MsBree

Herregud så mycket bråte vi slängt i helgen! Annabelle & Ximena hyrde nämligen en U-Haul & sen körde vi maratonrens i stugkällaren. Inte världens roligaste jobb i sig så där, men jäklar i min lilla låda vad skönt det var att ÄNTLIGEN få ut lite av eländet! Ungefär ett ton rensade vi ut (på riktigt, vi vägde bilen på vägen in & ut)...

Mammut har ett par tvångs-saker han håller på med. Till exempel måste man gräva i kattlådan som om man försökte ta sig till Kina. Ett annat tvång är att tvätta allt & alla. Tvätta, tvätta, tvätta. När vi åker bil kurar han alltid ihop sig i Pauls famn & så tvättar han armbågsvecket på Paul tills det inte finns något skinn kvar & Paul gnyr i ångest. Fast allra smutsigast är Digbys huvud. Det är så otroligt lortigt enligt Mumin att resten av katten inte spelar så stor roll, men huvudet - det måste tvättas!

Det brukar ju bli bak på fredagar, Paul måste ju ha kakor för helgen & så är det ju inte direkt så att det behövs pistolhot för att få ut mig i köket tillsammans med Kitchen Aiden. Idag blev det ett tranbärsbetonat recept eftersom vi ska ut till stugan imorgon. Tänkte att det passade bra med något höstigt & lantligt!

Åh, det kom precis ett mail från North Carolina - SWEA-avdelningen där vill beställa 10 kokböcker av oss & bara för någon dag sen fick vi in en annan beställning från Texas. På 17 böcker! Alltså, jag vet att det här inte är min personliga lilla kokbok som resulterar i pengar på mitt bank-konto, men det KÄNNS som min kokbok med tanke på allt arbete jag la ned på att få den att bli verklighet. Så den här typen av mail gör mig så otroligt glad, för att det faktiskt finns ett intresse där ute & för att folk tycker att jag gjort något bra!

När man känner sig lite deppig, så som jag gjort den här veckan tror jag att det är viktigt att sparka sig själv ur de gamla rutinerna. Det blir liksom inte bättre av att man sitter i soffan & tycker synd om sig själv. Så igår städade jag hela huset, handlade mat, lagade den här pajen (jag använde mig av en lök, det var mer än nog så använd för guds skull inte 2 i fall att ni vill testa!) & klockan sex plingade Isolde på dörren. Var så himla länge sen vi sågs nu, med bröllopet & allt däremellan, så det var jätteroligt att äntligen få träffas igen. Isolde är också typ världens mest underhållande, så efter obligatorisk visning av bröllopsbilder (det brukar bli så nuförtiden när folk kommer på besök) blev vi uppdaterade på det nyaste nytt i hennes familj. Där det sannerligen alltid händer saker, de verkar aldrig ha en tråkig stund i den familjen! Sedan juli har bland annat följande hänt: hennes ena syster har impulsköpt ett djurpensionat/spa & flyttat ut på landet. Hennes andra syster med familj har blivit omstationerade till mellersta Mexico & att hennes man måste nu gå på kurser i Houston i aggressiv körteknik så att han kan rymma från eventuella bilkidnappare... Oh, & den första systern med man bilade hela vägen från Montreal till sagda hillbilly stad i Mexico med den andra systers Grand Danois eftersom det var ända sättet att få ner hunden som inte involverade att de flög den till Paris först innan avfärd till Mexico City (tydligen bara den rutten som har tillräckligt stora plan). Isolde är verkligen som ett vitaminpiller - man har aldrig tråkigt kring henne. Precis den injektion jag kände att jag behövde!

Kände mig fortfarande rätt nere igår, men idag tänker jag att det är en ny dag - så bara att ta nya tag! Isolde kommer på middag ikväll, så bara en sån sak gör ju att saker & ting blir lite roligare & så fick jag starta dagen med cupcakebak & det vet ni ju att jag gillar! Dagens födelsedagsbarn har som tidigare nämnts te som hobby (why not... andra har ju vin som hobby & jag är säker på att det även finns folk som går igång på mjölk, jolt cola & nyponsoppa). Det tog ett tag innan jag kom på vad jag skulle göra, men efter det att jag googlat lite & hittat ett recept på glasyr där citronen/mjölken var utbytt mot te så gick det snabbt att planera designen. Små te-lappar! Alltså, som lapparna som man använder för att doppa te-påsen:

Idag var det en sån där dag då det kändes som om någon bara kom in & SÖG upp all min energi med ett stort rymdskepp & pep iväg med hela alltet till en annan galax. Så jag har mest kurat i soffan med Digby & känt mig... Ja men ungefär så här pigg. Bara det då att jag inte är i närheten lika söt som Digby.

 Det här med att vara kvar i stan över helgen har ju den fördelen att man faktiskt kan vara social & för en gångs skull hoppa på saker istället för att behöva säga "Sorry, we'll be in the cottage". Idag blev det därför lite spontanfika med familjen som bodde här medan vi var i Sverige förra julen. Kastade ihop en nektarin & äppelpaj medan Paul städade (perfekt fördelning där tycker jag) & hann precis få huset & oss respektabla innan de trillade innanför dörren. Deras femåring hade dikterat ett grattiskort till oss & det var ju bara så där sött att man inte visste vad man skulle ta sig till. Hon hade dessutom knåpat ihop en prinsesspärlplatta åt mig - jättejättegulligt! Till & med katterna fick sig en indirekt present. De hade nämligen precis varit på affären "Build a Bear" & vi var naturligtvis tvungna att se resultatet (en lila enhörning vid namn Princess Sparkles). Vilket resulterade att det kom in en ny LÅDA i huset... Lyckan gjord för Mammut & Digby!

Som ni vet har jag förklarat krig mot plasten i vårt liv. Det här innebär i princip skilda två saker: 1) Jag försöker ersätta plast med glas eller andra material i de fall det går, 2) I de fall det inte går försöker jag använda mig av plast som jag kan återanvända istället för att generera mer plastavfall. Starbuckskoppar faller in i kategori nummer två. Vi har helt enkelt köpt på oss ett par plastkoppar som vi kan diska ur & ta med oss till Starbucks varje gång vi köper kaffe/te - så behöver vi inte kasta engångskoppar på löpande band. Nu är det ju så att de här kopparna är rätt tunna... så brännfaktorn är rätt hög. Vilket Starbucks har tänkt på & därför erbjuder en mängd små pappersfodral som man kan dra över koppen. Eftersom vi inte är ute i stugan den här helgen beslutade jag mig för att slå ihjäl lite tid genom att tillverka ett eget fodral. Lite virkande senare & Pauls kopp har försetts med denna skapelse:

Vet ni... vi skippade stugan den här helgen. Det regnade & var jävligt ute & vi bangade helt enkelt. Så istället blev det en "köra runt i Toronto" dag. Har nog inte haft en sån helg sen vi upptäckte stugan 2011, så det kändes så himla nostalgitripp. Plus att jag fick ett par nya Copic pennor & en hel laddning garn - kan inte klaga på resor som innehåller de komponenterna! Åkte också ut en vända till Pauls ex mammas ålderdomshem. Mrs Bowkun är närmare 90 år gammal & saknar sin katt som hon inte kunde ta med sig till hemmet. Så vi packade helt enkelt in Mammut & Digby i bilen & körde dit med en laddning kakor. Stor hit & hjälp vad det värmde i hjärtat att se hur glad hon var över att ha Mammut petandes på hennes permanentade lockar & Digby gnagandes på hennes stickor. Efter det blev det sushimiddag & sedan drog vi till ett område i stan (typ 10 min bort) som kallas för "The junction". Hela det området var nämligen vigt för en musikfestival den här helgen & Annabelle spelade på en av gatuscenerna. Jättedåligt bild... men där är hon i alla fall & sätter upp inför showen.

Paul & jag älskar att spela sällskapsspel & allra mest när vi är uppe i stugan, man behöver liksom ett litet roligt bryt i allt isolerande, mattdragande & musbajstorkande. När Christina & Stephane var här förra helgen fick vi "Ticket to ride Europe" från dem som bröllopspresent & den har vi sugit på tills nu när vi ska upp dit över natten. Istället har vi spelat ett av mina all time favoritspel under veckan. Hittade nämligen Skipbo i en bokhandel i tisdags & kunde bara inte låta bli att köpa det. Total succé - Paul älskar Skipbo lika mycket som jag gör!

Paul gav mig en liten present igår - en otroligt trevlig liten bok om stickade presenter.

Jag städar ut skafferiet idag, så kakbak passade perfekt som del av den processen! Väldigt bra sätt att bli av med bortglömda nötter på!

Något som jag inte är så där jättestark på... komma ihåg nummerkombinationer. Oj så dålig jag är. Genom hela mitt liv har jag väl i princip lyckas memorera följande nummer:

 

1) Numret hem - minns att vi fick det som läxa i första klass & jag fick kämpa som ett djur

2) Numret till farmor & farfar - som är barmhärtigt mycket enklare

3) Numret till bästa barndomskompis Sandra - återigen ett snällt, lätt, nummer

 

& så en handfull mobilnummer efter en sjukt massa felringningar. Nu underlättar ju dagens teknik så pass att det inte känns fullt lika mycket som ett handikapp - men vad som däremot är liiite handikappande är att jag för typ två år sedan helt lyckades glömma bort PIN-koden på mitt VISA-kort! I min familj är vi inte heller de som ligger på & fixar sånt här på stört, så jag har liksom vackert väntat ut kortet & såg således fram emot dess utgångsdatum nu i september så att jag skulle få ett fullt funktionsdugligt kort igen. Bara det att min bank skickade ut ett ersättningskort, men samma jäkla kod som tidigare. ORKA! Så det blev chatt med kundservice som klarade av att spärra det gamla & det nya kortet men inte mer än så... Vilket lämnade mig med alternativet "Ring lokalkontoret". Um, lagom lätt med 6 timmars tidsskillnad & urusla öppettider på banken. Men, efter att ha pratat mig igenom en handfull förvirrade bankanställda fick jag till slut tag på en kille som lyckades beställa ett nytt kort åt mig med en ny kod. Halleluja! Den här gången ska jag ta mig tusan tatuera in koden under hålfoten så att jag aldrig hamnar i den här sitsen igen!

Igår drog jag igång min första sats yoghurt & nu i morse var det dags att testa - så nöjd! Kommer lätt att göra all vår yoghurt i fortsättningen. Så enkelt med nya yoghurtmaskinen! Allt jag behövde göra var att värma 1 liter mjölk till 85C, jag körde på mellan/svag värme så behöver man inte häcka över plattan som en äggsjuk höna. När mjölken började ryka drog jag kastrullen åt sidan & lät allt svalna till cirka 40C. I med 2 msk köpesyoghurt med bakteriekultur, hälla i de små plastbyttorna, ner i yoghurtmaskinen & BAAM - nu 17 timmar senare kan jag njuta av second breakfast bestående av egenlagad yoghurt, granatäpple & kanel!

I år faller Thanksgiving den 14 oktober här i Kanada (en månad senare i USA). Jag ser vanligtvis fram emot den här dagen så mycket, men känner mig mer kluven i år... hade liksom velat fira det hela utan familjekomponenten. Så antingen bara Paul & jag eller så oss två & ett gäng vänner. Eftersom det inte är ett alternativ är det dock läge att börja fila på pokeransiktet, för efter gårdagens diskussion med Paul om vem som ska ansvara för middagen har jag insett att jag sitter på ett rätt stort lager uppdämd irritation. Alltså vi snackar Ozzy Osbourne & fladdermusen irriterad här... Mindre bra när man måste tillbringa +24 timmar tillsammans med irritationsobjektet i ödslig stuga i skogen! Som jag ser på det hela så har jag två alternativ för den helgen:

 

1) Jag står för middagen & försöker göra det klart att jag inte behöver hjälp - klarar mig själv!

2) Jag fixar bara lunchen & flyr sedan ut på gården/renoverar inomhus i fall att vädret är omöjligt

 

Det finns lite pros & cons med båda alternativen som gör så att jag velar... Lagar jag maten: kan jag se till att åtgärda förra årets fiasko då Pauls föräldrar tappade bort all stuffing jag lagat, kan vi köpa lokalt producerad mat & så kommer det garanterat att vara varmt. Något som inte är att räkna med i resten av huset eftersom värmesystemet är undermåligt av Dickenska proportioner. Fast står jag vid spisen: förlorar vi viktigt arbetskraft eftersom jag är en av de bättre arbetarna, måste vi hosta upp för alltihop & dessutom är man fast på samma plats i minst 5 timmar, så i fall att någon som man inte direkt känner för att hänga med parkerar sig på samma ställe så är det rätt kört. 

 

Just nu är klockan bara lite över fem på morgonen här i Kanada & jag vaknade upp redan för en timme sedan & var lika jäkla arg över hela situationen som jag var när jag gick & la mig igår - så jag känner att jag måste bestämma mig för vad jag ska göra idag så att jag kan lägga det här bakom mig & gå vidare! Lutar lite åt alternativ nummer två men förslag på vad ni tycker att jag ska göra välkomnas varmt.

Det börjar bli lite kallare här, men än är det tillräckligt varmt för att cikadorna ska klara sig ännu ett litet tag. När man kommer från Sverige har man ju en rätt vag uppfattning om vad en cikada är, men här är ett exemplar som vi fotade 2011:

Cikador är sjukt märkliga små aliens - dels har vi de som dyker upp varje år, men så finns det även periodiska cikador. De periodiska varianterna har livscykler på 13 eller 17 år. De parar sig helt enkelt en sommar, sen dör hela populationen ut utom larverna som bor under jorden de efterföljande 13/17 åren. I år är det ett speciellt år eftersom kull II, Brodd II, kläcktes (det finns totalt 15 broods). Brood II beräknades kunna bestå av cirkus 30 biljoner cikador. Förstå så sjukt mycket insekter! Här är vi lite för långt norrut för att riktigt översvämmas, men det har verkligen varit ett enormt cikada-år i Toronto i alla fall. Faktum är att de varit så högljudda att vi tvingats skruva upp ljudet när vi tittat på film... & nej, fönsterna var inte öppna. De börjar absolut trappa av, men vi sover fortfarande i källaren eftersom det är så mycket tystare där än uppe i vårt sovrum. Där var ljudet av cikadorna så högt att jag på riktigt inte kunde somna in!

Igår var det förresten en stor dag i vårt hem - för igår var det 1 år sedan vi hämtade hem Digby! Jag kan liksom inte förstå att det redan gått ett helt år sen lilla ulltotten kom in i vårt liv. Det har gått så snabbt samtidigt som det känns som en evighet, Digby är ju en självklar del av vår familj & jag kan liksom inte tänka mig ett liv utan honom.

Jag har ingen riktig bucket list, ingen liten bok någonstans med 100 nedtecknade saker som jag vill ha gjort i livet. Känns som om man måste vara lite mer organiserad för att faktiskt sätta sig ner & komma på 100 saker som känns nog viktiga! Organiserad eller redan på begränsad tid... Eftersom jag är mer av en "hakuna matata" typ som tar saker lite så där som de kommer blir det ofta så att jag gör saker & sen i efterhand fogar in dem på någon slags mental lista av "Jo men hade jag en bucket list så hade ju den här aktiviteten lätt kvalat in". Igår var det absolut en sån dag, CN Towers Edge Walk klättrade in någon stans efter "Klättra Kebnekaise" & "Göra Fjällräven Classic". Hm... & efter "leda egna sport rutter" får jag väl infoga också. Gårdagen var helt klart en kick, men det blir inte riktigt samma när man dels inte behöver jobba för det eller känner att något kan skita sig. Men en kick, absolut... Det blir ju lätt så när man hänger ett par hundra meter över marken.

Lite annorlunda dag för mig idag, eftersom det här var dagen då delar av SWEAs styrelse (inte alla som vågade) åkte upp i CN Tower för deras Edge Walk. Världens högst belägna 360 graders promenad! Jag har ju varit uppe i CN Tower förut & ätit lunch, men nu åkte vi upp ytterligare ett snäpp & hamnade på taket till restaurangen. Det här är väl inget jag kommit på att spontangöra så där på egenhand eftersom det är ett rätt dyrt nöje (lite drygt 1200 kr per person), men nu sponsrade vår ordförandes man oss så då kände jag att jag inte kunde tacka nej. Måste dock erkänna att jag ifrågasatte mitt beslut på vägen ut dit. Det vände sig lite i magen över tanken på att stå där ute. Fast så kom vi dit & jag fick se vår utrustning & då kändes det genast lite bättre. Den mänskliga faktorn var verkligen bort-byggd till max så det fanns liksom inte en chans i helsike att man skulle kunna knäppa sig lös av misstag & trilla ner.

 

Här är vi - team Sweden. Iklädda våra sjukt snygga Edge Walk uniformer. Jag som har börjat kolla på "Orange is the new black" med Paul blev små fnissig när jag hoppade i min overall. Man kände sig lite fängelsekund där ja!

Idag ska jag göra något som jag helt ärligt känner mig VÄLDIGT skakis för... Så där så att jag knappt vill tänka på vad jag faktiskt ska göra & än mindre skriva ut det... Men jag ska bege mig hela vägen upp i CN Tower & göra deras Edge Walk. Alltså... klumpen jag har i magen just nu. Ehum. Ni kan väl hålla en tumme eller så för att jag kommer ner på insidan & inte på utsidan av tornet!

Igår eftermiddag körde vi tillbaka till Toronto, städade hela huset & så påtade jag in en kyckling i ugnen eftersom vi hade gäster på G. Det var våra vänner Christina & Stephan som kom förbi & de gifter sig om bara lite drygt en vecka, så det blev väldigt mycket wedding do's and don'ts innan vi skjutsade hem dem i regnet. När vi kom hem så var jag helt på att gå & lägga mig, tills Paul påminde mig om att jag hade en cupcake order nu på morgonen. Åh, det vara bara ett sånt där episkt "NeeeEEEEEEeeeeJ!" moment. Men allt går, så när vi till slut kom i säng hade vi en massa små robotdelar klara:& i morse klev jag upp vid 6-snåret & rörde ihop lite knappt 40 cupcakes, sen blev det en massa frosting & så på med alla små detaljer. Det är ju inte jättekul när klockan ringer så pass tidigt, men jag måste erkänna att jag gillar att baka så pass mycket att tröttheten liksom rinner av så fort jag tar elvispen i handen!
Nu har jag en vecka på mig att spåna idéer till nästa födelsedagsbarn. Jag har fått reda på att han gillar te... Inte världens enklaste tema kan jag känna, robotar var lite mer att jobba med, men det får gå på något vänster det med. Utmaningar är alltid bra!

Vi körde ut till stugan i lördags för att fira min namnsdag, har man namnsdag får man nämligen önska önska runt i ring & då var det en självklarhet med stugtripp för mig. Vi gjorde inte så jättemycket, njöt mest av det otroligt fina höstvädret & tjoade glatt över att ännu en av våra liljor tappert producerat en blomma (vi planterade fem i våras, det här var den andra som orkade hosta ur sig annat än gröna blad):Ja & så sågade Paul ner lite träd medan jag drog igång en gigantisk bonfire. Inne i huset skrapade vi golvlim uppblandat med 40 år gammal heltäckningsmatta... vi behöver inte gå in på det något mer för det var INTE så roligt. Vad som var roligare var att jag tog hem mitt livs björnbärspott:
Jag som älskar björnbär på ett litet småmaniskt vis blev något helt vansinnigt överlycklig när jag hittade den här bjässen bland alla normala björnbär. Det var nästan som om det kändes lite helgerån att äta upp den - fast det gjorde jag ju i alla fall, björnbär får icke förspillas!

Idag är det officiell helgdag i hushållet Chvostek, det är nämligen min namnsdag! Katterna var söta nog att väcka oss riktigt tidigt så att vi får njuta ännu lite längre av dagen. Frukosten intogs sedan i rekordfart så att jag kunde avancera vidare till paketöppnandet. Fick jättefina örhängen från farmor, nya copicpennor & så den här lilla skönheten!

So, nu är jag tillbaka hemma igen efter att ha möhippat mig lite i Greektown! Vi började kvällen med manikyr (& pedikyr för vissa, men smurto Ida hade satt på sig strumbyxor så den biten sket sig) vilket är något jag verkligen gillar. Det är så roligt att för en gångs skull få fina naglar. Sen spelar det inte så stor roll hur länge det håller, att bara få känna sig fin en dag är så värt $15!

Jag ska ut på äventyr idag - möhippa står på kvällens schema, väldigt roligt! Har bara blivit bjuden på en tidigare, men då blev jag dålig samma dag & var tvungen att ställa in - så nu är jag peppad! Ville ta med en liten present, så jag ägnade morgonen åt att baka dess...

Idag lärde jag mig något nytt när det kommer till kakbak (tack vare internetvän)! Vill man att kakorna ska bli lite mjukare & inte så hårda så kan man använda majsstärkelse istället för bakpulver. Kanske låter som ett totalt menlöst tips, men Paul kommenterade faktiskt hur mjuka & luftiga de var så jag tror att det gjorde skillnad. I fall att ni vill prova så är de väldigt lätta att röra ihop:

Idag var det dags för vår tredje vegetariska torsdag & jag måste säga att det går rätt bra så här långt. Inga totala psykbryt över vad vi ska äta. Det väljer jag att se som en smärre succé! Har funderat lite över var min personliga gräns går för vegetarism & har kommit fram till att ägg är OK. Dock inte fisk. Hade jag varit en mer seriös vegetarian & inte bara en gång i veckan hade fisk nog varit tillåtet, men äter man bara vegetariskt en sketen dag i veckan så tycker jag att man kan försöka hålla sig till det så gått det går! Idag blev det en vegetarisk pytt samt en gratäng på zucchini, tomater & lök.

När man har gift sig så blir det ju lätt en liten lista med folk man vill tacka efteråt - antingen för att de kom, för en gåva eller för att de tog sig tiden att skriva ett fint kort! I vårt fall kände jag mig väldigt kluven till det hela, för som jag skrivit tidigare, tackkort här är inte riktigt samma som tackkort hemma i Sverige. Jag växte ju upp med väldigt standardiserade kort & känner väl att de är helt OK för mig, men eftersom de närmast ses som en förolämpning här så var det alternativet ute. Speciellt som vi inte heller hade någon bröllopsfotograf som kunde sätta ihop ett litet kort-kit till oss! Moi var alltså tvungen att klura ut ett annat alternativ. Efter lite funderande kom jag på en lösning som både Paul & jag kände oss väldigt nöjda med. Vykort! Så jag ritade helt enkelt en design, med element vi haft med under bröllopet så att det skulle kännas som en röd tråd, & så skickade vi iväg det till en tryckfirma. En vecka senare damp det ner en liten kartong med dessa:

Baksidan av korten var liiite lättare att få till än framsidan, speciellt som vi gjorde så att delar av trycket blev plastat & upphöjt (syns lite dåligt, men texten, blommorna & bården hade den effekten):

Sen hade vi att göra varje kväll under bröllopsresan! Vi plockade helt enkelt med oss en bunt kort varje kväll när vi gick iväg för middag & medan vi väntade på maten satt vi & skrev kort & drack vin - väldigt mysigt! Så inget jättetraditionellt tackkort kanske, men något som vi lagt ner lite tid & energi på & som vi definitivt handskrev! Ingen lynchning från nordamerikanska bekanta på den fronten alltså, pust vilken lättnad!

Det är 10 dagar kvar tills det blir officiell höst här i Kanada men affärerna har börjat tjuvstarta lite smått. Är man tex sugen på pumpor & Halloweenkort så är det bara att knata till närmsta supermarket & kitta upp sig! Nu är väl inte Halloweenkort just det som jag brukar investera allra mest pengar på, men en sak som jag vill ha varje höst är krysantemum till trappen. Så när jag idag såg att de kommit in på Loblaws blev jag SÅ här glad:

Usch, igår hade vi ett sånt där riktigt health scare här. Pauls pappa upplevde något som de var oroliga kunde vara en mini stroke, så det blev 9 timmar för honom på sjukhuset. Som tur är så verkar allt vara OK nu. Pauls pappa är nämligen så himla rar & gullig att bara tanken på att han skulle vara lite sjuk gör Paul & mig helt hispiga. Att då bli informerad om att det kanske är något så här allvarligt på g var bara sjukt jobbigt.

 

Så, om ni har en tumme över så får ni gärna hålla den för att allt ska vara bra!

Hepp, jag har precis hittat ett nytt användningsområde för ytterligare tre tomater - sakta men säkert!

Maria lyckades lista ut vad jag gjorde av den första laddningen tomater, hemmagjord ketchup! Liten applåd här borta i Kanada, jag hade aldrig kommit på att gissa på det alternativet själv! Åtminstone fram till för några år sen i alla fall, för det var då jag först blev introducerad till konceptet. Pauls mor har nämligen alltid kokat sin egen ketchup & hela familjen älskar den till typ allt som kommer i form av kött (mmm... favorit till biffar & köttfärslimpa). Nu umgås jag ju inte med Pauls mamma längre, men innan kalla kriget utbröt fick jag familjereceptet skickat till mig & på så sätt kom det ju ändå något väldigt gott ur den relationen! Det var faktiskt just för det här projektet som jag bad Paul köpa alla de där tomaterna... bara då att han köpte på sig liiite mer än vad som behövdes. 

Just nu finns det hur mycket lokalt odlade tomater som helst att få tag på i affärerna & de kostar typ ingenting. Eftersom jag behövde lite tomater till ett köksprojekt skickade jag iväg Paul för att köpa på sig "rätt mycket" vilket min man tolkade som "köp astronomiska mängder så att vi har nog utifall att det blir krig". Kära värld...

Jag älskar KESO - gud så gott det är! När jag bodde i Lund kunde jag köpa en liten bytta, klicka på hjortronsylt & äta upp ALLT på en gång. Så himla gott tycker jag att det är! Så motsvarigheten här i Kanada var lite av en chock... det är inte alls samma sak. Första gången jag köpte en bytta var jag så äcklad att jag trodde att den blivit dålig, kastade den & köpte en ny - bara för att inse att det här eländet var det jag var fast med. Jag har väl vant mig lite vid det genom åren, men överlag är jag inget fan. Vilket gör att KESO är högt upp på matönskelistan så fort jag sätter fötterna på svensk mark. Det finns alltså en "matsaknad" i mig & idag bestämde jag mig därför för att prova att göra min egen cottage cheese. Äckligare än i affären kan det ju ändå inte bli, så det finns inte så mycket att förlora tänkte jag & TADA!

Innan vi skaffade Mammut använde jag parfym i princip varje dag. Det var liksom en del av morgonrutinen på samma sätt som deon, parfym var ett måste & jag kände mig "naken" utan en liten puff på handleden. Fast så flyttade Mammut in & det visade sig att han INTE gillade parfym alls. Han blev helt nysig & snörvlig så fort jag kom i närheten av honom & efter litet experimenterande stod det klart att parfymen var boven. Depp... men klart att jag valde att slopa parfymen för att Mumin skulle må bra. Det här är ju något år sen & jag har väl i princip helt vant mig av att använda parfym, men ibland saknar jag att ha något som luktar så där jättegott att man liksom inte kan stoppa sig själv från att andas in lite mer godlukt!

 

TADA - lösningen på dilemmat! Världens mest godluktande schampoo som ändå inte är för stark för Mumins känsla nos!

 

Alltså, om det är något jag lärt mig under de här åren vi jobbat med att renovera stugan så är det att det tar så sjukt mycket tid. SÅ mycket mer tid än vi någonsin tänker att det ska ta. Som nu i helgen, jag var helt säker på att vi skulle börja på golvet i mellansovrummet... Istället ser det ut så här:

Förinställt inlägg här, vi är ute i stugan nu - förhoppningsvis läggandes golv & drickandes Rekorderlig Cider! Men jag vill bara skicka iväg ett litet tack till alla er som tagit er tid att skriva små hälsningar i kommentarerna på sista tiden (& även till er andra som tar er tiden att läsa)! Det har hänt så mycket i mitt liv den här sommaren & ni har varit så fina, roliga, stöttande, kloka & peppande genom allt. Lite som jag skrev i föregående inlägg, riktiga vänner fastän jag aldrig träffat er på riktigt. Tack för att ni finns! 

Så allt under vårt bröllop gick ju inte som jag önskat, men jag har precis blivit påmind om att det finns grader för allt! Jag tror jag har nämnt det tidigare - men jag brukade hänga rätt mycket på ett (mestadels amerikanskt) bröllopsforum innan bröllopet. Det var otroligt hjälpsamt så fort jag var osäker på något, vare sig det hade med layout eller att resa med brudklänning på flyg. Allt kan man få svar på & dessutom är det en sjukt trevlig atmosfär på sidan. Under de månader jag hängde där blev jag "bästis" med två andra tjejer. Det låter kanske konstigt att man blir vän så där med någon man aldrig träffat, men det är ju bara att jämföra med er här på bloggen - vissa av er har jag ju inte träffat heller & ändå så känns det ju som en SJÄLVKLARHET att vi skulle träffas för en fika om vi bara var i samma stad! Åtminstone för mig (hoppas att det inte bara är jag som känner så & att ni tycker att jag är creapy nu)!

 

Anyway, tillbaka till mina två forumvänner - igår mailar en av dem till mig. Hon gratulerade till vårt giftermål & fortsätter med att berätta att det inte blev något bröllop för henne. Hon bangade helt enkelt & ställde in allt. För ett bröllop med 300 inbjudna gäster, 12 dagar innan bröllopet... Alltså, förstå ÅNGESTEN! Jag försökte sätta mig in i hur det varit om vi ställt in vårt lilla 35 pers bröllop & bara det gav mig andnöd. Oj oj oj så arga folk hade varit & så sjukt dåligt samvete jag haft för alla gäster som åkt så långt & tårtan & maten & blommorna... ARGH. Jag tycker att det var otroligt modigt av henne att våga sätta ner foten, för jäklar vad lätt att det hade känts som en fälla helt omöjlig att backa ur! Tänk TREHUNDRA personer att ringa & förklara sig för/be om ursäkt... & jag som kan tycka att bara ett vanligt telefonsamtal kan kännas lite jobbigt. Att ringa till alla dem... telefonångest i kubik, check!

 

En sista lite reflektering här... för mig känns det som om inställda bröllop är något som hör filmens värld till, att det liksom inte händer på riktigt! Jag undrar om det händer oftare här i Nordamerika än hemma i Sverige? För här gifter sig ju folk mycket yngre & i många fall flyttar de direkt hemifrån till det nya gemensamma hemmet. Jag kan tänka mig att det kan kännas lite överväldigande & att man därför bangar lättare. I Sverige har man väl i regel passerat 30-års strecket med rätt bra marginal innan man gifter sig & dessutom så sitter man kanske på en unge eller två, då känns det inte lika troligt att man lägger benen på ryggen & flyr utmed kyrkgången!

Ännu en varm dag i Toronto, så katterna gör inte så mycket annat än att sova. De brukar bli så när det är extremlägen på vädret, åt båda hållen. Digby sover på mina fötter i soffan/på golvet vart än annars jag råkar befinna mig medan Mammut har spenderat hela dagen i en bortglömd korg med handdukar (rena, har bara inte orkat vika in dem i linneskåpet). Gick nyss uppför trappen & insåg att han dessutom bäddat ner Dolly i korgen. Tydligen gav inte handdukarna tillräckligt mycket stöd för hans lilla huvud så han var tvungen att fixa sin egen kudde...

Vi kör en till liten bröllopstillbakablick så här på fredagsmorgonen!

 

Alla bröllop jag varit på i Kanada har haft ceremoni/bröllopsprogram som delats ut precis innan vigselakten. Har inte varit på ett svenskt bröllop sen jag var jätteliten, så jag vet inte om vi gör på samma sätt - men i princip så delar man här ut ett litet häfte som listar allt som kommer att ske under ceremonin + alla som på något sätt är delaktiga i bröllopet. Jag ska erkänna att jag var lite sugen på att skippa att göra program till vårt bröllop, men så kändes det fel att inte ge lite cred till alla som varit med & hjälpt till så vi tåtade ihop dessa:

Vet ni, jag gjorde precis något som jag funderat på så himla länge! Jag sa upp mig från min styrelsepost i SWEA! Jag har känt mig så trött på alla diskussioner vi haft & inte känt det engagemang jag hade tidigare, så nu gjorde jag slag i saken & satte P. Inte helt & hållet kanske, jag ska fortfarande hjälpa till med ett par småsaker... men rollen som webmaster har jag avsagt mig. Det känns helt ärligt bara SÅ skönt! Lite konstigt, jag har ju suttit med så länge, men mestadels bara som helt rätt beslut för mig just nu!

Jag har ju inte visat eller skrivit om våra vigselringar! Oj oj, vilken miss! Ok - så, Paul gav mig ju en kanadensisk förlovningsring. Väldigt välkänd juvelerare här i Kanada, kanadensisk diamant - supernationalistiskt. Så när det kom till vigselringarna kände jag att det var viktigt att väga upp lite & få in Sverige på ett hörn. Nu är ju diamanter inget som vi har lika mycket av Sverige, så det alternativet var i princip ute från scratch. Inget "anniversary band" för mig alltså, men jag hade en idé som jag hoppades att Paul skulle nappa på - Västerbottensringar!

Jag håller på med ett litet projekt till vilket jag vill ha illustrerade bilder & HERREGUD så svårt det är! Jag är bra på att rita naturtrogna blomstermotiv, men djur & människor är sjukt kämpigt. Alltså, bock & av med hatten till alla som jobbar med sånt här & gör så himla bra i från sig! Jag har slitit hur länge som helst med två skisser nu & börjar väl känna att projektet kommer att få ha liiite färre bilder än vad jag tänkt mig från början. Speciellt som jag vet att jag inte är så bra på att färglägga... Det som är allra mest frustrerande är dock att jag vet precis hur jag vill att det ska se ut i huvudet - men fingrarna vägrar lyda. Som bild nummer två:

Eftersom vi firar en HEL MÅNAD som gifta var vi ju tvungna att fira lite, såna här högtidsstunder kan inte gå omärkt förbi i vårt hushåll! Så vi startade på bästa möjliga vis, med sushimiddag, & sen tog vi bilen & rattade ner till bion igen. Halvprisbio på tisdagar ni vet, så vi såg We´re the Millers för 40 kronor biljetten - perfekt!

 

Nu är det här kanske inte filmen jag direkt tagit med en äldre släkting & sett, men åh vad rolig den var stundtals! Länge sedan jag skrattat så mycket i en biosalong. Inte så att jag grät, SÅ bra var den inte, men kontinuerligt. Det var alltså inte en sån där film som man tror ska vara rolig bara för att inse att det finns 2 minuter underhållning i hela rullen & de två minuterna har man redan sett som previews. Kanske det allra bästa var att alla roller var så underhållande, till & med små & helt obetydliga biroller. Så man visste liksom aldrig vad som skulle komma! Paul ger filmen 7.5 husbilar & jag ger den 7.8 för att jag just nu verkar vara helt okaraktäristiskt generös med mina filmpoäng. Live the wedding bubble!

För ett litet tag sedan frågade Alex hur det känns att byta efternamn, speciellt då när man byter till ett som dels är väldigt osvenskt & samtidigt lite svåruttalat. Jansson till Chvostek är ju liksom ett rätt stort steg!

 

Well, själv var jag helt lugn med bytet - det är något jag alltid tänkt att jag skulle göra den dagen jag gift mig. Jag tror att det känns mer som en självklarhet när man kanske inte sitter på det allra mest unika efternamnet i telefonboken. Kan liksom helt förstå att man inte vill byta om man har ett väldigt vacker/ovanligt efternamn. Som lillebrors flickvän, Von Der Marwitz... jag hade skrattat alla Knutssons & Svenssons rakt i ansiktet om de propsat på ett byte. Icke sa nicke liksom! Eller som en annan av mina vänner som har ett väldigt ovanligt efternamn i kombination med att hennes pappa gick bort när hon var väldigt liten, då hade jag inte heller velat byta. Nu var ju inte det fallet, så då blev det Chvostek eftersom det inte heller kändes aktuellt att pula ihop båda namnen. Men herregud... tänk er att komma dragandes med "Ida-Maria Jansson Chvostek" varje gång man ska till att underteckna något, orka!

 

So, Ida Chvostek fick det bli & idag dök det för första gången upp ett litet paket som var adresserat på just det viset - hela vägen från Svalbard, så himla spännande! Står & studsar & väntar på att Paul ska komma hem så att vi kan öppna, för jo - han var inkluderat i adressen han med så jag måste vänta. Olidligt!

Idag har vi varit gifta i en månad, det känns mestadels väldigt bra men jag har även spenderat mycket tid med att tänka på vad som gick fel under bröllopet. Smådetaljer struntar jag i, det hör väl till, men så är det ett par mer fundamentala saker som ligger & gnager & får mig ur balans. Dessvärre inget som jag kan ta här eftersom jag bara tror att det gjort saker värre, men definitivt något som jag hoppas att jag ska kunna arbeta mig igenom med lite tid & distans. Vi får väl se helt enkelt.

 

Anyway, Pauls pappa gav oss en USB sticka med lite fler bilder nu under helgen - så jag tänker att vi tar lite bild bonanza. Så kan jag skriva lite löst om vad jag gillade & även om ett par av de där detaljerna som jag nämnde. Så får jag i alla fall ur mig lite av mina känslor kring bröllopet!

 

Vi tar det från klockan 2 den dagen, för det var då jag kände att det verkligen kändes bröllop! Innan dess var det liksom ingen höjdardag... Här gifte vi oss - Älvsby kyrka, som just i år firar 200-års jubileum!

Vi "firar" Labour Day här i Kanada, så vi festade loss genom att jobba järnet ute i stugan. Pauls pappa kom upp med sin nyinskaffade (bensindrivna!) motorsåg & han & Paul tog sig an skogen kring huset. De gav verkligen vegetationen en tuff match. Dessvärre har jag inget kort som visar hur långt vi tog oss, för precis när vi fått ordning på gården igen nu på morgonkvisten så drog världens åskoväder in över huset. Det i kombination med att de gick ut på radion & varnade för tornados i vårt grannskap (Balsam Lake, typ 10 minuter bort) gjorde att jag inte direkt kände så där jättemycket för att hänga kvar utomhus. Vad jag gjorde medan de dödade träd? Ja, eftersom jag inte är något direkt motorsågsfan, så ägnade jag helgen åt att måla väggarna i vår mellansovrum & nu har vi tagit oss så här långt!

Jag stickar vidare på mitt lilla projekt & det börjar ta sig banne mig! Det här är avigsidan...