Lätt hjärta & stjärnor...
Jag var lite orolig igår, rädd för att det skulle bli jobbigt att säga hejdå till Daisy eftersom hon gjorde sista dag här. Hon har ju ändå tillbringat varje vecka med oss sen januari - det är rätt bra med tid & speciellt som de är så små. Men jag vet inte, kanske Daisy kände på sig att jag är rätt dålig på avsked så hon gjorde det lätt för mig & fyllde dagen med det ena psykbrytet efter det andra. Så idag, när jag vaknade på morgonen, kändes det alldeles lätt & härligt i kroppen. Som om jag helt plötsligt fått semester! Ännu bättre, Tor har inte frågat efter henne en enda gång - så det kändes jätteskönt. Hade ju varit hemskt sorgligt om han stått vid dörren & gråtit efter henne.
Men på tal om Tor-tårar, måste dela med mig av följande lilla händelse. För ett tag sen fick han ett par sockor från farmor med sockiplast-stjärnor på & de här är typ det käraste han har. Tor ÄLSKAR nämligen allt som har med stjärnor att göra så att ha ett plagg med dem är största lyckan. Så när Paul kom hem från jobbet häromdagen sprang Tor genast bort för att demonstrera att han minsan hade stjärnor under fötterna & sen ville han att Paul skulle lyfta på sina fötter för att se om han också hade stjärnor. Nu har ju vuxna i regel inte sockiplaster på sig, så noll stjärnor mötte Tor när Paul lyfte på foten & det var nog för att det lilla barnet skulle bli alldeles jätteledset. Han viftade & gestikulerade & babblade på genom tårarna & det var alldeles tydligt att han tyckte att det var jätteledsamt att pappa inte hade stjärnsockor han också. Så himla gulligt & rörande på samma gång.
One more day!
Så i fredags tog jag mod till mig & berättade att vi inte längre känner att vi kan ha Daisy här. Det var en helt OK konversation, om än inte världens roligaste. Är ju alltid lite känsligt när det handlar om barn & uppförande - svårt för föräldrar att vara objektiva i alla lägen. I vilket fall, imorgon gör Daisy sin sista dag här & det känns SÅ skönt. För även om de leker jättefint ibland & hon är så duktig på att lära sig svenska så blir det inte bättre med bitandet & nu är det så pass att Tor vägrar vara nere på golvet när hon kommer på morgonen. Stackars lilla kotten bara hänger kring mina ben & vill komma upp så fort hon knackar på dörren. Så ja, det känns i hela hjärtat & magen att vi valt rätt. Tack & lov har Daisy redan fått en ny plats hos en kvinna som tar hand om en större grupp barn, så det känns skönt att veta att hon hinner skola in sig där innan den nya babyn kommer. Så vi kan väl sammanfatta med - slutet gott allting gott!
Daytrips...
Jag måste blogga golven, för herregud så fina de blev, men tills dess att jag fått ett par vettiga kort (batteriet till kameran laddade ur) så får det bli ett par bilder från de senaste dagarna istället. Vi har jo bott i huset KAOS pga golven, så vi har försökt hitta på lite utflykter för att komma undan från röran. Paul kanske inte bryr sig så där jättemycket i & för sig, men jag får typ ticks av att sitta inmurad av möbler... Anyway, det har alltså blivit ett gäng ävenflykter & gårdagen var lätt bäst. Vi började med St Jacobs farmers market där jag köpte paprikor för 140kr - men så fick jag också två JÄTTE kassar fulla. Sen bilade vi till mitt nya mål i livet, Elora, ungefär den sötaste stan på jorden & någon gång bara måste vi köpa ett litet hus där känner jag. Jag menar - när folk sätter upp den här typen av små stånd i sin trädgård... Bliiir ju liksom inte sötare än så här!
& deras bulk store var fantastisk. Nästan så att det är värt att åka dit bara för att ta in atmosfären... Förresten, finns bulkaffärer för mat i Sverige? Alltså, ställen där man kan köpa mjöl, nötter, bönor, socker & typ ALLT i matväg i lösvikt & får ta med sina egna förpackningar att lägga maten i.
När jag köpt en massa lösvikts cashews gav vi efter för Tors pladder om "gass, gass" & köpte glass till ljudet av Tors glädjetjut. Avslutade med lite lekparkshäng - dragkraften till gungor är nämligen stor i barnet. Jag bara "Men då sitter vi på gungan & så kan du putta Paul" & Paul bara "Meeen hönsmamma, han kan gunga själv!".
Nu har jag inte ett enskilt kort på hur det självständiga gungandet gick, bara en video - men jag tog en screenshot på hur vi kan sammanfatta det hela...
Hönsmamman vs Paul: 1-0.
Ice cream, geese and buses!
Åh det börjar bli så fint på övervåningen - så otroligt glad för att vi hyrde in riktiga golvproffs! Imorgon ska de lägga de två sista lagren polish (rolig detalj här, vi använder en produkt från ett svenskt bolag som heter BONA för enligt vår golvgubbe är Sverige bäst på allt vad gäller golv!) & sen kan vi förhoppningsvis börja flytta tillbaka alla möbler under helgen. Ska blir så skönt, för i nuläget är första våningen helt knökfull av alla möbler som vi tvingades bära ner - det är nästan så att man får lite horder hus känsla på det hela... Så vi försöker hänga utomhus så mycket vi bara kan de här kaosiga dagarna. Det blir mycket tid i lekparken & idag cyklade Tor helt själv hela vägen till slutet på vår park. Det är över 2.5km, så rätt långt för någon så liten, så vi kände att det var läge att fira bedriften med glass.
Nöjda killar! Själv köpte jag en liten strut med pumpaglass & herregud så gott. Det är mitt bästa mat-tips om ni någonsin är i nordamerika under hösten, ser ni något i matväg som innehåller pumpa - bara köööp det! Happ, efter glassätandet ville Tor checka kanotbryggan som låg precis nedanför caféet.
Because - living on the vardagsedge.
& så räknade vi gäss. Tor börjar bli rätt duktig på att ta sig från 1-10, men han vägrar fortfarande att säga 7 vilket Paul tycker är vansinnigt roligt. Enligt honom är det för att jag säger sju så norrländskt... Det här mottages med höjda ögonbryn & talande tystnad, för alltså, mannen som inte ens kunde beställa kaffe på sitt andra officiella språk när vi var i Frankrike på vår bröllopsresa har noll rättighet att reta mig för min dialekt.
Hade ju velat säga att vi sen rullade hem helt fint & glatt men det sket sig bokstavligen. Tor bara "POO POO" & där stod vi utan blöjor & skötväska. Skit liksom... Så vi panikbeslöt oss för att ta en buss hem - till vårt illaluktande barns enorma glädje. Premiärtur & total lycka!
När ett svårt beslut blir lätt...
Så det här med Daisy... Eftersom vi fixar golven den här veckan är vårt hus lätt kaosartat & inte riktigt kompatibelt med att ha ett dagisbarn här. Jag fixade därför en temporär dagisplats för Daisy hos en av mina vänner. Under helgen spenderade Daisy en test-timme där & under den timmen hann hon bita min väns 2.5-åring två gånger. Efter bett nummer två frågar min vän "Is biting an issue?" & får följande svar tillbaka "No, it's not an issue. The only one she bites is Tor".
Alltså... The only one she bites is Tor. Så det jag tar med mig från den kommentaren är att det inte riktigt räknas om Tor blir biten. Att det inte är ett problem, så länge det bara är Tor som råkar illa ut & nej, bara nej. Det är INTE en OK attityd. Så helt plötsligt blev det svåra beslutet lätt - för vi är inte två föräldrapar som försöker lösa ett problem så som jag ville tro. Självklart är ens eget barn det man värnar mest om som förälder, men jag förvände mig faktiskt lite mer engagemang i Tors välmående. So... det kommer inte bli en rolig konversation, jag ser verkligen inte fram emot det, men det är bara att put my big girl pants on & ta itu med det.
Prepping for the pros...
Förlåt för dåligt bloggande, men det är lite stressigt i Casa Chvostek just nu. På tisdag kommer nämligen ett gäng hantverkare hit för att slipa golven på ovanvåningen. Jättebra eftersom det betyder att det äntligen blir gjort, mindre bra eftersom ALLT måste ut innan de dyker upp. Möbler, mattor, miljoner legobitar, allt vi med tvång pressat in i garderoberna, Pauls hysterisk överbelamrade skrivbord... Paul som i vanliga fall är världens mest optimistiska människa har för första gången sen 2012 tappat ångan lite inför denna något maffiga uppgift. Själv lever jag väl i någon form av förnekelse, jag tror på riktigt att vi kommer att fixa det på något vänster & känner mig kanske mest stressad över att Paul är stressad. Det & att vi måste packa ner Tors lilla rum i ett gäng lådor. Han älskar nämligen att pyssla på där uppe & det blir ju lite knepigt att säga nej om han ber om att få gå till "Toos roooom!". Jaja, får väl muta med ytterligare en promenad eller cykeltur om det kniper!
Men tillbaka till ovanvåningen. Vi jobbade stenhårt idag på att lasta ut garderoberna & vi kommer att få gno som små jon imorgon också, men hjälp vad härligt det kommer att kännas när allt är klaaart! Golven var ju bland det första vi gav oss på här i huset, för mer än två år sen & det var ju bara ett riktigt skitgöra. Alltså, herregud... när jag tänker på hur jag satt där gravid & eländig & slipade golven i TIMMAR... Vad tänkte vi på?! Nej, nu känns det SÅ skönt att vi har kastat in handduken på just det här DIY-projekt & om någon som läser funderar på att köpa ett gammalt hus så snälla, gör er själva en tjänst & hyr in proffshjälp när det kommer till den här typen av evighetsjobb!
Ambivalent...
Jag känner mig så otroligt ambivalent just nu. Det går nämligen inte så jättebra att ha Daisy här i nuläget. Visst, vissa stunder är allt super & ungarna leker glatt & skrattar så där som på reklam, men så råkar Tor ta någon leksak som Daisy lagt ögonen på & de bränner det till uppe i huvudet på henne & så hugger hon honom det hårdaste hon kan. Innan lunch idag stoppade jag henne från att bita honom sju gånger. Tillslut bad Tor om att få sitta i sin stol i köket för att slippa vara nere på golvet med henne... Sånt gör hemskt ont i mammahjärtat. Det slutar inte heller med bitandet, utan hon puttas även för minsta lilla. Råkar Tor bara stå för nära ibland så smäller hon till med handen rakt i bröstet på honom så att han tumlar baklänges. Det har blivit många tårar...
& här är det ju hemskt lätt att säga "säg att hon inte får komma tillbaka" & tro mig, jag leker med tanken varje dag. MEN... så rullar det på en mängd argument för att jag ska fortsätta kämpa ett tag till: det är kanske bara en fas, det går ju så bra med svenskaundervisningen (Daisy har verkligen lärt sig en massa svenska) & så kommer Daisys lilla syskon om bara en månad. Känns ju sjukt ohjälpsamt & taskigt att säga upp henne nu, så nära inpå att hon ska bli storasyster - som om det lilla livet inte har nog omställningar att tackla! På ett personligt plan tar det också emot eftersom jag hatar att känna mig som en "quitter" & det där tar emot alldeles extra sen jag slutade min PhD. Vill liksom inte lägga till ytterligare en sak på listan över saker jag inte fullföljt...
Som sagt amivalent var ordet. En del av mig vill göra alla till lags, en annan del är 100% mama bear som vill göra allt för att skydda min lilla unge & en tredje liten röst säger att jag kanske överreagerar. Eller? Hur mycket fysisk kontakt är OK mellan så här små barn? Får man bara ta att de bits eller känner jag rätt när jag tycker att det är alldeles för mycket med återkommande incidenter varje dag?
Tiny biker...
Förra veckan fick vi låna en liten balanscykel av våra grannar & det här har snabbt blivit Tors nya passion i livet. Cykel & Chicken låter tydligen rätt lika i Tors öron, så det är ett väldigt tjat om "chicken, chicken" dessa dagar utan att det har det minsta med fjäderfäna att göra. Finns inget som gör Tor så himla lycklig som när vi plockar fram cykeln ur vårt trädgårsskjul - så man hade ju velat göra det stup i kvarten. Problemet är bara att det blir sammanbrott DELUXE så fort man ens vågar föreslå att vi ska vända & gå hem. Barnet blir liksom helt galet & så slutar det med att vi får bära hem honom vrålandes på ett sånt sätt att jag hade haft full förståelse för om någon ring socialen. Men - stunden innan psykbrytet = nöjdaste barnet på jorden. Tor på tur...
Ida-dagen/Torsdag hela veckan...
Idag har vi firat min namnsdag. Drar dock fortfarande runt på min eländiga förkylning, så det blev inget ystert firande direkt. Somnade tillsammans med Tor efter lunch & sov längre än barnet (Paul var hemma & kunde underhålla när Tor blev trött på koma-mamma). Medan jag sov dök postguden upp med namnsdagspaket från farmor & Tor blev så till sig att Paul kom in & frågade om jag kanske kunde kliva upp så att vi kunde öppna det. Fick tjusigaste iittala tallrikarna & Tor fick världens sötaste pumpa-mössa. Han blev så glad att han skrattade rakt ut & sen gick han runt halva eftermiddagen & slog sig på huvudet & ropade "PUuuMPA, PUuuuMPA!". Eftersom konceptet "present till Tor" var så lyckat bestämde vi oss för att åka iväg & köpa ett par höstskor till honom innan middagen & vi hittade ett par som han tyckte så mycket om att han vägrade ta av sig det när vi skulle betala. Avslutade sedan med Tors favoritmat till middag - pizza - & det är väl bara att konstatera att man är väldigt mycket mamma/förälder när den största lyckan ligger i att göra sin lilla unge glad även om det råkar vara "ens egen dag"!
Klippa vingarna på höns...
Det är fantastiskt vad man kan göra i affekt!
Efter en ytterst grinig natt & uppvak klockan 06.00 var jag väl inte direkt i mitt esse när det bankade på dörren fem i nio. Stressade bort & såg precis hur min grannfru börjar gå tillbaka mot sitt hus. När hon får syn på mig säger hon "One of your chickens is in my garden" & sen sätter hon bara upp handen i luften när jag börjar be om ursäkt. Så avspisad...
Happ, kastade mig i ett par stövlar & stressade in i deras trädgård där Underdog den lilla uppviglaren hängde ihop med Fan Girl som tydligen också bestämt sig flyga över staketet. Att fånga två höns på en & samma gång är lite beyond mina nuvarande chicken ninja skills, men jag norpade åt mig FG & älgade tillbaka med henne innan jag kom tillbaka för Underdog. In med alla hönsen i deras inhägnad, in i huset, grabba en näve tomater (som muta) samt saxen & sen tillbaka ut. Vi har pratat en massa om att klippa deras vingar & det har alltid slutat med att vi (jag) bara "meeen de har ju så fina vingar & om vi klipper kan de inte komma undan rovdjur". De tankarna var långt borta den här morgonen kan jag meddela. Adrenalinet pumpade & tongångarna i huvudet gick mer i stil med "Nu din lilla fucktard chicken kommer du HIT!". En efter en fångade jag in dem & så KLIPP, KLIPP, KLIPP - bort med vingpennorna. Nu hade jag ju hemskt gärna velat säga att de sitter i sin inhägnad, men de har flaxat ut igen så det blir en till runda med saxen (andra vingen) ikväll men förhoppningsvis håller de sig i alla fall i vår trädgård fram tills dess!
Growing corn...
Jag måste få visa vår majs - kan liksom inte greppa att jag fått något att växa sig så otroligt stort!
Majs är vindpollinerade & ska tydligen helst odlas i rader för optimal pollinering. Jag var väl inte jättenoga med avstånden när jag planterade dem, men tydligen lyckades jag få till det ändå för titta vad som har börjat växa fram!
Hade ingen aning om att corn silk kunde vara så färgglatt! Allra bäst är att det växer till sig på mer än ett ställe...
Men jag försöker att inte vara alltför till mig över att det växer majs i trädgården - rapporterna från grannar & vänner är att det ändå inte blir något pga ekorrarna. Så i nuläget försöker jag fokusera på att 1) de är ett otroligt häftigt blickfång 2) Tor har indentifierat dem som majs & lagt till dem till sin lista av grönsaker som han gillar att titta på & prata om.
Allra bäst är det tydligen om vi (på hans begäran) pallar upp hans potta på en pall inne i badrummet så att han kan sitta & titta ut på majsen genom badrumsfönstret medan han sitter & funderar på om han ska kissa eller inte...
Tors första glass!
Idag var det meningen att Daisy skulle spendera dagen med oss, men så fick hon världens psykbryt vid lämning (så pass att hon fick näsblod) så hennes pappa bestämde tvärt att hon behöve en hemmadag & visp fick Tor & jag en ledig dag ihop. SÅ himla skönt! Jag blev så till mig att jag slog till på stort - långpromenad i parken med skogsavstickare, traktorspan, mata gäss, 2-timmars lekplatshäng & så glass-strutspremiär för Tor:
Alltså den lyckan i att få en alldeles egen glass... Först satt han bara & tittade på den & viskade "gaaass, gaaaass" samtidigt som han tittade på mig som för att bekräfta att den verkligen var hans. Sen var det kanske inte lika härligt när glassen väl tog slut på vägen hem. Liten hade enormt svårt att förstå varför jag inte kunde trolla fram en ny strut bara så där... & det får man ju ha förståelse för, för det hade ju onekligen varit både praktiskt, gott & lukrativt om man kunnat göra det!
Världens minsta sköldpadda?
Men kolla vad jag hittade när Tor & jag var ute på promenad idag!
En jätteliten snapping turtle som försökte pinna sig över gångvägen - så jag hjälpte den naturligtvis på traven & bar över den på andra sidan. Så många cyklister som susar fram där = inte ett dugg säkert för femkronorsstora små bebisar!
Resten av vägen till parken gick Tor på repeat "skopaddada, skopaddada!". Kan ju tycka att sköldpadda är ett nog komplicerat ord för en 21-månaders att det där extra "da"-et hade kunnat uteslutas...
Engelska A...
I måndags började jag min första engelska kurs på universitetsnivå & jaaa... jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men kanske inte riktigt den här nivån på information redan på sida 6 i läroboken:
The sentence also contains words that are made up from smaller grammatical constituents known as morphemes. Certain of these morphemes, the ‘root’ morphemes, can stand as individual words in their own right, whereas others, such as prefixes and suffixes, depend for their meaning on being conjoined or bound to other items. Thus, ‘potplants’ has three constituents: two root morphemes (‘pot’ and ‘plant’) and a suffix (the plural morpheme ‘s’), making the word a three morpheme cluster.
A three morpheme cluster... & det här är liksom det mest lättförståeliga jag kunde hitta! Jag har läst upp till engelska D på gymnasiet, skrivit två magisteruppsatser på engelska, skrivit vetenskapliga artiklar & en kokbok samt bott nio år i Kanada & varenda mening så här långt i läroboken är groundbreaking news för mig. Happ... så det är ju bara lite ödmjukt att inse att det finns mycket kvar att lära sig när det kommer till det engelska språket. Men jag har gnällt ett tag om att jag behöver motionera mammahjärnan så på det sättet är det här ju helt lysande!
Sjuk igen...
Men jag orkar inte, vi är sjuka igen. Så istället för att njuta av långhelgen som precis varit så har vi iställlet haft en hängig liten Tor som mest varit ledsen hela tiden. Blir lite tungt när ens egen energi inte ligger på topp. Värst mådde vi i måndags, då det var meningen att vi skulle åka & hälsa på Pauls föräldrar. Pauls pappa har nämligen precis kommit hem från sjukhuset, så tanken var att vi skulle fira det samt deras bröllopsdag - men det var vi tvugna att ställa in. Går ju inte att dyka upp & bara "GRATTIS! Vi tog med världens segaste förkylning som present!". Happ, men eftersom vi var optimistiska in i det sista om att vi kanske skulle kunna åka i alla fall så stannade jag uppe halva natten mot måndag & bakade världens maffigaste pumpa cheesecake:
Alltså... Det här är inget man svänger ihop på en höft. Det här är något jag möjligtvis hade kunnat tänka mig att laga en gång per år - för något riktigt festligt. OCH SÅ KAN VI INTE ÅKA... BARA ORKA. Så nu sitter vi här med världens största cheesecake & EN sketen familjemedlem som äter den. Vi testade med Tor & hans reaktion var att plocka upp biten, vifta med den i luften & säga "chicken, chicken!" & sedan gråtandes drämma den i golvet när vi sa nej... Prackade en kvart av kakan på en granne, så det är i alla fall lite bättre för Pauls midjeomfång. För tydligen är den jättegod - så pass att Paul vågade sig på frågan om vi inte kunde göra cheese cake till en årlig 6-september tradition. Ni förstår, vi firar också ett speciellt anniversary idag - det är nämligen nio år sen jag först landade i Kanada. Vilket sjukling-gänget firade med flingor till middag eftersom jag inte orkade laga mat & det kändes bortkastat med takeout eftersom Tor var på så himla dåligt humör. Då kändes det liksom lika bra att bara gå all in på misären... Jaaa, jag vet att jag är en enda gnällhög just nu - men jag avslutar med den här bilden från vår promenad idag:
Skulle vara snäll & gå & köpa kaffe åt Paul & City of Guelph hade stängt av trottoaren på ena sidan av vägen & hänvisade med en skylt alla att använda trottoaren på andra sidan gatan... Kändes som om den där andra "trottoaren" liksom i ett nötskal förkroppsligade hur de senaste dagarna varit. Minus sömnbrist...
Un havre de paix...
Självklart är det en lyx att kunna åka till en affär & handla all den mat man behöver, men jag känner mer & mer att för mig är det ännu mer lyx att odla den själv. Det är lyx för att jag har tiden att göra det, lyx för att vi har marken att odla maten på, lyx för att det inte blir färskare än så här...
När vi började vår trädgårdsresa i våras kändes det i ärlighetens namn mest nervöst - vad höll vi på med egentligen? Även om gräsmattan som vi hade där innan var skitful & bara genererade poänglöst merjobb så var den i alla fall... konventionell. Hemma i Sverige så växte jag i & för sig upp med en massa potatis i trädgården men här i Kanada verkar folk vurma lite mer för den perfekt gräsmattan... Så när jag stod där i våras & tittade ut över ödemarken vi just skapat var det inte utan att jag ifrågasatte våra planer. Nu, så här en fyra månader & 16.5kg grönsaker senare känns det här kanske som den bästa ideén ever! Ser nästan fram emot vintern så att vi får tid att sätta oss ner & börja planera allt för sommaren 2017. För trädgården har redan nu blivit det en av ni bloggläsare "förutspådde" - un havre de paix,
60 liter tomater...
Jess & jag har blivit ett så himla bra matlagningsteam. Idag möttes vi upp klockan 10 på morgonen & svängde ihop 60 liter egenkonserverade hackade tomater. Check på att ha alla tomater klara för vinterns grytor!
& nu kanske någon bara "Men... är det verkligen lönt allt jobb?". Så här tänker vi - prismässigt ligger våra tomater lite lägre än affärens, men det som känns vikitgare är att vi vet vart tomaterna kommer ifrån (lokala bönder) & att de inte packas i konservburkar som är fodrade med BPA plast. Vet inte hur konservburkarna tillverkas i Sverige, men här har vi precis haft ett stort BPA larm & fabrikanterna har lovat att kaaanske fixa burkarna någon gång 2017. Så - vi får lägga ner lite arbete, men det är det värt för det känns så mycket bättre att ha ett helt plastgiftfritt förråd av tomater i skafferiet. Näst på agendan blir att göra egen salsa!
50% lyckat, 50% katastrof...
Idag hade vi en riktigt härlig dag ihop - Tor, Daisy & jag. Välbehövligt för tidigare under veckan gick vi väl kanske inte så där jättebra ihop vi tre... Men, men, idag var allt frid & fröjd & glada barnskratt. En sån där dag då jag drog på deras byxor som hattar när de hade ett av sina toabreak (vi pott-tränar) & de bara bröt ihop för att de tyckte at det var så ofantligt tokroligt. En sån där dag då de delade, kramades & lekte "låtsas-sova" alldeles underbart länge & jag hade ork att sjunga "Per Olsson hade en bonnagård" med inlevelse i säkert 30 minuter. Vid fyratiden kom Kristen för att hämta Daisy & frågade om vi inte ville ta en liten cykeltur tillsammans - så Tor fick åka en äkta Guelph Wike för första gången den här sommaren:
När vi testa förra sommaren gick det USELT - litet barn skrek av skräck för varje bil som passerade (typ två, sen gav vi upp) men idag var det andra tongångar. Daisy & Tor skrattade & skrek "Mo(re), Mo(re)!" varje gång vi stannade till för att se hur det gick för dem. Cyklade genom hela parken & bort till "The boathouse" där vi köpte glass & tittade på änderna... & ni hör ju hur idylliskt allt var... ända tills det var dags att cykla hem & båda barnen bröt ihop eftersom de ville ha MER GLASS & MER GÄSS. Så cykelturen tillbaka blev en enda skrikfest som avslutades med att Daisy högg Tor i underarmen som en liten ilsk Rottweiler... Men merparten av dagen var i alla fall himla bra så vi håller fast vid den känslan i hopp om en riktigt hääärlig fredag!
The ward...
Förrutom Tors lilla bord så har jag också knåpat ihop en liten karta över vår del av Guelph. Guelph är nämligen indelat i något som kallas "wards" & vi bor i St. Patrick's Ward (som också kallas Two Rivers Neighbourhood). "Ward-tillhörigheten" just här är dock väldigt stark, så när någon frågar vart vi bor så säger vi bara "The ward" & så vet alla i Guelph vad vi pratar om - även om de ju egentligen också bor i wards. Anyway, det blev en "The Ward" karta till Tors rum - det första jag tecknat åt honom som jag faktiskt fått upp på väggen... Det här med att få fram pennorna händer alldeles för sällan nu för tiden.
Valde ett papper med kanske lite väl mycket gräng, så gatorna är hejvilt krokiga - men jag väljer att se på det som ett charmigt inslag! Plus att The City of Guelph FAKTISKT hade kunnat lägga lite mer skattedollar på vägunderhåll!
Allra viktigast dock - ett litet hjärta för vårt hem!
