En liten virkad poncho!
Det är farligt att virka, för det finns liksom alltid ett nytt projekt som lockar & så får man ett gäng ofärdiga projekt (UFOs) som hänger kvar i huset & ger en dåligt samvete. Det & så köper man på sig mer garn - allt garn - & någonstans så inser man kanske att det helt enkelt inte finns dagar kvar i livet för att hinna arbeta sig igenom allt det där extra garnet. Så i år bestämde jag mig för att jag faktiskt MÅSTE beta av ett par gamla projekt/använda upp gammalt garn. Först ut att åka på projekt repa upp var en liten kofta som jag började på för evigheter sen & sen gav jag mig på den här ofärdiga filten:
Paul lät som sju svåra år när jag började repa upp & ylade över allt arbete jag lagt ner, men jag tyckte bara att det kändes skönt! Just det här UFOt blev liksom aldrig bra när jag försökte sy ihop det & så kändes inte färgkombinationerna alldeles klockrena heller (hade ingen plan när jag virkade blommorna - dålig idé). Vad det bidde istället? En liten poncho som jag gav till Tors kusin Anais nu i påskas. Så otroligt mycket nöjdare över hur den blev! Hann dessvärre aldrig ta ett kort på den innan jag gav bort den (hej sista minuten som vanligt) men jag fick just det här kortet av en liten vårig tjej på promenad!
Klart värt att slita upp filten för & nu har jag blodad tand på att göra mig av med mer gammalt garn!
Duck eggs!
Paul lyckades med konststycket att åka iväg till jobbet utan pendelkort & visakort. Efter att ha skramlat mynt i hela bilen fick han ihop $7 & eftersom biljetten kostar nio så han fick vackert vända på tågstationen & åka hem igen. Väldigt förargligt & allt det där, men jag klagar inte! Dels för att det är så himla härligt med dagar då Paul jobbar hemma men kanske allra mest för att han kom hem med en present!
Ankägg från en liten bonde som sålde dem för $5 dussinet! Har velat pröva ankägg sen jag läste att de är överlägsna hönsägg när det kommer till att baka (högre fetthalt bland annat, så brödet blir saftigare) så jag blev så glad att jag spontan klappade i händerna när Paul steg innanför dörren med kartongen. Jämfört med ett vanligt hönsägg så skiljer de sig ju rätt rejält i storlek...
De är rätt tuffa att knäcka kan jag säga! Gulorna är galet stora & när jag stekte ett par till lunch så blev vitorna alldeles kritvita. Smaken är dock ungefär densamma, kanske lite "nötigare" om jag måste säga något. Bakandet då? Jo jag fick till en sats med morots/blåbärsmuffins & jag upplevde det som om jag dels fick ut mer muffins (inte så oväntant kanske) men även att de jäste sig större men utan att bli torra eller för luftiga.
Imorgon blir det quiche till middag - måste experimentera vidare!
No internet and roosters...
Vi har varit internetlösa här i huset eftersom någon stackars Rogers-anställd (typ motsvarande Telia) lyckades gräva av en kabel under helgen. Poff sa det & så var halva Guelph med omnejd utan internet. Kan inte låta bli att tycka hemskt synd om personen som gjorde det - måste ju vara SÅ jobbigt att ställa till det på det sättet så att alla kollegor måste jobba övertid över påskhelgen.
Anyway, efter att vi tinade fram hann vi med att jobba lite i trädgården, inviga Tors sneakers & så tillverkade jag ett litet påsk-kort till Pauls föräldrar. Vi skulle ju dit på påskmiddag så det kändes lämpligt att ha något barnbarn-tillverkat. Tvingade (under arga skrik) Tor att hålla händerna mot ett papper, cirklade runt efter bästa förmåga & klippte sen ut följande:
Vilket resulterade i ännu mer skrik av modellen SUPER ARGT BARN. Tor har nämligen utvecklat en förkärlek för Kukuku - alltså tuppar (kuckeliku) - & tydligen var det här likt nog för att kotten skulle få ett ohämmat habegär. Barnet bara hängde i mina byxor & vrålade KUKUKU med ilskna tårar som sprutade, så jag fick panik-klippa till en version 2 & den har han nu knatat runt med sen i söndagsmorse. Pust, det här med att underhålla en 1-åring är verkligen ett heltidsjobb.
Men ett himla roligt jobb!
Icy!
Det här med att prata om väder kan lätt bli väldigt trist - så länge man inte själv är drabbad är det ju rätt poänglös information... Men nu måste jag i alla fall skriva ett väderinlägg för igår slog is-stormen med stort I till. Runt midnatt när det var som värst hade vi 3 cm is på allt, el-transformatorerna slog gröna blixtar & strömmen gick av & på som ett flämtande värmeljus. Isen var så tjock på träden att vi kunde höra hur de knakade av vikten när vi försökte sova... helt galet. Idag har det börjat smälta så smått, men allt är fortfarande täckt i ett tjockt lager is.
Isbark!
Det är lite som om hela världen är inglasad!
& även rätt fula saker som dött fjolårsgräs & gamla blomställningar blir lite så där trolskt vackra!
Det sagt, det får gärna smälta undan nu så att vi kan komma ut med bilen & röra lite på oss igen. Har suttit infrusta i huset sen igårmorse & HELA påskledigheten kan ju inte spenderas i soffan!
Även om jaghadevaritheltOK medattvara in-isad nu på söndag dåtvångskommenderingavfamiljeslaget väntar...
Tor får stryk - del 2...
Okey, nu har jag haft lite tid på mig att tänka igenom era kommentarer & det känns som om jag blivit liiite klokare (hur klok man nu kan bli på bebisar). Först av allt, Malin nämnde att hennes lilla kille ibland slår sig själv. Det gör Tor också. Blir något jobbigt (typ om han inte blir upplockad eller jag säger att han inte får bända skalmarna på mina glasögon åt fanders) är hans omedelbara reaktion att drämma pannan i vertikal yta, allra helst ugnsluckan i köket. Det säger väl sig självt att det här inte direkt gör att han känner sig bättre... Lite är det som om han tycker synd om sig själv, men inte nooog synd, så han måste åsamka sig själv fysisk smärta för att matcha sin "sorg" över att inte få som han vill. Jag tänker att det här helt enkelt är Tors uttryck för frustration/önskan om att bli sedd & få uppmärksamhet - medan Daisys reaktion tar sig uttryck i att hon slår Tor eller Mammut. Kanske att hon känner att hon behöver ta lite mer plats här hemma hos oss? Tor är ju rätt mammig, så kanske att hon gör som hon gör för att få lite mer uppmärksamhet från mig?
Imorgon eller på lördag ska Tor få tillbringa en timme hemma hos Daisy, så får vi se hur de fungerar ihop i en annan miljö. På ett sätt känns det väldigt bra, att Daisys föräldrar engagerar sig i att lösa det här problemet. Å andra sidan känns det lite som om jag kastar honom åt vargarna... Min stackars lilla bebis som får stryk gånger två.
Tor får stryk...
Vi har ett litet problem... Oftast är Tor & Daisy väldigt goda vänner, men på sista tiden har Daisy blivit arg då Tor gråter. Så om Tor krockar med en dörrkarm/bordsskiva/stolsben, sätter sig på rumpan & börjar gråta så springer hon i regel över & lappar till honom i huvudet. Som ni kanske förstår gör det här inte direkt några underverk för Tors humör. Gråten stegras, Daisy klappar till hårdare... Alltså, vad gör man i ett sånt här läge? De är fortfarande så himla små, så det här med att resonera faller minst sagt lite platt. Hitintills har jag skyndat över, tagit fast Daisys arm (inte hårt, men ett fast grepp) & förklarat att vi inte slåss utan att vi är försiktiga & att hon kanske kan ge Tor en kram istället eftersom han är ledsen. Oftast resulterar detta dock i ett mindre vredesutbrott med små argt stampande ben, samtidigt som Tor hänger & klänger på mig som en liten vrålande apa. Man kan ju bli trött för mindre... Så tips på hur jag kan lösa det här mottages tacksamt!
Traktorer & kossor med hål i...
Jag var marginellt bättre idag & alltså fortfarande rätt poänglös att ha att göra med, men övriga familjen kände sig energiska så de skickades iväg till jordbruksmässan. Ingen idé att vi alla satt hemma helt svältfödda på 2-dagarskycklingar bara för att jag mådde som en överkörd grävling. Så Tor fick ett par fantastiska timmar med lamor, grisar (han sa nöff, nöff för första gången!) lamm...
& ko med hål i magen. Tydligen är det inte ens ett fönster utan ett hål rakt in & så kommer det ut puffar av varm ånga lite då & då. Alltså... jag vet liksom inte vad jag ska säga om det hela...
Paul hade frågat bonden hur länge de håller sig, titthålskorna, & det här exemplaret har knallat runt i 9 år på det här viset. Aaaanyway... Efter alla djuren snubblade de sen över ett gäng minitraktorer & det var tydligen en hitt utan dess like. Kotten satt där i en mindre evighet & sa "brum brum" & ville inte lämna.
& om han nu vill bli bonde som stor så tycker jag att det är helt fantastiskt, så länge han inte blir varianten som petar hål i levande djur...
Sjukstuga...
Tanken var att det här skulle bli värsta superhelgen. Sol samt att hela stan firar universitetets 75-åriga jordbruksmässa & vi hade planerat att gå på kattshow, hundutställning & titta på boskap. Det hade till & med hintats om en ko med ett inopererat litet fönster i magen så att man kan se hur de ser ut när de idislar (jag vet, helt sjukt, men jag var morbit nyfiken i alla fall). Dessutom levererade postguden paket på fredagsmorgonen - med Tors första stövlar, perfekt upplägg med andra ord... men så var det det här med bronkiten.
Kotten har kanske inte samma enhusiasm som vanligt & än värre är det med kottens mamma. Har nämligen åkt på en genomvidrig släng av bihåleinflammation. Var så sjuk igår att jag däckade på eftermiddagen & sov som en död till klockan sju på kvällen då Paul tvingade upp mig för att äta lite middag. Gick & la mig samtidigt som Tor & har sovit mest hela dagen idag också. SÄMST. Allra värst är att alla ljud gör så grymt ont i huvudet på mig, det skäääär liksom in i märg & ben & 15-månaders småbarn är väl kanske inte världsbäst på att vara tysta. Speciellt inte om de har bronkit & kanske tycker lite synd om sig själva & absolut inte när deras pappa försöker få dem att låta mamma sova i fred... Vet inte hur många gånger idag Paul har fått bära ut vansinnesargt litet barn från sovrummet, bara för att få göra om det hela två sekunder senare. Nej, idag var en sån där dag då jag helt enkelt tyckt hemskt synd om samtliga i vår lilla familj. Utom Mumin, som bestämde sig för att vara ass-cat precis när Paul lastat in Tor i bilen & lämnat mig för en tyst liten välsignad stund... Hade jag mått bättre hade det varit fara för att katten blivit en muff.
St Patrick's Day!
Är St. Patricks Day något som alls firas i Sverige? Här i Kanada är det rätt stort, pga alla irlänska invandrare. Alla restauranger/pubbar värt namnet kör på specialmenyer, det är parader & går man ut har man på sig något grönt. Irland ligger ju mig varmt om hjärtat efter alla gånger som jag varit där, så för oss blir det guinness-stew till middag. Fast festligheterna började redan vid 10-snåret med ett helt gäng Tor & Daisy skålar!
Daisy var som synes så pass långt gången att hon inte ens märkte att hennes kopp var upp & ner!
Bronkit...
Daisy hade en rätt skrällig hosta förra veckan & efter helgen plockade Tor upp den. Var lite orolig, men han hade noll feber & var sitt gamla vanliga glada jag, så efter ett telefonsamtal till telehealth tänkte vi att det nog bara var något att vänta ut. Tills idag då Tor hade 15 månaderskontroll & hans läkare bara "Han har bronkit"... Alltså DET DÅLIGA SAMVETET som infann sig. Stackars lilla ungen som gått runt helt obehandlad med luftrörskatarr bara för att vi litade på telefontanten & tänkte att lite hosta inte var så farligt. Så nu är det medicin i puffmask som gäller fortsättningsvis & inte "lite honung i varmvatten" som vi blev tipsade om... & nästa gång Tor blir minsta förkyld är det jag som kollar med svenska sjukvårdsupplysningen först!
Food Huggers - så smart!
Jag har ju förklarat krig mot gladpacken här i huset & jag tycker faktiskt att det går väldigt bra! Får fortfarande impulsen att packa in allt i plast, men "kommer på mig" själv i tid & väljer ett annat alternativ. En sak har jag dock inte lyckats komma på en plastfrilösning för - alla halva grönsaker & frukter. Äter jag en halv tomat till lunch, eller använder en halv lök till middagen, ja då har plasten varit det enda som riktigt fungerat. Fram tills igår - för då hittade jag de här små smarta "locken" när vi var & handlade!
BPA-fri silicon som man bara trär på sina halva grönsaker & sen tvättar rent på nolltid, hur brilliant?! Precis vad jag har gått runt & önskat att jag haft - en sån där idé som jag önskar att jag hade kommit på innan & förverkligat själv!
Lyxpytt!
Jag har inte varit i Sverige på mer än två år nu & i ärlighetens namn har jag klarat mig rätt bra från hemlängtan. Tror att det beror på att vi trivs så galet bra här i Guelph. Vad jag däremot inte kommer undan... farmorlängtan. ÅH vad jag kan sakna min fina farmor! Men vi fick i alla fall till Skype med bild idag & det är alltid något & så lagade jag ett av mina favorit "farmorrecept" till middag. Farmor kallar det för grekisk pyttipanna... men jag vet inte, lyxpytt hade jag nog hellre döpt om den till!
Nu kör jag inte exakt på samma recept eftersom det i princip aldrig händer - men så här kan ni laga till min version:
Putsa upp en fläskfile, skär den i bitar & blanda med olivolja (orginalreceptet säger 1.5 dl, jag kör kanske max med 0.5dl), 3 finhackade vitlöksklyftor, 1-2 tsk sambal oelek, 2 msk soja, salt, peppar & 0.25 tsk ingefära. Ju längre det får stå desto mer smakar det. Farmor som har framförhållning blandar därför ihop allt dagen innan tillagning... jag, typ en kvart innan. Happ, anyway, sätt ugnen på 200C & klyfta upp 5-10 potatisar. Koka dem i tre minuter innan du slår ut dem på en plåt. Tillsätt 1-2 grovhackade tomater, 1 klyftad rödlök & 1-2 paprikor. Här kör jag dock på mina egenrostade paprikor från förra sommaren. Förstärker smaken SÅ mycket & det blir verkligen grymt gott tillsammans med alla grönsakerna. Dumpa köttet på grönsakerna & toppa med getost (eller fetaost), själv tycker jag det blir allra godast med en cheve med honungssmak. Rosta allt i 30 minuter & servera med en creme fraich sås smaksatt med vitlök, lime, salt & peppar.
Gråååten...
Det här med att ha blivit mamma... jäklar i min lilla låda vad det har satt igång tårflödet. Det behövs numera väldigt litet för att jag ska bli superkänslig & lipig. Idag var det en sån där härligt fin & perfekt dag - så då blev jag extra känslosam. Grät således för följande random saker:
1) En gammal farbror som åkte förbi i permobil. Han var så liten, skrynklig, böjd & skröplig & så kom jag på att han varit någons fina lilla baby någon gång... TÅRFEST!
2) Tor & jag tog en promenad i parken & han fick syn på ett par stora pojkar (typ 9-10 år) som spelade fotboll. Kotten blev helt till sig & sprang mot dem skrikandes "bo, bo!" & de tog en paus från sitt spel & sparkade bollen till honom & tjoade & skrek när han fick in ett par tåfjuttar. Tyckte att det var så fint att de brydde sig om honom & som ett brev på posten svämmade ögonen över.
3) Vi tittade på en dokumentär om burhöns vs frigående höns & efter ett klipp som visade de vidriga förhållanden som burhöns lever i så intervjuade de en bonde som har frigående höns. De hade analyserat näringsvärdet i hans ägg jämfört med burhönsen & när de berättade att hans ägg var mycket bättre ur näringssynpunk började han gråta för att han blev så glad. Tyckte att det var så rörande att han verkligen brydde sig, att det inte bara var business, så helt plötsligt började jag gråta jag med...
Alltså, snälla säg att det inte bara är jag som blivit världens mest lättrörda människa bara för att jag blivit förälder!
No hens, so sad...
På helgerna, då jag ju egentligen har tid, tycker jag ofta att det är SÅ trögt att laga mat. Det är liksom hundra gånger roligare att hänga med familjen & sen köra takeout till middag. Men igår fick jag något slags energiryck efter att Tor somnat in & bestämde mig för att laga all helgens mat. Svängde först ihop keso & spenat cannelloni & arbetade mig sedan vidare på den här köttgrytan. Rotade fram en fin bit av vår "glada ko" från frysen, öppnade upp en bättre flaska rött för att få till en riktigt härlig mustig gryta & kände mig så himla nöjd! Tio minuter innan grytan var klar vaknade dock Tor upp & eftersom klockan vid det här laget var tio i tolv var jag helt säker på att det inte bara var Tor som skulle ammas till sömns utan även jag. Så jag bad Paul ta av grytan när allt var klart & gick & la mig. En timme & 40 minuter senare vaknade jag av att "grytdoften" låg tung i huset... Paul sov som en död i soffan & min fina gryta stod & torrkokade i köket. Det kan hända att jag blev HEMSKT arg. Det kan hända att jag fortfarande var lite trött. Det kan hända att mina prioriteringar inte var glasklara...
Moi - DU SOMNADE IFRÅN GRYTAN!!!
Paul - What, shit..
Moi - Vi hade kunnat DÖÖÖ förstår du väl, brunnit inne allihopa! Tor hade kunnat dö, du hade kunnat dö, jag hade kunnat dö, katterna hade kunnat dö & hönsen hade inte dött för de har vi ju inte än - men det hade inte BLIVIT NÅGRA HÖNS FÖR VI HADE VARIT DÖDA för att du inte kunde klara av ditt enda jobb med grythelvetet. INGA HÖNS!!!!
Sen gick jag & la mig & kraschade på direkten & idag känner jag väl liiite att fokuset kanske låg lite väl mycket på hönses ickevara i det Chvostekska hushållet...
Hands up, baby hands up!
Det senaste året har vi sjungit den här låten hur många gånger som helst här hemma - det har liksom blivit vårt soundtrack för varje gång vi måste dra en tröja över huvudet på Tor. Så idag, när vi hade en liten svacka i babyhumörspoolen, satte Paul på "Hands Up" på högsta volym i vardagsrummet & så hade Daisy, Tor & vi vuxna dansparty. När låten var slut frågade jag när den kom ut, Paul ryckte åt sig sin tablet, googlade & levererade sedan en riktig överraskning - den har gjorts som cover av ett svenskt band. Klart vi var tvugna att titta & alltså... WTF? Stod fastfrusen på vardagsrumsgolvet & kände hur en del av min nationalstolthet dog medan Paul å andra sidan dog av skratt. Ungarna? De diggade stenhårt - de små blöjrumporna gungade i full fart & armarna viftade i luften. Har med andra ord överfört min rätt kassa musiksmak till Tor - stackars barn.
Ut på spaning!
Åh, idag kändes det vååår! Efter förra veckans snöstorm då vi fick 20cm på bara ett par timmar har det känts lite trögt, men idag var det sol & 14 grader & livet återvände. Packade slagskeppet med ungarna & drog ut på promenad för att spana på ekorrar, gäss & hundar & så bortsprugna katten Balo inte att förglömma. Balos ägare knackade nämligen dörr i hela grannskapet igår & sånt går ju mitt blödiga hjärta igång på till 100%. Så i en timmes tid drog jag runt på jättevagnen & spanade in i folks trädgårdar. Dessvärre utan resultat, men vi gör ett nytt försök igen imorgon!
& um... Det här kändes ju som en lite olycklig bild nu när jag ser den - hej stereotypa kottarna liksom. Men det är nog första gången som de varit team blått & rosa... Vanligvis kör vi ju på tvillinglooken!
Tor & Rachmaninoff...
Vi åkte in till Toronto igår - dels för att Paul hade klipptid, men mest för att få spendera ett par timmar med Megha & Matt. De har snöat in på mexikansk mat på sista tiden, så vi välkomnades med helt fantastiska hemmagjorda huevos rancheros. Megha hade gjort tortilladeg & de pressade dem till tortillas medan vi var där. Dessutom hade de gjort både salsan & "refried beans" själva, så mycket godare än det vi köper i tacohyllan! Tor hade dock inte riktigt vett att uppskatta maten, han hade nämligen bara ögon för Matts piano. Alltså, den lyckan som spritte ut från den lilla kroppen när han fick sitta på pianopallen!
Spenderade ju ett decenium med att spela piano mer eller mindre aktivt, så jag måste erkänna att det var lite rörande att se honom sitta där. Inte så att jag började gråta, men en liiiten klump fick jag allt i halsen...
Filling dads shoes...
En bonus med att ha barn, du kan roa dig med att ta massa knasiga kort på dem & säga "Den här ska vi använda när hen tar studenten!". Dagens foto kvalade direkt in på vår short list...
Allra bästa med bilden enligt mig - att plösen går upp till Tors knän!
BEKVÄM är inte längre trären!
Först av allt, glädjande att det inte bara är kort i rocken Ida som köpt på sig pall! Kände mig nämligen lastgammal där ett tag när jag kom på att jag för bara några år sen hade dragit på mig ett par klackar för att lösa höjdproblemet... Men, men, nu är vi med pall & dessutom en mycket snyggare pall än i orginal! Tycker i alla fall jag. Paul ser mest ut som en ledsen hund som blivit lurad på sitt ben. Så här såg pallen ut efter två strykningar med vit bets:
Mycket fräschare än trist furu - fast inte så spännande kanske. Ja, om nu en pall någonsin kan bli spännande... Men med lite tapet så tycker jag i alla fall att den känns hemskt mycket roligare än vad den gjorde innan!
Älskar när det går att göra ett IKEA hack med saker som vi har hemma - då känner jag mig så där extra crafty!
Of course we'll have a hoop house!
Ibland tänker jag på det första huset vi budade på här i Guelph & känner SÅN tacksamhet till det par som hann köpa det precis innan vi la vårt bud. För även om det var ett väldigt sött litet hus så hade det en jätteliten trädgård. Vi hade fått rum med ett gäng utemöbler, katterna & en grill - inget mer. Här där vi bor nu har vi kanske tio gånger så mycket trädgård & även om det känns lite övermäktigt då & då så har jag andra dagar då jag planerar för varje centimeter & till & mer önskar att vi hade ännu lite mer! Som idag när vi åt middag & började prata om att bygga ett hoop house (vad heter det på svenska?). Hade varit så opraktiskt om vi fått det där första huset - då hade vi liksom bara suttit på en inplastad utegård & noll övrig trädgård. Här... här är det mer en fråga om hur stort vi vill ha det. Jag inser att trädgårds-space kanske inte är något som gemene svensk hetsar upp sig så där jättemycket över, men efter alla år med pyttiga Toronto-trädgårdar så känns det som världens lyx att sitta på så mycket mark!
Death to trärent!
Häromdagen körde Kristen till IKEA & i sann "god granne anda" messade hon & frågade om hon kunde köpa med sig något till oss. Väldigt smidigt med tanke på att jag velat ha deras BEKVÄM step stool ett bra tag. Officiellt för att kottarna skall kunna komma upp till handfatet själva för att tvätta händerna. Inofficiellt för att någon som bara mäter 163 cm över havet också behöver lite hjälp på traven rent höjdmässigt... I vilket fall, petade ihop vår stol igår & ställde in den i badrummet i väntan på mer fix. Vilket resulterade i att Paul slog ihop händerna & bara "Men åh, den är trären, vad fiiiint". Alltså, till 99% är Paul & jag ense om saker & ting - men den där kvarvarande procentenheten... Kommer nog aldrig att enas om vad som är fint eller inte när det kommer till trärent. Medan jag ser POTENTIAL:
Ser Paul perfektion & tycker att det är helgerån att ens andas något om målarfärg. Det är med andra ord tur att engelska är mitt andraspråk, för ibland händer det att jag inte förstår vad han säger & så åker penseln fram i alla fall... Så även idag - återkommer med bild imorgon!
En dag imorgon...
Herrehjälp vad vissa dagar är jobbiga. Idag var det en sån där dag då jag kände att Tor kanske ändå är "adoptera bort material". INGET fungerade över huvud taget. Det började med en gammal klassiker - baby får tag på torrfoder. För ni vet...
& som vanligt blev Tor GALEN när vi grävde ut torrfodret. Sen rullade det på - han ville inte läsa samma bok som Daisy, inte äta lunch, inte sova, inte sova, inte sova. Ungen höll sig vaken fram till klockan tre på eftermiddagen (trots otaliga försök att lägga honom) & det var ju en liten pers som jag gärna klarat mig utan. Det var som att spendera dagen med ett bi som precis sett hela sin kupa plundrad på honung. Han var i princip konstant skitarg. Sista timmen på dagen fick han i alla fall till & var glad - vilket är en himla tur, annars hade jag nog varit frestad att ta mitt pick & pack & dra även fastän det är snöstorm ute. Suck. Hoppas, hoppas, att morgondagen blir bättre för just nu sitter jag liksom bara & tomstirrar ut i luften. Känns som om hjärnan gått ett par varv runt i en köksmixer.
Mini cleaning crew...
I lördags åkte vi ut till St Jacobs för att höra oss för när de öppnar upp ordentligt efter vintern. Mycket av marknaden är fortfarande öppet, men vi hade velat ta med vår Syriska familj dit när mini-farmen är igång & det går att sitta utomhus & äta. Kammade dock hem noll information eftersom människan som jobbade i infobåset sög något EPISKT.
Info människan - So I have no idea when that opens up, but here's my card and you can call back anytime and I'll answer your questions.
Paul - Well, we're here now... You can't pinpoint the month perhaps?
IM - Um, no. You coming here to the info booth asking me questions... that's not really how I work.
Undar lite stillsamt hur hennes arbetsbeskrivning ser ut - sitter man i ett infobås känns det väl som om man ska försöka vara i alla fall ett uns hjälpsam. Jaja, resan var inte totalt bortkastad för precis innan vi skulle åka gick vi förbi ett stånd med sopkvastar & Tor fick syn på en liten minikvast. Det var kärlek vid första ögonkastet & kotten har sopat närmast maniskt sen dess. Blev därför lite jobbigt när Daisy dök upp imorse & ville ha kvasten hon med. Alltså, det är så patetiskt men så sött när två 14 månaders slåss om en kvast... Lyckades tillslut få Daisy att gå med på att använda vår swiffer istället & sen ägnade sig de små liven åt att städa mest hela dagen.
Jag känner att vi är vid ett vägskäl, från att städandet är något som endast & enbart uförs av de vuxna i hushållet - till att de små liven gör jobbet i tron att det är en rolig lek. Ser fram emot när jag kan introducera det geniala konceptet sockmemory!
