MsBree

Vi är sjuka igen - bihåleinflammation som vanligt. Det är verkligen sämst, men känns samtidigt som ett passande slut på det här skitåret. Klart att vi inte kunde få avsluta året i någorlunda hyggligt tillstånd... Men till roligare saker! Här i Kanada får alla barn skicka brev till jultomten via Canada Post (här har vi fortfarande statlig post) & i år skrev vi för första gången ett brev ihop med Tor till adressen:

 

Santa Clause

North Pole

H0H0H0 Canada

 

Jag ska vara ärligt, jag var ohyggligt uppspelt på att få svar från Tomten. Mycker mer än Tor som nog inte riktigt förstod varför han själv var tvungen att bära in brevet på postkontoret. I vilket fall, deadline för att skicka årets önskelistor var den 11e, så vi postade brevet den 9e vilket jag tyckte var hyggligt god tid men julafton kom & gick utan svar... Först blev jag sur, sen tacksam för att Tor är så pass liten att han inte märkte av det & sen glömde jag bort det tills igår då vi fick det här kortet i brevlådan:

Det har smällt till & blivit skitkallt i typ hela Kanada. Just idag var faktiskt Ottawa världens kallaste huvudstad & i Alberta är det just nu kallare än på Mars. True story. Hääärligt! Här i Guelph var det -21 grader när vi vaknade imorse & det är så där festligt i ett hus som är 100 år gammalt & dessutom inte riktigt byggt enligt den standard som jag växte upp med. Säger bara TACK GODE GUD för att vi valde att spruta in isolering på vinden i slutet på november! Världens tråkigast utgift då, men nu sitter jag här & tokgottar mig åt att huset är 30% varmare än vad det hade varit utan isoleringen! Men nu har vi inte bara oss själva att tänka på utan vi har ju också hönsen & när vi insåg i söndags eftermiddag att natt-tempen skulle gå ner till -25, -27C den här veckan så var det ju bara att ta itu med projekt "panikrenovera ihop ett bättre hönshus". Vi har ju redan två väldigt trevliga små hönshus, varav det större är isolerat & fungerade super genom hela förra vintern, men så här låga temperaturer klarar de INTE. Så i princip hela juldagen slet Paul på inne i vårt trädgårdsskjul för att få ihop en liten vinterbonad stuga åt hönsen & precis innan kvicksilvret slog i botten kånkade vi över hela skaran i värmen. Eller värmen & värmen, temperature ligger kring nollan - men bra mycket varmare i alla fall!

I vårt hus har vi en pytteliten garderob under trappen som under de senaste 3.5 åren har sett ut så här...

Kikar in lite snabbt för att önska er alla en riktigt GOD JUL! Hoppas att ni inte stressar ihjäl er, att barnen är så där sött tacksamma & att ni har snö vart ni än befinner er (ja eller, kanske inte du i Grekland Alex, det känns som det kanske inte varit optimalt just där...)! 

Det såg ju så illa ut ett tag, men så natten till fredag drog ett snöoväder in & nu är det bara helt perfekt winter wonderland! Alla träd är snötäckta & även om det inte är världens tjockaste snötäcke så sticker inget gräs upp & det är allt jag behöver för att känna mig helt bubblig inombords!

Det här är SÅ typiskt oss... Tors förskola håller stängt de närmsta två veckorna & gissa vart klassrummets lilla skalbaggeprojekt hamnade?! Ja men självklart hemma hos oss! Var det någon annan som bara "Oh, oh! Kan vi få ha 300+ skalbaggar hemma hos oss över julen?!" Nej naturligtvis inte. När mailet gick ut tänkte jag, "Jaaa om ingen annan kan ta dem så kan väl vi - men kanske något barn utan djur jättegärna vill ha dem hos sig, så jag avvaktar tills jag hör något annat". Men den strategin föll totalt på att den personen jag är gift med blev JÄTTE EXALTERAD över tanken & slängde iväg världens mest entusiastiska mail två minuter senare... & eftersom noll andra erbjudanden om uppehälle kom in så var det alltså vi som fick kånka ut terrariet till bilen idag. Oh happy day...

Här i huset pågår full tomteverkstad! Paul & jag har nämligen planerat en stor överraskning åt Tor till juldagsmorgonen & i nuläget gäller det att vi arbetar på om vi ska få det klart i tid - därav något dålig uppdatering de senaste dagarna. Pauls jobb involverar mestadels sågande & skruvande medan jag jobbar på med projekt pimpa "IKEAs Duktig". I sitt ursprungsutförande är det här lilla miniköket... jaaa, helt funktionsdugligt men SÅ plain. Hade jag haft en liten tjej hade jag gått helt bananas med guldfärg & rosa & gjort något i den här stilen (alltså huuur gudomligt sött?!) men nu kör jag lite mer neutralt så att Tor förhoppningsvis kommer att leka med det länge (i nuläget har han liksom ingen koll på kill & tjejfärger, men det kommer väl när han börjar skolan nästa år). Har precis dragit på ett första lager färg & försöker nu klura ut nästa steg i processen - för som vanligt när jag gör något sånt här kör jag nämligen rätt mycket på känn. Hade varit SÅ skönt om jag hade kunnat vara en sån där människa som har sin vision klar redan från scratch, men eftersom jag aldrig kan bestämma mig på förhand så är det bäst att bara starta & köra så att jag kommer i mål någon gång - istället för att bara fortsätta att vela över olika valmöljligheter i hundra år! Anyway, känner starkt att Tors lilla kök måste ha en kökshandduk med höns på (dock inte denna variant!) - så imorgon måste jag försöka hitta lite tyg & damma av symaskinen. Det här med pyssel alltså... är det bara jag som känner att det liksom är ett svart hål av merjobb?!

Egentligen är det här så deppvarning att det finns inte, vädret har nämligen slagit om totalt & nu verkar det som om all snö kommer att försvinna inom de närmsta dagarna... So close, but no cookie. Hulk! Men, idag gjorde vi trots allt det bästa av situationen. För är det kramsnö så måste man ju bara ut & köra lite snöbollskrig!

Åh, är så himla nöjd med en av Tors julklappar att jag bara måste få dela med mig! Ett pussel med årets julkort som motiv (haha, nu outar jag motivet innan alla fått sina - men jaja..., visar inte baksidan i alla fall!):

Vi försökte julpynta den stora granen idag men det gick i ärlighetens namn skitdåligt. Först grävde vi fram våra gamla julgranskulor, som i princip alla är av glas, & Digby blev helt galen & bara "DÖDEN ÅT ALLA JULGRANSKULOR!". Så Paul & jag tittade på varandra & bara "eh, nej, vi har två katter & en tre-åring, vi kan inte ha glaskulor". Så vi packade ner allihop, stoppade dem i en donationspåse & donerade dem till Goodwill. Bara det att vi SEN insåg att affärerna redan börjat plocka bort julpyntet (?!) - så i nuläget har vi 8 plastkulor i vår gran & that's it.

Alltså, man hade ju kunnat bli deppig för mindre men i nuläget är vår gran så himla spartansk att det istället slagit över & blivit roligt. Typ den ultimata minimalistiska/skandinaviska granen! Nääästan så att jag funderar på att behålla den som den är, men för Tors skull får vi ta ett ryck till & försöka med ett par fler affärer. Men hittar vi inga fler får jag helt enkelt försöka kompletera med pepparkaksgubbar & lite annat hemmagjort pynt. Dessutom har Tor sin egna lilla gran på sitt rum & där ser det i alla fall lite bättre ut!

Paul tog en semesterdag idag, så när Tor var klar på förskolan drog vi till Starbucks för lunch & sen körde vi iväg till ungefär världens mest välskötta Christmas Tree Farm. Alltså... finns det ens julgransodlingar i Sverige? Här är det verkligen en grej & jag älskar det! Visst, det är ju inte gratis precis - men det är så himla praktiskt att knata ut ett par meter & bara "hm, vilken av alla dessa hundratals perfekta träd vill jag ta med mig hem". Istället för att irra runt i hundra år i skogen tills du är så frusen att du hugger ner första bästa skeva granelände... Extra praktiskt när man dessutom ska välja träd tillsammans med en 3-åring som insisterar på att gå själv men samtidigt blir ledsen för att rörelseförmågan i täckbyxor är sämst! Vi hade dessutom så himla tur att vi fick skjuts ut till träden med bondens lilla traktor - Tor var med andra ord så glad att han vibrerade. Sen började det svåra, att välja mellan alla olika typer av träd... Här bangar ju folk inte för att sätta upp en tall i vardagsrummet, men jag ville ha något som kändes mer traditionellt men samtidigt inte för stort. Valet föll slutligen på en "fir" & här blir jag lite osäker, någon som vet skillnaden på en "spruce" & en "fir"...

Som jag skrivit om tidigare så var 2017 året då jag i princip blev helt livrädd för att bli en gammal människa som sitter på ett berg av pinaler. Vill verkligen inte drunkna i gamla prylar, varken mina eller Pauls. Nej, jag vill ha ordning & reda & göra mig av med allt sånt som vi har kvar "bara för att". De senaste månaderna har jag därför ryckt tag i diverse garderober & skåp & fått det hela att bli lite bättre, men det dräller fortfarande av prylar som vi aldrig använder & jag började i ärlighetens namn att misströsta. Det är så himla svårt att röja & få det fint när man: 1) har en 3-åring, 2) har en 47-åring. Stundtals så har det verkligen känts som om det har varit Tor & Paul mot mig & det här har lett till en himla massa frustration från min sida. Men så råkade jag ramla över en bok skriven specifikt om hur man ska städa mer effektivt & även om det kanske inte låter som världens mest spännade läsning så känner jag att den definitivt har ändrat om på spelplanen. För det första, istället för att snurra runt & städa lite här & lite där jag bestämt mig för att följa den rekommenderade ordning för hur man ska börja sin rensning - följaktligen rensar jag i nuläget bland mina/våra kläder. Det är faktiskt mycket lättare att ägna sig åt en kategori åt taget istället för att småplocka en hel dag & ändå inte känna det som om man fått något gjort. Nu hivar jag istället ut alla grejer på en gång i tre högar - behålla, donera, slänga - så går jag igenom allt på en gång & då märks det verkligen skillnad. Jag kan liksom få igen lådorna i byrån igen! Dessutom så är plaggen som ligger i lådorna sånt som jag faktiskt tycker någorlunda om, vilket gör hela processen med att klä på sig mycket lättare - jag behöver liksom inte längre gräva runt bland en massa saker som jag inte gillar/inte passar i/har en fläck. Bara mängden underkläder som jag haft kvar sen "innan Tor" (som verkligen inte passar längre), så otroligt mycket onödig plats det tagit! Eller den där regnjackan som haft en dragkedja som krånglat sen dag ett, så dumt att behålla när jag ändå har en annan regnjacka som fungerar hur bra som helst! Sen försöker jag även jobba enligt principen att bara behålla sånt som "sparks joy", men där är jag ju inte riktigt än för i nuläget innehåller min garderob kanske ett plagg som uppfyller det kriteriet så det hade ju blivit lite magert på klädfronten om jag gjort mig av med allt annat... & slutligen försöker jag också se till att allt i vårt hem har en angiven plats. Med andra ord, jag vill sluta med min ovana att bara köra in saker helt random i olika skåp för att få dem ur vägen. Det här är verkligen inget litet projekt, men jag tänker att jag ger mig själv 6 månader & så får vi se hur det ser ut till juni. Förhoppningsvis mycket bättre överlag & så håller jag tummar & tår för att även Paul ska drabbas av lite inspiration...  

En vit jul är verkligen inte självskrivet här i Ontario, snön brukar alltid dyka upp typ en månad för sent, men det här året verkar det (TA I TRÄ!) som om vi kommer att få snö. Är helt barnsligt glad över detta! Jag ska vara helt ärlig, snö på julen är väldigt viktigt för mig. Tycker att det är skitdeppigt med en grön (sämsta ordvalet, det borde vara GRÅ) jul. Men nu när vi har Tor & han för första gången är nog gammal för att verkligen se fram emot tomten & julen så känns det extra viktigt. Vill liksom inte titta ut på en hönsskitstäckt grå lervälla till trädgård utan vill kunna fejka renspår i snön, frysa in islyktor & åka kälke. Just den sista biten har Tor pratat om i princip varenda gång han sett en snöflinga dala ner från himlen så ni kanske kan förstå lyckan när vi vaknade upp till ett vettigt snötäcke imorse - äntligen bobföre! 

Happ, två advent in det här året & det är ju bara att inse att jag måste "jul-ladda" lite annorlunda än vad jag annars brukar göra. Jag blir helt enkelt alldeles för deppig när jag försöker pynta med vårt vanliga julpynt. ALLT är typ sånt som jag fått av farmor eller, ännu värre, sånt som hon gjort själv för 40 år sen, sedan använt under alla mina barndomsjular & sen skickat hit för att jag ska få med en bit av "hemmajulen" fastän jag är så långt borta. GRÅT! Naturligtvis jättefint, & något som jag älskar alla andra år, men just det här året blir det verkligen alldeles för känslosamt. Är ju så där kul för samtliga i familjen om jag spenderar alla helger fram till jul snyftandes ner i olika lådor med julpynt. Så därför inledde jag operation "pynta trädgården" igår. Det här fungerar så mycket bättre - jag får julfeeling men behöver inte dras med ALLT känslobagage. 

Idag har det varit en sådär dag... Det känns som om hela familjen har varit i lätt osynk hela dagen & jag har känt mig trött & irriterad samt besviken på att vi inte bara kunde skärpa till oss & ha det julmysigt istället... & så kom vi hem från att ha köpt julkransar & skickat iväg det första gänget julkort & Tor bara bröt ihop i köket & stortjöt. Försökte ha tålamod men kände själv att jag var kort på rösten när jag frågade vad som var fel "nu då". Mer gråt. 

 

Moi, "Men Tor, jag kan inte hjälpa dig om du inte talar om vad som är fel!"

Tor (efter en massa gråthulkande), "I can't see my eyebrows!!!"

 

Alltså... av alla saker att gråta över. Men det var i alla fall så där tokroligt att jag helt plötsligt inte kunde vara så där tröttsur längre. Blev liksom helt fnissig inombords över det absurda i att vara SÅ ledsen över att inte kunna se sina egna ögonbryn. 

 

Moi, "Men Tor, det kan inte jag heller. Men du kan se dem om jag hämtar en spegel"

Tor, "NOOO!"

Paul, "You know Tor, there's this thing called faith. It makes us trust that certain things exist even if we can't see them - and your eyebrows are just like that. You just have to have faith that they are still above your eyes, and you know what?"

Tor, "What?"

Paul, "If you reach up, you'll can always feel them!"

 

& så löstes den lilla krisen & på en & samma gång kändes allt helt plötsligt lite bättre!

Måste bara få dela med mig av den här lilla historien, för den gjorde både Paul & mig så himla glada... Igårmorse lämnade vi av Tor på förskolan & stressade sedan iväg för att köpa tårta, ballonger & annat party-relaterat. Som vanligt var det stressigt & vi svettades runt i affär efter affär i 110 & svängde slutligen in på vår ballongaffär för att placera en order för pickup. När vi kommer in står en äldre man & pratar med butiksägaren, så vi hänger bland hyllorna i närheten & väntar, vilket gör att vi hör delar av konversationen. Mannen i fråga letar efter någon som hon inte har & hon börjar föreslå en rad affärer som är typiska Ida-affärer (i.e. pyssel) & avslutar med att säga "perhaps Michaels, you know in the cupcake section?". Um, & här gick det ju liksom inte att INTE bryta in & fråga vad det var han letade efter. Visar sig att den lille farbrorn & hans fru tillbringat de senaste månaderna med att bygga upp ett gigantisk miniatyrlandskap inför julen. Tåg, skolhus, trailerpark (Alltså, vi har skrattat så mycket åt det faktum att de till & med lagt till en trailerpark, för inget säger väl Christmas så mycket som en trailerpark?!) - allt elektrifierat & nu var de ÄNTLIGEN klara med allt förrutom att de kommit på att de inte hade några kanadensiska flaggstänger. Så därför bestämde de sig för att köpa små flaggor på tandpetare, bara det att det inte fanns att köpa någonstans & nu stod han där - den lille skäggige gubben - & såg helt punkterad ut för att han varit på vartenda affär han hade kunnat komma på utan att få napp. Paul & jag sitter alltid på att litet lager kanadensiska & svenska flaggor, så att vi kan fira födelsedagar & nationaldagar, så vi bara tittade på varandra & erbjöd honom våra flaggor på studs... & han började gråta av glädje! Alltså tänk er, en liten skäggig farbror - inte helt olik jultomten - som står & gråter för att vi erbjudit honom våra flaggtandpetare. Det var så himla sött & lite hjärtskärande på samma gång, att göra någon SÅ glad för något SÅ litet!

Livet alltså, ibland svänger det rätt snabbt. För om måndagen & tisdagen var genomdeppigt gråa så vad den här dagen helt & hållet ägnad åt glittrigt PARTY PARTY! Tor blev nämligen 3-år gammal idag (herreguuud vad tiden gått snabbt!) & då var det ju liksom inte mycket annat att göra än att dra fram våra diskomoves & dansa lös. Den lilla knastotten önskade sig nämligen ett "ABBA Dance Party!", så vi drog på med discoboll & allt!

Gårdagen var verkligen jättetung. Först all stress med att Queen Mary mådde dåligt & så försöka leka veterinär på det. Sen att se henne dö mitt framför ögonen på oss... Var med när vi avlivade min barndomskatt, men det här var något helt annorlunda. Även fast vår katt var i väldigt dåligt skick upplevde jag det ändå som om han somnade in & det var verkligen inte fallet igår... Fy så hemskt. Någonstans fanns väl ett litet hopp om att hon skulle kunna få en akut kalciuminjektion & på något vänster klara sig, men jag förstod redan när de sprang iväg med henne att det nog var helkört. Så beskedet från veterinären & det här jobbiga med att gråta över en höna... Mår ens katt dåligt har folk överlag mycket lättare att förstå har jag märkt, höns räknas inte på samma sätt, så även fastän veterinären var jättegullig kändes det dumt att stå där & gråta... Vilket i sig blev ytterligare ett jättejobbigt moment. 

 

& så Tor. När vi stod i lobbyn med vår tomma låda blev han helt orolig & började fråga vart Queen Mary var, "Mamma, no forget Queen Mary! Where is she? She come home to our house?!"... Kände mig så himla ställd över att behöva ta den konversationen precis just där & då - fortfarande gråtandes - men det gick ju inte att komma undan. Ville inte säga att hon somnat, det kändes som ett säkert sätt att få honom att bli rädd för att gå & lägga sig så jag drog på själva förklaringen & berättade istället att hon var så sjuk att hon inte kunde komma med oss hem. Vilket resulterade i att Tor förklarade att "But mamma, doctor makes her better. I go talk to doctor now!" Förklarade att det tyvärr inte gick & Tor la sig platt på golvet & grät, men sen hände det... Han slutar gråta, kommer upp nära, nära, & säger "Mamma, her fire went out?". Har ingen aning om vart det kom ifrån, men det kändes som en så perfekt summering. Gav honom en stor kram & sa "Yes honey, her fire went out, but it was such a pretty fire we'll always remember it & we can talk about her anytime you want". Min lilla fina unge... Fortfarande så liten men så klok ändå!

 

Så himla ledsen just nu, min fina Queen Mary dog just. Hon har varit lite småhängig hela helgen, så där att jag haft ögonen på henne men inte något som verkligen fått mig orolig. Bara att hon liksom inte varit med på de vanliga hönstokerierna. Men så imorse, efter att jag lämnat Tor på förskolan, kände jag att jag var tvungen att gå & titta till henne & då hittade jag henne liggandes på marken bakom vårt hönshus. Hon var helt uppburrad & reagerade inte nämnvärt när jag plockade upp henne - så då insåg jag att det verkligen inte alls stod bra till. Apatiska höns är liksom inte normen. Så jag panikdrog upp en jättestor rubbermaidlåda från källaren, riggade upp den i vårt gästrum & installerade henne i den. Fick henne att dricka lite & till & med äta lite mat - så jag hade ändå hopp om att jag skulle kunna få det att vända bara jag kunde värma upp henne lite. Men kring två-snåret när jag kollade till henne bar inte hennes ben längre & jag insåg att nu var det bara att försöka ta henne till en veterinär eller så var det helkört. Men som sagt... inga veterinärer vill se tamhöns, så i ren panik ringde jag min vän Liz, som jobbat som veterinär tidigare, & frågade om hon hade något uppslag. Hon föreslog att jag antingen skulle fortsätta behandlingen hemma eller ta in QM till universitetets akutmottagning för exotiska djur - med förhoppningen att de skulle ta emot henne. Ringde & de lovade att ta en titt så länge hon inte hade något resperatoriskt. Liz var snäll nog att köra Tor & mig dit & så fick vi checka in i väntrummet. Där vi väntade & väntade & väntade tills Queen Mary helt plötsligt började krampa & skrika. Sprang bort till receptionen & bara "snälla, snälla någon - hjälp henne!" & en sköterska fick eld i baken, ryckte tag i lådan & sprang iväg med henne... men det fanns inget att göra, hon var död när hon kom fram till veterinären. 

 

& jag vet att det "bara är en höna" & att folk land & rike runt just nu lassar upp lite mer kyckling på sina middagstallrikar & inte bryr sig ett dugg om en höna mer eller mindre dött idag, men ni vet... jag hade fött upp henne sen hon var en dag gammal... Hon kom när jag visslade, hon pratade med mig på sitt eget lilla bockbock språk, hängde jämt med mig i trädgården & det gör verkligen jätteont just nu, så pass att jag fulgrät när jag kom hem. Kommer att sakna min vackra QM så mycket. 

Det är ju bara att konstatera att det kommer att bli en känslosam jul i år. Drog upp de första julkartongerna från källaren igår för att börja pynta lite inför första advent (sparar dock merparten till efter Tors födelsedag) & det blev jättekänslosamt. Så mycket av mitt pynt som jag antingen fått av farmor eller som hon gjort. Dessutom hittade jag de kort som hon skickade förra året - ett för Tors födelsedag, ett för hans namnsdag, ett för julafton & ett för nyår - & då gick det inte att hålla tillbaka tårarna. Hjälp vad jag saknar henne & usch vad tomt det känns utan henne! Försökte mig på att sätta upp hennes julgardiner som mamma skickat, men det gick bara inte. Fick typ gråthicka & var tvungen att stänga in mig på toaletten för att Tor inte skulle se. Idag då, försökte mig på att ta årets julkort & bara det kändes supertungt - att inte kunna skicka ett kort till farmor... hon som hade blivit gladast i hela världen för det...

Eftersom jag fått mitt kamerakort att sammarbeta, åtminstone delvis, så kan vi äntligen ta en titt på lägenhet nummer två! Dessvärre är vissa av bilderna korrupta, men jag kan i alla fall visa hur det ser ut någorlunda - så vi kör på med en "rum för rum" trots allt. Så, den goda nyheten med den här lägenheten är att den har en hall! Som såg ut så här innan vi började jobba...

I min familj har det ju varit tradition med paketkalender, eller snarare så här - farmor har varit helt fenomenal med att hålla igång en paketkalender i årtionden. Ett par år skickade hon iväg hela FYRA kalendrar (två barnbarn samt partners), helt otroligt! Så för oss kändes det självklart att fortsätta med den traditionen även fastän det aldrig kommer att bli riktigt samma sak... Men, bara för att det inte är samma så behöver det ju inte innebära att det är dåligt! Dessutom tröstade det att hålla fokus på att allt som innefattar en glad Tor i regel värmer mer än allt annat. Så sagt & gjort, Paul & jag tåtade ihop en hel drös med små paket & så var min mamma jättegullig & skramlade ihop en bunt hon med & på sätt fick vi allt klart närmare en hel veckan innan dagen D. Med andra ord, någon form av nytt rekord i framförhållning för att vara oss. MEN, vi kunde inte riktigt bestämma oss för hur vi skulle ge paketen till Tor. Farmor broderade en paketkalender till mig för en himla massa år sen & jag har alltid tänkt att Tor skulle ha den, men så insåg vi att han helt enkelt är lite för liten för att kunna se så många paket på en & samma gång & inte tappa det helt när han inte får öppna allt på samma gång. Så Paul föreslog att vi skulle hänga upp kalendern & bara knyta på ett paket åt gången... men på något sätt kändes det så deppigt. Det blev liksom en sån stark påminnelse om att farmor aldrig kommer att skicka små adventskalender-paket igen... Vi var med andra ord tvugna att komma på en plan B så i sista sekund igårkväll skiddade vi in på vår järnaffär & köpte...

Hej igen... Vet ni, de senaste månaderna (eller hela året) har varit så tufft att det känts som om jag bara haft näsan alldeles preciiis över vattenytan. Insåg någongång i oktober att nu var det bäst att bara hålla sig till det som var absolut nödvändigt om jag ville hålla mig ifrån att bli utbränd. Så jag bestämde mig helt enkelt för att temporärt sluta blogga. Det blev bara ett sånt ångestmoment. Skuld för att jag inte hade orken att uppdatera eller svara på kommentarer... & så kände jag bara "Men skit samma, sen farmor dog så är det ändå ingen som bryr sig om jag uppdaterar eller inte". MEN - så är ni så många som hört av sig via olika kanaler för att höra hur jag mår & jag vill bara TACKA SÅ MYCKET! Det har värmt så mycket & gett mig ork när jag behövt det som mest. Så även om jag inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra med bloggen i nuläget så känner jag att jag i alla fall vill ge er ett litet livstecken OCH visa lite av det jag jobbat med de senaste månaderna, för det här projektet har verkligen sugit så mycket av min energi... Så nu kör vi ett gigantiskt FÖRE/EFTER! Huset som Pauls föräldrar köpte i somras har två lägenheter så vi tar bottenvåningen först. Här var det inte jättemycket att göra jämförelsevis, men ändå... en hel del uppdateringar. Vi börjar i vardagsrummet/entren (för på ganska typiskt kanadensiskt vis finns det ingen hall - alltså, jag hade blivit KNÄPP). Innan: