MsBree

Först måste jag börja med att tacka för alla fina kommentarer när det kommer till Tors lilla olycka - så skönt att läsa att det inte bara är Tor som åkt med huvudet före i golvet! För även om det var en olycka så lastade jag mig själv något så oerhört, kände att det inte hänt om jag bara hade varit en bättre mamma... istället för att tillåta mig själv att avskriva det som just en olycka. Era kommentarer hjälpte till att öppna mina ögon & inte dömma ut mig själv fullt så hårt. Så om det är något jag ska ta med mig från Tors fall är det följande:

 

1) Det spelar ingen roll hur mycket jag passar på honom, förr eller senare kommer han att göra sig illa & då är det inte per automatik mitt fel. Olyckor händer & jag måste lära mig att acceptera det, jobba med dem & inte utse mig själv till årets sämsta mamma på stående fot

2) Med det sagt, är ju bara att inse att det kommer att bli värre innan det blir bättre - så det är hög tid att se över huset & göra det mer barnsäkert än vad det är i nuläget. Liten är inte supermobil i nuläget, men det kommer att bli ändring på det & då är det bra om hemmet är lite säkrare än vad det är just nu. Alltså, projekt för helgen & nästa vecka!

Vi har en glad liten unge i huset igen - så skönt! Fast det tog i alla fall en bra bit in på dagen innan oron helt lämnade kroppen. Hjälpte jätte mycket att det är Pauls jobba hemma dag idag, ibland är det lite tungt att vara den enda ansvariga för Tor dag ut & dag in... Inte så att det inte är ett jobb jag vill göra, men när det känns lite skakigt är det skönt att vara två om det! Sen hjälpte det också att Tor var så uppenbart oberörd av gårdagens incident - satt jättestadigt på golvet, skrek av skratt i både badkaret & när vi dansade med honom i köket & flirtade hejvilt med en bank-kvinna som vi hade möte med på eftermiddagen.

Nu ligger han utslagen i sängen - spjälsängen - i bara blöjan & med alldeles svettgalet hår. Min lilla tossiga unge... Det allra finaste jag vet.

Vilken vidrig liten dag vi hade igår, den började nämligen med en DUNS...

 

Tor sover i vår säng just nu eftersom han går igenom en tillväxtspurt & för första gången i sitt liv tjurar han över att sova i spjälsängen. Varje morgon innan Paul åker till jobbet har han pallat upp en massa kuddar kring Tor & mig för att se till så att han inte trillar ur, men i morse hade liten lyckats putta undan alla barrikader medan jag sov &... Ja, duns. Vaknade av ljudet då han slog i golvet & den paniken innan jag hunnit springa bort till honom. Han grät redan då, men så mycket att det var i princip ljudlöst... sen startade avgrundsvrålen. Han skrek & skrek & skrek tills han somnade av utmattning. Vid det laget var jag helt sönderstressad, grät jag med & kände mig sämst i världen. Under allt det här kaoset lyckades jag ring Paul som tog kontakt med sjukvården som sa åt oss att avvakta eftersom han inte visade några synliga skador. Men alltså, det här med att ha ett litet barn som möjligtvis har ont, kanske till & med jätteont, är ju bara rakt igenom generalvidrigt. Vid lunch var jag helt slut & det kändes som vi hamnat i en ond spiral, det gick liksom inte för någon av oss att lugna ner oss. Så när Paul frågade om han skulle ta en tidig buss hem grät jag av lättnad, lika så när han klev innanför dörren. För som ett mirakel blev Tor glad nästan på en gång. Tänk att det kan gå timmar av hysterisk gråt & så händer något nytt & det släpper! Att få se min lilla baby glad igen - bästa känslan. Men pulsen dunkade ändå högt i halsen hela gårdagen & jag känner mig fortfarande inte lugn i kroppen...

Det dök upp ett födelsedagspaket hemma hos oss idag, så det mesta i den blå lådan får vänta tills nästa vecka - men en sak var inte inslagen så den satte vi direkt i bruk. Finaste Elsa Beskow servisen!

Pauls värmetolerans är kass & dessvärre verkar det som om Tor har ärv det draget, det är således två olyckliga herrar jag bor ihop med just nu. Så när det var dags att slå på ugnen tidigare idag (vi var bjudna på potluck på kvällen, i annat fall hade familjen fått äta kall sallad till middag) skickade jag ut dem båda två, bara "Åk till någon affär med luftkonditionering - hejdå!". När den småsvettiga gnällduon åkt kändes det SÅ skönt, tills Paul skickade det här kortet till mig...

Jag hade ju ljugit om jag sagt att vi är en demokrati när det kommer till vad vi äter här hemma. Låtsas väl stämma av mot Paul vad som ska serveras... men till 99% är det jag som bestämmer allt när det kommer till vår mat. Men idag hade vi en 1% dag, för jag frågade Paul om han hade något lunchönskemål (här förväntade jag mig ett "umm...nja...ehh...inte direkt") & fick tillbaka "Waffles and beer!". Kanske inte exakt vad jag hade planerat att vi skulle äta (äggröran får vänta till en annan dag), men nu hade jag ju frågat...

Det fanns en tid i våra liv då Paul & jag kunde vara något grymt effektiva... I nuläget känns det dock som om det var hemskt länge sen det var så. Istället kommer jag på mig själv med att bli glad för varenda pyttig grej som vi lyckas bocka av från vår to do lista. Idag var det med andra ord en JÄTTE BRA dag - för vi kom iväg till The Beer Store med all vår pant, Paul lyckades hinna till tippen med en massa trädgårdsavfall, vi fick tvätt tvättad & torkad, Paul installerade en regnvattentunna, vi tog en timmes promenad & jag lyckades få ihop både god middag & efterrätt!

Fredagsmammorna drog på sushilunch idag & jag ville så gärna gå, men så kändes Tor så väldigt liten & klängig plötsligt att det kändes bäst att stanna hemma. Så vi hängde i trädgården, körde lite rally i parken, lekte flygplan & borstade våra tänder & det kändes som precis vad liten behövde. En dag utan massa event & bara tillsammans med sin mamma.

I juni skickade allra bästa farmor en gåstol till Tor. Vi väntade & väntade & väntade... Efter mer än en månad skickade farmor paketets tracking nummer till oss & vi kollade upp dess status, gåstolen satt fast i Mississauga (typ förort till Toronto) & skulle levereras inom 1-12 arbetsdagar. Så vi fortsatte vänta, tills farmor fick ett telefonsamtal att paketet fanns att hämta nere på byn. Tors gåstol kan med andra ord vara den mest beresta gåstolen på planeten - tillverkad i Taiwan, fraktad till Sverige, postad till Kanada & så returnerad till Sverige utan att ens fått vara i närheten av ett par knubbiga babyhänder. Det som gör mig SÅ TRÖTT i det hela är att min billösa farmor har fått jobba så hårt för att köpa/posta/hämta paketet, betalt postens svindyra porto & nu skyller Posten AB på Canada Post & Canada Post skyller på tullen/Posten AB. Vill någon ta ansvar & se till att Tor får sin gåstol eller att farmor i varje fall får pengarna tillbaka för portot? Nejdå, varför ska den enskilde kunden få upprättelse & slippa hamna i kläm? Suck - jäkla skitföretag är de hela bunten!

Vi bor helt löjligt nära Guelphs klättrargym, typ två minuters promenad bort... Så det senaste året har Paul låtit så här på repeat "När tror du att vi kan börja klättra?". Well, idag blev det av! Paul, jag, Jess & Andrew knatade över med utrustning & bäbisar. Vår plan var väl att en person skulle vakta småfolket medan de andra tre klättrade (de har ett par automatiska belay-stationer, så det går att klättra utan partner) men det föll på att Tor bara ville vara i någons (mest mina) armar & att Lewis var hyper & slickade på väggarna. Vi var alltså inte direkt super effektiva, men vi fick alla in ett par rutter per person. För mig var det dock en rätt märklig upplevelse, för jag var inte höjdrädd så där som jag varit tidigare - men jag fick typ panik halvvägs upp & kunde inte låta bli att tänka på hur hemskt det skulle vara om jag föll ner & dog... För då skulle ju Tor inte ha en mamma längre. ÅNGEST. Kan ju tycka att det här med att tanken på att mitt liv skulle ta slut skulle vara det stora orosmomentet, men icke... mammalös Tor var det stora mörka mentala molnet. Happ, det här är alltså något jag kommer att få jobba lite med.

 

Vi avslutade kvällen med middag hemma hos oss - litet knytkalas med supergod broccoli paj, rödbetor med mynta & sauterad mangold. Samt öl, alltid öl efter klättrarpass!

Bästa starten på dagen, vi var inbokade för en extra invägning av Tor eftersom han varit så liten & sedan vi var där sist (6 veckor sen) har han gått upp nästan ett helt kilo! Glad läkare, glada föräldrar. Efter det gick dagen liksom i ett - Guelph Solar kom förbi för att utvärdera om vårt tak kan utrustas med solceller, jag bakade rabarberpaj, Paul & Tor åkte & handlade, vi städade huset & klockan halv sex travade vi ner till parken & mötte upp med det här gänget:

Tor är inne i en ny tillväxtfas & jäääklar vad humöret pendlar! Ena stunden är livet en fest & nästa sitter vi på tidernas lilla drama queen som bara gråhåhåhåååter. Saker som Tor gillar just nu: mig, sin tandborste, speglar, katterna & promenad i parken. Saker som Tor inte gillar just nu: allt som inte involverar mig/vagnen. Efter en heldag hade jag ljugit om jag sagt att det inte blir lite jobbigt. Så när Paul kom hem idag välkomnades han med en lättnandes suck från min sida. Sen hade far & son ett fint litet ögonblick ute på vår trädgårdsbänk...

Värmen fortsätter & det för med sig att jag måste vara lite kreativ i köket. Eftersom vi inte har AC blir det så himla varmt om jag använder spisen, så i nuläget försöker jag att laga all mat på grillen ute/bara värma upp något från frysen. Idag var det grillen som gällde. Hittade nämligen en sån är mackapär när vi var uppe i stugan & tänkte att det nu var ett ypperligt läge att inviga den! Sagt & gjort, jag öppnade upp en ölburk, hällde av hälften, stoppade i en handfull kryddor & vitlöksklyftor & pulade ner kycklingen över alltihopa. Glad i hågen travade jag sen ut till grillen bara för att inse att det inte alls fungerar att grilla kyckling på det här sättet om du inte sitter på en jättestor klotgrill som kan rymma hela härligheten. Frustrationen på den - kan hända att jag svor lite. Nåja, lite kreativt tänkande senare hade jag hittat en alluminiumform som jag dumpade ner alltihop i & sen lastade jag in det i grillen på en timme. Fungerade ju det med, så nu åker kycklingölburksprylen in i lådan med saker som vi ska lämna till frälsningsarmen (mer om det en annan dag). Resultatet då...

Urk på burk det är sååå varmt! Environment Canada har utfärdat en värmevarning & jag förstår varför, närmare 30 grader men med luftfuktigheten (som är enorm, det känns som att andas soppa) känns det som närmare 40. Tor & jag tog en pyttig liten långsam promenad i parken nu på morgonen & det kändes så som jag föreställer mig att det är att vara i klimakteriet & bära en dunjacka i en bastu. Döööden! Tacksamt nog hade Tor ännu inte riktigt fattat hur varmt det var, för han var fortfarande glad:

Gårdagen spenderades i mångt & mycket på vägen - först upp till stugan, sen hem till Pauls föräldrar för en snabbvisit & så hela vägen hem. Vi var borta i 12 timmar totalt, pust på den... Tor var tacksamt nog en liten stjärna större delen av tiden, det var bara hemma hos farföräldrarna som orken tröööt, men det var inget som lite mat inte kunde fixa!

 

Idag har vi varit på trädgårdstur här i Guelph - folk som producerar mycket av sin egen mat öppnade upp sina hem för alla som ville komma & titta. Vilket vi ju så klart ville, vilda hästar hade inte kunnat stoppa mig! Extra roligt eftersom vi fick sällskap av Jess & Lewis. Första trädgården vi åkte till var en DRÖM. Åh vad jag hade velat bo där, så otroligt vackert! Massa roliga saker att spana på - höns & bikupa:

Vid tolv idag plockade Kristen & Daisy upp Tor & mig & så körde vi iväg till en av de större parkerna här i Guelph & mötte upp med det här gänget:

Vi har haft en lite upp & ner dag - vissa saker har varit hemskt dåliga & andra hemskt bra. Största jobbiga saken var att en nära släkting fick åka in till sjukhuset för en mini-stroke... Usch, får ont i magen bara jag tänker på det - men hen är i alla fall hemma nu & verkar återhämta sig väldigt bra så det är vi otroligt tacksamma för! Men eftersom det är lite för färskt & känns lite för jobbigt kan vi väl fortsätta med alla de saker som varit BRA med dagen. Så som:

 

1) Paket från Sverige (I tell you, postguden!) & Tor har numera sina första små joggingskor, så vansinnigt söta!

2) Tor har lärt sig förflytta sig över golvet för egen maskin - på rygg dock... så jag vet inte om det riktigt räknas som att krypa?

3) Vi har haft BBQ i trädgården & Tor avslutade med nybakt bananbröd & ridtur

Någon gång för evigheter sedan såg jag ett program med Jamie Oliver där han lagade kyckling genom att försiktigt lossa på skinnet & peta in en smör & kryddblandning som sedan självöste kycklingen under tiden den var i ugnen. Eftersom jag är ett stort fan av allt som är enkelt i köket tror jag att det var ungefär i det ögonblicket jag bestämde mig för att geniförklara Jamie & sen dess lagar jag aldrig helstekt kyckling på något annat sätt. Så när jag hittade det här receptet, baserat på samma teknik & med citronmeliss i smörblandningen, var det givet att jag var tvungen att testa. Speciellt som det dessutom innehöll salvia & tja... vi sitter på rätt rejäla mängder ananas-salvia:

Happ, jag tror att det är officiellt - jag gillar inte grönkål. Åtminstone här känns den som en väldigt hypad grönsak, lite grönsakernas motsvarighet till finkultur. Det pratas om kålens livsnödvändiga beståndsdelar (hallå, 45 olika flavonoids!!!) & dess förmåga att skydda mot kolesterol, cancer & zombies & jag VILL tycka att det är gott, men känner mest att den förstör mat som annars hade kunnat vara god. Som nu ikväll. Grönkålspaj...

Vi fyllde upp Tors lilla badpool igår & efter lunch idag knatade vi ut & invigde den - mycket populärt! Fast i fortsättningen, vete tusan om jag orkar hålla på med uv-kläderna...

Ännu en varm dag här, men vi gav oss i alla fall ut eftersom vi ville lämna tillbaka cykelkärran & här är en sak som jag verkligen älskar med Guelph. Vi får alltså låna en cykelkärra av ett par som vi känner si så där ytligt, vi kör runt med den en halv vecka, lämnar tillbaka den tillsammans med en liten påsa heirloom frön som tack & får i vår tur tillbaka en jättekasse med nyskördad kål & mangold! Har aldrig bott någonstans innan där folk bryr sig om andra så mycket som vad de gör här - det känns lite som att vara medlem i en storfamilj!

Vi startade dagen nere på vår farmers market som verkligen börjar komma igång på riktigt nu - så mycket lokalt odlad mat att välja bland! Eftersom vi verkligen försöker att äta sånt som inte transporterats allt för långt är det alltså läge att bunkra upp inför vintern. Förra året frös jag ner en massa tomater (för grytor & chili) samt rotsaker (för att rosta i ugnen) men i år vill jag vara ännu bättre på det så att vi slipper köpa en massa varor från Sydafrika, Mexico & New Zealand under vintern - vi kan väl se på det som mitt lilla matprojekt för 2015. Började idag med att köpa på mig ett helt kilo paprikor för cirka 30 kronor. Kom hem, skar upp alla utom en, kokade dem i tre minuter & lät dem rinna av innan jag hackade upp dem i lagom bitar för chili & soppa:

Så Conrads liv tog abrupt slut... & vi skrattade så vi grät samtidigt som vi kände oss hemska för att vi fann situationen så oerhört underhållande. Blomman, fotot, cigaretten i den kalla lilla tvättbjörnsnäven - det GICK BARA INTE att inte kviiida av skratt! Faktum är att vi skrattat så mycket över detta under kvällen att det inte känns mer än rätt att göra något för att hedra Conrads minne, så när jag läste "Conrad behind the scenes" kände vi att vi var tvugna att agera! Så, för att hjälpa små Connies & Constantines out there adopterade vi en tvättbjörnsunge!

Vi spenderar kvällen framför Pan Ams öppningsceremoni - Pan Am som hålls i Toronto!

 

Paul - Vi måste ju bara åka in & titta på någon av eventen!

Moi - OK, marathon!

Paul (kollar på sin tablet) - Nej de gör inte marathon.

Moi - Eh, say what?!

Paul - De gör inte marathon.

Moi (kikar över Pauls axel) - Men, bowling är ett event... Hur kan INTE marathon vara med då?

Paul - Det är bara inte med.

Moi - Rullskridsko konståkning? Men inte den äldsta olympiska sporten?

Paul - Alltså, när du lägger fram det så...

Moi - Jag googlar själv.

 

Så nu blir det marathon för vår lilla familj!

Nej, döda djur är inte roligt utan oftast bara hemskt sorgligt - så länge det inte rör sig om en mygga eller en äcklig tusenfoting. MEN. Jag måste ju erkänna att jag skrattade så att jag grät när jag läste detta. En liten historia om en död tvättbjörn som fick Toronto-borna att engagera sig bra mycket mer än vad jag någonsin trodde möjligt om road kill! Dessutom introducerade händelsen ett nytt i-landsproblem i mitt liv - det här med att läsa roliga saker på nätet medan ens baby sover i ens knä... Alltså, så svårt att inte skratta högt!

 

I vilket fall, RIP Conrad!

Idag har Tor haft ännu en sån där dag då en massa nytt hänt i hans lilla liv. Först ut, premiär på att gunga i en riktig gunga på en lekplats! Hjälp så pyttig han var i gungan men oj så roligt han tyckte att det var! Benen gick som trumpinnar & då & då gav han upp riktiga glädjetjut! Mindre roligt... att åka cykelkärra. Eller, först gick det jättebra - men sen när det kom en massa bilar körandes förbi honom blev det jobbigt. Så där pass att Paul var tvungen att stanna & jag var tvungen att bära liten apunge väldigt nära ett par kvarter eller två innan han kunde sitta i sin vagn igen.

I trädgården ute i stugan kan det hänt att vi öste på med kommersiella näringsämnen, men här i Guelph (staden som mycket väl kan vara den mest grönavågiga platsen i Kanada) känns det feeel. Så när Paul velat spruta allehanda medel över grönsaker & buskar har jag hummat, haaat, skjutit på det & sen gått på vägen "Googla sånt som farmor & farfar gjort i sin trädgård". Typ kaffesump - något som vi alltid slog ut i potatislandet när jag växte upp. Till 100% en sån där sak som vi bara gjorde, utan att jag hade en aning om varför - tills jag Googlade & fick lära mig att:

 

& check - plötsligt har vi ett ypperligt användningsområde för all brun gegga som Pauls perkulator producerar!

Paketfrekvensen här i huset sen vi fick Tor... lite smågalen & helt, helt, underbart roligt! Blir så himla glad för vartenda vaderat kuvert till honom, mycket gladare än om innehållet faktiskt hade varit något specifikt till mig! Igår kom det en supersöt liten kofta & idag dök det upp ett paket från Malmö med ett par väldigt stiliga små shorts samt en underbar liten haklapp:

Jag vet inte vad de heter på svenska, men här kallas de tomatskott som växer mellan grenklykorna för "suckers". Tidigare har jag bara nypt bort dem allt eftersom de växt fram, men nu har jag kommit på ett sätt att faktiskt få användning för dem!

Idag kändes det lite motigt måste jag erkänna. Jag VILLE så mycket - vara produktiv, få i ordning här hemma, känna att vi kanske någon gång kommer att bli klar med allt renoveringsarbetet! För en gångs skull bocka av saker annat än bara köksrelaterade sysslor... Men så var det ju det här med Tor, som inte alls kände på samma sätt som jag. Nej, babys agenda var istället "mänskligt plåster" & för första gången på 7 månader kände jag bara "Men du, klara dig lite på egen hand då!!!". Frustrationen växte dessutom i & med att han vägrade sova i sin vagn, vägrade sova i sin säng & vägrade sova på Paul - det enda som gällde var jag & sound tracket till allt detta var GNÄÄÄÄLL. Jag blev helt ärligt skittrött & dessutom bara så avundsjuk på Paul som faktiskt fick saker & ting gjort medan jag hade en liten tröttgråtig apa dragandes i mitt hår.

 

Så himla synd på en dag som annars hade kunnat vara så bra - varmt & härligt, BBQ, en massa sallad räckt över staketet från våra fina italienska grannar...

Vi började dagen med en klass i babyteckenspråk. Jag hade väl en känsla redan innan att det inte skulle vara den mest välinvesterade tiden, dels eftersom jag kan rätt mycket teckenspråk men också & för att vi var cirka 10 föräldrapar varav endel inte kunde något alls. Trots det kändes det viktigt att gå efterom alla som var där donerade en summa till bröstcancerforskningen. I nuläget känns det inte som om jag kan investera tiden & resurserna som krävs för en större insamlingskampanj, så att kunna bidra lite grann så som vi gjorde idag känns viktigt & lite som om det väger upp en smula för att jag inte kan lägga ner själv & hjärta i den här frågan just nu.

 

När teckenspråket var avklarat var nästa hållpunkt på dags-schemat ett besök hemma hos Jess & Lewis. Vi ska nämligen köpa en cykelkärra som Tor kan åka runt i efter Pauls cykel & de har en som vi ska få låna nästa helg för att testköra. Så vi travade över till dem för att fästa ett fäste på Paul cykel så att vi kan haka på kärran. Alltså... jag tyckte ju att det var en djungel med vanliga barnvagnar, men cykelkärror är ta mig tusan ännu värre. Barnvagnsalternativen fanns i alla fall under samma tak... Å andra sidan, det är ju inte jag som ska dra runt på den så jag känner lite att det är Pauls bekymmer vad vi ska skaffa. Så länge den rullar, rymmer lite andra prylar än bara baby  & Tor är säker är jag nöjd!

Tor & jag startade dagen med att försova oss, till halv tio sov vi. Vilket var riktigt dålig timing eftersom vi skulle ut på promenad med Jess & Lewis klockan tio, med mötesplats 10 minuter bort. ARGH! Det gick med andra ord snabbt undan - frukost för oss båda i raketfart & Tor fick vara kvar i sin pyjamas. Jag skyllde på att det var så solig ute & att jag inte kunde hitta solkrämen... I vilket fall, iväg kom vi & sen var vi ute & gick i cirka 2 timmar. Jätteskönt att få röra på sig & få prata av sig lite samtidigt. Är så glad att det verkligen känns som om vi börjar få bra vänner här! Väl hemma tog vi ett ryck i trädgården, det behövs nämligen, det växer något galet där ute. Tomatplantorna är nästan lika höga som jag nu!

Vi körde en liten spontan mini-picnic som lunch idag. Packade banankaka, drog iväg & köpte frap på Starbucks & promenerade sedan runt i en av de fina parkerna här i Guelph. Fullt med folk som var där med sina barn, alla klädda i Kanada-kläder. Tor har bara en kanada-outfit, en pyjamas, så den får vänta till kvällen men vi klädde upp honom i sötaste sjömanskostymen som farmor gett honom samt hans Hudson Bay solhatt från gudmor Sandra.

Jag är fotbollsintresserad på det där sättet att jag vaknar till liv när det är stora mästerskap på gång, men det här med att det spelades U21 EM det missade jag totalt här på min sida av Atlanten. Jag begrep att något var på gång från Aftonbladet & de andra nättidningarn... men kom liksom aldrig mig för att klicka in på någon av sidorna för att läsa vad det egentligen var som pågick där borta i Prag. Tills vi gick & vann alltihop vill säga, då vaknade jag till i min lilla utflyttarbubbla. Lite "Eh, va, vänta... vann vi just EM?" & som kanske sista på bollen av alla blev jag också helt förälskad i vårt U21 lag. Kanske allra mest för Oscar Lewikis skull. Alltså, vilken pappa! Hade jag just gått & vunnit EM i en lagsport hade det låtit så här i mitt 31åriga mammahuvud:

 

Moi - JAAAAAA! WOOOOHOOOO! BUBBELBUBBELBUBBEL!

Paul - Men Ida, Tor fyller ju ett år.

Moi - Äh, han kommer inte att minnas om jag var där eller inte - vi kan fejka ett kort när jag kommer hem från att spruuuuuta champagne över hela Stockholm!

Paul - Men vi har ju bjudit in släkten på fika...

Moi - Köp take out.

 

Jag hade, i ärlighetens namn verkligen känt att det här var en one time thing, tillskillnad mot födelsedagar som ju faktiskt kommer igen år efter år efter år. Dessutom, 1-årskalas... de blir ju lika glada för presentpapperet som för själva presenten. Så ja, jag hade bara "Vänta på mig grabbar!" & hoppat på planet mot partyt. Hatten av alltså för den här unga mannen som inte gör det utan istället sätter familjen först. Snacka om att vara en fantasisk inspirationskälla även utanför planen!