varit missär här i huset de senaste dagarna. Det började med Tor & sen blev jag sjuk natten mot torsdag. Igår var jag så dålig att jag bara sov mig igenom hela dagen. Lyckades ta mig upp vid fyra för att äta lite gröt, men det var ungefär det hela. Dessutom blev jag yr när jag var uppe & föll lite & slog i huvudet så pass att det började blöda rätt rejält. Som sagt, missär, & nu har Paul åkt på skiten. Plus att han dessutom gjort illa ryggen igen. Vi hade massa roliga planer inför helgen, men nu vette tusan om vi ens kommer ut ur huset för att handla mat. Suck, det är sånna här dagar det känns extra jobbigt att man inte har sina nära & kära runt knuten. Hade liksom varit så fantastiskt om något satt lite soppa på trappen... Men, men, får väl vara glad för att vi inte åkte på den värsta smällen precis samtidigt så att det i alla fall finns någon som är nog pigg för att hålla lite koll på Tor!

Tor & jag lyckades med konststycket att försova oss imorse. Vaaarför sover han alltid mycket längre de dagar då vi har något viktigt att passa, men vaknar upp 05.20 de dagar vi kunnat dra oss i oändlighet?. Sån stress att vakna upp 09.15, en kvart efter målarstart i lägenheten. För det är ju inte heller som att det går att komma ut genom dörren på fem minuter tillsammans med bebis. Speciellt inte om man har en bebis som hittar på en massa hyss medan man febrilt försöker komma iordning. Till exempel tyckte jag inte att det var helt nödvändigt av Tor att dra ut hela lagret av toapapper på golvet & påbörja projekt "konfetti" vid 09.30. Efter många om & men & sammanbrott över vant-tvång kom vi i alla fall iväg. Blev en väldigt rask 30-minuters språngmarch till lägenheten & konditionen alltså... den är ju inte vad den varit. Vilket blir smärtsamt klart den allra sista biten upp mot hyreshuset. Superbrant backe & det i kombination med vagnen är liksom precis vad jag fixar i nuläget utan att behöva pausa för att vila. Får flash backs till tjockisåren & skolgympan - blodsmak i munnen, kropp som skriker av mjölksyra, skakiga armar. Så ja, antar att "komma i form" åker in på listan över nyårslöften 2016!

 

I vilket fall, vi tog oss dit & jag mutade Tor med en croissant & fick på så sätt tid att skrubba alla väggar samt få upp all färg kring kanter & lister i vad som kommer att bli barnrummet. Hade hemskt gärna velat stanna för att rolla väggarna också, men vid det laget var klockan närmare ett & Tor satt & nickade på golvet. Kändes i alla fall som om det rullar på rätt bra i lägenheten - det är skönt att se hur arbetet hela tiden går frammåt. Imorgon är vi tillbaka igen, håller tummarna för att vi ska få upp lager två då. För sen kommer vi till den roliga biten, accentväggar & smådetaljer för att få det så snyggt som möjligt!

Så dagen började väl sisådär, fick ett mail där jag fick veta att jag inte fick jobbet jag sökt. På sätt & vis är det jätteskönt, för då behöver jag inte panikleta efter någon som kan ta hand om Tor. Dessutom slipper jag gå upp klockan fem två gånger i veckan för att åka in till Toronto, så det känns rätt bra att slippa den pendligen... men ni vet... det svider ändå lite att de inte valde mig. Hade liksom varit en skön puff för självförtroendet om jag blivit erbjuden jobbet.

 

Nåja, trots detta blev det en väldigt trevlig dag. Först kom Jess & Lewis över på fika - kottarna åt massa vindruvor & lekte tämligen väl med varandra. Bara en liten gråtincident när Tor slog Lewis i huvudet med en flaska. Efter att vi vinkat hejdå lyckades vi få till ännu en lyckad sovstund där Tor sov i vår säng istället för i mitt knä. Alltså, DEN FRIHETEN! Avslutade med att promenera bort till lägenheten som vi precis fått tillgång till för vår flyktingfamilj. Det är en helt OK lägenhet, två sovrum & ett stort vardagsrum/matsal, men i behov av lite omvårdnad. Inte helt hundra städat, massa hål efter gamla spikar, trista lister & en del helt vansinnigt fula färgval. Så vi har att göra... Men som första åtgärd spacklade jag igen alla gamla hål. Hela tiden med Tor hängandes i byxbenen... Imorgon hoppas jag få in lite jobb på egenhand, för nu är familjen på antågande så allt MÅSTE vara klart till på lördag. Det är intensivt jobb, men så otroligt motiverande att vi snart kan ge dem ett alldeles nytt, tryggt, hem!

Tors allra första födelsedag idag - vilken milstolpe!

Idag "förfirade" vi Tors födelsedag tillsammans med Pauls familj. Annabelle & Ximena dök upp först med lilla Anais - som är ungefär ett & ett halvt nu. Hjälp vad tiden går!

Vi hängde på telefonen imorse tills vi fick tag på en immigrations-anställd & TACK & LOV så är min ansökan fortfarande aktiv. Herregud vilken lättnad! Nu är planen att kopiera upp precis alla papper som jag fått från kliniken jag gjorde undersökningen hos, skicka in hela bunten & så tar immigrationen hand om kontakten med kliniken. Så otroligt skönt. Vi firade med chai på Starbucks.

 

Resten av dagen har gått i "fixa huset" anda. Paul tog nämligen en semesterdag & jäklar vad vi fått saker gjort. Mer gipsväggar upp, spackel-fest, mer plank på plats, bakat, städat, tvättat, sorterat... Kan inte komma ihåg sist vi var så här effektiva! Vilket till viss del beror på att vi fick en hel timme barnfritt! Sarah var supergullig & tog Tor en stund på eftermiddagen & jäklar vad vi utnyttjade de 60 minuterna till max! Folk säger att mammor är mer effektiva, men jag tror att det gäller föräldrar rent generellt. Ge oss 15 minuter utan en liten illskrikande apa som hänger i byxgrenen & det finns liksom ingen hejd på vad man hinner med! Hur Tor tog hela bortlämnandet? Jo men han höll god min i precis en timme & sen när vi kom innanför dörren brast det totalt för kotten. Antar att det var först då som poletten verkligen föll ner, att vi LÄMNAT honom... Det gick dock över fort, redan innan vi rullat ut från uppfarten satt han & småfnissade för sig själv i bilstolen & övade på att säga "titta!".

Sitter uppe mitt i natten med existensiell ångest. Fungerar alltid, är det något som känns riktigt jobbigt så vaknar jag klockan 3 & kan inte somna om. När jag jobbade på UofT brukade det hända hur ofta som helst, men nu är det jättelänge sen det hände sist så jag får väl ta det som ett kvitto på hur bra jag trivs med vårt liv som det är nu. Vilket ju gör hela "Herregud tänk om vi måste sälja & flytta från Kanada" ångesten ännu jobbigare... Klockan åtta öppnar immigrationens telefonlinje, så jag får väl slå ihjäl tiden fram tills dess med att virka. Då har jag i alla fall något trevligt att sysselsätta hjärnan med - för ett är säkert, att sitta & tänka på att lämna hus & hem mitt i ensamma, bäckmörka, natten blir ingen gladare av!

Det här hade kunnat vara en i det närmaste perfekt dag. För...

 

1) Vi började dagen pigga & glada & med ett telefonsamtal till farmor

2) Kom i tid till Tytler & tillbringade 2.5h mysiga timmar med att dricka te & prata

3) Kom hem & Tor sov för första gången själv & inte i mitt knä så jag fick massor med saker gjort

4) Stick/virkträff hos min nya vän Ella

5) Lekstund med Kristen & Daisy

6) Middag med våra föredetta Torontovänner Ron & Helen som numera bor cirka 15 minuters promenad bort!

 

& genom allt detta, väldigt glad Tor. Hade alltså kunnat vara en MÖNSTERDAG... om det inte hade varit för CIC. För mitt i allt detta pysiga härliga umgänge ringde de från kliniken där jag gjorde min bröstkorgsröntgen förra veckan. Tydligen har min ansökan gått ut? Det var lite svårt att förstå, för kvinnan som ringde hade kanske inte bäst engelska på planeten - men i princip skällde hon ut mig för att jag inte gjorde min röntgen när jag var gravid & så avslutade hon med att säga att "jag kan inte göra något mer för dig".

 

Paul har försökt lugna & trösta & säga att vi reder ut allt detta imorgon så fort CICs telefonservice är uppe igen, men alltså ett tag där tappade jag det helt. Bara STORGRÄT. För tanken på att hela processen ska vara förgäves - 18 månader av väntan, massor av papper sammanställda, obehagliga läkarbesök, massa pengar - den är liksom vidrig nog i sig själv. Men ännu värre, om det nu är så att de bara slängt min ansökan i papperskorgen, ja då är jag ju här olagligt & då är alternativet i princip bara att bryta upp & flytta. Vilket vi inte alls är redo för i nuläget, vi har ju vårt lilla liv här i Guelph & det hade gjort så ont om vi hade tvingats bryta upp nu när det precis känns som om vi rotat oss så ofattbart himla bra!

Eftersom Tor hade en så kass dag igår fick vi ställa in alla planer & ligga lågt tills det blev bättre - vilket det tack & lov blev redan idag! Så vid halv elva infann vi oss hos Sarah & Anderson för pysselstund. Tanken var att de små liven skulle få gå lös med brun målarfärg kryddad med pepparkakskryddor & så skulle det bli härliga små pepparkakskort av det hela. Um... det gick ju så där. För det första stenvägrade Tor att sitta i barnstolen Sarah ställt fram åt honom. Hela kroppen blev stel som en pinne & det fanns liksom inte på kartan att få minsta lilla böj i låren, så jag fick ha honom i knät. Kändes lite småskakigt, liksom inte helt optimalt arrangemang när liten person har en hel massa brunt klet till sitt förfogande...

Dramadag i huset - Tor har varit på alldeles utomordentligt dåligt humör. Allra argast har han blivit då han inte fått bita mig eller Mammut... Alltså, vad gör man i ett sånt läge? Det går ju inte att bara "Men kör i vind, bit mig så hårt du kan i kinden då!". Har försökt avleda med olika aktiviteter, men inget fungerade. Ja förutom en tom burk med julmust - då var han glad i ungefär TVÅ minuter.

Det borde ju inte ha kommit som en jätteöverraskning att Tor fyller ett om ett par dagar, men jag tror att vi lite levt i förnekelse. För det var inte förrän igår som poletten föll ner på riktigt & vi insåg att det kanske var läge att:

 

1) Bjuda in i alla fall ett par personer

2) & ta tag i projekt "renovera huset" igen

 

Så sedan igår har det hänt lite saker här hemma - det har skruvats IKEA-möbler, sats upp gipsskivor, skrapats målarfärg & sandats. Även om det känns rätt jobbigt att vår lilla kotte snart inte räknas som baby längre så känns det SÅ skönt att huset äntligen går framåt igen! Även om vi jobbat på kvällarna istället för att mysa i soffan med film & virkning så har jag så mycket mer energi nu - att leva i renoveringslimbo har varit lite av en energitjuv för mig. Nu är målet att ha Tors rum färdigt till jul, det hade i ärlighetens namn varit den allra bästa julklappen för mig!