MsBree

Valborg i Lund var sillfrukost & sen stadsparken med alla andra studenter - picnic i timmar, massa vin, sol på näsan, musik & skratt. Att missa stadsparken de år jag bodde i Lund fanns liksom inte på kartan. Nu saknar jag kanske inte direkt att dricka riktigt så där mycket vin som vad vi gjorde då & jag saknar inte heller att stå i evighetslång kö till en bajamaja... men parkhängslängtet infinner sig ändå varje år den här dagen. Så gissa hur GLAD jag var över att vår föräldragrupp hade vår första parkdate idag! Tor bjöd dessutom på en rätt däckad uppsyn under hela eventet, så det kändes rätt stadsparkigt... Det här var det vaknaste ögonblicket han fick till under de två timmar vi var där & det varade i kanske 5 minuter:

Medan Tor sov åt jag jordgubbar & så hade Mel hade tagit med sig ett helt lass babykläder som hon budat på på nätet & fått i för små storlekar, så vi roade oss med att sortera igenom berget & dela upp det mellan oss. Nu var det mesta i & för sig väldigt tjejigt (hej rosa klänningsoverload) men Tor fick i alla fall med sig ett par nya byxor, en tshirt samt en onesie. Härligt med lite oväntade gratiskläder! Sen pratade vi om allt möjligt från skolor i grannskapet, förstahjälpenkurser & så det här med hur kanadensarna ser på att röka gräs. Vår gruppledare hade nämligen kommit på sin 15-åring med att röka på & läxat upp honom bland annat med orden "You're obviously not ready to smoke when you're not even mature enought to hide it properly". Umm... Eeeh... Kanske inte direkt hur jag valt att hantera saken. Jag hade mer googlat om gruvan i Kiruna hade ett straffprogram för ungdommar som betett sig illa & sen köpt en flygbiljett på studs!

Tor & jag rullade ut på trottoaren lite tidigare idag. Strålande solsken, vårblom, mild vind & fågelkvitter - en idyllisk liten onsdag! Mot mig på trottoaren kommer granntjejen, Elis storasyster, gående - glatt pratandes i telefon. Vi har aldrig träffats på riktigt, för att jag var för upptagen med att boa förra sommaren & för att kanadensare inte umgås på vintern så nu drog jag på ett leende för att liksom försöka gottgöra alla månader av att vara "den där nya grannen som vi aldrig ser". Bara det att i Mayas värld så fanns det inte att hälsa på någon mamma med barnvagn, nope - hon kastar ner telefonen i sin väska, leendet rinner av hennes ansikte, hon stövlar över gräsmattan, in i huset & sen börjar en skrikfest utan dess like. Jag har ju bott här i Kanada i mer än sju års tid & känner att min engelska skriv, läs & talförmåga är väldigt god - men upprörd tonåring är uppenbarligen inget språk jag talar. Har liksom ingen aning om vad hon var så upprörd på sin pappa för, men vad det än var så framfördes det under hysteriska skrik, teatralisk gråt & ilska apvrål.

 

& jag bara "Okeeeey, mental note to myself - never ask her to babysit". Kan också ha viskat till Tor att han gärna får fortsätta vara min söta lilla sparv för tid & evighet & helt enkelt skippa stadiet "schizofren tonåring". Alltså, själv vill jag minnas att jag tillbringade samma tid i mitt liv med att läsa böcker, se på konståkning & sy korsstygn - inte smälla i dörrar, högljut önska livet ur mina föräldrar & ställa till scener från tomma intet. Men... det kan ju vara så att jag förträngt eventuellt sånt beteende, för hade jag betett mig så hade det väl kanske inte varit något jag sett tillbaka på som "the prime of my life". Några andra där ute som känner att de var rätt OK som tonåringar eller var det en enda lång kamp mot föräldraskapet & ni som är föräldrar till lite äldre barn - hur i helsike överlever man i ett hem där det bor en levande granat?!

Minns att jag tyckte att frågan "vilken är din favoritårstid" var så dum när jag växte upp - hur kunde någon tycka något annat än sommar?! Vintern var evighetslång, bäcksvart & svinkall, våren ett enda slaskmaraton & hösten så kort att den knappt hann göra entré innan vintern tog över. Fast så flyttade jag till Lund & helt plötsligt gick det upp ett Liljeholmens, på rätt plats är våren UNDERBAR & Lund är verkligen rätt plats. Hade en gigantisk forsythia utanför min balkong, äppelblom & körsbärsblom (jag förstår att Japanerna spottar ur sig dikter om körsbärsblommor, blomstermässigt är det svårt att hitta något mer romantiskt), massa små snödroppar & så magnoliorna... Åh magnoliorna. Får jag nostalgigråta lite eller är det för tantigt att lipa över stora rosa blommor & ungdom?

 

Anyway, häromdagen kom jag på att nu - när vi har ett eget hus - så kan jag ju långsamt jobba mig mot en trädgård som påminner om Lundavår! Så kan jag gå ut & lukta på syren, klippa en forsythiakvist & förevigt känna att jag har de där magiska åren lite i bakfickan eller i varje fall i min back garden! Eftersom Tor just däckat i sin vagn efter en liten promenad passade jag på att göra en kvick inventering av trädgården. Mestadels ser det ut så här...

Det har gått i ett här hemma sen i fredags - grannfest, svärförälderbesök, massa renoverande, ögonproblem (moi, vagel, aj) & bihåleinflammation. Paul har stått för den sistnämnda punkten, vilket resulterade i en massa läkarväntrumsväntande igår & nu står 10 dagars antibiotikakur på schemat. Fun stuff.

 

Anyway, när det kommer till barnkammaren så har jag lovat Jo en uppdateringbild & den kommer... snart, för i nuläget känner jag kanske mest bara PANIK över hur mycket som är kvar att fixa där inne. Så jag sticker huvudet i sanden lite & väntar med foto tills kanske imorgon eller på fredag. Bjuder istället på ett recept! Sen något år kör vi nämligen på vegetariska torsdagar här i huset & nu har vi (läs jag) tagit beslutet att även tisdagarna är veggo. Min repertoar av vegetariska recept är dock lite mager, så den här veckan har jag letat fram en massa recept som jag tänker tvinga mig själv att testa för att vidga vyerna lite. Först ut blev det en vegetarisk paj:

Jag tänkte ge en liten uppdatering på teckenspråksfronten - för det första, roooligt! Tycker att det är jättekul att komma på nya tecken som jag vill lära mig, öva in dem & lära Paul dem när han kommer hem på kvällen. Det känns nästan som om vi har ett litet hemligt språk på G här. I nuläget är ju Tor alldeles för liten att teckna tillbaka, men det känns som om han i alla fall uppmärksammar vissa av de tecken vi gör. Så som bad, varje gång baljan åker fram tecknar både Paul & jag bad & han stirrar stint på oss. Mamma & pappa tittar han också på med stora ögon, liksom giraff. Nu kanske ni tänker att giraff är ett ovanligt poänglöst ord att lära sin baby eftersom vi inte direkt bor i en världsdel där det vimlar av dem - men det finns faktiskt en poäng bakom det hela. En av Tors favoritprylar är nämligen Sophie the Giraffe (tack Jo)!

Sämsta natten på tid & evighet & nej, inte på grund av ledsen baby... Vaknade någon gång vid halv tre av att jag drömt att Kanadas flygvapen bombat vårt hus med någon form av stinkbomber. Huset var alltså intakt, bara det att det stank på ett sätt som fick det att tåras i ögonen. I drömmen stod jag & grät & undrade varför de gjort på detta vis & en bister general förklarade att vi brutit mot den kanadensiska grundlag som fastslår att alla måste ha golvlister i sina hus (jag hade, på riktigt, brutit lös alla lister i köket/barnkammaren kvällen innan). Jag bara "Men vi har en baby & 24 år kvar av amorteringar på lånet - visa barmhärtighet" & arga generalen bara "Det skulle du ha tänkt på innan du avlägsnade listerna!". 

 

Så vaknade jag & stanken... Så där så att jag liksom bara kippade efter ren luft, bara att det inte fanns någon - brända däck toppat med cigarettrök luktar liksom bättre än vad det gjorde i vårt sovrum. Orsak - skunk. Har känt skunkdoft inomhus tidigare, men här så måste skunken imploderat en meter eller så från vårt hus. Vacklade upp & ut i vardagsrummet där Paul stod & knapprade på sin laptop, oförmögen att sova på grund av lukten. Hade tydligen haft "tur" som ändå lyckats förtränga stanken i en dryg halvtimme längre än vad han pallade. Mot skunkdoft finns det ju väldigt lite att göra, så efter att ha beklagat oss återvände vi till sängen & låg sen & kastade oss frustrerat resten av natten. Den enda som sov igenom det hela var Tor, som snusade nöjt till klockan 7 på morgonen. Jag drar alltså slutsatsen att spädbarn inte har några luktsinnen!

De senaste månaderna har det låtit ungefär så här hemma hos oss:

 

Paul - So, the baptism... What are we doing about godparents?

Moi - I don't know... Let's talk about it over dinner/tomorrow/during the weekend.

 

Paul - So what are we serving during the baptism? Like lunch or fika or dinner?

Moi - Um, well... I had an early morning, let's talk about it when I'm not so tired.

 

Paul - OK, we're getting REALLY close to the baptisk, we HAVE to send out the invitations this weekend!

Moi - Yaa... I'll try to get it ready... Just, you know... Oh, look a squirrel in the garden!

 

Med andra ord, det har SKJUTITS något enormt på allt som har haft med dopet att göra. Så fort jag har börjat tänka på det har det känts jobbigt, som en stor jäkla elefant som pressat sig in i vårt vardagsrum & som jag inte riktigt har orken att schasa ut. Så ikväll, när jag stod i duschen, bestämde jag mig för att åtminstone försöka bena ut varför det känns så jobbigt & det jag kom fram till var i sig rätt tungt. Helt klart på en gång var att jag ser fram emot att farmor & Jo ska komma hit något enormt, så det är inte där skon klämmer. Men tanken på att börja googla festbilder, spara inspirationsfoton, fixa dekorationer, sätta ihop inbjudningar... Det är som ett enda stort, jäkligt jobbigt, & närmast oöverstigligt berg i mitt psyke - vilket rimligtvis bara kan bero på att sist det begav sig rent festmässigt så var det vårt bröllop vi planerade. Det har gått mer än 1.5 år sen dess, men fortfarande ligger de dagarna & skaver i min själ. Tanken på att ordna något liknande igen... Alltså, jag får nästan lite panik. För förra gången gick ett par relationer som jag trodde var grundcementerade helt åt helvete & fastän jag försöker intala mig själv att det inte kommer att bli så bara för att vi nu ska ordna en ny viktig fest... Jo men rädslan finns där i alla fall, även fastän den inte är rationell. En del av mig vill liksom bara slopa hela alltet, inte ha något dop eller något festligt alls - utan bara helt ostressigt mysa med Jo & farmor så att det inte finns minsta risk för att de ska sätta sig på planen hem & radera mig ur telefonlistan.

 

Kröp ner i soffan med Paul & Tor & pep fram min lilla lessna bekännelse & kände mig som världens ensammaste psykfall som satte likhetstecken mellan fest & katastrof. Kände mig verkligen sämst & det är då Paul säger precis det bästa han hade kunnat göra "Men Ida, du är ju inte ensam om att dra den här typen av växlar. Tänk på vad du berättat om farmor & hennes 50-årsfest, hur hon hade sin stora olycka precis innan & sen inte ville ordna några fester på typ 20 år. Det är ju helt olika typer av trauman ni upplevt, men reaktionen är du inte ensam om". Alltså, det kändes så skönt att höra de orden - för är det någon jag ser upp till, som står med båda fötterna på jorden & har ett hjärta av guld så är det ju farmor. Så på något vänster, fastän vi är så långt ifrån varandra så fungerade Pauls påminnelse nästan som en uppmuntringskram direkt från farmor & ett "du är inte ensam!". Vilket var precis vad jag behövde känna. Det blir inget pinterest dop & det blir kanske lite hipp som happ med inbjudningar, gudförälderförfrågningar & dylikt - men jag känner så här, om vi bara får ihop något så är det en liten seger i sig. Ett litet bevis för att de där såren ändå läkt så pass bra att modet att trotsa vidskepligt tänk återvänt!

Mitt i rykande snöstorm (men alltså... så deppigt) dök posten upp med världens vårtecken - majblommor från farmor!

Happ - nu har det ju gått nästan en vecka sen jag satte igång projekt "köksodling", så vi kör en liten uppdatering! Chiafröna gör rätt bra i från sig, så där pass att jag börjar känna mig lite småsvettig. Har ju ingenstans att plantera ut dem än & det är dessutom alldeles för kallt fortfarande (ska bli snö imorgon, hääärligt). Men, men... så länge vi får ändan ur & köper en påse sättjord så kan jag säkert hitta någon kruka som de kan bo i tills trädgården är färdig.

Tor ska ju börja med fast föda när han fyller 5 månader, på läkarens order, men jag måste erkänna att vi smygstartat lite. Såg typ framför mig hur Tor skulle GAPA efter mer & älska att äta, men har istället tvingats inse att barnet tycker att mat är superäckligt. Han ser ut som om jag tvingat i honom dynga & motar liksom ut maten med tungan. Jag bara "Men det är AVOKADO - hur kan du inte gilla avokado?! Är du överhuvud taget mitt barn?!". Så när typ hela mitt "mammanätverket" här i Guelph signade upp sig för en två-timmarskurs i babymat hakade jag glatt på. Det hela gick av stapeln igår &... Alltså, neeej. Det började dåligt med att kvinnan som höll i kursen var bred som en ladugårdsdörr. Jag vet att det är ytligt, men om någon ska undervisa i näringslära så känner jag liksom att mitt förtroende ebbar ut på direkten om personen i fråga inte tar hand om sin egen hälsa. Anyway, jag läxade upp mig själv mentalt med att hon ju faktiskt kunde ha en ämningsomsättningssjukdom & att det hela säkert skulle vara jättebra i alla fall. Det här fick jag lära mig:

 

1) Om du skrapar med en sked längsmed en banan får du instant mos som du kan mata babyn med - inget behov att mosa med gaffel

2) Hennes barn (5 år gammal) kan äta "vuxenmat" så som ravioli & sushi - inte bara chicken fingers - för att hon har som regel att "man måste smaka på allt

3) Det kan vara värt att investera i ett duschdrapperi att lägga under barnstolen, så kan du duscha av resterna ett par gånger (?!) i veckan

 

Jag satt där & kände "men är det här på riktigt" medan alla andra verkade tycka att det här var jättebra råd & helt klart värt att lägga $30 på. Så här i efterhand känner jag kanske lite att det hela föll på att jag har växt upp i vad jag ser på som en väldigt sund matkultur. Här är det ju i princip ingen som plockar/odlar/jagar sin egen mat, medan vi lever mycker närmare den kulturen i Sverige. Känns dessutom som om gemene person i Sverige har bra mycket bättre koll på vikten av en varierad kost än vad folk har här. Eller - går folk till BVC i Sverige & får lika spåniga råd som vad vi fick igår - eller är det kanske liiite mer fokus på näringsämnen, olika fetter & allergener? Ni vet, sånt som jag trodde att vi skulle få lära oss om!

Ibland är det definitivt bättre att göra saker & ting på "det gamla goda sättet". Jag var ute en vända i rabatten tidigare idag & upptäckte då att någon tappat en liten vit, välälskad, mjukiskatt på vår uppfart. Snurrade runt ett par varv på trottoaren för att se om någon liten ledsen kattägare fanns inom synhåll - utan resultat. Däremot fick Eli, vår granne, syn på mig. Eli är kanske en 8-9 år gammal & förstår helt klart hur hård förlusten av ett älskat mjukisdjur kan vara, han bara "Oh no, someone lost it! What should we do?!". Moi, som kaaanske hade tänkt sätta katten på trottoaren & hoppas på det bästa kände genast det svettiga vuxenansvaret på mina axlar. Tills jag kom på att jag är med i en Facebook grupp för mammor i Guelph - räddningen! Sagt & gjort, jag förklarade för Eli att jag skulle ta ett kort på katten & efterlysa ägaren på FB:

Ni vet köket som ska bli barnkammare... Vi velade fram & tillbaka över vad vi skulle göra med det - men vår devis "gör om & gör rätt" trumfade tillslut de små rösterna som bara "Men ställ en byrå framför jättehålet i väggen & låtsas som om det inte finns där på obestämd tid!". Sagt & gjort, idag kom Pauls föräldrar hit för att agera kombinerad barnvakt/renoveringshjälp & vi satte igång projekt "slå ut alla väggar". Vilket innebar att vi började med att ta ner gipsskivorna som den förra ägaren satt över originalväggarna:

Paul saknar lite förmågan att avgöra vad som är en rimlig mängd mat eller inte när han är & handlar. Säger jag "köp lite olika flingor" har det hänt att han kommit hem med SJU kartonger flingor. Eller "köp rätt många tomater" & så står jag där med kilovis av varan & en man som inte alls förstår varför jag skrattar hysteriskt. Förra våren drabbades Paul av sin årliga lönnsirapsfeber, som innebär att han vill besöka lönnsirapskokerier & köpa på sig lönnsirap för resten av året. Jag brukar fungera som den tråkiga förmyndaren men eftersom jag befann mig i illamåendet från hell fick Paul skutta ut bland lönnträden på egen hand. Vilken resulterade i att han kom tillbaka med två jättedunkar sirap - 2 gallons tyckte han att vi behövde för att klara oss genom vintern. Alltså... nästan 8 liter sirap. Jag vet inte med er, men sånna där jättemängder sirap brukar i alla fall inte jag konsumera - men jag vill ha ut åtminstone EN dunk från kylskåpet så att vi får plats med lite annat än sirap. Så ni kanske kan tänka er lite hur glad jag blev när jag hittade det här receptet - check på att bli av med 1.5 dl sirap!

Vi håller så smått på att samla ihop nytt material till SWEAs nästa tidning & för någon dag sen fick jag en artikel skickad till mig som handlad om chiafrön. Väldigt intressant - lärde mig bland annat att fröna kommer från växten Salvia Hispanica som tillhör mintfamiljen. Nu var ju tanken att jag skulle: 1) korra artikeln, 2) laga till ett par chiarecept & fota - men det som hände allra först var att jag bara "Oh, mint växer ju som ogräs, det borde jag kunna odla!". Sakt & gjort, chiafrön inhandlades & idag, dag två sedan jag sådde fröna ser mitt lilla experiment ut så här:

Postguden viftade sin postmästarväska över huset idag - sverigepaket till frukost, blir liksom inte en bättre start på dagen än så! Extra bra eftersom det kom idag, Pauls jobbahemifråndag så att han också kunde ta del av det roliga. Det här med att Tor får saker alltså, det gör mig verkligen glad in i varje hörn av hjärtat! Än är de fina Newbie-kläderna lite stora, men det är faktiskt bättre än om de varit perfekta i storleken redan nu. Nu har jag ju något fint att se fram emot! Den lilla dykaren på botten - love it!

Idag packade vi in oss i bilen efter middagen & drog iväg på Tors första föreläsning. Jag, som suttit igenom X antal föreläsningar genom mina universitetsår, tycker nämligen att det är viktigt att starta i tid. Tor däremot var väl mindre intresserad & somnade efter 3 minuter bara för att vakna till när alla applåderade på slutet. Oh well... vi har väl alla varit där - den där övermänskliga tröttheten som slår till så fort någon levererat det första krystade powerpoint skämtet!

 

Vad föreläsningen handlade om? Att odla sina egna grönsaker & framförallt vad som kallas för "heirloom vegetables" här, vet inte vad det heter på svenska - men grönsaker vars frön har odlats i minst 50 år. Mycket prat om hur det är viktigt att försöka få tag på frön från lokala odlare istället för att köpa från de stora fröförsäljarna, eftersom de senare inte gynnar mångfald för fem öre. Vi åkte hem med en massa nya uppslag, en näve informationsblad & en liten bytta med vad jag hoppas ska bli grunden till det här årets trädgård!

Nej nu är jag så motiverad av alla trädgårdsprogram jag suttit & tittat på att det får bli en ny kategori här på bloggen - vår trädgård! I nuläget är dock sagda trädgård inte mycket att hänga i granen, någon gång har någon tagit hand om den - men i nuläget är den lite av ett train wreck. Det står någon förbisedd rosenbuske här & någon pion där, men mycket är dåligt planerat, övervuxet & täckt med massa skräp som den förra ägaren inte kände för att städa upp. Det finns med andra ord att göra! Så idag tog jag med yngsta trädgårdsmästaren ut för en första liten spaningsrunda. 

Nu har jag varit en dååålig bloggare, så pass att farmor ringde för att höra att vi fortfarande var vid liv (förlåt farmor!). Men jag kanske råkade komma på att Josefin dyker upp om TRE helger & det gjorde att flitens lampa brann så pass rejält här under helgen att bloggen lite glömdes av. So, vad har vi gjort då? Well, vi började med hallen - som fick ett sista lager målarfärg & ett nytt golv. Vi gick från det här (som det såg ut när vi flyttade in):

Det är himla fint när du kan vandra genom livet & fastän du fysiskt befinner dig väldigt långt från de du tycker om ändå befinna dig sida med sida med dem. För 10 år sen hade Josefin & jag tillbringat en fredag så som den här med att dricka bag in box, sminka oss, testa toppar i min garderob & sen dragit till någon av Lunds alla nationer för att dansa järnet. Idag... Josefin tipsade mig igår om den brittiska TV-showen "Big Dreams Small Spaces", vilket jag inte hittade - däremot hittade jag showen "British Garden Revival" & blev HELT fast. Sedan igår har jag hängt över YouTube varje eh... inte vaken stund för Tor. Hemskt praktiskt med en sömning baby! I nuläget har jag samlat på mig trädgårdsplaner för de närmsta 10 åren eller så. I mean, hur kan vi inte anlägga ett "stumpery" i ett litet hörn av trädgården?! Allra helst en som producerar sitt alldeles egna förråd av shitakesvamp! Eller en damm - måste ha en damm.

 

Som sagt - för 10 år sen bondade Jo & jag över vin & hoppet om den perfekta utekvällen. Nu... på var sin kontinent, över vin & stockrosor. Det allra bästa? Att Jo dyker upp här i Guelph om mindre än en månad - så himla pepp på rose & babbel kring vad vi kan hitta på med vår "front garden"!

Efter en lite småjobbig natt (pga vaccinationen) tog vi oss tillslut ut ur huset & travade iväg till "moms and babies". Babyteckenspråk stod nämligen på schemat & det ville jag inte missa bara för att jag var lite trött! Nu visade det sig att jag kunde fler tecken än de flesta andra, så jag lärde mig inte en massa nytt på den fronten - men det var bra att få höra andras historier kring hur de upplevt att babyteckenspråk fungerat för dem. Jen, vår gruppledare, berättade att hon upplevde småbarnstiden med sin yngsta kille som oerhört mycket mer harmonisk än med hennes första - helt enkelt för att hon inte lärde sin äldre son teckenspråk medan hennes yngre kille kunde säga saker som "nej" & "mjölk" redan från det att han var väldigt liten. För oss känns det viktigt med teckenspråk eftersom det kan fungera som en "bro" mellan svenskan & engelskan, men jag insåg även att det kan vara en säkerhetsfråga. Pauls mamma hör tex rätt illa, så om hon ska sitta barnvakt i framtiden känns det viktigt att hon åtminstone kan tecknen för "hjälp", "farmor" & "aj" - så att hon kan kommunicera med Tor även om hon kanske inte hör hans ljusa lilla röst.

Lite jobbig dag här idag, det här med vaccin är ju inte så roligt. Absolut något jag tycker är jätteviktigt att ge, men det kommer helt klart tillsammans med väldigt många små babytårar & det är ingen höjdare. Får ont i hjärtat varje gång vi ska till läkaren & vill mest bara lämna över Tor till Paul & sitta kvar i bilen så att jag slipper höra hur ledsen han blir.

 

Bortsett från sprutorna gick Tors 4-månaderskontroll mestadels bra. Han gör allt det en 4-månaders ska göra & växer väldigt bra på längden. Huvudomfånget är också bra, men vikten är som vanligt i underkant. Nu är planen att han ska få börja äta riktig mat om en månad, för att få ytterligare lite kalorier att jobba med. Jag är glad att vi har en plan, men alltså, det känns ju så där att han inte lägger på sig. Kan inte låta bli att känna mig lite misslyckad när han inte blir en sån där liten knubbig baby...

Att du upplever barndomsglädjen genom dina egna barn är ju något jag hört i tid & evighet, så där länge att jag inte minns första gången jag hörde det. Men stämmer, det gör det ju! Tor har fått ett par barndomsklassiker & fastän det är väääldigt länge sen jag läste "Den lilla lilla gumman" så njuter jag av att få läsa den för honom. Utom sista biten med att katten springer till skogs & aldrig mer kommer hem igen... Där modifierar jag & säger att den är borta en dag. I vilket fall, idag dök posten upp med Olles Skidfärd & jag blev så där till mig att det nästan är lite pinsamt - längtar på riktigt till Tors lässtund efter kvällsbadet så att jag får läsa (ja jag vet att jag kan läsa den innan, men jag drar ut på det för att bygga upp förväntningarna lite extra)!

Jag kan ju inte påstå att jag följer svensk inrikespolitik med något brinnande intresse (inte kanadensisk heller för den delen), men jag hajade till idag när jag läste att Miljöpartiets språkrör Åsa Romson är den partiledare som svenska folket har allra minst förtroende för. Alltså... att en person som sitter som minister i sveriges regering har MINDRE förtroende från folket än någon som vickar som partiledare för Sverige Demokraterna är ju HELT vansinnigt! Jag röstar inte på Miljöpartiet, men i den här frågan känner jag bara - hur tänker folk?!

 

 

Eller, har jag missat något? Har Åsa kanske gett tummen upp för "jakt på järv med skoter", sets i minkpäls med prislappen kvar eller - GASP - blivit påkommen med att inte källsortera? & även om Åsa nu blivit påkommen med att okynneskasta stekpannor i pappersåtervinningen... Det är ju ändå inte som att, åh jag vet inte... förklara att judar & samer inte är svenskar. Det här med att förstår sig på omvärlden & sina medmänniskor - inte något jag alltid känner är så lätt!

Idag fyller Tor 4 månader & jag måste säga att jag är SÅ positivt överraskad över hur bra den här tiden gått. Hade förväntat mig en massa sömnbrist, babygråt, amningsstrul & kräkfest - men fick istället en enda lång mysfest med superglad baby. Den tackar vi för! Börjar även så smått känna mig som mig själv igen & det är också himla skönt. Har cirka 3 kilo kvar till min utgångsvikt & börjar känna att det kanske går att få tillbaka lite muskelmassa trots allt. Fötterna dansar väl inte direkt fram över asfalten, men jag känner mig inte fullt lika mycket som en stelopererad 100-åring längre. Kostmässigt har jag dock lite kvar att jobba på. Brukar ju vanligtvis inte gå runt på socker & kolhydrater, men nu känns det som om det typ inte finns något bättre än bröd med ost, potatismos & coca cola. Just colan har verkligen blivit mitt guilty pleasure sen Tor gjorde entré. Mitt lilla sockerfix som jag verkligen borde sluta med, men inte riktigt har diciplinen till i nuläget. Dessutom - Tor ÄLSKAR cola burkarna. Så fort han får syn på en åker hans små nävar ut ur munnen med ett plopp, ögonen blir klotrunda & armarna viftar alltmer exalterat. Att få hålla en cola burk själv, en kombination av otrolig koncentration & lycka:

Igår var det så soligt & fint att jag drabbades av någon form av "hopp om våren" & köpte på mig rötter både till löjtnantshjärtan & liljekonvalj. Såg sedan framför mig hur jag skulle tillbringa söndagen ute i rabatten, med sol på näsan & mylla mellan fingrarna, läggandes grunden till den där perfekta "English cottage garden" som jag drömmer om. Dock hade väderguden, som på inga sätt & vis är lika tillmötesgående som postguden, andra planer... Hej april!

Paul & jag började prata musik & tja, vi konstaterade väl att han står för den något mer bredare musiksmaken (inte svårt) medan jag i princip (minus all musikalmusik) håller mig till två väldigt skilda lägen. På ena sidan av "the bell curve", klassisk musik & på andra sidan, disco. Som min bror en gång sa "Ida, du är en gay man fångad i en kvinnas kropp". I vilket fall, diskussionen ledde från det ena till det andra & så spelade youtube helt plötsligt en av mina absoluta favoritåtar genom tiderna - Baccara "Yes sir I can Boogie". Som i sin tur råkar vara en av de allra första sommarplågorna - sommaren 1977 var det låten som gick varm sommaren lång inte bara hemma i Sverige utan även i de allra flesta europeiska städer. Vilket fick mig att undra vad som kommer att bli sommarplågan 2015 - Tors allra första sommar. För det känns på något sätt jätteviktigt att få en låt på den här sommaren. Dofter & färger & ljud, allt sånt som rör sinnet, kopplas ju till skiljda tidpunkter i livet (SÅ sommaren 2008, min första sommar här i Kanada)... & jag känner bara att om sånt här kan bli en sommarhit, tja då måste det bara att gå få till en för sommaren 2015. Något i stil med Serena Ryder hade ju varit super - men jag är inte sååå petig, bara jag kan titta tillbaka på den här sommaren & ha en låt som triggar igång varenda liten cell i kroppen på mig - som ger sånt där underbart nostalgipiiirr (alltså denna, hej ett par galna veckor ute på amerikanska västkusten hösten 2011 - väldigt mycket dans med biljardköer som rekvesita)! Även om det kanske inte direkt kommer att bli en låt som får mig att tänka på den typen av minnen som jag tex förknippar med låtar som denna... Ehum.

 

I vilket fall - sommarhit 2015 - snälla, bli något BRA!

När jag växte upp brukade farmor, farfar & jag tillbringa påsken ute i stugan. Minns att det alltid var så där gnistrande vitt & soligt, men nötskrikor som kom & åt falukorv ur våra händer & så farfar & jag ute på isen - pimplandes eller läggandes sax. En massa yatzy & femkort på det & så farmors urgoda mat. Långfredagen brukade dock vara en väldigt lugn dag, typ mer ligga i sängen & läsa Allers. Minns dock ett år när vi satt vid det runda matbordet & spelade femkort & så mitt i alltihopa kom farmor på vilken dag det var & blev helt förskräckt. För när hon växt upp var nämligen långfredagen en dag då det inte skulle göras saker. Hennes föräldrar, bönder som jag kan tänka mig jobbade som tokar alla andra dagar för att få mat på bordet åt sina sex flickor, lagade inte ens mat på långfredagen utan allt åts kallt. Farmor har berättat att hon & hennes systrar som mest kunde få gå & kasta lite boll stillsamt mot en vägg - all annan lek var förbjuden. Så... när jag drog fram målarbunken tidigare idag gjorde jag det med en himla massa dåligt samvete. För det ska ju liksom INTE göras något alls idag... Likväl blev det här den mest produktiva renoveringsdagen på länge. Kall mat blev det inte heller till middag, utan istället provlagade jag Tors doplunch. Så just nu känns det som en väldigt mix mellan att vara jättenöjd över allt vi fått gjort & att känna sig riktigt hädisk som jobbat på som en blådåre.

Tack för era tankar kring rökning - skönt att höra att det inte bara är jag som har väldigt låg förståelse/tolerans kring cigarettrök & barn. Jag vet inte hur det ser ut hemma i Sverige nuför tiden, men här ser jag titt som tätt föräldrar som går & skjuter sina små i barnvagn samtidigt som de bolmar på sina giftpinnar. För mig helt obegripligt & något som jag verkligen kan tycka borde vara olagligt. Vill du stå & andas in gift - fine - men stå & aska över något annat än ditt lilla barn! Rökning med barn i bilen är i alla fall något som resulterar i böter här. Himla bra tycker jag som minns hur hemskt jag tyckte att det luktade som barn när en släkting la in snus efter snus under sommarvarma bilturer. Hurv! Så att tänka samma scenario fast med stickande cigarettrök... nej det är inte något jag önskat någon & allra minst ett litet barn som kanske inte ens kan göra sig hörd.

 

Ingen rök kring Torisen alltså!

Varken Paul eller jag röker & det är något vi båda verkligen ogillar. Eftersom ingen av våra vänner röker är det här oftast inget problem - bara någon enstaka jobbig hissfärd här & där. Förrutom att Pauls gudmor är en storrökare... Innan Tor kom var det illa nog när vi åkte dit & hälsade på. Huvudvärk var liksom bara förnamnet & vi brukade komma hem, klä av oss alla kläder i hallen, knöla in dem i tvättmaskinen & omedelbart ta en dusch för att få ut lukten ur håret. Jag VET att hon vill träffa Tor hur mycket som helst & jag haft så dåligt samvete för att vi inte åkt & hälsat på, men jag pallar bara inte tanken på att bära in min lilla ofördärvade baby i ett hus helt impregnerat av cigarettrök. Är det bara jag som är alldeles för nojjig eller hur tänker ni andra om att ta med en baby hem till någon som röker inomhus? Jag vet att det bara är för ett par timmar, men tanken på att han ska behöva andas in eländet & inte ens kunna säga "Mamma, det är nog nu, jag mår dåligt, kan vi åka hem"... Nej, som sagt - går inte. Nu kommer i alla fall Pauls gudmor förbi vårt hus imorgon - så problemet är tack & lov löst för stunden.