MsBree

Igår kväll drabbades jag av totalt baksug - så vid midnatt plockade jag ut två "tea-loafs" ur ugnen. Någon som kan hjälpa mig med det svenska namnet - är det bara kaka fastän det bakas i en limpform? I vilket fall, det här var ett helt underbart recept att baka - det luktade gott från scratch. Vanligtvis brukar ju mjölblandningar inte vara så spännande, men med en massa kardemumma, kanel & ingefära i luktade det jul i köket från första stund. Paul älskade slutresultatet, så det här är absolut ett recept som går in på "spara-listan"!

Nu känns det ju som om ättelägget inte kommer att komma förrän till påsk, eller möjligtvis första maj, men ifall att magkänslan är ute & cyklar (inte troligt, cykeln hade gett vika av tyngden) & vi skulle råka sitta på en baby till första advent så är det viktigt att det finns biscotti i huset. Biscotti råkar nämligen vara det enda undantaget jag gör från "jag äter inte kakor" regeln. Bakar dem väldigt sällan, men kring julen brukar det bli ett par olika varianter så att vi kan krypa upp i soffan med ett glas portvin & var sin liten knaprig brödbit som sedan doppas i sagda vin. Nyckelordet för att det ska bli så där riktigt optimalmysigt är PORTVIN - så jag kan baka men inte smaka innan alkoholen återigen är en del av min kostcirkel. Lever följaktligen på en liten smula hopp om en trevlig första advent här...

Det har varit en intensiv dag, men när Mitra knackade på vid fyra var huset mer välorganiserat än vad det någonsin varit. Toaletten stod visserligen inte på plats, men i övrigt lyckades vi bocka av allt som vi hoppats åstakomma. Mitra gick igen en massa material inför förlossningen & kollade mina värden. Allt såg bara bra ut & Baby C ligger precis på 50 percentilen i storlek. Däremot är hän inte fixerad än, så nu har jag fått i uppdrag att promenera upp till två timmar per dag... Tack gode gud för att jag kastade in handduken på "inga mer gravidkläder" & köpte en gravidjacka i ylle förra veckan, annars hade det känts som en oerhört bister uppgift. Inte för att jag direkt glädjeskuttar som det är, men eftersom kyla är bland det värsta jag vet känns det i alla fall skönt att veta att jag kommer att hålla mig varm. På tal om värme, jag kan liksom inte trycka nog på hur otroligt glad jag är i våra barnmorskor. De är så varma, stöttande & fina att jag mest bara vill krama dem av tacksamhet hela tiden. Så för att visa lite av min uppskattning bjöd jag på kärleksmums, vilket också kändes passande så här på chokladens dag!

Varje år kring Halloween frågar Paul om vi ska behålla pumpakärnorna till något & i regel säger jag något i stil med "Orka då" & så åker de i komposten. I år kändes det dock viktigt att spara dem, jag skyller på boandet, & idag blev det alltså rosta av här hemma. Har väl i nuläget kastat in handduken lite kring när det gäller att vara så himla nyttig hela tiden, så 100g smör kändes inte helt orimligt för 4 cups med frön... & hemskt goda (för att vara pumpafrön i alla fall) blev de!

I lite mer än en månad har jag pysslat med projekt "Fylla Frysen" & det börjar så smått kännas riktigt bra. Jag har inte lyckats laga mat för 2 månader än, vilket är målet, men all mat som jag har kvar att laga är redan planerad & i nuläget hade vi nog klarat oss cirka 5 veckor på det vi redan har. Idag blev det en jättegod svamp & purjolökspaj till middag, varav hälften packades in & försågs med en liten bit beskrivande frystejp. Kände mig jättenöjd när jag pulade in den i frysen, till jag plötsligt kom på något - det här med lök & amning... Skyll på gravidhjärnan, men jag hade liksom helt glömt bort alla historier jag hört om att det inte är någon vidare hitt. Ni som har barn & har ammat dem, spelar er kost någon roll? Eftersom det dessutom står en jättegryta med garam masala kyckling & puttrar i köket just i skrivandes stund hoppas jag innerligt att så inte är fallet! Indiskt råkar ju vara bland det mest lökpackade som går att äta & i fall att det nu kommer att resultera i en alldeles vansinnigt olycklig liten baby känns det lite småtrist. Sure, vi kan ju äta upp hela alltet nu under veckan - men det gör också att rätt mycket av min matbank inte riktigt kommer att fungera & i så fall blir det lite panik på torpet!

Idag känns kroppen trött, så jag tänker att det får bli mer av en mat & bakdag istället för renoveringsjobb. Har ju ingen aning om hur det kommer att kännas när Baby C precis anlänt, men jag har en känsla av att "mysmat" kommer att vara det som går ner lättast. Alltså - ju mjukare mat desto bättre! Tjocka soppor & grytor är således något jag tror starkt på. Vill också gärna ha ett par alternativ med mycket fibrer att välja på, så idag bestämde jag mig för att starta matverkstan med en linssoppa.

 

Finhacka 1 röd chilifrukt, 1 gul lök & 2 st vitlöksklyftor (eller gör som jag & kör dem i matberedaren så att ni slipper lökgråt). Stek blandningen i 2 msk olja (valde rapsolja eftersom det tål högre värme än olivolja som det stod i ursprungsreceptet) & tillsätt sedan 4 msk tomatpuré. Rör om blandningen i någon minut & häll sedan på en liter vatten. Koka upp & tillsätt 4 dl röda linser, 2 kuber grönsaksbuljong, 1 lagerblad & 1 tsk spiskummin. Sen är det bara att koka allt i 20 minuter & så är det klart!

Sandra är (milt uttryckt) lite småpetig med maten. Så vitt jag vet går det att laga ungefär tre saker som hon äter - fish & chips, chicken wings samt välstekt kött & potatis (utan konstiga kryddor - dvs allt utom salt & peppar). Av dessa alternativ är jag väl endast bekväm med det sistnämnda, så kvällens middag är spikad, men jag kände mig lite mer tveksam inför vad jag skulle ta mig till gällande lunchen. Frågade om det var något speciellt hon ville ha, vad som helst, & fick tillbaka "Banana Pecan Muffins". Blev alltså muffinsbak idag med, börjar kännas lite som om jag driver en muffinsfabrik här i huset. Kanske lite för att jag inte ska behöva känna mig som den enda med en muffin top!

Det område som vi väl föll lite på inför allt "Sandra-preppande" var köket. För vi fick aldrig ut den lilla temporära kyl som vi haft där under tiden vi haft det riktiga kylskåpet på övervåningen. Så nu är hela köket liksom alldeles proppfullt av kylar & vårt lilla frukostbord. Väääldigt lite plats att navigera på, men så var det det här med fredagsbakandet... Det är ju något jag verkligen gillar, så jag manövrerade in kaggen på något vänster & tåtade ihop en smulpaj.

Paul hade ju önskat sig muffins med choklad i, så när jag ändå typ bodde i köket igår så svängde jag ihop en sats. Fast jag bytte ut en tredjedel av chokladen mot torkade tranbär, tyckte att det var så himla mycket choklad annars. Antar att det är helgerån för alla de som lever & andas choklad, men jag tänker så här - Paul visste ju faktiskt inte att det bara skulle vara choklad i dem så då han kan liksom inte lida av tranbärstillskottet!

Jag är väldigt förtjust i det här med att äta närodlat & sen vi flyttade hit till Guelph är det så vansinnigt lätt - grannskapet utgörs ju liksom till 98% av lantbruk. En av mina favoritsaker att köpa är de ekologiska blåbär som säljs varje lördag på marknaden här. De är inte lika goda som egenplockade norrlandsblåbär, men jämfört med alla andra blåbär jag ätit här i Kanada så är de helt vansinnigt goda. Lite smågalet nog så är de dessutom billigare än de plastinpackade bär som skeppats hit från Californien. Så eftersom Paul & jag håller på & fyller frysen med allhanda mat att ha inför Baby Cs entré beslutade vi oss för att "köpa på oss lite extra blåbär & frysa in dem". Um... så på marknaden i lördags bad jag Paul köpa på sig dessa blåbär, medan jag sprang iväg för att se om de fortfarande hade getfetaost på lager (vi var som vanligt ute i elfte timmen & fetaost är mitt enda craving). Lite extra tolkade Paul som cirkus 13 liter blåbär... Så ni kan ju tänka er hur många plåtar styckfrysta blåbär vi kånkat upp & ner till källaren den här helgen. Men nu har vi så att vi klarar oss rätt länge utan att köpa California-bär tänker jag! Sen när det kom till att frysa in alla dessa bär, merparten var ju bara att frysa in rakt av - men så var det de där mosiga bären. Vet inte om det var för att jag drabbades av akut snålhet i & med Pauls gigantiska blåbärsinköp, eller om det berömda boandet slagit till på over drive, men jag fixade inte att bara lägga dem i tunnan för organiskt avfall. Nej, som någon slags överhuslig människa stod jag & plockade ut alla mosiga bär & idag spenderade jag morgonen åt att koka äppel & blåbärssylt:

Det har ju hänt mycket det här sista året i mitt & vårt liv - familjeförändringar, jobbförändringar, bostadsförändringar - men genom allt det här känner jag att jag börjat komma ut på andra sidan & blivit en gladare person än vad jag var tidigare. Det är klart att jag fortfarande har kvar stressfaktorer i mitt liv, men de stora spökena i garderoben har i princip tackat för sig & flyttat vidare efter det att jag slutade på UofT. Det här är så skönt att jag vissa dagar knappt kan förstå att det har hänt, lite som om någon bara skulle ringa & säga "Men Ida, TRODDE du att du skulle komma undan så lätt?!" & sen skratta ihjäl sig åt mig. Så jag påminner mig själv titt som tätt om hur annorlunda allt är nu jämnfört med för 1-2 år sen & hur mycket bättre livet är på många sätt. Fast nu på sistone märker jag att jag har lite svårt att fokusera på både det här & det som händer runt i kring mig... Jag lever i nuet, men huvudet är inte riktigt med - det är som om det svävar iväg någonstans mot framtiden. Inte helt har tid med vad som händer här & nu. Jag undrar lite om det är för att det börjar närma sig att vi ska få träffa Baby C... kanske att det är svårt att fokusera på allt fint & bra jag har just i ögonblicket för att jag undermedvetet bara vill snabbspola fram tills december? Tänkte mycket på det här idag & kände så där spontant att jag måste försöka knyta an till dagen - till det faktum att det är fredag & att vi har två härliga lediga dagar att se fram emot. Så jag bakade. Världens enklaste lilla syssla i sig själv, men så... ja men basalt & i stunden. Det går ju inte att vackla iväg alldeles i tanken när det står kakor i ugnen på 190 grader. Eller går går ju... men det hade varit trist att sätta eld på huset & så hade Paul inte haft vare sig helgkaka eller tak över huvudet!

Vet ni, mina bananmuffins gick hem! Sedan jag bakade dem har Paul glatt travat iväg med en liten påse muffins varje morgon. Han köper fortfarande kaffet på stationen, men det gör ju inte ett jotta - det jag är så himla glad över är att han inte kompleterar med friterad deg! Igår frågade han om jag inte kunde göra lite mer muffins, kanske blueberry bran den här gången? Den önskan satt inte långt inne!

Vi sitter ju nu mera på en frysbox så att vi fortsatt skall kunna äta annat än hämtmat när Baby C gör entré. Min vän Åsa kom med massa bra tips på vad vi kan köpa/förbereda innan - men ett förslag lämnade mig lite ställd på bar backe. Fiskpinnar. Det här var ju något vi åt ofta när jag var liten, tror inte att någon 80-tals unge i Sverige INTE petat bort & ätit paneringen först, för att den var godast, & sen suttit & ångrat sig över ledsen torskpinne... Men senaste gången jag åt fiskpinnar som vuxen? Jaaa... kanske någon gång de sista veckorna innan jag tog studenten - för att det var det som bjöds till lunch i skolmatsalen. Kan inte minnas en enda fiskpinnemiddag under mina studieår i Lund & här i Kanada... i ärlighetens namn visste jag inte ens om det fanns att köpa i affärerna! Så jag kände att vi var tvugna att checka bara för att & när jag faktiskt hittade en sektion som var vigd åt färdigpanerad fisk beslutade jag mig för att ge det ett försök. Slog till på peppar & citronsula & fick lära mig att här i Kanada så lagas fiskpinnar till på ett av följande sätt: i ugnen eller i ens toaster oven. För er som inte stiftat bekanskap med en toaster oven så är det liksom en liten ugn som används till att snabbt värma upp & rosta saker - typ bröd & pizza (fast tydligen går det att laga saker i den också, bara att jag aldrig sett någon faktiskt använda dem på det sättet). Eftersom jag tycker att toaster ovens är idiotiska påfund som stjäl diskbänksyta blev det alltså ugnsbakade fiskpinnar istället, vilket kändes nog märkligt i sig:

En stor skillnad mellan Sverige & Kanada är helt klart hur folk ser på mat. Jag som tillbringat en stor del av min barndom tillsammans med mina farföräldrar har en djupt rotad aversion mot att kasta mat. Något som jag inte alls ser hos Paul, fastän hans föräldrar bara är några år yngre än vad min farmor är. Det här beror ju naturligtvis på att Kanada & USA inte berördes av kriget på samma sätt som vad Europa gjorde. Titta bara på gamla kort från den tiden - min farfar i uniform & gevär på ryggen, Pauls pappa i chick banddräkt & med trumpinnar i handen... Så att kasta mat är inte något som rör Paul i ryggen, medan jag dör själsdöden. Paradoxalt nog har han dock inga problem med att äta skräp (alltså, hur folk kan sätta i sig poutine övergår mitt sunda förnuft), något som jag aldrig skulle få för mig att göra. Vill jag dö av hjärtproblem knaprar jag nog hellre i mig lite digitalis från trädgården & får det gjort på en gång. Anyway, nu när Paul pendlar in till Toronto varje dag hinner han inte äta frukost hemma utan plockar på sig något på tågstationen istället. Det här hade jag inte haft några problem med om det inte vore för det faktum att jag vet att han inte väljer en vettig macka till sitt kaffe. Nej, istället räknas munkar som frukost... & så kan vi ju inte ha det, men det här med att skicka med honom dinkelbrödsmackor är inget som jag tror kommer att mottas med superentusiasm heller. Så nu är planen att testa ett mellanting & samtidigt slå två flugor i en smäll!

Paul kan ju inte laga mat, på riktigt, så rent matmässigt måste vi planera lite inför Baby Cs ankomst. Jag kan ju i & för sig tycka att en vuxen man ska kunna laga åtminstone en tre-fyra rätter, men ibland gäller det att välja sina strider & det här är ett sånt tillfälle då jag känner att det är bättre att acceptera landet som det ligger nu. Han jobbar ju så långa dagar att det känns så där att trycka upp ett förkläde & en kokbok i armarna på honom så fort han kommer innanför dörren. Dessutom, ska den tid vi har tillsammans användas till något mer konstruktivt än att titta på TV-serier i sängen så ser jag hellre att vi arbetar vidare på husrenoverandet. So, i helgen anlände två gubbar från SEARS med en frysbox. Nu är tanken att jag ska laga mat i lagringssyfte, så att vi har ett litet förråd att ta av i november. Jag måste erkänna att jag inte är så bra på att laga & frysa in mat, det blir antingen inte av eller så glömmer jag bort att jag stoppat in det i frysen (hej ekorrhjärna) men desperate times calls for desperate measures så nu får det banne mig bli av! Jag mjukstartade idag med att laga lasagne, något som jag ALDRIG skulle laga i ogravid form men som nu känns som en rätt bra idé. Detta medförde att jag fick lära mig något helt nytt, här i Kanada måste lasagneplattorna kokas innan de knölas ner i lasagneformen. Så himla opraktiskt, jag menar, försök själv lägga fina lager av kokhet, sladdrig, pasta... Varken smidigt eller bekvämt! Fick tillslut ihop någon form av lager & slutresultatet blev faktiskt himla gott. Stort plus också att jag slapp laga bechamelsås - som på riktigt kan vara den mest brännavidvänliga lösning som någonsin svängts ihop i ett kök.

Ni vet det där gamla säget "Vägen till mannens hjärta går via magen". Känner väl att Pauls hjärta är rätt välförankrat som mitt, men just nu behöver det lite kakplåster efter gårdagens begravning. Allra helst hade jag velat baka någon form av fruktbröd, vilket är oerhört populärt här i nordamerika, men eftersom jag inte har någon som helst koll på vart mina limpformar är får pumpkin loafs vänta någon vecka till. Istället blev det småkakor med banan & jordnötssmör, jag tänker att det kanske kan fungera lite som ett mellanting mellan vanliga kakor & fruktbröd.

Det fanns en tid här på bloggen då "fredagskakan" var ett stående inslag, ett koncept! Sen blev jag gravid/sjuk & avloppsöversvämningen/flytten tog över mitt liv & fredagskakan... ja den fanns helt enkelt inte på kartan. Vilket jag saknat lite för att jag tycker så mycket om att baka & Paul, ja han har saknat det jättemycket eftersom han tycker så mycket om att äta kakor! Så idag, idag återintroducerar vi fredagskakan genom att gå ut med ett väldigt enkelt litet recept som inte kräver några avancerade ingredienser eller moment - en mjukstart helt enkelt!

Vi fick dessvärre dåliga nyheter igår, en äldre närstående till Paul har plötsligt blivit hemskt mycket skröpligare. Nu har ju personen ifråga varit dålig i flera år, så det kommer inte direkt som en chock, men det är ändå så ledsamt när det blir uppenbart hur någon som alltid varit där kanske inte kommer att vara det så värst länge till. När någon är så gammal & mår så dåligt är det ju också svårt att tackla situationen. Samtidigt som hela ens väsen hoppas på att allt ska bli bra är det ju bara att inse att i vissa fall så går det inte att bli bättre - personen i fråga kanske inte dör, men ett fortsatt lidande är kanske inte heller vad den önskat sig... Nej, usch, sånt här är svårt. Det jag vet med säkerhet, det är att Paul är ledsen & då är det mitt jobb att försöka pigga upp. Det är ju det som är det fina med att vara två, att vi turas om att peppa varandra när någon är nere. Pauls GO TO när det kommer till mig är utan tvekan blommor, de lyser upp & gör mig glad även i de dystraste av stunder. Själv travar jag ut till köket så fort Paul inte känner sig på topp, för att jag vet att något jag bakat alltid värmer - både hjärta & mage. Idag blev det äppelpaj som kommer att levereras med en massa kramar & luddiga små katter i släptåg när han kommer hem.

Paul har jobbat galna timmar sista tiden - de har varit tvugna att flytta all datautrustning från en lokal till en annan & det är bara han som vet hur det ska göras. Tyckte att han förtjänade en liten belöning för allt slit, så när jag hittade bakplåtspapper i en kartong som jag raffsade igenom tidigare idag beslutade jag mig för att svänga ihop lite hallongrottor åt honom. Fast så där lättsvängt blev det inte... glömde nämligen bort (läs struntade i) bakregel nummer ett som mamma lärde mig redan när jag var en tvärhand hög: plocka fram alla ingredienser INNAN du börjar baka. Får väl skylla på att det kändes som en självklarhet att ha allt hemma till något så vansinnigt enkelt som just hallongrottor, men så stod jag där med smöret upphackat & strösockret påslaget & bara "Jaha... bakpulvret slängde jag ju i flytten". Fast skam den som ger sig! Tåtade först ner lite potatismjöl för att få det hela åtminstone lite mindre bastant. Sen kom jag på att farmor skickat hjorthornssalt åt mig för att jag ska kunna baka drömmar - så jag googlade & enligt internet går det utmärkt att använda som substitut för bakpulver bara det att mängden får halveras. Sagt & gjort!

Oj oj oj, lite färg i köket & jag blev så inspirerad att jag lagade något nytt & fotade för första gången sen... tja, typ det här året. Med allt illamående & flyttkaos har matlagningen nämligen blivit något lidande här i det Chvostekska hemmet. Låt oss säga så här, det har blivit mycket take out & mycket "frukost till middag med" dagar... Inte idag dock - nope! Stekte upp tunna kycklingbröst i smör, honung, citron & peppar & serverade med en jättelätt men väldigt somrig sallad. Åh så skönt med HEMLAGAD mat - Paul & jag kände oss typ sju resor närmare ett fungerande hem & liv när vi slog oss ner vid bordet!