MsBree

Så där lagom till att jag släckt lampan igårkväll hörde jag ett halvkvävt "fuck" från Pauls sida av sängen. Eftersom Paul väldigt sällan svär höjde jag på ögonbrynen där i nattmörkret & frågade vad han kommit på att han glömt bort (jo men det är alltid så för oss, paniksvordommar utan att någon slagit i en tå ÄR för att vi glömt bort något viktigt). Visade sig att de har Halloween Potluck på jobbet idag... & Paul bara "Men det är ju inget jag kan göra något åt nu, kanske att folk inte gått in så hårt för det så att jag behöver känna mig dum..."

 

De började duka upp för en halvtimme sen & det enda jag kan konstatera är "Surt älskling, surt"

Igår var det en riktig elefant-dag & förmiddagen idag var inte så mycket bättre, men eftersom jag inte planerar att öppna upp en liten shop för virkade elefanter har jag avancerat vidare till scarfs. Fick ihop en igår & en idag, så fingrarna är i alla fall sysselsatta. I nuläget känns det väl lite som att varje kotte jag känner kommer att få något virkat i julklapp... Medan gårdagens scarf har en klar mottagare är jag lite mer osäker på vem som ska få dagens allster. Jag jobbar nämligen kanske mest från principen "Ser det ut som ett roligt projekt så blir det det, sen får jag portionera ut den till lämplig person när jag känner mig mer klartänkt".

Paul & jag älskar en radioshow på CBC (Kanadas version av SVT) som heter "The Debaters". Då & då sänder de live från CBC-byggnaden i Toronto & det är något vi INTE vill missa. Så pass mycket tycker vi om showen att badbollen stod ut med bilresa in till stan igår bara för utsikten att få skratta ihjäl ett par timmar eller tre av mitt liv. Dessvärre hade vi missat att det pågick en Maple Leaf match samma kväll... så bilresan från vår dörr till våra platser tog tre timmar (faktiskt resväg 1h 15 min). Så medan vi var ute i god tid förra gången var vi alldeles på riktigt sist in i salongen den här gången. Vi var så där pass sists att showens värd, Steve Patterson, redan stod på scenen & drog skämt. Här hade det alltså varit läge att smyga in lite diskret. Well, det var bestämda säten. Gissa vart vi satt? Japp, allra längst fram! Gissa sen hur lätt det är att obemärkt smyga in när du är:

 

1) Höggravid

2) Bär på en kudde (gör att det inte är lika smärtsamt att sitta stilla länge)

 

Steve bara "And there are still people dropping in, and this is a first timer - we have a pillow in the studio! You know you're not supposed to sleep through the show?". Um... det slutade inte där kan jag säga. Någon minut senare bad Steve publiken (Including you with the pillow) att resa på sig för att sjunga nationalsången (pga den tragiska dödsskjutningen utanför Kanadas parlament förra veckan) & i sann showvärdsanda gick han runt med en mikrofon som han sedan stack fram till ett par av oss i studiopubliken. Missade han mig & min kråkröst? Neeeheeejdå! Nu har jag ju bott här i 7 år, så en hade ju kunnat argumententera att jag borde kunna texten utantill... men på riktigt, hur otroligt mycket otur hade jag inte när Steve höll mikrofonen framför mig genom just rad tre & fyra...

 

Det kan på riktigt ha varit ett par av de mest stressfulla sekunderna i mitt liv... men på något sätt lyckades jag kraxande improvisera mig igenom mitt första framförande på rikstäckande kanadensisk radio. Här hade ju kvällen gärna kunnat få skifta fokus FRÅN mig, men så tur ska vi ju inte ha! Första debatten drog nämligen en av deltagarna ett "Mr Rogers" skämt & jag bad viskande Paul att förklara det för mig. Vilket Steve inte missade... så när debatten väl var avklarad frågade han mig, inför hela publiken, om jag på riktigt frågat vem Mr Rogers var. Varpå jag svarade att jo, så var fallet - eftersom Mr Rogers inte riktigt tog sig till Sverige. Från den stunden blev jag The Debaters enda svenska gäst genom tiderna & en jätteroad Steve Patterson gav sig inte bara på en immitation av "The Swedish chef" utan lyckades peta in små sverigereferenser genom hela showen. Vilket jag hade kunnat leva med, för det var roligt, om det inte hade varit för en enda incident. Ni förstår, allt det där skrattandet gjorde att jag efter ett litet tag fick något så sjukt mycket förvärkar, vilket i sin tur gjorde att jag var tvungen att zooma ut lite pga smärtan. Så under debatten "Are unicorns better than dragons" missade jag att Steve ställde en direkt fråga till mig "How do you pronouce Smaug in Swedish?". Tänk er själva... där sitter ni & försöker andas genom en förvärk & helt plötsligt har du en strålkastare på dig & en radiovärd som bara "Hur uttalar du det på Svenska" & du HAR INTE HÖRT FRÅGAN... Lucka, lucka, kryss... & Steve bara "I guess it wasn't only Mr Rogers that didn't make it to Sweden, neighter did anything by Tolkien". För ett kontrollfreak som jag, som läst The Hobbit både på svenska & engelska, bidde det här lite jobbigt så fort förvärken klingat av. I vilket fall, gårdagskvällen kändes som ett perfekt exempel på "Saker som bara händer Ida". Det var ett tag sen sist, men tydligen går det att pricka in den typen av event även nu när jag stadgat mig som gravid hemmafru!

Alltså det här med att vara gravid, blir liksom glad för så otroligt märkliga saker nu för tiden! Dagens barnmorskebesök var ett riktigt praktexempel. Det började med att jag fick tummen upp för att börja dricka hallonbladste (första koppen precis avklarad) & sen kom det som gjorde mig så glad att jag utförde någon form av spontan badbolls-stols-dans. Mitra förklarade nämligen att om jag vill, så börjar de försöka sätta igång förlossningen när jag når vecka 38. OM JAG VILL?! Vill små barn ha julklappar? Vill astronauter komma levande tillbaka till jorden? Vill troende komma till himlen?

 

Jag bara - Yes please, do whatever you need to do!

 

Så nu är planen att Mitra kommer att börja sträcka min cervix med start vecka 38, & med 48 timmars mellanrum, tills dess att Baby C kommer. Hade någon innan hela den här gravidcirkusen drog igång erbjudit sig att pula in handen i det allra heligaste & spänna upp min livmoderhals så hade jag ju backat ut ur rummet & sen seriefigurkutat iväg i ett damm-moln. Nu... Nu är det som om någon har slagit in en helt fantastiskt present åt mig i allra finaste papper & räckt över den på en helt otippad dag. Eller som att hitta en diamant i vägdammet...

Vi närmar oss Halloween & preppen börjar väl krypa på så sakteliga. Tycker nämligen att det är en så rolig tradition när det är en massa kreativitet involverat, inte bara skräck & blod & hemskheter. Det här året lutar det åt att vi ska klä ut oss lite för att roa kvarterets ungar när de kommer & plingar på. Paul, som behöver klippa sig rätt desperat, planerar att klä ut sig till galen vetenskapsman. Har en känsla av att det kommer att hårvaxas något extremt för att få till så glada tjut som möjligt! Jag då... Det finns ju en massa kreativa saker att göra med en gravidmage, men jag känner väl inte så där starkt för att öppna dörren med hela mellangärdet bart. Så det enda jag har lyckats komma på är en aubergine (mer om det i ett senare inlägg). En sak är säker, plingar någon på dörren iklädd den här outfitten kommer jag att dö av chock, vilket ju i sin tur innebär att det aldrig mer blir något Halloweenfirande här i huset & det hade varit hemskt sorgligt nu när vi ska få ett eget litet ättelägg som går att klä ut till något jättesött... Men på riktigt, tillbaka till "sexy ebola nurse" - när jag var ute & festade på Halloween de första åren här lärde jag mig att det var väldigt få som gick lös på skräcktemat. Däremot gick de flesta tjejerna in för väldigt lättklädda outfits oavsett tema. Jag kan ju tycka att "sexy dinosaur" är rätt märkligt val i sig, men det känns ju i alla fall inte okänsligt. Dinosaurierna dog trots allt ut för 65 miljoner år sen, så det har liksom runnit tillräckligt mycket vatten under broarna sen dess (ja, eller broarna har ju till & med hunnit uppfinnas under den tidsrymden). Ebola däremot, det är väl ändå något som hade kunnat lämnats i fred från att kommersialiseras!

Efter helgens lilla "slemproppsdrama" kom jag just på att det kanske kunde vara läge att föreviga magen på kort. Kommer ju från en lång linje av personer som är värdelösa på att fotografera (både vad gäller att komma ihåg att ta kort & att faktiskt få till något vettigt utan ett pekfinger mitt i) så någon gravid-foto-serie var det aldrig tal om att det skulle bli här, men en eller ett par bilder så här på slutet hade ju varit trevligt. Så att jag kan sätta upp något på kylskåpet i fall att jag utvecklar någon form av ostberoende i framtiden! Happ, så här är magen när vi är en månad & två dagar ifrån BF:

I lite mer än en månad har jag pysslat med projekt "Fylla Frysen" & det börjar så smått kännas riktigt bra. Jag har inte lyckats laga mat för 2 månader än, vilket är målet, men all mat som jag har kvar att laga är redan planerad & i nuläget hade vi nog klarat oss cirka 5 veckor på det vi redan har. Idag blev det en jättegod svamp & purjolökspaj till middag, varav hälften packades in & försågs med en liten bit beskrivande frystejp. Kände mig jättenöjd när jag pulade in den i frysen, till jag plötsligt kom på något - det här med lök & amning... Skyll på gravidhjärnan, men jag hade liksom helt glömt bort alla historier jag hört om att det inte är någon vidare hitt. Ni som har barn & har ammat dem, spelar er kost någon roll? Eftersom det dessutom står en jättegryta med garam masala kyckling & puttrar i köket just i skrivandes stund hoppas jag innerligt att så inte är fallet! Indiskt råkar ju vara bland det mest lökpackade som går att äta & i fall att det nu kommer att resultera i en alldeles vansinnigt olycklig liten baby känns det lite småtrist. Sure, vi kan ju äta upp hela alltet nu under veckan - men det gör också att rätt mycket av min matbank inte riktigt kommer att fungera & i så fall blir det lite panik på torpet!

Vi brukar ju försöka åka ut till en pumpa-farm varje år & plocka våra egna pumpor, men i år bestämde vi oss för att göra ett undantag. Kände att jag liksom inte riktigt orkade älga runt över leriga fält, böja mig ner 152 gånger för att hitta den perfekta pumpan & sen kånka tillbaka praktexemplaret till vägningsstationen. Så för första gången på tid & evighet blev det ett par pumpor från vår mataffär. Inte lika lant-romantiskt, men nu när de står uppställda på trappen känns det ändå himla fint & höstigt!

Lite TMI här, men jag känner att graviditeten långsamt brutit ner all form av värdighet jag någonsin haft så what the heck... Jag har som sagt mått skit den här veckan, jättetrött hela tiden & två nätter i rad har jag haft svårt att sova för att jag haft så onda förvärkar. Har hela tiden tänkt att "det blir bättre i morgon" & inte direkt orkat oroa mig så mycket men så igår blev allt plötsligt lite annorlunda. Dels för att min kära kropp behagade förse mig med min livs första hemorrojd (the joy) men det som verkligen gjorde mig rädd & fick iväg mig till läkaren var att jag även upptäckte att jag gav ifrån mig något som i ärlighetens namn mest såg ut som grönt, krämigt, snor. Rullade in på läkarmottagningen idag & förväntade mig någon form av vidrig infektionsdiagnos, men den jättetrevlige läkaren förklarade att det med allra största sannolikhet rör sig om delar av min slempropp (svenskans omysigaste ord?). Så nu har jag suttit här & googlat på tidsrymden mellan slempropp & baby & börjar känna lite försiktigt hopp om att jag kanske ändå inte kommer att gå över tiden... Ta i trä!

Det gör ju ingen gladare av att jag klagar så att det räcker för hela klagomuren & lite till... Så från & med nu säger jag att jag har en "Elefantdag" när allt mest känns skit. Alltså, dagar då jag inte orkar annat än att sova/virka lite i intervallerna som jag vaknar till liv. Fortsätter det så här fram tills förlossningen kommer det med andra ord bli JÄKLIGT många elefanter gjorda här i huset... Check i alla fall på julklapp åt en liten tjej jag känner!

Har ju som sagt inte mått så där prima de senaste dagarna & gårdagen var ju bara patetisk. Fast så är det det här med att vara helt & alldeles overksam... Måste verkligen må episkt dåligt för att inte hålla igång med åtminstone något smått, så när jag väl drog mig upp där kring tretiden igår behövde fingrarna något att pyssla med. Tankeförmågan låg inte på topp, så jag föll tillbaka på ett gammalt säkert kort - virka. Är mönstret bara tillräckligt enkelt kan jag få ihop något vettigt oavsett hur sjuk/trött/småfull jag än är! Rotade runt i min stora garnlåda, som äntligen har hittat hit till huset, & fick fatt på lite tweedgarn som bidde till en liten kompis till Kanin.

Tidigt morgon här, tydligen tyckte kroppen att det var läge att vakna redan innan klockan 6, så vi tar & kör ett blogginlägg om hemförlossningar nu när jag ändå är vaken & någorlunda funktionsduglig!

 

Föder en barn hemma i Sverige känns det väl som om: 1) personen i fråga är lite egen (läs har 13 barn sedan innan) eller 2) har missbedömt tiden lite & föder i hallen tillsammans med ambulanspersonalen. Med andra ord, det är inget som på något sätt känns som om det ens tangerar normen. Här i Ontario har barnmorskor kunnat utföra hemförlossningar sedan 1994, helt enkelt för att det fanns en så stort efterfrågan på att "bring birthing back to home". Det som jag tycker är så fint i det hela är att det aldrig är så att jag måste BESTÄMMA mig för exakt vad jag vill göra innan. Är ju som sagt hemskt trafik-/väderorolig & då är det OK att vi bara har en vag plan för vad vi ska göra när Baby C väl ska komma - det ska finnas möjlighet både för hemma- & sjukhusförlossning helt baserat på hur jag känner just då. Eftersom det alltså står i mina papper att jag kan tänka mig en hemförlossning (spelar alltså ingen roll hur liten chans det är att det verkligen blir en sådan) kommer min huvudbarnmorska att dyka upp hemma hos oss med ett "Level 1" sjukhus när jag ringer till henne & säger att saker & ting är på G. Ett "Level 1" sjukhus innebär att hon helt enkelt har med sig all utrustning som finns på ett litet landsortssjukhus - syrgas, olika mediciner för att få stopp på blödningar, maskin för att hålla koll på babyns hjärtljud samt väldigt basic smärtlindring. Dessutom kommer hon kånkandes med en "birthing pool" i fall att det skulle vara något mamman vill använda. Fick se den som våra barnmorskor har & den är snäppet mer fancy än den på bilden, kommer nämligen med cup holder (only in North America)! Behövs den sätts pappan/partnern på att blåsa upp & fylla den med vatten & så får en guppa runt där i sin egen lilla sfär så länge det känns bra. När det närmar sig slutet på förlossningen kommer sedan barnmorska nummer två in i bilden, upplägget är nämligen att det ska finnas en medicinskt utbildad person för mamman & en för babyn. Hela tiden som det här pågår utvärderar de separat hur mamma/barn mår & är det minsta tvivel ringer de omedelbart efter ambulans & så blir det sjukhus.

 

Hur ser det ut rent säkerhetsmässigt då? Studier här i Ontario har visat att det är lika säkert att föda hemma som på sjukhus. En hemförlossning upplevs av mamman som lugnare & mer personlig & andelen allvarliga förlossningsskador är mindre. Därmed inte sagt att det är för alla, endast klienter som ses som "säkra" ges möjligheten. Sen så är det bara cirka 50% av alla förstagångsföderskor som klarar av en hemmaförlossning, resten (förutom den lilla procent som behöver mer avancerad vård) väljer att avbryta eftersom de vill ha mer smärtlindring på sjukhus. För omföderskor ligger procenten upp mot 90%. Antar att skillnaden beror lite på hur ens smärttröskel ligger till samt hur bra personen i fråga vet att de klarar smärta... Min tröskel är ju, baserat på tumincidenten, patetisk låg - så sjukhus känns väl som det som passar mig bäst trots allt. 

Känner mig ungefär som tidernas tråkigaste människa just nu. Har mått rätt dåligt hela veckan & kroppen har hanterat det genom att försätta mig i ett mer eller mindre konstant tillstånd av dvala. Idag vaknade jag tex vid halv tio, åt frukost & kraschade fram till halv tre då Paul (som jobbade hemma idag) kom & baxade upp mig eftersom jag ju var tvungen att få i mig något lunchaktigt. Tack & lov blev det lite bättre efter det & jag klarade av att i alla fall sitta uppe i soffan & tillslut även ta mig till hemförlossningsträffen. Som jag satt igenom utan alltför stora koncentrationssvårigheter, så jag väljer att se på det som en liten vändning åt rätt håll. För ska det fortsätta så här ända tills Baby C dyker upp kommer ju livet att bli fruktansvärt trist här i huset. Lite som om Paul helt plötsligt börjat dela boende med en långvårdspatient... På den mer positiva fronten - pratade med Elisabeth efter informationsmötet & fick reda på att allt sett prima ut på ultraljudet. Vi visste ju redan att Baby C (som numera går under smeknamnet Cold Steel eller "vår lilla Zoolander") låg åt rätt håll men det var skönt att höra att alla andra tester också såg bra ut.

Har du barnmorska här i Ontario så går det att välja på lite olika alternativ när det kommer till förlossningen. Traditionellt sjukhus, "birthing centre" (som jag förstår ungefär som ett sjukhus fast mysigare & helt i regi av barnmorskor - finns dock bara i större städer) eller hemmaförlossning. Nu tycker ju jag att alla alternativ känns så där, hade mest bara velat somna in typ i morgon för att vakna upp någon gång innan jul... Men det valet hade inte fått en OK-stämpel av varken Mitra eller Elisabeth (mina två barnmorskor) så jag har väl typ landat på sjukhus. Jag säger typ, för vi ska faktiskt på en informationsträff i kväll kring alternativ nummer tre - hemmaförlossning. Majoriteten av de personer jag känner som fått barn de senaste åren här har valt att få sin baby hemma, men det är inte riktigt därför jag skrivit in oss på listan över par som kommer att delta. Nope. Sedan jag blev gravid har jag nämligen utvecklat någonslags trafik-fobi. Är det liiite dåligt väder & Paul är 5 minuter sen hem från jobbet är jag ÖVERTYGAD om att han gått & kört ihjäl sig & nu har den här eländiga lilla skräcken gått & flyttat över sig till själva transporten mellan vårt hus & sjukhuset (cirka 25 minuters resväg på landsvägar). Den sansade delen av Ida som fortfarande huserar under alla lager av gravidhormoner bara "Men du ska ju inte få babyn i februari, vägarna kommer med största sannolikhet INTE att vara ofarbara". Den delen av mig som lipar över tygkaniner föreställer sig en snöstorm av samma mått som när Emil kör Alfred till doktorn så att han inte ska dö i blodförgiftning. Den här ostabila gravidpersonen är helt säker på att vi antingen kommer att snöa inne (vilket ju faktiskt hänt ett par gånger genom åren när vi fått 45 cm snö på bara ett par timmar & plogbilarna inte räcker till) eller drabbas av en ny is-storm vilket gör alla vägar till potentiella dödsfällor. Så nu är planen att vi ska vara beredda för BÅDA scenarion - sjukhusväska i hallen & alla saker som behövs här hemma i fall att vi nu inte kan ta oss till sjukhuset av någon anledning. Hängslen & livrem är alltså min melodi!

Det är lite roligt med mina "ex-brudtärnor", aka Sussie & Jo, för det kan gå ett tag mellan det att vi hörs & så PANG på samma dag hör de båda av sig & vill Skypa. Idag var det en sån dag - så jag körde först ett 60 minuters race med Sussie & sen 90 minuter med Jo. Två & en halv timmes feel good tid med andra ord. Eller ja... vissa födabarnrelaterade diskussionsämnen föll väl kanske inte helt in i den kategorin, men överlag - lyckopiller! Motsatsen till feel good då - efter att jag vinkat hejdå åt Jo återvände jag till symaskinen för att zickzacka mig ett par skakiga steg längre in på de där 10.000 timmarna som behövs för att bli riktigt bra på något. Inte så att jag planerar en framtid i "påstillverkning", men jag känner att det hade varit roligt att inte vara helkass på att sy när vårt lilla barn blir lite äldre. Minns nämligen att min mamma vid två tillfällen sydde "sagoklänningar" till mig som liten - en Törnrosaklänning & en Aliceklänning - & det var liksom bara helt magiskt. Så en del av mig hade velat kunna göra något liknande om vår lilla kotte en dag önskat sig något speciellt till Halloween. Fast i nuläget är jag väldigt glad att vi är rätt många år från det stadiet, i annat fall hade ungen fått gå som påse varje år & det blir ju trist rätt omgående. Lite "vad är du då lilla vän" & så får vårt barn stå där & skämmas som godis-/sop- eller spypåse.

Genom åren har det blivit x-antal resor över Atlanten för att fira julafton & födelsedagar. Varje gång är presentbiten ett litet gissel. Inte att köpa presenterna, både Paul & jag älskar att komma på presenter åt folk, men inslagningsbiten. Dels för att du kan ha otur & råka på en sur tullgubbe med Napoleonkomplex som bestämmer sig för att öppna dina paket, dels för att de ändå inte kommer fram i tipp topp form efter att ha kastas runt från flyg, till flyg, till flyg. Så där roligt att lägga en massa tid på att slå in allt fint här hemma i Kanada bara för att göra om hela proceduren när vi kommit fram till Sverige. Vi brukar därför spara all inslagning tills vi är på plats i vinterns högborg, men det är inte heller optimalt eftersom det är lite trist att sitta instängd på ett rum medan alla andra spelar fia & dricker glögg. Så när jag stötte på Jennifer Jansch blogg & hennes vackra presentpåsar kändes det som den perfekta lösningen på vårt problem! Nu kommer vi ju att vara på den här sidan av Atlanten den här julen (& alla andra jular tills Immigration Canada säger att jag kan lämna landet igen...) men jag bestämde mig för att följa Jennifers lilla DIY-manual för att tillverka ett gäng påsar för de paket som ska skickas iväg med Canada Post. Hemskt mycket roligare att pyssla ner presenterna i små fina påsar först än bara knöla in allt i ett gammalt flingpaket som sedan slås in i brunpapp... Nu är jag ju rätt kass på att sy, så det tog en evig tid att få ihop min första påse & resultatet blev rätt rumphugget, men en påse bidde det i alla fall tillslut!

Barnmorskan som håller i vår föräldrakurs har av naturliga skäl pratat rätt mycket om smärta. I korta drag har det låtit ungefär såhär "You have to embrace the pain, be one with it and absolutely do not get tense. Or... you could have an epidural". Av lite olika skäl vill jag inte ha en epidural, så jag har försökt ta till mig alla tips hon kommit med när det gäller "naturlig smärthantering". Jag har huffat & puffat mig igenom hennes övningar, tänkt på rogivande platser & försökt intala mig själv att det här kommer att fungera super när det väl gäller... Um, nu ikväll sköts den lilla övertygelse jag byggt upp i sank något alldeles. Jag skulle städa upp efter middagen & i återvinningsutrymmessyfte bestämde jag mig för att pressa ner en mindre konservburk i en större. Alltså, jag vet inte hur jag lyckades - men på något vänster gick denna enkla övning något så in i helvete fel & min högra tumme förvandlades till totalt blodbad. Jag skrek & Paul kom sättandes & släpade iväg med mig till diskbänken & placerade tummen under iskallt vatten. Sen sprang han iväg för att hämta plåster & rengöringsprylar. Han återvände med väteperoxid & alkohol, skvätte på den ena först & sen var hans plan att följa upp med alkoholen. Jag pep "Men du... kan vi skippa alkoholen?", men Paul menade på att det var det allra bästa sättet att se till att få rent såret, skruvade av korken & tog tag i min hand för att hälla på helveteselden. Jag tappade det totalt, fixade helt enkelt inte tanken på hur ONT det skulle göra. Så jag började tjuta som en stucken gris - tårarna sprutade, snoret rann & jag liksom föll ihop till en liten urvriden disktrasa. Det krävdes att Paul ställde undan flaskan, lovade att "inte göra mig illa med alkoholen" samt 5 minuters kramande innan jag tog mig samman igen...

Det är ju ingen hemlighet att det här med att vara gravid inte direkt har varit min grej. Det har mest varit ett enda långt gissel av krämpor, oro & allmän orkeslöshet. Så till den milda grad har jag ogillat upplevelsen att det liksom inte har funnits utrymme för att vara glad. Rent objektivt har jag ju både förstått, & sett fram emot att vi ska få en baby, men känslomässigt har jag inte riktigt legat där. Tills idag. Vi var ute på operation "Köpa alla julklappar medan Ida fortfarande kan gå" & inne på underbara bokaffären Chapters stötte jag på den här lilla filuren:

I fall att Baby C kommer vecka 37 har jag bara tre veckor kvar i det här badbolls-stadiet. Surar ättelägget till vecka 42 så är det ytterligare åtta veckor kvar av "Hemskt tur att mitt gevär står hemma i Lycksele... SÅ LESS!". Oavsett scenario har jag idag kickat igång någonslags inofficiell nedräkning för mig själv. Ungen ska ut för eller senare så nu ska här börja drickas hallonbladste!

Jag hade ju gärna klarat mig utan de senaste 24 timmarna av skrämselhicka, men å andra sidan så fick jag rätt mycket pyssel gjort kring huset i mina försök att hålla hjärnan konstant upptagen! Det har lagats shepherds pie, sytts fler amningsinlägg & så fick jag till mitt första "fitted sheet". Insåg nämligen häromdagen att min mentala bild av babyns säng inte stämmer överens med de säkerhetsföreskrifter som finns här. Inte för fem öre. Allt som involverar kuddar, täcken & spjälskydd går tydligen bort pga kvävningsrisk... men det lämnar ju en enormt trist säng efter sig. Speciellt som jag hade tänkt sy lakan av ett gammalt vitt lakan vi hade liggande här i huset. Jättebra från ett återvinnings-/lite kemikalier perspektiv, men det såg ju för fattigt ut. Typ "Hej & välkommen till vårt hem a.k.a institutionen babyn!". Så gravidhjärnan tog över kontrollen & jag knatade iväg & köpte på mig en massa härliga tyger samt resårband & satte igång projekt "Pimp the Baby Bed". Följde de här instruktionerna & önskade väl ett par hundra gånger att jag inte ägnat alla syslöjdstimmar på grundskolan åt att brodera. Det gick nämligen lite knaggligt... Jag fick till hörnen så som det var tänkt:

Tillbaka i Guelph igen efter vårt ultraljud & det gick bra - Baby C ligger med huvudet nedåt! Vet inte om busungen vände på sig igen över natten eller om hän bara lurades hos barnmorskan igår, men det spelar mindre roll jag är bara så otroligt glad! Kändes som om jag flöt ut från mottagningen & det är inte att säga lite så här när jag nästan är i åttonde månaden! Vi firade med Starbuckslunch & hela vägen tillbaka hem var jag hög på livet & bara "Bästa dagen ever!" & så kom vi hem & där stod brevbäraren på trappen med Sverigepaket från farmor & då började jag nästan gråta för att det liksom blev FÖR MYCKET bra saker på en & samma gång. Så nu har jag suttit & packat upp små söta stickade sockor, Allers & kanske den sötaste lilla overall jag någonsin sett.

Dagens barnmorskebesök gick tyvärr INTE så där jättebra. Vikt, protein-nivåer & blodtryck såg förvisso bra ut men det verkar dessvärre som om Baby C vänt på sig igen. Så vi fick en brådskande remiss för ultraljud utskriven & kommer att åka iväg på den kollen redan i morgon. För nu har vi bara kring en vecka på oss att vända Baby C manuellt & i annat fall blir det kejsarsnitt rakt av. Om vi säger att vi har en skala upp till 10 & 10 är full gråt så låg jag på en 8 hela bilresan tillbaka hem. Ni vet... när gråten liksom ligger i halsen & sticker i ögonen. När det knappt behövs något alls för att putta en den där sista biten in i ett totalt gråtbryt. Så vi bestämde oss för att göra något som jag inte gjort på hur länge som helst, köpa tröstmat & det med besked.

Allt som behövdes för att babyn skulle komma var tydligen att vi satte ihop spjälsängen! Även om jag väl trott att ungen skulle ha lite mindre päls...

Idag känns kroppen trött, så jag tänker att det får bli mer av en mat & bakdag istället för renoveringsjobb. Har ju ingen aning om hur det kommer att kännas när Baby C precis anlänt, men jag har en känsla av att "mysmat" kommer att vara det som går ner lättast. Alltså - ju mjukare mat desto bättre! Tjocka soppor & grytor är således något jag tror starkt på. Vill också gärna ha ett par alternativ med mycket fibrer att välja på, så idag bestämde jag mig för att starta matverkstan med en linssoppa.

 

Finhacka 1 röd chilifrukt, 1 gul lök & 2 st vitlöksklyftor (eller gör som jag & kör dem i matberedaren så att ni slipper lökgråt). Stek blandningen i 2 msk olja (valde rapsolja eftersom det tål högre värme än olivolja som det stod i ursprungsreceptet) & tillsätt sedan 4 msk tomatpuré. Rör om blandningen i någon minut & häll sedan på en liter vatten. Koka upp & tillsätt 4 dl röda linser, 2 kuber grönsaksbuljong, 1 lagerblad & 1 tsk spiskummin. Sen är det bara att koka allt i 20 minuter & så är det klart!

Alltså, Paul gjorde en så otroligt gullig sak (tyckte i alla fall hormonella jag) igårmorse. När han vaknade vid sju var det fortfarande alldeles mörkt ute & i soffan låg jag under ett täcke & kände mig väl inte så där jätteglad. För att vara ärlig så tyckte jag enormt synd om mig själv. Är jag trött & har ont knackar lätt hemlängtan på & igår låg den på topp... Paul frågade om det var något han kunde göra för att göra dagen lite bättre för mig & jag pep fram ett ledset litet "Nooo" & förklarade att jag LÄNGTADE HEM - till farmor på julen. Antar att det blev just den kombinationen för att det var ungefär den tryggaste mentala plats jag kunde mana fram där mitt i självömkan. Anyway, efter någon minut av ledset pipande om adventljusstakar, farmors julmat & hur fint allt är masade jag mig iväg till badrummet. När jag kom tillbaka ner till vardagsrummet hade Paul inte bara slagit på ett album med julmusik, han hade tänt en massa värmeljus överallt & gjort frukost till mig - med min morgonmjölk upphälld i en av kopparna ur Mumins julserie. Där & då kändes det faktisk som om jag klev in i en liten minibubbla av jul & kärlek - så himla, himla, fint!

Vi behöver inte uppehålla oss vid hur det var uppe i stugan mer än att det är smått otroligt hur mycket elände ett par små möss kan ställa till med. Vad som skulle ha varit ett 45 minutersjobb blev ett två-timmars... Så vi var sena till Thanksgivingmiddagen, men tur i oturen så var Pauls syster med familj lika sena. Ibland är släktdrag verkligen något att vara tacksam för! I år hade Pauls mamma lagat till en 7 kilos kalkon & verkligen fått till det. Kalkon kan ju lätt bli torrt, & då är det en himla trist rätt, men det här året var det så där gott som jag inbillar mig att Martha Stewart får till det. Dessutom var årets fyllning en fullträff. Jag brukar inte vara ett "stuffing fan", eftersom jag tycker att det är för brödigt, men nu utgjordes den mestadels av äpplen & då kan det ju inte bli fel i min bok!

Mindre katastrof - efter 3 timmars härlig sömn bestämde sig min kropp för att det var dags att vakna vid 02.30. Först för toapaus, sen för förvärkar, sen för baby-party i magen & efter det var det bara kört. Så nu ligger jag i soffan, klockan är halv sex & jag förbannar tillvaron. Perfekt timing med tanke på att dagens schema ser ut enligt följande:

 

1. Lämna huset vid 08.00 för att köra upp till stugan (3 timmar i bilen)

2. Leta rätt på alla vinterkläder, julpynt & annat nödvändigt som inte får snöa in

3. Köra ner till Pauls föräldrar (1.5 timme)

4. Thanksgivingmiddag - läge att vara social & allmänt trevlig att befinna sig omkring

5. Köra tillbaka till huset (2 timmar)

 

Att sitta i bilen är ju ett gissel vilken dag som helst, men det är väl ändå något jag kan leva med - på med solglasögonen & en venti chai i näven så fixar det sig. Stugbiten, tja, även om jag hade fått sova en normal mängd timmar hade Paul stått för muskelarbetet. Så där känner jag att det är mer OK att bara slå mig ner i en stol, peka med hela handen & låta den elaka verksamhetschefen i mig ta över. Punkt nummer 4... det är där det blir riktigt jobbigt, för det känns väl inte så där optimalt att umgås med Pauls familj efter en natt med helt undermålig sömn. Det finns liksom så många scenarion som kan bli väldigt jobbiga att jag knappt vill tänka på det. Men vi kan väl säga så här, jag bävar bara inför att dyka upp innanför dörren. För sannolikheten att Pauls pappa kommer att inleda med "You look GREAT!" är något så vansinnigt överhängande. Vilket ju kan tyckas som en helt oförargelig kommentar, en komplimang rent ut av. Fast. Eftersom jag har hört honom säga samma sak till gravida kvinnor av storleken "Hindeburg" så känns den inte helt klockren... Speciellt inte nu när jag inte tycker att det finns en enda "great" sak med min kropp. I synnerhet då inte påsarna under ögonen eller jättekaggen. Men att inleda Thanksgivingmiddagen med "You need new glasses" eller "Really, because I feel like shit" är ju ingen direkt hitt. Suck. Det blir väl att klistra på ett leende & försöka tänka det finns värre saker här i livet. Dagen har ju till exempel inte begåvat mig med gravidåderbråck, ännu...

Boandet har fortsatt även idag - det gäller att passa på när Paul inte är på jobbet & vi kan åka runt med checklistornas checklista & bocka av "måsten". Så nu farmor kan jag meddela att du kan andas ut, jag äger numera en pyjamas! Den är dessutom redan tvättat & nedpackad i sjukhusväskan tillsammans med ett par varma, uberluddiga, sockor. Känner mig så tidigt ute här att tanken nästan svindlar, men för en gångs skull vill jag INTE springa runt i sista sekunden (svettig, småsvärandes & läckandes fostervatten) för att raffsa ihop någon kollektion av förhoppningsvis funktionella prylar. 

 

Sen har vi handlat mat på ett nästan obscent sätt, tror aldrig vi köpt på oss så mycket mat förrutom när det varit jul eller vankats fest, men allt för projekt "fylla frysen". Har redan omvandlat ett lass fänkål, lax & saffran till en himla massa bouillabaisse. Fick ihop nästan 3 liter till frysen & så var sin middagsskål, så galet gott! Jag gav mig dessutom hän något alldeles & åt bröd med smör & ost till. Sen däckade jag i matkoma, det finns liksom inte så mycket plats i systemet just nu. Vilket är lite illa med tanke på att det är Thanksgiving i morgon... Planen är att vi ska infinna oss hos Pauls föräldrar klockan 14.30 för att äta något slags mellanting av lunch & middag. Pauls mamma föreslog därför att alla skulle skippa lunchen, så att vi skulle vara extra hungriga när kalkonen landar på bordet. En plan som INTE fungerar för mig, får jag inte mat på världens Skalman-schema är nämligen kraschen total & obarmhärtig. Så det är bara att inse, det här året blir det inget Thanksgivingfrossande. Vilket suger - nu när jag har byxor med resårernas resår! 

Så här ska vi ju inte hålla på... men när Digby sitter på andra sidan bordet från mig & "pratar" då blir det väldigt svårt att inte dö sötdöden & kasta ut allt som heter "inte skämma bort katterna" genom dörren.

Idag får vi nog säga att vi "boat". Vi har köpt en liten sovpåse åt babyn, Paul har rensat i källaren & fixat ute i trädgården & så tvättade vi alla ljusa babykläder/filtar vi har.

Går de att ha en bröstguru? Jag tänker att det nog går att ha en guru för nästan allt & i fall att det nu går att ha en bröstguru så är min vän Åsa just den personen för mig. Eller, amningsguru är kanske en mer passande beskrivning. Har fått så många tips i en massa mail att den här biten väl kanske är där jag känner mig lugnast när det kommer till Baby C. En av de saker som Åsa tipsade mig om var att hålla brösten varma - typ med flannel. Så häromdagen travade jag över till "min" jättestora tygaffär & kittade upp mig på flannel & fleece. Bestämde mig för att vara noll könsneutral på den här fronten, det är ju ändå mina bröst, så jag gick lös på riktigt bubbelgumsrosa fleece & den mest tantromantiska flannel jag kunde hitta. Efter en vända i tvättmaskinen satte så projekt "bröstvärmare" igång efter lunchen idag. Hade googlat lite instruktioner & fått fram att 6 inches (typ 15 cm) var en lämplig storlek. Skar alltså ut en massa cirklar i det måttet (två flannel & en fleece för varje bröst), klippte ut en liten pizzabit för att få någon form av passform på det hela & zickzackade ihop härligheten. Det såg väl lite stort ut när det var klart, så jag bestämde mig för att testa. Upp med tröjan & ner i BHn & det var liksom bröstvärmare over flow. Det var så mycket bröstvärmare & så lite bröst att det kändes som om jag istället sytt ihop ett par skinkvärmare. Total bröstförnedring där vid köksbordet. Så jag sydde ett nytt par, modellen mindre, & kände mig genast mer nöjd.

Vecka 33 idag & idag bestämde jag mig för att googla gamla "wives' tales" för att se om vi kommer få en pojke eller en flicka. Hemskt vetenskapligt alltså - men har ju inget annat att gå på så det kan ju vara kul att se sen om det stämmer eller inte!

 

1. Magformen: hög mage = flicka, låg = pojke... Lite svårt att avgöra tycker jag, men skulle väl säga att den är mer hög än låg om jag måste välja ett av dem. FLICKA

2. Hjärtfrekvens: Över 140 = flicka, under = pojke. Happ... Baby C är lite grinig här & brukar ligga på just 140. Ohjälpsamt! Fast sist vi var där gick frekvensen upp till 160 vid ett tillfälle så baserat på det så blir det alltså en FLICKA.

3. Sugen på sött = flicka, salt/surt = pojke. Men alltså... vad svårt! Jag har ju inte riktigt haft något cravings alls tycker jag, utom feta ost i & för sig & det är ju salt. Så POJKE.

4. Finnar = flicka, torrt skinn = pojke. Tycker att min hy har varit rätt mycket så som den brukar, men har väl haft någon finne då & då vilket är enormt ovanligt för att vara jag. Så FLICKA.

5. Sjukt illamående = flicka, inget illamående = pojke. Ja... jag ville ju dö där ett tag, så FLICKA.

6. Hår: tunnare & mattare = flicka, blankare = pojke. Tycker helt klart att jag har bättre hårkvalité nu, men det tänker jag kanske beror mer på hur vattnet är här i Guelph än hur det är i Toronto. I vilket fall, POJKE.

 

Happ - så baserat på detta ser det ut som om vi kommer att få en liten tjej. Vad jag personligen tror? Nej men jag har absolut ingen aning. Just nu är jag liksom nöjd bara det är över & det inte är en ponny! Nog för att jag hemskt gärna velat ha en häst någon dag, men det känns som om det varit bekvämare om den anlänt via hästtransport!

Det känns lite jobbigt just nu - för även om jag fortfarande är så himla glad för att Baby C har vänt sig så känns det som om det här är veckan då jag verkligen blev helt klar & trött med att vara gravid. Jag vill helt enkelt inte ha det så här något mer nu. Det räcker, tack så mycket... Jag har funderat kring de här känslorna & det som kanske känns värst just nu är att jag inte tänker "Åh så jobbigt, men snart får jag i alla fall träffa Baby C, åh vad jag längtar!" utan mer "Åh fy fan så jobbigt, åh vad jag längtar efter att få bli mig själv igen!". Totalt ego-perspektiv med andra ord. Vilket står i sån kontrast både mot hur det känns som jag ska tänka/känna & hur Paul ser på det hela. För medan jag längtar efter MIG så är Paul så där glad över att babyn snart är här att han liksom nästan flyter fram. Hög på livet helt enkelt. Medan jag, mamman, mest vill gå i ide & vakna 2015.

 

Sen, en annan sak som känns jobbig, det känns jättebra att få gå på våra föräldrakurser (vi har en ikväll & det ser jag fram emot så mycket) eftersom alla andra där har BF datum efter mig. Det vill säga, de har mer lidande kvar än vad jag har... Samtidigt känns det rent ut sagt skit att närvara vid Pauls familjs Thanksgivingmiddag (nu på måndag) eftersom hans syster & fru kommer att vara där med sin lilla baby - helt gravidavklarade, check på den, & jag är så avundsjuk för det att det känns som om det bara vrider om i ryggraden. Jag vill OCKSÅ vara done and done! Usch, det känns inte ett dugg kul att vara på det här sättet. Jag vill ju bara vara glad för dem & kunna fokusera på hur spännande det ska bli att få se deras lilla dotter för första gången, men istället vill jag mest bara "skolka" & gömma huvudet i sanden på något underligt vänster. Noll logik på den, men känslorna finns ju där i alla fall. 

 

& i allt det här tänket kan jag inte låta bli att oroa mig för hur det ska bli när Baby C väl är här. För när jag tänker efter så har jag bara varit sjukt glad över babyn två gånger under hela den här resan. Första veckan när jag insåg att jag var gravid & så själva vändandet. Resten av tiden har istället upptagits av hur mycket jag ogillar att vara gravid. Så en liten röst i huvudet kan inte låta bli att undra om inte alla de där "Ni kommer att bli SÅ bra föräldrar" egentligen innebär att Paul kommer att bli en bra förälder... medan mamman kanske mer kommer vilja rymma till skogs.

Jag har påtat ihop lite vimplar som jag tänkt sätta upp ovanför Baby Cs säng när vi väl får upp den. Har liksom bara virkat på & inte riktigt tänkt på hur lång sängen är, men idag bestämde jag mig för att nåla upp det jag har på väggen för att få en känsla för hur mycket jag kan tänkas ha kvar att få ihop. Det blev en längre radda än jag hade tänkt mig - över metern:

Åh så himla glad jag är idag! Hade ju som sagt inga större förhoppningar om att Baby C skulle ha vänt sig, har hört att det VERKLIGEN ska kännas så här pass sent i graviditeten & jag har inte känt något som varit utöver det vanliga. Så när min barnmorska konstaterade att baby med största sannolikthet snurrat runt hade jag svårt att ta in det först. Sen fick vi höra hjärtljuden & de var långt under naveln den här gången (istället för precis under revbenen som tidigare) & det började så sakta sjunka in att jag nog kanske haft riktigt jäkla tur som inte ens märkt att liten vänt sig. Firade med Starbucks efteråt & sen åkte vi in till Toronto där jag fördrev dagen med att kitta på mig lite nödvändigheter samt ett besök hos min tandhygienist. Vanligtvis brukar det ju inte vara så där jättekul att få tandköttet utgarvat ur käken, men idag låg jag där med världens grin i ansiktet - bara så otroligt glad för att Baby C skött sig så himla bra!

Även om jag inte längre mår dåligt så klarar jag inte av att äta vissa saker, så som ungefär allt som jag åt när jag mådde som värst. Vilket i princip har uteslutit en hel massa take out/enkla mat alternativ (jag fixade ju inte heller att laga mat större del av tiden). Så all IKEA-mat uteslutet, grillad kyckling är en kamp, etiopiskt går inte alls, pizza växer i munnen liksom turkisk mat, tonfisk på burk går men bara i jättesmå mängder & jag var tvungen att "lära mig" äta avokado & dricka te igen. Turligt nog fanns det dock ingen grekisk restaurang nära vårt förra ställe - så där har jag inga som helst problem! Eftersom vi har en jättetrevlig grekisk restaurang ungefär fyra hus från vårt har det i princip blivit så att vi äter grekiskt så fort jag inte känner mig tipp topp. Idag var det en sån dag (ont i kroppen, inte på gott humör & sjukt trött), så Paul räddade middagen med en ny laddning lamm souvlaki. Har helt tappat räkningen på hur mycket tsatsiki jag knölat i mig de senaste månaderna, men det känns lite som om det är nog för att göra Lilla C till en tredjedels grek!

 

 

I morgon ska vi förresten till barnmorskan igen. Jag är ganska säker på att det kommer att gå som de senaste gångerna, fortsatt säte, men ni får jättegärna hålla en tumme eller två för att jag har fel!

 

Uppdatering: Tack för hållna tummar, ni gjorde ett bra jobb! Baby C har vänt sig & magen är tillbaka på en OK kurva!

Sandra kan möjligen vara den mest "anti-barn" människa jag känner, men för Baby C har hon gjort ett undantag från dag 1. När hon fick veta att jag var gravid började tex hon gråta för att hon blev så glad & det där har hållt i sig - så pass att hon dök upp med ett gäng små babypresenter i fredags. Nu kan det ju vara som vi inbillar oss, men vi tänker lite att detta möjligen kan vara första gången som hon någonsin köpt något babyrelaterat. Fick en jättegullig liten pyjamas & så Baby Cs första "outdoor gear". Ett par skor från North Face:

Det här med att vara gravid alltså, det är ju ett smärre mirakel att det har gått så bra för mänskligheten som vad det ändå gjort. För jäklar i min lilla låda vad kroppen krakelerar & ska vi se lite krasst på det, dvs ur Darwins perspektiv, så ligger en ju inte så där jättebra till på skalan över starka överlevare. Hemskt tur att jag lever ett så skyddat, priviligerat liv, för hade jag levt någon annanstans & allra helst i en annan tidsperiod hade jag nog kolat rätt så omgående. Ta bara gravidillamåendet där i början, så otroligt okonstruktivt om jag varit gravid mellan 1845-1852 & bott på Irland... Lite surt att bli tillransonerad typ en halv potatis om dagen & så går inte ens det att behålla. Eller om jag bott i Pompeii år 79 - en liten vulkanpuff & det hade varit helkört med min kassa andningsförmåga (även om en snabb sorti nu kanske hade varit att föredra framför alternativet). För att inte tala om jag levt på den tiden då härliga djur som grottlejon & grottbjörnar dundrade runt, för då känns det väl som ett någorlunda rimligt antagande att jag för eller senare hade varit tvungen att kuta för mitt liv för att slippa bli någons middag... Det hade gått så sjukt dåligt - badbollar springer i regel rätt uselt. Lägger vi sedan till gravidkramp i benen (som jag för första gången fick smaka på i går natt) så är det ju bara att inse att jag varit tokkörd. Så, det här med att kvinnor i generation efter generation har lyckats harva sig igenom 40 veckor av allt mindre gynnsamma förutsättningar för att överleva - det är ta mig tusan inget annat än en massa under! 

Sandra är (milt uttryckt) lite småpetig med maten. Så vitt jag vet går det att laga ungefär tre saker som hon äter - fish & chips, chicken wings samt välstekt kött & potatis (utan konstiga kryddor - dvs allt utom salt & peppar). Av dessa alternativ är jag väl endast bekväm med det sistnämnda, så kvällens middag är spikad, men jag kände mig lite mer tveksam inför vad jag skulle ta mig till gällande lunchen. Frågade om det var något speciellt hon ville ha, vad som helst, & fick tillbaka "Banana Pecan Muffins". Blev alltså muffinsbak idag med, börjar kännas lite som om jag driver en muffinsfabrik här i huset. Kanske lite för att jag inte ska behöva känna mig som den enda med en muffin top!

Det område som vi väl föll lite på inför allt "Sandra-preppande" var köket. För vi fick aldrig ut den lilla temporära kyl som vi haft där under tiden vi haft det riktiga kylskåpet på övervåningen. Så nu är hela köket liksom alldeles proppfullt av kylar & vårt lilla frukostbord. Väääldigt lite plats att navigera på, men så var det det här med fredagsbakandet... Det är ju något jag verkligen gillar, så jag manövrerade in kaggen på något vänster & tåtade ihop en smulpaj.

Herregud vad vi slitit de senaste dagarna, igår natt jobbade vi till närmare två på natten. Orsaken till all denna aktivitet är Sandra - hon är nämligen på snabbvisit från Alberta & kommer att bo här över helgen. Det vill säga, en ypperlig chans att se till så att stället får sig en uppryckning! Nu hann vi ju inte med allt som stod på vår lista, men det är bättre att satsa högt än att lägga sig lite i underkant tänker jag. Lite press är BRA i renoveringssammanhang, blir väldigt lite sitta på rumpan då. Vardagsrummet/matsalen är ju det rum som allra oftast får sig en temporär uppryckning, bara för att återgå till byggzoon så fort våra besökare backat ut från uppfarten. Nu har vi dock kommit så pass lång på vägen att vi faktiskt har våra riktiga möbler från förra huset, känns närmast overkligt!

56 dagar kvar då om Baby C behagar tillhöra den exklusiva skara som tittar ut den dagen som de är beräknade på. Själv var jag tydligen 2 veckor sen medan Pauls mamma hävdar att han satt inne & surade en hel månad extra. Vilket ju i så fall hade kunnat innebära att Baby C kommer först 2015... Tack gode gud för modern medicin, jag tror att jag kastat mig från en bro om jag varit tvungen att gå över så länge. Å andra sidan hade det ju varit helt verkningslöst, jag hade guppat som en boj på floden!

Paul jobbar hemma idag pga hela flyttgubbegrejen, vilket i sin tur innebär att katterna frångår sitt vanliga schema. Vanligtvis sover de i princip non-stop från det att Paul åker till jobbet i ottan tills 5-6 på kvällen. Men "Paul is working from home days" firas i regel med hysteriska energiutbrott & så även idag. Det hela kulminerade när jag skulle sätta upp den där sista biten tapet. Digby blev så till sig att det inte fanns på kartan... & det var ju sött, men inte så där jättesmidigt när jag försökte klippa till pappret till rätt mått. Det är liksom lite småsvårt att få till det när en liten fluffig katt gör hysteriska utfall mot både papper, linjal & penna (jo men han fick till allt på samma gång på något vänster). Eftersom Digby dessutom är bortskämd något grymt (kom jag fram till under processen) så hade mina patetiska försök att skrämma iväg honom noll verkan. Han tyckte bara att det var ÄNNU roligare! Finalen på det hela kom när Digby blev så i gasen att han kom insladdandes över pappret, grep tag i ena hörnet för att ta sig en stor tugga limdränkt tapet & samtidigt släppte en liten fjärt på pappret. Så där satt jag... men en liten bajsklump rakt framför näsan & en katt som var högre på livet än Tom. Det kan ha varit en av de få gånger sen vi fick Digby som jag kände att en andra katt kanske ändå inte var det bästa av beslut som vi tagit...

Flyttgubbedag idag - så vi startade morgonen med att Paul åkte ut till vårt förråd för att samordna den insatsen medan jag roade mig att tömma frysen på övervåningen så att de skulle kunna bära ner den till köket. När Paul & kompani väl dök upp i huset retirerade jag dock till vårt sovrum eftersom det inte direkt kändes som om jag kunde bidra med bärhjälp. Sovrummet vätter dock åt vardagsrummet, så jag kunde ligga & övervaka hela inflyttningsprocessen & flyttgubbarna. Den ena flyttgubben, som var ansvarig för hela operationen, var en rätt ordinär flyttgubbe, men den andre var lite... ska vi säga "egen". Under den timme de var här var han för det första helt himlastormande glad hela tiden & så underhöll han oss med små vissel-serenader samt lite random sångprestationer. Jag tror aldrig att jag sett en människa vara så glad på jobbet i hela mitt liv. Jag menar, för mig hade det varit lite av en personlig mardröm att sättas på att kånka en jättefrys nedför en väldigt smal, brant, trapp - men Tom verkade tycka att det var livet på en pinne! Så var de klara & skulle åka & det hela fick sin förklaring... när jag skulle säga hejdå insåg jag nämligen att det luktade rätt mycket skunk om Tom. Vår flyttgubbe var med andra ord hög & glad på marijana. Alltså, efter 7 år här i Kanada har jag ju lärt mig att de röker på rätt glatt här - men det var första gången jag haft någon i mitt hem som varit påtänd... När dörren stängdes bakom dem vände jag mig mot Paul med gigantiska ögon & bara "Did he ACTUALLY smell like skunk?!" & när Paul mumlade fram ett "Joo... kanske lite" fick jag ett totalt skrattsammanbrott. Speciellt som de ville ha betalt kontant (dvs inte betala skatt) - så hela den här morgonen kändes ungefär SÅ osvensk som den någonsin kunde bli!

Idag bestämde jag mig för att överraska Paul med ett "Ida kan själv". Det blir nämligen lätt så att jag pysslar på med små lätta, invanda, saker här i huset - typ måla lite här & måla lite där. Ni vet, sånt som det inte går att misslyckas med så där värst mycket. Klart att det går att vara bättre & sämre på att måla, men det är ju något som ändå alla gör någon gång i livet. Det är liksom inte ett så stort steg i vad folk tänker att de kan fixa själva i fall att de slår till på ett fult hus. Lite, lägga golv=hyr in någon, måla väggarna=kör ut till färgaffären & skaffa penslar till hela familjen! Att tapetsera däremot, det har väl jag känt varit ett litet steg upp på skalan & något som jag aldrig gett mig på själv. Tills idag, då jag beslutade mig för att sätta upp en halvtapet i vårt lilla badrum. Det gick över förväntan måste jag säga!

Det är lite stressigt just nu, vi har flyttgubbar bokade till på torsdag - då är planen nämligen att vår soffa ska få flytta tillbaka till oss & innan dess måste MYCKET hända på renoveringsfronten. Men jag tog mig ändå en liten paus idag för en promenad. Inte för att jag tycker att det känns så himla skönt utan mest för att jag tror att det är indoktrinerat i hjärnan att ALLT blir bättre i fall att komponenten "frisk luft" pressas in på ett hörn. Så jag vaggade runt i höstluften & kollade på alla fina träd & helt plötsligt flög ett gäng starar in över mig & landade på den elledning som spänts upp rakt över trottoaren jag gick på. När jag säger ett gäng så tippar jag på en 500-600 pippifåglar som landade längsmed en sträcka på kanske 50 meter eller så. Rätt mycket fågel med andra ord. Rätt mycket fågel som ätit blåa bär, för i samma stund som de landade började även det regna blått kring mig. Alltså... den patetiska syn jag måste ha utgjort... rultig, gravid, kvinna försöker springa ifrån ett fågelbajsregn. Lätt dagens sämsta ögonblick. Om det gick vägen, nja... håret klarade sig & det är ju alltid något men Baby C fick sin första dusch: