MsBree

Namnsdag idag & jag kan ju bara konstatera att det är ett av mina absoluta favoritpåhitt! Våfflor till lunch? Ja men självklart, det är ju namnsdag! Grekisk take out till middag? Japp! Bubbel till middagen? Så klart! Nytt nagellack? Absolutely! & all denna feel good bara för att jag råkar heta Maria. Sen att jag i princip endast använder Ida är ju en annan historia... Men har man dubbel-namn får man gå all in på båda namnen känner jag, även om ett är i princip helt oanvänt!

 

Annars har vi mest spenderat helgen åt att renovera & spåna inför hönsens ankomst. Känns som om våra planer gällande antal, husrum & sort ändras mest varje dag - men förhoppningsvis har vi i alla fall enats om vart i trädgården de ska bo. De har liksom flyttat runt i princip hela trädgården i & med att vi har lärt oss mer & mer, men nu är vi båda ense om samma plats så det känns som om vi hittat den optimala placeringen. Ja & så har vi landat i en ny hönshusdesign - siktar numera på en något större lösning än den föregående!

Ni som läst här ett tag har nog snappat upp att jag hatar att kasta mat - HATAR. Det är alltså lite av en utmaning för psyket att utfodra 1-2 småttingar... Tor & Daisys matsamvete är nämligen helt uselt utvecklat. Längtar tills kycklingarna flyttar in så att jag kan sopa ner alla rester i en hink & gå ut & ge dem till en mer tacksam crowd! I vilket fall, satt på en bytta överblivet potatismos (hemmagjort) & kunde liksom inte med att kasta ut det. Vet dock av erfarenhet att färskt potatismos går så där med kottarna & restpotatismos inte alls. Så jag klurade & kom fram till den här lösningen!

Jämfört med förra vintern har vi haft det närmast tropiskt det här året. Visst, ett par smällkalla dagar har det varit men mestadels har temperaturen hängt kring nollan & nu när solen har börjat kika fram igen var jag nyfiken på vad som händer i trädgården. Har nämligen storslagna planer det här året, så för en gångs skull vill jag vara ute i god tid. Visar sig att det redan växer där ute...

Sämsta dagen... Tor lyckades nämligen, snabbt som attan, sticka in handen i ugnen i förmiddags. Jag hade slagit på den sekunden innan & skulle bara ta ut en bakplåt som stod där inne, så allt hade varit OK om det inte hade varit för att lilla kotten la handen precis på en av värmeaggregaten i botten. AJ. Första gradens bräddskada & totalt baby-sammanbrott. Jag gjorde allt som jag lärt mig, försökte kyla med gradvis kallare vatten/kylklamp inlindad i handduk/gav smärlindrande men inget hjälpte. Tor hade eldat upp sig alldeles & fixade liksom inte att lugna ner sig. Tillslut var jag desperat, så jag satte det tjutande barnet i barnstolen, ryckte ut en bytta fryst yoghurt ur frysen & körde ner Tors hand. Vilket resulterade i ännu mera vrål tills han körde in handen i munnen & det plötsligt blev barmhärtigt tyst. Vet inte vem som var mest tacksam - katterna, Daisy eller jag - men tacka gudarna för socker!

Jag vet att jag borde vara stöttande, uppmuntrande & hjälpsam när det kommer till Paul & hans svenska. Speciellt som han verkligen försöker lära sig. Men tidigare idag föll jag på samtliga punkter, jag bara gapskrattade åt honom. Tor fick nämligen en liten cookie monster docka av Sandra när hon var här & den har nu blivit gosedjur nummer två som kotten bryr sig om. Tidigare idag hängde kakmonstret på en hylla som Tor inte kunde nå, så han stod nedanför & pekade. Paul går fram, plockar ner dockan & ger den till Tor samtidigt som han leverar följande guldkorn "Here Tor, here's your kex-odjur". Känner lite att jag aldrig kommer att kunna gå tillbaka till det gamla vanliga "kakmonstret" igen - kexodjuret är liksom för bra för att inte användas!

Måste skriva en liten uppdatering på Tors teckenspråksutveckling. För även om han inte kan sådär jättemånga ord så är det så otroligt häftigt eftersom han kan dem både på engelska & svenska! Är inte det helt fantastiskt?! Minimänniskan gör alltså samma tecken vare sig jag ber honom att säga "snälla" eller "please". Samma med all done/klar & more/mer. Anledningen till att vi började med tecken var ju för att jag läste att det skulle fungera som en bro mellan språken & jäklar i min lilla låda vad det känns som om det har gett utdelning nu! I & med att han verkligen börjat kommunicera tillbaka har jag också fått en nytändning, så nu försöker jag lära mig åtminstone ett nytt tecken varje dag. Dagens ord blev vindruvor. Tänker att det liksom är bäst att satsa på sånt han verkligen gillar så att han lär sig att tecknen är något positivt. Lite onödigt att teckna "klippa naglarna" eller "dra trång tröja över huvudet" - nope, tror stenhårt på positive reinforcement!

Jag har kommit fram till att vi kastar alldeles för mycket skräp & har därför beslutat att familjen numera är på "sop-bantning". Vissa saker kommer vi ju inte ifrån, det blir en hel del blöjor (testade ju tygblöjor, men Tor blev OLYCKLIG med stort O & skrek så att det hördes till månen så det projektet sket sig) men jag tänker att det finns andra områden som vi kan bättra oss på. Först ut, stör ihjäl mig på hur mycket gladpack jag använder. Jag inser ju att det fanns en tid då folk klarade sig alldeles utmärkt utan gladpack, men för mig har det blivit närmast en drog - varenda liten rest måste gladpackas in! Så när jag bestämde mig för att minska ner på konsumptionen kändes det lite som en omöjlig uppgift... men, nu har jag kommit på följande knep:

 

1) Vi sitter på ett gäng sånna här glas skålar, fungerar utmärkt för rester

2) För något år sen fick jag ett gäng ark abeego - bara att värma upp vaxet med händerna, forma efter skålen & så är det nästan som gladpack fast du kan diska upp det & använda gång på gång. Måste använda mer!

3) & så kanske det lättaste knepet av alla (som jag skämdes lite för att jag inte kommit på tidigare): lägg ett fat över skålen

 

Det har blivit betydligt bättre, men jag är fortfarande inte redo att kasta ut gladpacken alldeles. Så har ni fler tips på gladpacksbantning så är de väldigt välkomna!

 

 

Idag var Sandras sista dag här i Guelph så vi körde publunch. Eftersom vi hade Daisy hos oss blev valet enkelt, Daisys pappas pub "The Wooly". Om varenda lunchgäst frågade om de var tvillingar... Japp!

Tor kan vara rätt reserverad när han möter nya människor, men igår när Sandra klev innanför dörren lyste han upp som en sol, sprang fram & ville bli upplyft. Stod som ett ufo & kunde inte alls få ihop det - tills jag kom på att Tor nästan alltid hänger med på ett hörn när vi skypar med Sandra. Eftersom vi pratar med henne rätt ofta, säkert en gång i veckan, är hon ju faktiskt inte en främling för Tor. Så himla häftigt! Resten av kvällen körde Tor show för oss allihop: han dansade järnet, visade alla sina leksaker & slutnumret involverade naket barn som skrikande av glädje sprang runt varv på varv i vardagsrummet. Han toktömde energinivåerna så till den milda grad att han faktiskt sov genom hela natten - bästa Alla Hjärtanspresenten ever!

Fredagar ÄR ju lite festligare, så är det bara - så här i huset kör vi på konceptet "Fancy Friday" sedan två fredagar tillbaka. Daisy valde en lila kreation idag, med en liten rosa fascinator & för Tors del blev det blå skjorta & fedora. Fast... Någon kunde inte hålla sig & var tvungen att bytlåna!

Här i Guelph vimmlar det av ekorrar, det går inte en enda dag utan att man ser minst en - men oftare typ 20. Tor ÄLSKAR dem men har haft rätt dålig koll på vilket djur det egentligen rör sig om. Det slutar alltid med att han blir jätte exalterad & skriker "katt, katt". Har nött på om "ekorre" & i förra veckan lyckades han i alla fall lära sig teckenspråkstecknet & jag kände att det där "ekorret" inte satt alltför långt inne. Tills idag. Vi satt & åt lunch när Daisy helt plötsligt tappade det i sin barnstol...

 

Daisy - Goog! GOOG! GOOOOG!

Tor - Katt, katt, katt!

Jag vänder mig om, tittar ut genom fönstret & en vild ekorrjakt pågår mellan 5-6 ekorrar i ett stort träd som står i vår trädgård

Moi - EKORRE!

Daisy - GOOOG!

Tor - Katt, kaa... GOOG!

 

Jaha... Så mycket för att försöka lära mitt barn svenska, nu är ungen övertygad om att ekorre heter goog. Hela eftermiddagen stod sedan de små trollen & tittade ut på ekorrarna & vrålade "goog". Goog råkar dessutom vara Daisys standardord för hund, så det är inte heller som om vi närmat oss det här med att ekorrar är ett alldeles eget djur i sig...

När Daisy, Tor & jag är ute på tur slår det liksom aldrig fel - träffar vi en ny människa bara måste de fråga mig om småttisarna är tvillingar. Vilket jag kan förstå, det skiljer ju bara en vecka mellan dem & jag antar att de inte ser alltför olika ut för att det ska kunna uteslutas på en gång. Men... väldigt ofta återföljs tvillingfrågan av en rejäl portion ologiskt tänkande.

 

Moi - Nej, de är grannar & jag ser efter Daisy på dagarna.

Ny person - Åh, det måste vara mycket jobb!

Moi - Det är faktiskt enklare att ha dem båda än bara Tor, de är jätteduktiga på att underhålla varandra!

Ny person - Aha! Läge att skaffa en till!

 

Alltså... Hur går tankebanorna här? Första magkänslan "Två=jättejobbigt", sen "Nehej, det var det inte - ja men skaffa ett till barn då!". Som om det BARA finns de två motpolerna. Har fortfarande inte kommit på ett riktigt bra svar att komma med, utan brukar bara sucka något trött om 6 månaders konstant illamående & 86 timmars värkarbete... Det brukar å andra sidan få folk att sluta driva idiotfrågan "syskon".

Det blev semlor tillslut - hittade ett recept som använde sig av torrjäst & körde på det. Fast i fortsättningen ska jag försöka våga mig på recept med vanlig jäst & bara byta ut den mot torrjäst. Inte fega så mycket! I vilket fall, fick till ett helt gäng vettiga semlor. Enda jag inte var nöjd med var glasen, penslade med mjölk & det gjorde liksom varken till eller från. Jaja, syntes ju inte under florsockret i alla fall!

Åh, jag har ÅNGEST! Fick någon form av psykbryt i förrgår & bjöd in ett par vänner & bekanta på fettisdagsfika imorgon & nu har jag panik över hur jag ska få ihop vettig semlor att bjuda på! Sitter på ett lager torrjäst, så nu försöker jag desperat hitta recept som använder det istället för vanlig jäst. Det går sådär... I princip alla recept hitintills använder sig av vanlig jäst & vetemjöl special (jo lycka till att hitta det här) & de två recept som inte gör det... Men det ser ut som om dagcentra har fått leka bageri. Jag inser ju att det är tanken som räknas & allt det där, men isch vad jag kan sakna att få baka i Sverige. Där alla bullar alltid blir fluffiga & saftiga. Jaja... Går det alldeles åt helsike får jag väl svänga ihop en äppelpaj eller något annat enkelt & helt enkelt ljuga & säga att det är det vi traditionsenligt äter varje tisdag efter fastlagssöndagen!

Idag fick vi äntligen till en träff med vår Syriska familj. Har inte känts som en bra idé att träffa dem innan vi var helt friska, så vi fick vänta ut Pauls antibiotika-kur. Men idag så! Jag tog med äppelpaj som jag bakat med vegansmör (visste ni att vanlig smör silas genom gelatin = gris i smöret?) & Paul hade med sig ett arabiskt "stick on" keyboard till deras dator. Jättetrevligt besök & även om vi var tvugna att använda tolk så var jag otroligt imponerad av hur mycket engelska de lärt sig på bara en månad. Från att kunna ett enda ord (thanks) till att lite haltande kunna prata om enkla vardagssaker. Inte illa med tanke på hur mycket annat de varit tvugna att hantera under den här månaden! Överlag har de alla etablerat sig över förväntan, bara minsta pojken som har lite svårt med sin dagisplats - fröknarna vill nämligen att barnen ska leka ute varje dag & han är rädd för snön... Kan ju tycka att de hade kunnat låta honom leka inne åtminstone så här i början. Visst, förr eller senare måste han ju vänja sig (inte så mycket att välja på när ens nya hemland är Kanada) men lite förståelse medan situationen fortfarande är ny hade inte skadat...

Jag brukar aldrig prata eller skriva om mens, men nu känner jag att det i princip är min skyldighet att göra ett undantag! I veckan fick jag nämligen min första mens sedan jag blev gravid & den här gången bestämde jag mig för att nu fick det vara nog med bindor, trosskydd & tamponger - nu var det dags att prova något nytt. Så jag la 45 dollar (ca 275 kr) på en liten silikonkopp som kallas för "diva cup" (så jäkla värdelöst namn - freedom cup hade varit så mycket bättre) & nu sitter jag här & känner mig arg på världen för att ingen introducerat detta tidigare i mitt liv! Alla gånger jag varit ute på exkursioner & haft panik för att det inte funnits någon bensinstation inom vettigt avstånd, eller flygturer som varit en enda lång plåga med äckliga flygplanstoaletter eller bara det här med alla jäkla pengar jag vinkat iväg till OB. Så himla onödigt! Koppen kan sitta i 12 timmar & betalar igen sig på typ nolltid, räcker i två år*, genererar noll sopor & det känns som en sån FRIHET. Typ ungefär det bästa som någonsin hänt för jämställdheten.

 

* Nu har jag ju uppenbarligen inte haft koppen i två år, men jag misstänker att det här är ett såntdär hittepå bäst före datum bara för att typ alla varor behöver ett sånt nuförtiden. Lite som att våra Soda Streamer flaskor tydligen bara ska hålla i två år...

Daisy dök upp i morse & var "all fancy" i glittriga ballerinor. Tor, som stod i hallen i pyjamas, hade uppenbarligen inte fått memot om dress code & var med andra ord väldigt underklädd. Så det fick vi ändra på - Fancy Friday med rosett-tema!

Å så härligt att ha en hemmakväll! Körde ju första hjälpen i både måndags & tisdags (check på cert - så skönt att ha det gjort!) & igår var det craft night hemma hos Amie. Kom inte hem förrän halv elva, så det blev ju inte jättemycket kvällsmystid med familjen. Men nu ikväll så - fick till & med in ett litet kvällsfika med nybakta blåbärs/morotsmuffins!

Första kvällen med första hjälpen träning & även om mycket av det är repetition så känns det skönt att gå över det hela igen. Hade önskat att det varit lite mer baby/barn-specifikt, men förhoppningsvis täckter vi det imorgon. I vilket fall, hela eventet organiseras av en bekant till mig (E) samt en instruktör från Röda Korset. Innan vi satte igång med kursmaterialet frågade vår instruktör om någon av oss varit certifierade tidigare. Berättade att jag tog en kurs i wilderness first aid 2012 & den omedelbara reaktionen från E är "Everybody, just so that it makes sense, Ida's from Sweden so that's why she had to learn that type of first aid".

 

Alltså... Ja, gemene norrlänning har väl ett bättre hum om hur man ska överleva än vad många kanadensare har - men SÅ himla off the grid befinner sig ju inte Sverige att det känns aktuellt för HELA landet att satsa på wilderness första hjälpen istället för den gamla vanliga sorten. Jag bara "Um, eller så var det för att vi höll på & klättrade en massa"... Men men, i fall att någon av er bloggläsare hemma i Swea känner för att ta en första hjälpen kurs - kan vara läge att signa upp för en som täcker lite tuffare, mer out back, förhållanden!

Idag har vi dragit upp planer för sommarens stora projekt - skaffa höns. Så himla peppad! Vi har enats om följande:

 

- Vi börjar smått & med heritage breeds, min röst faller på dessa små söta fjäderpuffar

- Vi kommer att bygga ett litet hönshus först & sen ägna sommaren åt att uppdatera trädgårdsskjulet för vinterboende

 

När vi väl satt de här målen åkte vi iväg till den lokala "jordbruksaffären" & spanade på hönsmat samt hönsmatskålar. Vi fick också veta att vi kan lägga en beställning på dagsgamla kycklingar hos dem april... Så nu måste vi bestämma om vi vill ha höns så tidigt samt om vi vågar att föda upp dem från när de är pyttesmå. En del av mig vill hellre ha äldre djur, medan en annan del bara dör sötdöden när jag tänker på en kartong fylld med pipig söthet!