MsBree

Å herre vad jag är stressad nu för tiden. Så otroligt mkt att göra. Är det inte min egen forskning så är det undervisning, möten & allmänt organiserande. Idag har jag:

1. Jobbat

2. Sammanställt en rapport till min handledare som han behöver för att ansöka om mer forskarmedel

3. Organiserat extraundervisning för en av mina elever

4. Haft ett möte om SWEAs julmarknad

5. Installerat ny programvara på min Mac så att jag kunde printa ut foton till Sara som tack för hennes donation till Beat It

6. Ätit middag hos Sara & Ryan

7. Handlat ingredienser till morgondagens bak

So, imorgon ska jag:

1. Baka kakor till institutionen

2. Jobba

3. Hjälpa till på en exkursion - det kommer att vara 12 grader imorgon & vi ska paddla runt i en kanot i typ 4 timmar så den ser jag ju fram emot...

4. Träna

5. Massa annat meck som ännu inte behagat visa sitt nylle...

& här sitter jag & knapprar ned ett inlägg mest bara för att jag är så trött att jag inte orkar gå i säng. Fabulous. Jag kommer ju inte alls att vara helt död imorgon. Oki, natta!

Oh, jag hade jätteroligt igår! Oki, i början var det lite så där "Ah - det är du som doktorerar i geologi!" men sedan så var det bara roligt. Pauls vänner visar sig nämligen vara rätt mkt som vad Paul är. Dvs, det blir aldrig en tråkig stund! Det är så roligt att umgås med folk som man kan småtjafsa med, vara lite underfundigt bitsk, & veta att ingen kommer att ta illa upp. Vet inte om det beror på att 70-talisterna tillhör en generation som är bättre på ironi men skillnaden mellan denna gruppen individer & alla stela på geologen är milsvid...

Anyway, idag är det fullt upp som gäller. Paul & jag ska först dra iväg & shoppa, sedan blir det kräftskiva på Oakvilles Yacht Club med di svenska daaamerna & sedan drar vi vidare ut i natten på andra upptåg. Faktiskt med samma gäng som igår - ska bli sjukt kul!

Oki, gårdagens kurs i alkoholförsäljning var ju minst sagt intressant. För det första, eftersom UofT är "ett världsklassuniversitet" får vi inte säga ordet full. Någon är alltså inte full, eller dragen eller på pickalurven. Nope, en gäst ska istället beskrivas som "appear intoxicated"... Alltså, det känns ju ungefär lika löjligt som att kalla en städtant för hygientekniker.

Sedan... Herre jävlar. Man kan ju bli stämd för allt i detta landet! Följande är ett rättsfall som utspelades bara för ett par år sedan. En familj, låt oss kalla dem för Ashley, har som tradition att varje år bjuda in familj & vänner till ett stort BBQ/poolparty. Alla har trevligt, plaskar i poolen, sippar vin & dricker öl & njuter av grillspett i solen när plötsligt ett rop hörs. En av gästerna, Mr Scott, har klättrat upp på familjen Ashley´s tak. Därifrån deklarerar han att han tänker hoppa ned i poolen. Mrs Ashley skriker att han absolut INTE får göra detta & att han kan skada sig om han faktiskt hoppar. Detta upprepas tre gånger, Mr Scott hojtar att han ska hoppa, Mrs Ashley panikskriker att han inte ska göra det eftersom han kan skada sig. Mr Scott hoppar. Han landar i den grunda delen av poolen, pajjar ryggraden, blir förlamad & stämmer familjen Ashley på 8 miljoner dollar. Av vilka familjen Ashley tvingas betala 2 miljoner eftersom Mrs Ashley: 1) Inte förklarade exakt hur illa han kunde göra sig, dvs hon förmedlade inte effektivt hur farlig denna aktiviteten var & därför kunde inte Mr Scott veta att han kunde skada sig för livet 2) Hon hotade inte med konsekvenser så som att komma upp & hämta honom, förbjuda honom att vara kvar på festen eller ringa polisen.

FY FAN säger jag & önskar att Mr Scotts kvarvarande år i rullstol blir riktigt vedervärdiga! Nu hoppas jag på att jag kuggade på provet - multichoice delen av provet var nämligen en total mardröm.

Har haft så otroligt trevliga dagar på sista tiden. Inte bara lite så där att det blixtrat till lite då & då utan genuint minnesvärt trevliga dagar. I söndags tillexempel - Paul & jag åt först brunch på vårt favoritställe (La Hacienda) & sedan besökte vi ett tiotal antikaffärer. Hade sjukt roligt & blev naturligtvis bästa vänner med en liten homosexuell antikgubbe vid namn John. John förklarade att vi var ett perfekt par & att han tycke om oss för att vi inte var födda i tvillingarnas tecken (sorry Sussie!). Sedan prutade han ned allt vi köpte & talade om för Paul att han var en lycklig man eftersom jag är kapabel till att vika servetter i fina mönster... Köpte även något jag suktat efter grymt länge. En riktig gjutjärnsgryta samt en bra pastakastrull. Köptstopp efter det för denna månaden men jag är så lycklig. Detta är vad alla mål under resten av mitt liv kommer att tillagas i!

Gårdagen ägnads åt jobb som var så där "aha" hela tiden (bästa känslan!) samt SWEAs julmöte & ni vet ju hur jag är - allt som har med julen att göra är underbart! Bäst av allt var dock slutet av dagen. Paul kom & hämtade upp mig på IKEA, där vi haft mötet, med en bukett blommor & en flaska rosévin (som vi dock sparar på till helgen). Avslutade med att han bjöd ut mig på middag - allt för att det var Ida-dagen igår!

& idag har vi varit ute & ätit grymt god mexikansk mat med Isolde, samt fått Troll & Nitwit för en vecka. Så i skrivandets stund har jag en varm liten pälsboll i knät. Blir inte mkt bättre än så!

Vad gör då 30 km med ens kropp? Ja med min kropp i alla fall... När jag kom i mål var jag riktigt trött, det sticker jag inte under stol med. Ondast, faktiskt ondare än min gigantoblåsa under foten, gjorde mina höfter. De kändes som om de kompakterats från jaaa 10 cm ner till 3 eller nått. Gjorde ont på det där sättet att man blir rastlös, så istället för att sitta & sippa vatten i skuggan knatade jag raskt bort till närmsta tält där hjälp kunde fås.

Mkt trött Idah som precis bänt av sig skorna. Skönaste känslan på länge!

Stretcha med gummiband. Min kropp skrek först gällt & hotade med myteri, sedan förlikade den sig med fakta - det blev ju bättre! Väl klar med mitt rosa gummiband linkade jag bort till ett annat tält & fick massage. Dessvärre fick jag dock en liten, icke asiatisk, tjej som bara knådade så där mjukt. Jag som ville ha knytnävar virvlandes mot ryggen låg besviket & andades in alcogel-ångor under 15 minuter innan min första massage kom till sitt slut. Därefter plockade vi på oss lite gratis body-butter & smoothies & sedan åkte vi hem. & det var nog först då jag insåg hur jäkla bra jag gjort det. För vägarna var helt packade med folk som fortfarande gick mot målet - varav merparten fortfarande hade timmar kvar innan de skulle nå dit.

Det var "The White Shoes" vi såg - Pauls & min benämning på alla de människor vi sett gå runt i splitt nya träningsskor på morgonen. Hur deras fötter & höfter kändes vill jag inte ens tänka på. So, vi tutade & vinkade & satte igång bilradio för att ge dem lite extra ork.

Lördagen här i Toronto var fruktansvärt varm - mer än 26 grader, vilket verkligen känns när man har så långt att gå. Man kunde verkligen se hur värmen tog på folk. Fötter blev tyngre & tyngre, småpratet tystnade & man koncentrerade sig på att sätta en fot framför den andra - helt mekaniskt. Fast, då & då hände det saker som kickade en tillbaka in i nuet till 100%. Ett vänligt ord, ett leende som värmde lite extra, ett litet barn som sprang fram till en & ville att man skulle skriva sitt namn på familjens minnestavla... Även arrangörerna hade gjort sitt bästa för att göra våra hållpunkter minnesvärda. Personalen var utklädda till pirater, det fanns danslag på plats som uppträdde & så...

Den olympiska facklan. Jag vet inte om det var för att mina ögon blev så mkt större än alla andras när jag fick se den men, från att ha förevisats från andra sidan ett bord, plötsligt så sa Kimberly (tävlar i judo för Canada) bara "Nej men det är klart att du ska få hålla i den!". Så knatade hon runt bordet, fram till mig & beodrade en av de andra deltagarna att ta kort. Måste ju erkänna att jag tycker att det är grymt häftigt. I know, det är bara ett föremål & det är ju inte så att jag bär den en del av sträckan eller nått men jag tycker i alla fall att det är himla fint att ha detta kortet som minne. Lite så där "oh nej nu ska farmor berätta DEN historien igen varning" på hela upplevelsen... :)

Hur var det då? Jag lovade ju att jag skulle vara duktig & uppdatera bloggen flitigt så snart jag klarat av mina 30 kilometer. Så blev det inte, jag var helt enkelt lite för taget. Inte så mycket av den fysiska insatsen, även om den naturligtvis kändes, utan mer av den känslomässiga. Jag behövde helt enkelt en dag på mig att samla intrycken. Lördagen var en av de jobbigaste men samtidigt mest underbara dagarna i mitt liv. Det går inte riktigt att sätta ord på hur överväldigande det var.

Innan klockan slog 08.00 & portarna öppnade & vi fick börja gå måste jag erkänna att jag inte var särskilt uppåt. Jag hade varit uppe sedan fem på morgonen, efter att kommit i säng vid ett, & nu befann jag mig i ett rosa party. 4660 andra män & kvinnor som alla skulle avverka samma 30 km som jag, enda skillnaden - jag var ensam. Hade väl räknat med att det åtminstonde skulle finnas lite annat folk som skulle gå på egen hand men väl där såg jag ingen. Istället kryllade det av utklädda medelålders kvinnor som alla stod & sjöng med i Shania Twain låtar & jag får väl erkänna att humöret inte var på topp. Kände mig mest trött & grinig & ville mest av allt bara sitta bredvid Paul & strunta i alltihop. Sedan informerades vi om att vi samlat in mer än 11.6 millioner dollar & då vände det. Så fort jag fick höra summan fick jag tårar i ögonen & så kom dagen att fortsätta. För sinnesrörelsen var verkligen total - längsmed gatorna under hela sträckan, stod det nämligen fullt av folk som hejade på oss. Poliser kom fram & skakade hand & tackade, bilar tutade, små barn sprang fram & gav mig söta lappar, vissa familjer hade dragit ut musikanläggningar på gatan för att göra det roligare för oss att gå & flera av dem bjöd på kall lemonad, vattenmelon, hembakt, vattenflaskor & mycket annat. En kvinna kom fram till mig gråtandes & tackade för att det fanns människor som jag - hon sa att hon precis övervunnit sin bröstcancer & att hon fått hoppet om lycka tillbaka. Jag bara grät. Vad säger man i en sån situation?

Sedan hade jag ett fantastiskt stöd i Paul. Han körde runt mest hela dagen & mötte upp med mig på olika "docknings-stationer". Han peppade via sms, agerade dedikerad fotograf & kramade om mig när jag blev tårögd. Mot slutet värkte det i hela kroppen på mig, jag hade fått för mycket sol, vattnet var nästan slut, min vänstra fot hade förvandlats till en enda stor blåsa & jag ville mest bara lägga mig ner & tuppa av. Just i den studen när allt kändes som värst får jag ett sms från Paul "Du har gått om så otroligt mycket folk, det är max 200 personer före dig!". Just i den studen som jag läser detta meddelande får jag se en skylt - 1.8 km left... Vart energin som jag sedan fick kom ifrån är oklart, men jag lyckades gå om mer än tio personer till & sprang faktiskt i mål!

Det var så otroligt skönt att komma i mål! Fast min första kommentar till Paul var faktiskt "Darn! I could have done it faster!" Ska jag vara helt ärlig så känns det väl fortfarande lite så, att jag hade kunnat pressa tiden rätt rejält. Tog totalt 6h 53 min för mig att avverka hela sträckan & den tiden hade verkligen kunnat slipats. För det första så hamnade jag alldeles för långt bak när vi började gå & fick trava på som en liten anka under den första halvtimmen eller så, var helt enkelt för mkt folk för att kunna gå snabbare än en treåring. Tiden involverar även typ 5 toastopp & sittande lunch, så där hade jag kunnat putsa lite till. Dessutom fick jag av misstag i mig aspartam under lunchen så det sinkade mig ytterligare eftersom jag började må illa. Sammanfattningsvis - jag måste testa att gå lika långt igen men med målet att ta mig under 6 timmar, idealet hade varit att fixa det på fem. Vet ju att detta inte var någon tävling, men kan liksom inte låta bli i alla fall... Suck, jag som en gång i tiden förklarade att jag inte alls var en tävlingsinriktad individ... :)

Massa kramar till alla er som stöttat mig med pengar & snälla kommentarer. Det har betytt oerhört mycket, inte bara för mig utan för så många andra människor också. Jag önskar att ni hade kunnat se det stöd som Toronto visade i lördags - det var bland det vackraste jag sett.

Pust! Idag har jag en sån där dag som bara går i 110 knyck. Sedan jag klev upp halv åtta har detta avklarats:

1) Tvättat & torkat en maskin tvätt

2) Handlat på Loblaws

3) Tillverkat egna granola bars som jag kan ha som nödproviant under mina 30 km imorgon

4) Gjort en sats musli

5) Tvättat håret & fixat till mig hjälpligt

6) Förbrett alla tillbehör inför välkomst BBQn på avdelningen

7) Tagit emot beställningar & serverat hamburgare i 2 timmar

8) Städat undan efter hela tillställningen...

Nu är klockan tjugo i tre & jag har 20 lugna minuter på mig innan jag måste:

1) Ringa ett viktigt samtal klockan 3

2) Hämta ut mitt kort som visar att UofT står för min försäkring

3) Faktiskt jobba lite också...

4) Köpa en gåbort present

5) Infinna mig på middag hos svenska vänner klockan 7

Japp, sova får man göra när man är död!

att jag överlevde gårdagen. Ingen ATC som tappades från hög höjd ned på min hjälmlösa skalle eller otillbördig användning av repen. Vi körde helt enkelt på konceptet att vi höll oss på ena sidan av gymmet medan hon klättrade på andra sidan. Fungerade rätt bra faktiskt. För mig speciellt bra eftersom jag på vägen mot TCA beslutade mig för att gå in där med rak rygg & inte stryka runt som en rädd hare. För även om hon har rätt att tycka illa om mig precis hur mycket hon orkar så tänker jag inte ta att allt som hänt endast & enbart är mitt fel. Det som hänt det har hänt men jag är inte någon elak trollpacka som förhäxat Paul så att han lämnade henne & om inte hon inser det så är i alla fall jag så pass vettig att jag inte tänker ha dåligt samvete för onda gärningar som bara tillskrivits mig för att sanningen är mer obekväm. Basta.

Anyway, slutsatsen är i alla fall att jag mår mycket bättre nu. Var skönt att få det första mötet avklarat & att ändå kunna lämna gymmet glad. Nu ska jag bara fokusera på lördagen & samla energi inför mina 30 km i rosa bandets tecken!

går till, trummvirvel, Ingrid! Tack så jättemkt sötaste du! Nu är jag uppe i nästan 9300 kronor (med fara för att väcka anstöt, men jag bara måste) - Shit pommes frites! Jippi vad glad jag är nu! Måste bara klura ut ett eget välgörenhetsprojekt för att gynna forskning inom geologi & kabla ut det på internet (facebook=mkt bra) & så har jag min fortsatta forskningskarriär finansierad! Det hade ju varit alldeles prima! :)

Eller vad säger du Ingrid? Hade det inte varit underbart med stora forskningsanslag som kunnat finansiera trilobit letande i Ontario en smula? Så att man inte hade behövt köra runt i en bil med smeknamnet Trillibitar & bo på currydoftande motell utan värme när man är sjuk (& i mitt fall typ halvt ansiktsförlamad)... ;)

Whii! Nu är jag över gränsen för att gå 30 km för bröst cancer! Tack så otroligt mkt för din hjälp Sussie! Lovar att var en liten rosa studsboll till helgen - helt pumpade med energi! Ska knata på som en liten duracel kanin & knöla i mig torkade aprikoser & grape juice till sista steget. I skrivandets stund har det kommit in totalt $1410 till Beat It, alltså mer än 9200 kronor! Jag är helt till mig över detta & känner mig så otroligt tacksam & ödmjuk för de som gett pengar - till minne av någon älskad eller för att de tror på saken & forskningen.

Saknar dig massor Sussie - du måste komma & hälsa på!

Idag är det 2 år sedan jag landade i Canada. Otroligt! Förstå hur mkt som har hänt på dessa två år & hur mkt jag har växt som person. Jämför jag mig själv idag med hur jag var då så har jag tuffat till mig rejält - inga problem här inte med att stå på egna ben. Rent forskarmässigt är skillnaden också enorm, har så oerhört mkt mer skin på näsan nu! Förutom att det är mitt två-års jubileum så firar vi även något annat idag, nämligen Milan & Isobels 52åriga bröllopsdag. Fatta, 52 år som gifta... Cheeses Christ I say. Tanken svindlar lite. Anyway, det hela måste NATURLIGTVIS firas. Så planen för idag är att Paul & jag ska plocka upp Annabelle & åka ut dit för middag. However, Isobel opererades i veckan & är fortfarande lite skakig så jag har lovat att laga all mat. Det vill säga, det blir en dag vid spisen! Faktiskt för andra dagen i rad, hade nämligen Krish & Linz här på fab BBQ igår så husmorslågan brinner flitigt här vill jag lova! Detta står på menyn för ikväll:

Lammratatouille

Grönsakskaka med fänkål & timjan

Potatisgratäng med babyspenat & fetaost

Majs & basilika sallad

Mangosalsa

Lingonmuffins med rödlök

Äppeltårta med vaniljkräm

Hm, time to get started!

Tack så mkt för din donation till Beat It! Tänk, nu har jag samlat in 1060 dollar, fortfarande 940 till det ultimata målet, men jag är ändå så fruktansvärt glad över detta. Det är så underbart att kunna samla in pengar till forskningen för bröstcancer & jag är i vilket fall väldigt stolt över hur mycket pengar jag fått in. 1060 dollar är faktiskt mer än 7000 kronor. Inte så illa inte! Hur det än går så kommer jag att knata 60 kilometer nästa helg. I min egen regi eller i Princess Margarets, spelar ingen roll. So thanks sweetie - jag lovar att kämpa på!

Puss!

Förrutom att titta på Yoda i smör ägnade Paul & jag en del av mässtiden på The EX åt att snurra runt inne i ett gigantiskt tält med dvd-filmer. Priset låg på 5 dollar styck men köpte man fem så fick man allt för 20. De fyra första filmerna var rätt lätta men sedan hittade vi ingen självklar 5a. Efter mkt snack bestämde vi oss slutligen för "Sword of the Valiant", mkt för motivationen "Men Sean Connery är ju med, då kan den ju inte vara jättedålig!".

Igår kväll såg vi filmen... Herre. Gud. I 10-15 års tid har jag varit säker på att jag aldrig skulle behöva se en värre film än "Cable Guy", igår bröts den övertygelsen. "Sword of the Valiant" är utan tvekan det värsta jag någonsin sett. Skådespelarna är alla värdelösa, kostymerna ser ut som något som hade kunnat tillverkas för en föreställning på högstadiet, handlingen är stundtals rätt obegriplig, logiken brister rent smärtsamt, specialeffekterna är ett kapitel för sig, musiken får din hjärna att vilja fly ur huvudet, Sir Gawain är så jobbigt dryg & ful att man önskar sig både döv & blind & hans frisyr (inte bästa länken men om ni googlar filmen själv så får ni en bättre bild av katastrofen) får en att vrida sig i plåga.

Kollade runt lite bland kommentarerna ute på nätet medan jag försökte hitta en hårbild & läste dessa rader som summerar det hela rätt bra "Sir Gawain, IS Miles O’Keefe who couldn’t act his way out of a cardboard box. He looks like a cardboard box, but not as high calibre as say a Metal Gear Solid cardboard box." Med andra ord - se ALDRIG denna filmen om du har chansen att undvika det!

Oki, nu har det varit lite dåligt med uppdateringen några dagar, men det har sina orsaker.

1) Jag har denna gången drabbats av jet laggen från helvetet. Är så trött hela tiden att det känns som om huvudet är fyllt av marshmallows. Vaknade till lite i söndags då Paul & jag drog till the EX (gigantisk mässa här i Toronto, typ Nolia men 50 ggr större), svårt att inte uppbåda entusiasm för nyfödda griskultingar, men sedan landade jag återigen i "jag hade lätt kunnat sova 16 timmar per dygn" träsket.

2) Paul & jag har försökt att fixa lite här hemma, typ skruvat ihop möbler & satt upp lampor

3) Vår trädgård är överfylld med frukt & grönsaker & Joao envisas med att plocka allt & ge det till oss. I mean, 20 tomater på samma gång... Vad gör man med det för att det inte ska bli dåligt? Paul äter ju inte ens färska tomater! Hitintills har detta därför producerats: tomat chutney, persikomarmelad & persikobröd. Av bara farten svängde jag även ihop en massa musli, men till den tillsattes bara köpesaker. Kände nämligen inte för att starta ett torka persikor projekt. Kvällens plan är att hitta på något med de 10 nya tomater jag precis fått samt de 15-tal färska lantägg som just dök upp på trappen... Ms Bree/Mary Ingalls har med andra ord tagit över min kropp. Ska försöka hålla liv i bloggen i annat fall hoppas jag på att mitt normala jag återkommer i samband med den första frosten.