MsBree

I mellandagarna fick min vän Megha helt hastigt & lustigt en liten katt. Hon hade skrivit upp sig som support-hem för katter som behöver en tillfällig bostad & blev med typ 45 minuters varsel fostermamma åt en liten svartvit honkatt som nu går under namnet Lily. Lily kom från en lägenhet på cirka 70 kvm som inte bara hyste Lily & hennes ägare utan även 119 andra katter. HUNDRANITTON... Alltså, man undrar ju om stället någonsin kommer att gå att sanera till beboelighet? Anyway, Lily är av förklarliga skäl inte den mest sociala varelse på denna jord. Hon kommer ut & leker, annars trycker hon mest under Meghas säng. Nu är den stora frågan, vad ska Megha göra? Ska hon låta organisationen jobba vidare på att hitta ett permanent hem åt Lily eller ska hon adoptera henne själv? Megha har alltid drömt om en katt som är typ som Mammut - så Lily är långt från den drömmen. Samtidigt är hon själv adopterad & känner sig hemsk om hon lämnar bort Lily bara för att hon kommer med lite bagage. Urgh - väldigt tufft beslut & det är svårt bara att komma med råd. Fast måste jag säga något definitivt så är det väl det att det finns himla många bra anledningar till att skaffa ett husdjur, men dåligt samvete är väl kanske inte det som direkt toppar listan.

 

Lite tungt inlägg känner jag här, att diskutera katters vara eller ickevara är aldrig roligt! Så vi avslutar med ett par UNDERBARA länkar!

Dagens roligaste, Ida ringer till ambassaden i Ottawa för att boka tid för nytt pass:

 

Moi: Hej, jag skulle vilja boka tid för nytt pass.

Ambassad kvinna: Kan jag ringa tillbaka?

Moi: Dessvärre ringer jag från skype, så det blir lite svårt.

Ambassad kvinna: Jaha, då får jag be om ditt person nummer då.

Moi: Nummer, nummer, nummer - fyra sista

 

Tapp, tapp, tapp på datorn

 

Ambassad kvinna: MEN IDA! HEEEEEEJ! Åh, jag läste allt om ditt bröllop i senaste SWEA Bladet! Vad kul!

Moi: Jaha, oj tack!

Ambassad kvinna: Det var ju inte alls så länge sen du var här (två år sedan), men självklart har vi tid för dig! När vill du komma?

Moi: Fungerar den 10e februari?

Ambassad kvinna: Absolut! Vad roligt, då bokar jag in dig för klockan 11 & så ses vi då! Kul, kul!

 

Alltså... aldrig att jag trodde att jag skulle kunna ringa till en ambassad i ens det futtigaste lilla lilleputtland & få en sån ström av glädje tillbaka för att det var jag på andra sidan luren! Väldigt roligt!

Ännu en kall dag här i Toronto & som vanligt går staden ut & varnar. Är det -16C kan man ju frysa ihjäl! Norrlänningen i mig kan inte låta bli att fnissa lite elakt åt det hela. Jo, klart att man kan frysa ihjäl i -16C... men det är ju inga rekordtemperaturer vi plockar in här direkt. I mean, fungerar det att bo i Jukkasjärvi/Svalbard/Anchorange så ska väl livet kunna flyta på här i Toronto också! Vi bor ju faktiskt i Kanada... ett land som väl inte direkt är känt för sina soltimmar, så man kan ju tycka att stan skulle klara sig lite bättre än vad den gör när kvicksilvret kryper ner. Personligen tycker jag att det är himla fint de dagar då det blir lite kallare, himlen blir så där extra knalligt blå.

Ni som följer bloggen vet att jag har ett närmast osunt förhållande till värmeljushållare - det finns liksom ingen hejd på mig. MER MER MER = bättre. Så ni kanske kan greppa lite av glädjen när jag plockade fram det här lilla huset på julafton...

För ett litet tag sedan kom jag över en väldigt välskriven bok om "Hur man ska överlista sin katt". Det hela går i princip ut på att lära känna sin katt bättre, varför gör de på ett visst sätt & hur tickade den lilla katthjärnan nu? Har bland annat förstått att Digbys främsta revir är vardagsrummet, det rum där jag (litens människa) vistas mest. Följaktligen är det i det rummet han mest pockar på fajt med Mammut. En annan sak jag lärt mig är att vi ligger lite dåligt till på kattlådefronten - regeln är nämligen "en låda per katt + en till" & vi ligger bara på två lådor. Dessvärre har vi inte riktigt plats för en till låda, om vi inte ställer in en i hallen & det ser ju så där välkomnande ut när man kommer & hälsar på så det skippar vi. Fast för att kompensera skaffade vi idag typ världens största kattlåda istället. Inte från en djuraffär, de räckte inte till på långa vägar, utan från IKEA. Den här plastbyttan är ungefär stor som en mindre eka, så jag känner att den väger upp lite för den uteblivna tredje kattlådan. Vad som är lite kul är att medan vi stod där på IKEA så kom det ett annat par & köpte samma låda för exakt samma syfte. De hade också två katter & hade precis insett att de inte hade tillräckligt mycket lådutrymme & så spånade de fram samma lösning! Tänker att IKEA kanske borde döpa om Samla till Krafsa istället.

Pauls namnsdag idag, så stora delar av dagen har ägnats åt att göra det vi tycker om allra mest. Typ äta sushi & dricka bubbel. Fast sen hade vi en inplanerad grej som kändes väldigt nordamerikansk - ett sånt där säljparty som man har hemma hos någon. Någon var i det här fallet en kollega till Paul & vi var ditbjudna för att titta på köksprodukter. Följaktligen dök vi upp, försågs med vin & fick titta på när en rundnätt dam lagade någon sorts kycklingrätt. Det hela flöt på rätt bra, Paul & jag beställde någon form av ugnsplåt & partyt började kännas lite mindre sälj & mera mys. Ända tills dess att värdens 7-åring helt plötsligt kaskad spydde över hela vardagsrumsmattan. Väldigt mycket en partydödare där. Jag bara "Men OJ... Är klockan så mycket?! Nej nu har katterna varit ensamma så länge att de börjat tugga på elkablarna, must go. So long!". Lesson to learn, drick inte så mycket äppeljuice. Mycket bättre att hålla sig till dyrare bubbel, då känns det liksom inte lika värt att kasta upp.

Paul skickar ett foto från sitt kontor:

Jag har alltid älskat blåklint som blomma, är svag för blått överlag men just blåklintsblått är ungerfär så mycket färgperfektion jag kan tänka mig. Så ni kan kanske föreställa er hur glad jag blev när jag fick en virkbok i julklapp av Paul med just ett blåklintsmönster i!

Jag har typ aldrig ont i huvudet. Kanske någon enstaka gång om jag druckit lite för mycket bubbel, spenderat för mycket tid ute i solen eller om jag åkt på en sinusinfektion. Fast då brukar det vara en lite försiktig huvudvärk som jag nästan måste känna in. INTE igår. Satt barnvakt fram till tretiden, knatade hem & ungefär halvvägs tillbaka började jag känna hur huvudet värkte. Kom hem, åt lite, tog en ipren & hoppades på att det skulle bli bättre. Det blev det inte. När Paul kom hem vid sex hade jag så ont att jag släckt ner alla lampor & bäddat ner mig själv i soffan. Jag hade så ont att jag mådde illa & jag kunde inte ens bita ihop tänderna för då strålade värken bara ner genom käklederna & in i underkäken. Nu undrar jag, var det här migrän? För i så fall förstår jag alla viktorianska romankvinnor som bäddar ner sig själva ett halvdecennium eller så. Fy för den lede vad ont det gjorde!

Vanligtvis så väcker jag inte Mammut & Digby när de sover. Det är ju då man har lugn i huset & kan göra saker utan att man har ett litet Digby-huvud nedkört i degbunken eller måste lyfta ut Mammut ur torktumlaren innan man slår på den. Fast idag gjorde jag ett undantag från regeln, hela trädgården på framsidan av huset blev nämligen invaderad av säkert ett 40-tal rödhakar & trastar.

Idag stod årets första cupcakeorder på schemat. Jag behövde följaktligen komma på något att göra till en person som är mycket musikintresserad & som tidigare jobbade som operasångerska. Eftersom mitt "opera know how" inte är så där jättestort kändes det lite som om jag famlade i tomma intet. Den enda opera jag någonsin varit på är Macbeth & det kändes väl inte som det ultimata alternativet. Har hört att teaterfolk är så vidskepliga att de inte ens vill nämna den pjäsen vid namn för att det kan innebära otur... sen är döda kungar & blodiga knivar inte heller det motiv som jag känner kommer lättast när jag sätter mig ner & försöker vara kreativ. Så jag tog en enkel utväg (as usual) & påtade bara ner alla toner till "Happy Birthday to you".

Igårmorse satt Paul & jag helt håglösa i soffan & visste inte riktigt vad vi skulle göra av oss själva. Det här med att farmor har åkt hem är inte alls kul, jag inbillar mig att det är typ samma känsla som när ens barn bara "Happ, men då drar jag till högskola/universitet/lumpen/Vietnam. Vi ses kanske någon gång". Empty nest syndrome kallas det visst. För att hantera melankolin tog vi/jag till ett par säkra kort:

 

1) Lunch på Starbucks

2) Fest hos Megha

3) Sverigemys (nu ikväll, komplett med tacos & Sällskapsresan med dubbad text så att Paul kunde följa med. Succé! Känner att jag nu på riktigt har börjat Pauls hjärntvätt mot att bli en äkta liten svenne!)

 

Förutom vin & svenskheter hjälper det alltid att starta ett nytt projekt av något slag, så Paul & jag körde ner till garnmecka & köpte på oss en massa härvor garn. Sen satte jag mig i soffan & läste bok medan mannen fick jobba. Duktig liten garnvindare!

Fick en kommentar från Camilla om det här med att farmor kom fram som hon skulle "Så skönt att alla var snälla och trevliga men jag skulle inte kunnat tro annat. Din farmor är ju stålfarmor! <3". Det där fick mig att skratta till, för jag skrev faktiskt ett brev på just den banan till flygplanspersonalen! Paul & jag tänkte nämligen att det vore bra med ett brev där vi skrev vad farmor behövde hjälp med & jag tåtade ihop ett väldigt korrekt brev. Fast så låg jag i sängen natten innan farmors flyg & bara "Men det låter ju som en teknisk manual, så himla torftig läsning... farmor förtjänar lite mer riv!" & så klickade jag ner följande brev:

 

 If you read this letter you’re probably a flight attendant, working on one of the airplanes that will take my grandmother from Toronto to Luleå, Sweden.

 

My grandmas name is Astrid and she’s 85 years old. Obviously, grandma is a superhero for travelling so far on her own, but she has one super power that she still has to improve in. While she’s fluent in Swedish, and a variety of dialects thereof, she only understands simple English if spoken slowly. In case there’s some important information (delays etc) broadcast during your flight we would be very grateful if you could try to help grandma understand what’s going on.

 

Also, grandma doesn’t travel very fast on foot. As all super heroes she has her own, very cool, device to get around. We call it “The Burgundy Bolt” and to most people it looks like an ordinary walker. Grandma would be most grateful if TBB would meet her once she exits the plane. It should make it there by itself, but if it fails in driving there we hope you could help it to get there. Also, once grandma gets to the gate she would want to be transported in a wheelchair or electric car to the next flight. That way she can conserve her super hero energy so it lasts all the way back to Sweden.

 

Thanks for looking after my grandma!

Ida Chvostek"

 

& det fungerade ju - farmor tog sig hela vägen hem på egen hand så jag kan bara konstatera att hon FAKTISKT ÄR en superhjälte. I mean, hon flög ju till & med! Steel Grandma, med rätt att korsa Atlanten!

Paul & jag släckte väl lampan någon gång vid midnatt... sedan oändliga mängder tid av "Sov, sov! Du måste sova nu!". Fast det gick inte, jag var för orolig för farmor - vi visste ju att planet var 3 timmar sent från New York, så jag var så himla orolig för att hon skulle missa sitt anknytningsflyg. Tillslut "Paul... sover du?". Det gjorde han inte, han låg vaken med lika mycket ångest han med. Så vi låg där med våra telefoner & försökte spela & prata oss trötta, men det var inte förrän vid femsnåret - då vi kunde se att planet landat - som vi kunde somna in. Lite efter åtta ringde sen en superpigg farmor som berättade att resan gått bra trots alla förseningar & att alla varit jättetrevliga mot henne. VILKEN LÄTTNAD. Det kändes som om världens tyngd bara lossnade & efter att jag lagt på skuttade Paul & jag runt i köket i någonslags yr glädjedans över att hon lät så glad på telefonen. Så farmor är glad, Paul är glad & jag är glad. Den enda som är distinkt oglad är Digby... liten saknar nämligen sin lektant & har gått runt hela huset & letat efter henne. Så nu när allt gick så bra så tycker jag att vi får planera in en till resa framöver, Digby vill att hans farmor ska komma & hälsa på igen!

Vi har vinkat av farmor på flygplatsen... Det kändes helt hemskt, vi ville ju ha henne här ännu längre! Dessutom ångrar jag så himla mycket att vi inte bokade hennes hemresa via Köpenhamn. Vi reste ju in den vägen & det gick så bra, nu reser hon själv tillbaka genom New York & jag tyckte vi fick så dåligt bemötande på flygplatsen. Inte alls vad jag hoppats på... Vi hade ju blivit lovad assistans, men vad ingen talat om för oss var att assistansen vägrar bemöda sig med väskor. Eh... Hur ska en 85-årig person som beviljats rullstol kunna dra sitt eget bagage genom den amerikanska imigrationen & hela vägen till andra sidan?! Efter att Paul bråkat lite extra med flygplatspersonalen fick vi tag på en bagagebärare som var villig att ta farmors väskor genom hela proceduren, mot en avgift så klart med det fick det vara värt. Det är mer principen som kändes så fel... att de garanterar hjälp men sen inte talar om något så viktigt innan man står där helt hjälplös. Neej, nu hoppas jag att allt går vägen någorlunda så att farmor inte helt får avsmak för resor. Vi hoppas ju att hon ska vilja komma tillbaka hit någon annan gång, men det hänger ju mycket på hur det går nu. Så har ni en tumme ni kan hålla för fammo, snälla håll den!

Farmors sista dag i Toronto - så vi slog till med ett besök på CN-tower. Väldigt mycket bättre att åka dit efter att man sett lite av staden så att man kan peka ut vilka platser man varit på. Typ "Titta på den där lilla randen sand farmor, ända dit bort var vi den dagen Paul skulle visa en jättevacker park & vi körde in på det där soptippsområdet av misstag"

Så jag klev upp i morse & kanske inte direkt skuttade in i köket, men ni vet - dök upp i vardagsrummet på rätt sida av sängen & med någorlunda anständig klädsel. Pluspoäng där på klädseln... Anyway, där satt farmor & såg ut som om min farbror ring & bara "Mamma, ledsen... men Egyptens alla magra kor & eländiga gräshoppor har invaderat ditt hus. Oh, & rören har frusit & en granne har sparkat ner din postlåda". Det såg lite ledset ut med andra ord. Svensk som jag är frågade jag inte rakt på sak som var fel utan frågade istället om farmor sovit gott. Det hade hon inte... & så kommer det "Neeej... för du & Paul bråkade ju så hemskt igårkväll". Här får jag ett ögonblicks panik. Har vi bråkat? I så fall om vad & varför har jag glömt bort det? Har jag fått en hjärnblödning?! Sen skärper jag till mig, vi HAR ju inte bråkat - det vet jag! Jag förklarar för farmor att Paul & jag inte alls bråkat, att vi gick till sängs som vänner & att allt var lika happy go lucky som vanligt den här morgonen. Farmor bara "Men du skrek så hemskt ´WHY, WHY, WHY!´& så slog det & dunsade & Paul försökte lugna dig & jag var så ledsen så att jag grät". Mitt huvud leker fågelholk en sekund eller två innan det slår mig, grannarna! De brukar då & då ha episka bråk, det måste ha varit det farmor hört! Efter ett par rundor av försäkrande att det inte var vi som försökte slå ihjäl varandra lugnar farmor ner sig & accepterar att skilsmässan inte står runt knuten.

 

Stackars stackars farmor - att hon låg uppe & grät för att vårt äktenskap knakade i fogarna & så var det grannarna istället! Alltså, jag tycker synd om dem med, men allra mest om stackars farmor som blev så stressad. Så vi gav henne lite starköl i kväll i förebyggande syfte, i fall att de ger sig på en rond till.

Farmor har varit världens trouper när hon har varit här, allt har tagits med jämnmod. Exempel:

 

- Is stormen som drog in & försatte oss i mörker i 24 timmar innan julafton. Jag trodde att farmor skulle bli stressad, men icke. Hon sa att det var spännande & bra i fall att det inte blev så mycket julmat eftersom hon vill gå ner i vikt

- När en katt råkade lämna en liten olycka på farmors säng, farmor bara "Men sånt händer!"

- Eller att hon var helt OK med att boka om alla flygbiljetter & stanna en vecka till när vädret återigen slog till från sin värsta sida

- När vi inte kom in i stugan idag för att det var för mycket snö på uppfarten, farmor "Men då får jag bjuda på restaurang istället!"

 

En kompott förtretligheter och problem med det gemensamt att farmor hanterat dem alla med en glad axelryckning & ett positivt synsätt. Men en sak var INTE ok... I morse när vi kom ut insåg jag att vi haft tvättbjörnspåhälsning i soptunnan (mat över halva uppfarten). Paul knäppte ett kort & visade farmor & jag bara "Titta hur de ställt till!"

 

Farmor - Men neeeeej!

Moi - Jag vet!

Farmor - Så vi har haft tvättbjörnar här & jag sååååg dem inte!

Moi - Eh, ja jo.

Farmor - Så de satt ute & åt korv på uppfarten hela natten & jag vaknade inte. Neeej... nu blev jag besviken.

Moi - Ja, nej men, ja det var ju synd.

Farmor - Kan vi lägga ut mer korv i trädgården & så kan jag sitta uppe i natt & spana?

 

Vi har inte helt fattat beslut i korvfrågan än. Klart att vi vill göra farmor glad, men frågan är hur poppis vi blir hos grannarna om vi sätter upp en utfodringsstation...

Jag tror stenhårt på att världen är uppdelad i två typer av personligheter:

 

1) De notoriskt punktliga - de som packar resväskorna veckor i förväg, sitter på buss-stationen mer än 30 minuter före utgångstid & de som aldrig någonsin skulle svänga in på julottan med andan i halsen minuten innan kyrkdörrarna slår igen.

2) De som är tidsoptimister - de som kollar upp avgångstiden dagen innan flyget går & sedan packar till två på natten (när taxin kommer 6) & de som hinner med bussen med en hårsmån & med avklarat cardiopass i ryggen.

 

Farmor hör till kategori 1, Paul & jag hör till kategori 2. Trots det har farmors besök gått så himla bra på den här fronten, hon har helt enkelt anpassat sig till vårt tempo & liksom lärt sig att gilla läget. Tills i morse. Våra vänner som bodde här förra julen var inplanerade att dyka upp vid elva & vid halv nio började farmor städa med stort S på övervåningen. Det diskades med slammer & det PRATADES med katter & jag låg nere i källaren & fnittrade, för det här är SÅ farmor. Är gäster på intåg, ja då måste man vara 100% redo när de dyker upp & helst sitta i soffan & rulla tummarna minst en kvart innan det plingas på dörrklockan. Det som var lite extra kul i det här sammanhanget var att våra gäster faktiskt kom med dagens lunch, så det enda vi behövde göra var i princip att duka. Eller som jag sa när Paul muttrade fram ett sömndrucket "What tiiiime is it? I am SO tired..."

 

"Well, you have to wake up now honey! We only have two and a half hour to get dressed and make salad!"

 

Om vi hann, jo... Vi hade ju, för oss, så god tid på oss att jag nästan funderade på att dra upp lite krasse innan de kom!

Det är länge sedan jag bakade nu - julafton. Eller som Paul ser på saken, ett år sedan! Eller som han också sa "The cookie fairy doesn't love me any more...". Efter det skriet på hjälp kände jag att jag var tvungen att svänga ihop något åt honom. Kändes lite misshandelsvarning av ömsint själ annars. Var inte på något sånt där galet bakhumör annars, så jag valde två säkra kort. Jordnötssmör & Martha Stewart. Länge leve Martha, alltid en pålitlig klippa att ty sig till när orken i övrigt inte räcker till (säg "hej sinusinfektion som fortfarande plågar Ida")!

Jaha... det tar ju emot att skriva det här inlägget, men jag känner att jag är skyldig bästa Jo det.

 

Ni förstår, Jo (ni vet min blonda brudtärna) har ett track record av att göra illa sig på de mest konstiga saker. Typ tvålkoppar & creme fraiche burkar. Under hela universitetstiden dök hon upp titt som tätt med en ny skada & hoppades på lite sympati, men möttes av gapskratt från Sussie (min ickeblonda brudtärna) & jag. I mean, TVÅLKOPP?! Fast... på senare tid känner jag att även jag har börjat drabbas av skador som genererar skratt snarare än sympati & i morse tog jag hem den hitintills dummaste skadan. Skulle plocka ut en torrfoderspåse (Royal Canin, stor variant & alldeles ny) ur ett av överskåpen & påseländet fastnade i ett gångjärn. Drog till, påsen lossnade, jag tappade greppet & påsen trillade rakt ner på mitt huvud. Ena påskanten träffade mig rakt i pannan & nu sitter jag & ser ut som om jag målat en bindi på fyllan. Passande nog är den röd, jag är ju trots allt gift, så helt fel blev det inte.

 

Slutsats - Jo, jag är hemskt ledsen (eller i alla fall lite ledsen) för alla gånger jag skrattade åt dig. Jag inser nu att universum var mot dig & att du faktiskt förtjänade ännu mer sympati än om du gjort dig illa på mer traditionella föremål (tänker kniv, konservöppnare & kanske såg). Jag tänker också att om du & jag någon gång flyttar ihop på ålderns höst, då kan vi väl bo väldigt madrasserat & bara äta frukt som inte kräver fruktkniv?

Idag skulle farmor ha åkt hem - men nu är alla biljetter ombokade & fixade så att vi får behålla henne en vecka till! Det känns så himla skönt. Dels då för att det varit så nervöst & obekvämt att vinka av henne med tanke på väderkaoset vi haft här på östkusten. Fast kanske mest för att det är så himla trevligt att ha henne här. Farmödrar har verkligen en inbyggd mysfaktor, i alla fall min! Andra som myser...

Efter det att källaröversvämningen slog till bad jag ju om en tredje olycka... det ska jag aldrig göra igen. Det började lite lätt med att vädret här på östkusten blev superdåligt. Galna vindbyar, snöstorm & så ner till ovanligt låga temperaturer (-23 som kallast här). Detta resulterade i trafik-kaos & massa inställda flyg, så efter det att vi pratat med vår resebyrå så bokade vi om farmors biljett hem till nästa vecka. Det här var ju ingen olycka i sig, vi är ju glada för att få behålla farmor lite till, men det kändes lite stressigt där ett tag innan vi fått den nya biljetten bekräftad. Sen fick Pauls syster sladd på bilen, kanade över två körfält & körde rakt in i mitträcket på motorvägen. Tack & lov hade hon änglavakt & klarade sig utan allvarliga skador. Här tyckte jag att olyckorna kunde ha räckt alldeles bra - men dessvärre tog det inte slut där. Igår fick jag nämligen ett mail om att en föredetta kollega, en person som jag verkligen tyckt väldigt mycket om, dött i cancer. Jävla skitsjukdom... Fick ett mail från honom bara i mitten på november där han skrev att han insjuknat men att de hade hopp om att behandligen skulle gå bra & att han skulle höra av sig igen i januari-februari. Nu blev det inte så & det gör så otroligt ont i kroppen bara av att tänka på det. Han hade verkligen hela livet framför sig, nygift & med en liten son... fy så otroligt orättvist & grymt.

Älskade mannen är väldigt svår att köpa presenter åt, så när han i höstas råkade säga att han ville ha en "tablet" (vet inte vad de heter på svenska... men en iPad fast android) var min julklapp till honom spikad! Igår dök det efterlängtade paketet upp & Paul har varit glad som ett barn sedan dess. Lite lätt okontaktbar dock, där han suttit & installerat appar. Jag tänkte väl att de kanske var användbara appar - typ Starbucks, vädret... kanske en inköpslista eller två, men nope.

Pesten slog ju till mot mig igår & jag kände mig väl inte direkt störst på jorden när jag gick & la mig. Helt uppsväld i ansiktet & totalt oförmögen att ligga på vänster sida om jag kände för att andas. I morse hann jag vara vaken precis så där länge att jag kunde konstatera att det kändes marginelt bättre innan Paul började svära mindre återhållet. Visade sig att det kommit massa snö under natten som sen smält & runnit rakt in i källaren - översvämning. När jag låg där & moppade iskallt vatten får jag väl erkänna att den där marginella känslan var RÄTT långt borta. Det kändes faktisk rätt uselt helt enkelt. Nu hoppas jag på att den tredje olyckan, vad det nu än må vara, slår till snabbt så att jag kan gå vidare med mitt 2014 utan att känna det som om Universum sitter & skrattar åt hur tokigt det ställt till det för mig.

Så farmor blev sjuk på juldagen & kände sig väl rätt hängig ett par dagar. Lagom tills dess att hon blivit lite piggare blev Paul sjuk, så han var helt nere på nyårsafton. Nu på trettondagen har jag fått den stora äran att ta över förkylningen (som satt sig på bihålorna som vanligt)! Fast det är inte BARA jag som blivit sjuk, nej stackars Mammut har blivit förkyld han med. Vilket känns så där - lite influensa/pestvarning på det hela när både människor & djur blir sjuka... Värst av allt med det hela är nog ändå att jag gett mig själv pussförbud på Digby. För jag kan (förhoppningsvis) leva med att vara lite krasslig, men liten vill jag skydda från allt av ondo. Fast det här med att leva utan Digbypussande - vilken fattig existens! Det är som att... sitta på ett par flygbiljetter till Singapore & sen bara se flygplatsen (vilket jag gjort två gånger & fortfarande blir trött på mig själv av att tänka på).

Idag överraskade vi farmor med en liten tur till USA. Vi sa helt enkelt att vi skulle till banken & att hon behövde sitt pass & sen pep vi över till Buffalo. Farmor var VÄLDIGT nöjd med att få en US-stämpel i passet, men i övrigt var turen dit inte någon större succé. Allt kändes så himla nedgånget - bara igenbommade hus & restauranger som stängt igen. Efter att vi helt enkelt inte kunde hitta ett enda öppet lunchställe gav vi upp & körde tillbaka till Kanada & vår favoritvingård där farmor först fick vandra runt & kika på ekfat.

Ni kanske kommer ihåg att jag ställde mig väldigt skeptisk till den här kanadensiska uppfinningen... Idag kryper jag till korset & erkänner - den fungerar! Sedan farmor kom hit har ju Paul & jag huserat i källaren & det har haft ett par klara fördelar:

 

1) Tvättstugan ligger vägg i vägg så jag kan dumpa alla smutsiga strumpor right at the source

2) Det finns bara ett litet fönster, så man väcks inte direkt av flödande morgonljus i ottan utan man kan sova ut

 

Mindre bra är dock att källaren är typ noll & intet isolerad, så det blir liiiite kallt där nere. Så där så att Paul tjuter när jag tvångskör in mina ispinnar till fötter mellan hans lår. Igår sjönk temperaturen ner till -16 & efter att vi konstaterat att det bara skulle bli kallare (lägsta idag, -23, är det kallaste jag upplevt sedan jag flyttade Kanada) åkte Paul iväg & köpte på sig lite mer fönsterplast. Det där lilla fönstret är nämligen ett kylhål utan dess like, man kan riktigt känna hur kall-luften bara FORSAR in när man går förbi det. Så igår spände Paul upp ett lager plast & jag erkänner, det satte stopp för kallflödet. Det är ju inte så att det helt plötsligt blivit supervarmt i källaren, men det är definitivt drägligare. Kanske något att importera till Sverige om vi någon gång känner för att sänka hus-standarden till kanadensiska nivåer!

Jag brukar ju alltid köra en tillbakablick på det gågna året - men i år känns det som att ett traditionellt inlägg blivit lite tråkigt. Januari=bröllopsfix. Februari=bröllopsfix. Mars... Men ni förstår! Känns som om hela året bara gick åt till att antingen förbereda bröllopet, gifta sig, åka på bröllopsresa eller återhämta sig efter det hela. Om jag ska sammanfatta hela resan med en enda mening så är det följande "Jag är så glad för att vi är gifta, men nästan ännu gladare för att det hela är bakom oss".

fick jag ÄNTLIGEN se den senaste Hunger Games filmen. Har ju läst alla tre böcker, så jag var livrädd för att missa den på bio - men jag fick helt enkelt inte ihop att gå & se den innan jag åkte till Sverige & sedan dess har det varit fullt upp. Fast idag körde typ farmor ut oss ur huset, hon tyckte helt enkelt att vi behövde gå på date så då blev det biomys. När det kommer till böckerna älskade jag den första boken men tyckte att tvåan var så där. För filmerna är det omvända roller. Jag tyckte inte om hur de filmat ettan, gillade inte de ändringar de gjort från boken & tillhör definitivt skaran som avskydde castingen av Primroses katt. Nu var katten utbytt mot en som kändes mer rätt, tempot var högt & skådespelarinsatserna överlag berömdvärda. Helt enkelt väldigt sevärt - i fall att det nu fortfarande finns folk där ute som inte sett den!

 

Paul slår till med 7.8 pilbågar & jag lägger mig precis under 8an med en 7.9a. En positiv sak med att se den så här sent är förövrigt att vi nu bara behöver vänta 10 månader innan nästa film kommer ut, inte ett helt år! Förutsatt då att de ger ut nästa film i november igen. Å andra sidan kanske det behövs ett helt år för att Paul ska få ändran ur & läsa böckerna. Förra året gick han nämligen ur biosalongen & bara "Får jag låna din Kobo när jag kommer hem - måste läsa"... and that has not happened yet. 

Det här med att gå på mini-spa på nyårsafton tror jag får bli en tradition från & med det här året. Jäklar i min lilla låda vad vi hade trevligt farmor & jag - vardagslyx på högsta nivå! Kändes himla mycket flärdigare att svänga ihop nyårsmiddagen med tjusiga händer! Jag brukar vara väldigt feg när det kommer till nagellack men igår bröt jag mig ur min trygghetszon. Lite i alla fall...

Så här på årets sista dag beslutade Paul & jag oss för att göra en massa saker som var nya för farmor. Vi startade starkt med att överraska henne med drive-through biltvätt! Första gången för farmor som tyckte att det var mycket spännande. Sen drog farmor & jag på mini-spa. Vi fick pedikyr & manikyr & så avslutade vi med att vaxa ögonbrynen. Vet inte vad jag är mest nöjd med, mitt otroligt flådiga nagellack (visar imorgon) eller mina ögonbryn som gick från troll till perfekta! Farmor är lika nöjd hon, eller som hon sa "Titta, jag har ögonbryn igen!". Efter hemkomst lagade jag pilgrimsmusslor till förrätt, något jag listat ut att farmor aldrig provat på tidigare. Farmor gav dem glatt godkänt, kanske lite för att de inte var dallriga så som hon föreställt sig att de skulle vara. Memo till mig själv - inga ostron, hur slut vi än annars får på "nya idéer". Middagen avslutades med en peanut cup för Paul & en eggnog-chokladboll för farmor: