MsBree

Paul har blivit så pass svensk-influerad genom åren att IKEA var ett självklart val när det kom till att köpa förvaringsprylar till nya kontoret. Så vi åkte ut dit igår för att köpa på oss en massa samla-lådor. Vi var faktiskt så pass duktiga att vi höll oss till just det också: inga servetter eller orkidéer eller spontanshoppade byråar. Det här med att vi måste flytta "inom en snar framtid" hjälper att hålla samlaren i en under kontroll! Däremot spenderade vi faktiskt lite pengar på IKEA-restaurangen. Tog oss nämligen så himla lång tid att åka till IKEA (Toronto bygger om delar av den stora motorväg som går genom stan så fram till slutet på 2016 kommer traffiken här att vara pain in the...) att vi vacklade in helt halvsvultna. Restaurangen blev därför första stopp. Jag körde på lax med broccolipuckar, grönsaker & sallad medan Paul valde någonslags grytstek med grönsaker & potatismos. När vi sedan gick genom restaurangen med våra brickor kunde jag inte låta bli att märka att vi valt typ samma mat som de flesta asiater som var där. Alla barnfamiljer körde däremot fullt ut på köttbullar & potatismos - inte så överraskande - men det som verkligen fick mig att spärra upp ögonen var att de barnlösa vuxna kanadensarna typ uteslutande körde på konceptet köttbullar med pommes frittes. I något enstaka fall var köttbullarna utbytta mot en halv grillad kyckling, men pommesen var ett stående inslag. Alltså - svensken i mig blir lite upprörd, potatis på IKEA ska väl banne mig inte komma i friterad form? Förutom vår närmast sjukliga febläss för smågodis tycker jag nämligen att svenskar är rätt bra på att äta nyttigt. Antal gånger jag serverats köttbullar med pommes i Sverige? NOLL - så jävlar i min lilla låda vad jag tycker att IKEA hade kunnat försöka hålla sig till att promota en sundare livsstil. Pizza , pommes & annat elände kan kanadensarna trycka på annat håll - eller än hellre låta bli, då kanske de faktiskt kan köpa IKEA-möbler utan att riskera att sitta sönder dem! 

Jag satt barnvakt idag igen & jäklar vad tydligt det är att lilla tjejen försöker leka maktspel med maten. Det vägras enbart för att hon kan. Så tillslut sa jag bara "Nehej, nej men då leker vi inte då utan då sitter du där med mackan & så läser jag min bok" & så plockade jag upp min bok om "Spatial Data Analysis in Ecology and Agriculture Using R" & gick lös med överstrykningspennan. Det tog en minut eller två & sen började hon försöka pocka på mitt intresse, det här med att inte ha 100% fokus var tydligen något nytt & obekvämt. Efter ett par vändor åt hon upp hela sin macka utan knot. Alltså... de här små liven, jäklar vad de försöker manipulera! Jag inser ju att en 2-åring inte har så många sätt att uttrycka makt på, men de tar ta mig tusan första bästa chans de kan att försöka sätta en på plats! Lite intressant att se maktspelet så tydligt, vuxna jobbar ju liksom lite mer i det dolda för att få igenom sin agenda. 

Det blev en lite annorlunda helg den här gången. Pauls jobbflytt var helt enkelt så omfattande att vi hängt på hans kontor både igår & idag. Vad jag har gjort medan han installerat datorutrustning? Well, jag installerade alla telefoner till kontoren. Fick helt enkelt två jättekartonger med telefoner som jag först monterade ihop, lagrade deras identifieringskoder i datorsystemet & sen kopplade jag in dem på varje kontor. Efter det lärde Paul mig hur jag via eh... det "user interface" som är kopplat till telefonservicen (det här är ju kontorstelefoner, så de är lite mer komplicerade än vanliga hemtelefoner - kommer med knappval för vidarekoppling etc) kunde ställa tiden på alla telefoner. Det var väl inte direkt något som jag gjort tidigare, men det är alltid kul att lära sig något nytt - så länge det inte har med statistik att göra, vilket väl egentligen var vad jag skulle ha pysslat med i helgen. Jaja... Idag var vi där från lunch till klockan fyra, innan vi körde hemmåt för att plocka upp tulpaner & äta hemmalagade hamburgare. Paul tog hand om blommorna medan jag stekte biffarna...

Det går bra för Pauls jobb, så pass bra att det tvingats flytta ut från sina tidigare lokaler för att de helt enkelt vuxit ur dem. Inte så illa pinkat att gå från 12 till 27 anställda på bara ett par år! I veckan har flyttlasset gått & Paul har dragit en bra bit av det helt på egen hand, blir liksom lätt så som enda anställd med ansvar för datainfrastrukturen. Det har följaktligen blivit väldigt långa kvällar för honom - natten mellan torsdag & fredag kom han hem vid 1 & igår natt stöp han inte i säng förrän 4.30 på morgonen. Vid det laget hade jag sovit sedan klockan 22, så jag vaknade till ur dvalan...

 

Moi - Hilo my Bananian husband (Paul informerades om Montana-incidenten via Skype igår)!

 

Paul & jag gråter av skratt i flera minuter eftersom saker lätt blir extra roliga i kombination med övertrötthet.

 

Paul - Thank you for sharing that one, I died laughing at the office when I read it! I mean, you ALMOST had it. All that was missing was the B and the D!

Moi - ... The B and the D?

Paul - Eh, yes?

Moi - Banada?

Paul - Shit. I meant C, C and D!

Moi - Weeeeelcome to Banada! The land of beavers, baple syrup and Bounties!

Paul - It's 4.30... Don't be mean.

Moi - Bean!

Paul - Good night.

Moi - Bove you.

Jag kommer från en familj där stora delar tyckt att det roligaste som finns är att springa runt i skogen med en karta & hitta små vit/orange tygbitar. Inte bara det att de tycker att det är roligt, de är BRA på det också. Men alla familjer behöver väl ett svart får & i det här fallet är det jag. Har alltid haft svårt för allt vad kartor heter - det vill sig liksom bara inte. Allt från hur karteländet ska vridas & vändas för att vara rätt, till namnet på floder (hurv!) i främmande länder. TV-program som "På spåret" är för mig lika givande som att se på en bordpingismatch som kommenteras på kinesiska. Har väl förlikat mig genom åren med att det här är något jag är dålig på & landat i någonslags acceptans. Alla andra i min familj är bra, jag suger, men det är OK! Tills idag... Farmor skickar ju som bekant Allers till mig lite titt som tätt & deras korsord är bland det bästa jag vet för att hålla igång svenskan. Idag stod jag inför följande problem: "Norr om Montana". Vad jag hade att gå på?

 

_ A N A _ A

 

& jag bara "OMÖJLIGT! Yl, varför plågar de mig med geografi?! Få se nu... Äh, Banana är det ju inte... Jag dööör!"

 

Så jag googlade & lärde mig att KANADA, det land jag bor i, ligger norr om Montana. Alltså... dålighetsgraden på den är ju så hög att det svindlar lite även för mig. Känner att det kanske vore läge att investera i en karta över nordamerika, för det här var ju faktiskt för pinsamt även för mig.

Jag har inte varit ute & ätit sushi på så länge, det blir liksom alltid lättare med take out istället för att åka in till stan, men idag blev det av! Anledningen var att Martin flygit över från Sverige en vecka & då är det klart att vi måste ses & uppdatera! Så det blev middag för oss alla tre på bästa Sushi on Bloor, eftersom jag tror att Paul, Martin & jag alla är ganska ense om att sushi är typ det godaste som finns. Martin är ju dessutom bara här i 7 dagar, så då gäller det att pressa in så mycket Torontosushi som det bara går. Så billigt & så gott jämnfört med Sverige!

Satt barnvakt både igår & idag & fastän det var samma lilla tjej som vanligt var det som dag & natt. Igår kom jag dit på morgonen när hon fortfarande sov, så jag satt & läste tidningar tills dess att hon vaknade. Vilket var så sent att jag hann ge henne frukost & läsa EN bok innan hennes mamma kom hem igen. Idag hade hon INTE sovit länge på morgonen & hennes mamma ville inte att hon skulle vila heller eftersom hon hoppades på lite egentid på kvällen. Fullt förståeligt, men jäklar i min lilla låda vad gnäll-nivån låg hög. Inget var liksom bra & hon vägrade att gå med på ens de lättaste saker. Fick bita ihop så många gånger, för det är ju inte mitt barn & då får jag ju acceptera vissa saker även om jag inte gillar dem. En sak gav jag inte med mig på dock, hennes eftermiddagsfika. Hon ville inte äta sin macka med ost bara för att trilskas - så då satt vi där istället. Var väl inte speciellt kul för någon av oss, men när en 2-åring spänner blicken i mig & förkunnat att hon är "boss" & inte tänker äta sin macka - ja då får jag väl erkänna att tjurskallen i mig slår till. Vem som vann? Jag, hon åt merparten av mackan. Efter 30 minuter & utlovade bilder av Mammut & Digby på mobilen. Så ja... jag vann inte utan att muta, men jag lät henne inte köra över mig helt i alla fall.

 

Jag vet inte, tycker ni att det är OK att säga till andras barn? Jag säger absolut till om vi har ett litet barn här som inte behandlar katterna bra, men annars låter jag bli. Känner dock att det är lite annorlunda när jag sitter barnvakt. Då har jag ju ändå det primära ansvaret för ett par timmar & jag tycker faktiskt inte att det känns bra att lyda en 2-årings minsta vink. Jag är ju trots allt ingen slav & även fastän hon är liten tycker jag att jag kan förvänta mig vissa saker av henne - tack har jag gett upp om i nuläget, men att inte riva ut alla sina prylar & plocka upp lite efter sig ska faktiskt inte vara för svårt för henne.

Åh så glad jag blev idag - farmors påskpaket dök upp på tröskeln! Har väntat ivrigt på det för att få en Allers-påfyllning & ännu ivrigare har Paul väntat på det för att få Marabou choklad. Sedan de slutade sälja det på IKEA har Marabou nämligen blivit hårdvaluta här i huset. Well, nu sitter Paul på ett rätt ordentligt förråd - så stort tack farmor! Själv fick jag en liten vårklänning som jag längtar efter att kunna ha på mig. Är så trött på tjocka vinterkläder men har liksom inte sett någon poäng med att köpa vårkläder än eftersom det fortfarande är så himla kallt, men nu känns det som om det finns lite hopp i garderoben igen!

 

Gladast av alla blev dock Digby - för farmors paket kom med ett band. Allt mitt dammsugande tidigare i dag var följaktligen förgäves, för i skrivandes stund rullar en hårig liten boll runt på mattan som en annan galning. Fast det får vara så, går ju liksom inte att ta ifrån honom bandet & kväsa all den glädjen!

Ibland är Paul & jag ute i god tid med saker & ting - inte jättegod tid, men så där så att saker & ting ändå går ihop utan allt för mycket trollande med knäna. I veckan trodde jag att vi prickat in just ett sånt här magiskt litet ögonblick. Redan förra söndagen insåg jag nämligen att jag skulle DÖ om jag inte fick gravlax till middag på påsken. För att det skulle kunna bli en realitet var vi alltså tvungen att få tag på fin lax från St. Lawrence Market, som är stängd på måndagar. Följaktligen skickades Paul dit på tidagen efter jobbet & kom hem med en jätteklamp lax som jag genast förpassade in i frysen (farmor säger att laxen måste frysas i tre dagar & jag gör som farmor säger). Sen följde ett par dagars ivrigt väntande tills i torsdagskväll då gravlaxförberedelserna skulle dra igång - jag skriver skulle, för projektet föll på att Paul bett fiskmånglarna att skära bort allt skinn från laxbiten... Mindre bra köksögonblick. I vilket fall, det gick ju inte att bara deppa ihop & skita i det hela, jag hade ju som sagt dött då, så reservplan var tvungen att tänkas ut & igår rattade vi ut till IKEA & köpte på oss 100g lax av Herr Kamprand (aka snålgubben: hundra gram/alltså tre skivor för 30 kronor). När vi stod där fick jag syn på en radda påsar med frysta räkor med skal. Ingen märkvärdighet hemma i Sverige, men här... jag kunde bara inte lämna utan en påse. Stunt i att Paul tycker att räkor är hemska, leve påskräkfrossa för Ida - så det blev det!

Igår var jag så himla krasslig att det kändes som den längsta långfredagen i hela mitt liv. Det enda trevliga under hela dagen var att jag somnade ifrån eländet i två timmar mitt på dagen... festligt i kvadrat. Fast idag kändes det lite bättre, så jag beslutade mig för någon form av påskuppror! Gav bara blanka tusan i att vara sjuk & bestämde att GOD påskmiddag var ett absolut nödtvång. Så ner till St. Lawrences saluhallar & så köptes det lammkotletter i prassligt papper. Lamm är nämligen något som känns väldigt påsk för mig. Inte för att vi åt det hemma, utan för att en av mina bästa vänner som liten alltid åt lamm på påsken. Vi var vänner när jag var en så där 8-10 år & hon kom från en familj med 9 barn & en mamma som drog runt allt själv. Kan tänka mig att det måste ha varit himla kämpigt att alltid se till så att alla var klädda & mätta, men en gång per år blev det i alla fall dunderfest - lammstek på påsken. Jag minns hur min vän brukade stissa om den där steken i flera veckor innan & ett år fick jag vara med dem den dagen den serverades. Det är ett av min barndoms allra mest fantastiska matminnen - det var så gott att jag minns att jag aldrig ville att det skulle ta slut. Sedan dess har jag också stissat över lamm varje påsk, men det har inte varit något som serverats innan jag själv började laga mat & idag var det alltså dags igen. Digby satt som vanligt bänkad & väntade på att godheterna skulle komma ut på bordet...

Som vanligt när det närmar sig påsk (eller jul för den delen med) så börjar jag känna mig lite krasslig. Halsen värker & huvudet är fullt med bomull. Exakt hur borta jag varit de senaste dagarna insåg jag dock inte förrän i morse. Ni förstår, Paul fick slut på schampoo för någon vecka sedan. Sedan dess har han använt mitt schampoo, men det har inte varit till belåtenhet eftersom det luktar kokos. Så varje gång vi varit till affären har han spanat på schampoon - bara då att inget har uppfyllt hans kriterier. Det har bara funnits små flaskor, så inte en liters flaskor med pump, & dessutom bara versioner som ger volym (vilket han inte behöver). Fast så hittade han en flaska häromdagen som verkade perfekt - gigantiskt stor & "vårdande". Igår knatade jag in i duschen för att rensa huvudet lite & passade på att testa Pauls schampoo. Två schamponeringar senare var jag väl inte så jätteimponerad, det löddrade liksom så dåligt, men jag fullföljde med balsam & lät håret lufttorka som vanligt. Bara det då att det liksom inte såg så mycket piggare ut än vad det gjort innan duschen - vilket jag accepterade med ett "jaja... back to my schampoo". Um, tills i morse då när Paul bara "DARN - you know the schampoo I got, it's conditioner!". Så Paul fick gå till jobbet med världens näst plattaste hår & här sitter jag i soffan med förstaplatsvinnaren & känner mig så där lagom dum som tvättade håret tre gånger om med enbart balsam igår. Utan att reflektera över det hela... känner att mitt kritiska tänkande kanske rostat igen lite på sista tiden.

Det här kan ta mig tusan vara den bästa postvecka jag haft i hela mitt liv! Först då paket från Elsa i måndags, himla festligt & med bästa timingen. Sen igår - brev från rikspolisstyrelsen, jag finns inte med i det svenska belastningsregistret & vi kan nu skicka in min visumansökan. Tjoho! Det här hade ju kunnat tänkas vara nog för en & samma vecka, jag hade liksom inte klagat om det inte dykt upp något annat roligt i brevlådan, men så idag fick vi ett brev från farmor med...

På det stora hela var det en väldigt bra dag igår, men en sak hade vi väl kunnat vara utan... Precis efter att vi rullat in på gården & kommit innanför dörren ringde det nämligen på - vår hyresvärdinna. Som med gråt & tandagnissel informerade oss om att de planerar att flytta in i vårt hus.

 

Paul - So we have to move, when?

Hyrestant - NO! WE have to move here!

Paul - Yes, I get that but I'm also getting that we won't all just squeeze in under the same roof... So when?

Hyrestant - Uyuyuy! I'm 64 years old, I can't think of this - you decide. I'm so sick, I cry all night.

Paul - I'm sorry that you're sick, but what do you mean with "you decide". If we can decide we won't move.

Hyrestant - Ah, but that won't work! John (hennes man) sick too, had to go to hospital and I had to come along.

Moi - So when are you selling your house (deras andra hus som de bor i, på andra sidan gatan)? Knowing that would give us a better idea of when we need to be out.

Hyrestant - I don't know, lawyer say this, lawyer say that. Nothing is arranged, and I'm so upset! I'm 64 years old, this makes me sick.

 

Alltså... det kan vara att jag är lite hårdhjärtad här, men jag kände väl inte direkt att jag kunde gräva fram någon jättesympati för dem båda. Sure om de måste sälja sitt hus av någon anledning, men det hade ju varit trevligt om de hade kunnat vara lite mer välorganiserade så att vi liksom hade haft någon koll på när vi förväntas vara ute. En månad, tre, 16? Jag blev trött så där i i själen. Fast så tänker jag på det där med att göra lemonad om livet ger en citroner, kanske är det här klartecknet på att vi ska ge oss ut på ett äventyr? Jag har ju varit rätt less på Toronto ett bra tag nu - så det här kanske är kicken i baken som behövs? Så idag känner jag mig faktiskt rätt förväntansfull & glad över att vi nu tvingas till nya möjligheter. Igår... kanske inte lika peppig. Fast då hjälpte det himla mycket att vi fick paket från Elsa med familj. Allt blir liksom väldigt mycket bättre om det dyker upp ett tjockt vaderat kuvert med svenska tidningar, plopp & kattleksaker. Samt typ det gulligaste påskkort jag någonsin fått!

Men titta vad Kanada bjöd på när vi vaknade upp i morse!

Så fort vi svänger av sista vägen upp mot stugan blir jag helt glad i kroppen - vi är på Digbys allra egna väg!

Vi åkte ut till stugan igår, Paul var lite (läs rätt mycket) nervös för att vattenpumpen hade fryst under vintern & ville kolla till den. Tack & lov hade den överlevt, gud så surt annars. Finns ju roligare saker att lägga pengar på än att gräva upp/om stugbrunnen... Förutom vattenstatusen var väl tanken även att vi skulle lägga lite golv & Paul var tokoptimist & bara "& sen kan vi så lite gräsfrön också". Um... den senare planen sprack ju kanske lite pga mängden snö som fortfarande låg kvar. 

Jag tänker att de som bor i södra sverige kanske mer upplevde att våren kom med fåglarna. Uppe i norrland där jag växte upp var det ju alltid bara så himla kallt att endast kråkor överlevde & de fanns där året om. Varför lämna på vintern liksom när det är peak årstiden för död ren?! Här i Kanada känns det mycket mer som om världen bara briserar av små nyanlända pipvarelser så fort kalendern visar april. Allra, allra, vårigast är "Red winged blackbird" & cardinalbirds. Minns första gången jag såg en cardinal, jag var helt övertygad om att den rymt från någons bur & fortfarande kan jag liksom inte fatta att något som överlever i den rätt grå (åtminstone så här i mars/april) kanadensiska vildmarken kan vara så ofattbart färgglad! Den här lilla varelsen hoppade runt i vår trädgård i morse & letade efter vad det nu än är de äter:

Paul i morse - Minns du vad du väckte mig & berättade mitt i natten?

Moi - Eh... nej?

Paul - Du bara "Vakna! Jag drömde att jag lärde Captain Hook att spela Fur Elise på piano, men så kom jag inte ihåg högerhanden! Så kan vi inte ha det! Så jag önskar mig ett piano & en tiffanylampa med trollsländor i födelsedagspresent".

Moi - Um... nej kan ju inte direkt påstå att jag minns det.

Paul - Så jag frågade om vi kunde prata om det när det inte var mitt i natten & då sa du "MEN BARA MINNS DET" & sen somnade du om.

 

Jahapp... kan alltså konstatera att jag fortfarande pratar i sömnen. Vad jag däremot minns från natten är att jag drömde att jag fick ett brev från svenska polisen där de avslog min ansökan om registerutdrag från kriminalregistret (något jag behöver för min visumansökan). Anledningen de angav var att jag "Inte tillräckligt demonstrerat förmåga att handha hund". Vaknade upp & var helt fly förbannad, vad har liksom hundar med kriminalregistret att göra?! Speciellt arg var jag för att de kuggat mig på den vaga frågan "Toalett", som jag svarat "Ren" på... I drömmen krävde de nämligen att jag skull inkludera dokumentation på att jag plockat upp efter de hundar jag rastat i hela mitt liv.

Idag damp det ner ett tjockt brev från den klinik jag gick på för den hälsokontroll som krävs för att jag ska få ansöka om permanent boende här i Kanada. Så efter att ha läst igenom hela luntan får vi väl fira lite smått att jag varken sitter på HIV eller syphilis! Kanske inte någon sån där jätteöverraskning... men vad som däremot var lite mer oväntat var att jag enligt papperen hade med mig ett "förkläde" till kliniken & ännu mer oväntat på det, sagda förkläde var min mor. Um, må så vara att jag inte har HIV men alla hemma har jag tydligen inte heller - för jag har liksom inget minne av att mamma skulle ha specialflygit in för att sitta & hålla mig i handen under de två timmar som besöket tog. Möjligtvis att det fanns en kvinnlig sjuksköterska i samma rum som jag & läkaren under delar av undersökningen... men hon var rätt distinkt liten & asiatisk, inte liten & finsk. Alltså, jag vet inte. Hittar de bara på att jag hade med mig ett förkläde till undersökningen så känns det hela väl lite så där - eller?

Det var ju årsdag & allt igår, så jag var väl inte JÄTTE överraskad när Paul kom hem innanför dörren med massa tulpaner. Han vet hur mycket jag tycker om blommor, så han hoppar glatt på varje ursäkt som finns att köpa en eller ett par buketter åt mig. Däremot var jag lite mer överraskad över valet av vas från hans sida...

Helt otroligt vad fort tiden går, men idag är det två år sedan Paul friade till mig på Bermuda! Både Paul & jag har grava "Längta tillbaka till Bermuda" känslor... Nu är jag ju fast här i Kanada ett rätt bra tag framöver pga visum-processen, men vi är båda rätt eniga om att Bermuda står på listan över ställen vi skall åka till så fort jag kan lämna landet igen. Fina, vackra, magiska Bermuda - en av de få platser jag varit på som jag känner att jag hade kunnat åka tillbaka till om & om igen.

Hur vi firar dagen? Tja... det är ju tisdag så dessvärre innebär det ju jobbdag för Paul, men han tog lite ledigt nu på morgonen så att vi kunde äta mysig frukost ihop. Ni vet, inte flingor & mjölk som alla andra grå tisdagar utan äggröra med rostat bröd & salad på tomat, avokado & fetaost, plus stora glas med grapefruktjuice. Sen får vi se vad kvällen bjuder på, jag funderar på om det inte får bli Pauls favoritmat - lax i ugn med pestoedamame, även om jag allra helst velat äta havsabborre på Bermuda!

Varje lördag eller söndag bäddar vi rent & det här är veckans ABSOLUTA höjdpunkt för Digby. Det finns liksom inget han gillar mer än när människorna håller på med lakan & örngott i sängen. Det börjar alltid med att han dyker under lakanet när vi försöker lägga på det - sen följer oftast vilda attacker från det lilla lakansmonstret.

Paul förvandlades till hälsofantast så fort vi vaknade i morse & bara "SOL, UT PÅ TUR!". Jag var väl inte lika på, så där vid sju-snåret på morgonen, men efter lite frukost rattade vi ner till strandpromenaden & knatade runt med alla andra övervintrande Torontobor med desperat D-vitaminbehov. Temperaturen låg för första gången det här året på dubbla siffor, plus 10, så Paul fick värsta feelingen & slog till på mjukglass i strut. Alltså... vad jag inte gett för att ha lite av den mannens inneboende värme-egenskaper! En annan kunde liksom inte ens förmå sig till att ha på sig vårjackan, som fick följa med ner utifall att, utan var tvungen att fortsätta sporta vinterjacka. Den kallare av mina två... men ändå.

För ett par år sedan tog Paul med mig till en konsert med Itzhak Perlman här i Toronto, brilliant musiker men oj så svårt han hade att ens ta sig över scenen. Så när jag läste den här artikeln i morse var det lätt att föreställa sig hur strandad & hjälplös han måste ha känt sig när Air Canada liksom bara sket i att hjälpa honom från flyget. Naturligtvis hävdar flygbolaget i fråga att det här var en olycklig miss, något som absolut inte är enligt standard. Um... håller absolut inte med dem. För medan SAS var sjukt fina mot farmor & mig när vi reste över i julas orkade Air Canadas personal inte ens dyka upp vid gaten när vi landade här i Toronto. Så himla dålig standard, blir fortfarande upprörd när jag tänker på det. Ber en äldre resenär eller någon som har ett funktionshinder om hjälp så gör de ju inte det för att vara besvärliga, de gör det för att de faktiskt behöver assistans & då ska den assistansen banne mig infinna sig!

Paul är väldigt... ska vi säga otursförföljd i hemmet, han gör sig illa på en sån där skala som jag inte riktigt kan relatera till. Jag har väl kanske använt fem plåster sedan vi flyttade in i huset, medan mannen blöder närmast konstant. Igår slog oturen till igen - vi satt i soffan, fridfullt tittandes på "Once Upon A Time". Precis i slutet på avsnittet avfyrades en pistol rätt oväntat, så där så att jag hoppade till i soffan men ännu räddare än jag blev Mammut. Dessvärre sov han på Pauls mage just när detta hände, vilket resulterade i att han grävde in alla fyra tassar i Pauls hull & drog iväg. Gigantiska klösmärken över Pauls bröst & mage. Paul upp ur soffan, skrikandes (vilket ju är förståeligt), fast så tar han inte soffsvängen alldeles rakt utan lilltån fastnar på vägen & liksom knäcker till. Grannarna måste ju ha trott att han höll på att dö & jag... jag blev så där nervöst orolig över att jag inte kunde göra något att jag började fnittra helt hejdlöst. Kände mig rätt dålig fru i just det läget...

Symaskinen & jag börjar bli allt mer bästis & bundis, det är mycket mindre frustration & mycker mer skaparglädje nuförtiden. Känns väldigt bra! Dock har ju tålamod & jag väl aldrig riktigt gått hand i hand, så alla projekt hitintills har varit små eller jättesmå - så att det inte tar oändligt lång tid mellan start & mål. Himla smidigt då att så många som jag känner väntar smått, då finns det ju mini-människor att tillverka saker åt! Alla blivande mammor råkar också vara mycket miljömedvetna - plats på scen, ekorengöring a la Ida! Här använder ju mammor över lag färdigblötta & parfymerade tvättlappar till sina små. Har rätt svårt för att se min svägerska direkt studsa runt av glädje i att köpa engångs parfym förpackat i plast, så jag rotade reda på en handduk som sett gladare dagar & satte saxen i den. Med ett bakstyckte i lite färgglatt bomullstyg känns det som ett mer ekorätt tvätt alternativ för små babyrumpor!

Hade läkartid idag för att bli vaccinerad mot hepatit, vilket jag tydligen varit vaccinerad mot tidigare men som gått över. När jag lika så var där passade jag på att fråga hur det gått med mitt cell-prov. Guess what, de hade tappat bort provet. Vild jakt utbröt efter provsvar & ansvarig, men resulterade i noll & inget svar på vad som hänt. Jag bara (inombords) "Men vad är det här för u-land egentligen?!". Så check på att göra om provet. Det enda lilla positiva i det hela var att jag i alla fall inte behövde betala för provet ännu en gång, men det var en himla liten guldkant enligt mig. Mest var jag bara fly förbannad. Hur lång tid allt detta tog, men ungefär tre timmar av min dag. Um, vissa dagar längtar jag lite mer tillbaka till det svenska sjukvårdssystemet än vad jag gör andra dagar...

Megha & jag möttes upp för lite vardagslyx, nagelfix. Det var så himla sött, för vi gick till samma ställe som farmor & jag gick till när hon var här & så fort de fick syn på mig ropade alla på salongen "Ah! Idah - how's grandma? Grandma come today?". Så farmor, du hör - Kanada saknar dig! Mesade som vanligt runt bland färgerna innan jag körde på en rätt neutral gråbeigesilvrig variant.

Paul är på jobbet, vi pratar via Skype.

 

Paul - Honey, you know how you didn't really make it through the movie yesterday?

Moi - Umhm...

Paul - Well, I found a 25 second movie that I think you'll be able to get through.

Moi - Funny... No but wait, that was actually funny!

Paul - Good thing with the drama in the end though, otherwise I guess you wouldn't have made it.

Moi - Once again honey, funny.

Paul & jag älskar att gå på bio, men på sista tiden har vi inte riktigt fått till det - det har varit så mycket annat med visum-ansökan & ditten & datten. Fast igår kväll kände jag bara att det var dags att bänka sig i biosalongen igen, så vi drog iväg för att se Divergent. Har läst böckerna & tyckte mycket om de två första (tredje boken spårade ur lite tycker jag), så det här var något jag sett fram emot. Synd bara då att jag SOMNADE efter typ 45 minuter. Check på bortkastade biopengar. Nu började den ju lite sent kanske, 9.35 med slut vid midnatt - så jag hade väl kunnat acceptera om jag varit lite smågäspig mot slutet... men att somna innan vi ens sett halva filmen... Suck. Paul tyckte i alla fall att den var bra & ger den 7.4 tatueringar av 10 möjliga. Jag får väl trösta mig med att det varit värre om Paul somnat, eftersom han inte läst böckerna. Jag vet ju i alla fall hur det slutade!